Indrivning av civila fordringar

Motion 1990/91:L302 av Bengt Harding Olson (fp)

I ett marknadsekonomiskt samhälle har
kreditmarknaden en viktig funktion. I vissa situationer sker
ibland en alltför kraftig kreditökning. En ''kreditberusning''
brukar dock automatiskt åtföljas av en motsvarande
''bakfylla''. Alltfler kredittagare kan inte betala sina
förfallna skulder och enorma kreditförluster uppkommer.
Detta gäller inte bara inom den s.k. finansvärlden utan även
på leverantörssidan där förlusterna beräknas uppgå till 10
miljarder kronor per år. Dessa förluster drabbar ytterst hela
konsumentkollektivet.

Kreditgivningens problem

För den enskilde medborgaren kan en för hög
skuldbörda få förödande konsekvenser. Problemet måste
angripas från flera håll. Viktigast är nog de åtgärder som
förebygger att problemsituationen uppstår. Vidare gäller
det att på bästa möjliga sätt förbättra kredittagarens
rättsliga ställning på kreditmarknaden, exempelvis genom
en moderniserad konsumentkreditlagstiftning och
möjlighet till skuldsanering. Alla åtgärder kan och bör dock
inte ske på kreditgivarens bekostnad om kreditmarknaden
skall kunna fungera även i en framtid.

Kreditgivarens rättsställning

I ett rättssamhälle bör ställas krav på både kreditgivare
och kredittagare. Om kreditgivaren har följt alla gällande
kreditgivningsregler har han naturligtvis rätt att få
återbetalning av förfallen skuld. Sådan återbetalning måste
kunna erhållas utan orimliga kostnader för kreditgivaren
och ytterst genom anlitande av exekutiva myndigheter.
Gällande regelsystem försvårar och ibland t.o.m.
omintetgör kreditgivarens möjligheter att få återbetalning.
Problematiken kan sammanfattas så att antingen har
kredittagaren ''försvunnit'' eller också blir det för dyrt för
kreditgivaren att få återbetalning. En sådan ordning
riskerar att undergräva den allmänna betalningsmoralen.

Nödvändiga förbättringar

Förbättringar är nödvändiga för att avhjälpa de största
problemen. Ett grundproblem är att det alltför ofta
uppkommer stora problem att identifiera rätt person som
gäldenär, oavsett om kredittagaren är privatperson eller
näringsidkare. Detta leder till svårigheter med delgivning
av återbetalningskravet och orsakar stora kostnader.
Beträffande privatpersoner bör därför via personnummer
kunna utbytas information mellan kronofogdemyndighet
och försäkringskassa på inte bara manuell utan även
maskinell väg. Vidare bör skyldighet finnas att göra
adressanmälan vid utrikes flyttning.

För näringsidkare bör gälla att samtliga företag skall
vara registrerade i lämpligt register, att ingen nyregistrering
får ske med samma firmanamn och att personligt
betalningsansvar skall kunna uppkomma vid
bolagsregistreringsbrott. Dessutom bör via företagets
organisationsnummer kunna utbytas information även
mellan kronofogdemyndighet och skattemyndighet på
motsvarande sätt. Allmänt bör övervägas att låta vissa
inkassoföretag få tillgång till viss gäldenärsinformation
genom egen terminal istället för som nu genom
exekutionsväsendets terminaler.

Ett annat huvudproblem gäller kostnadssidan vid krav
på återbetalning av förfallna skulder. Nu gällande regler för
inkassering och exekution fastställer odifferentierade
schablonbelopp, som dessutom är lika för privatpersoner
och näringsidkare. Beloppen är alltför låga för att kunna
motsvara de verkliga kostnaderna.

Inom Norden i övrigt, särskilt i Norge, tillämpas
differentierade ersättningsbelopp för inkassering.

En ny svensk ersättningsmodell för inkassokostnader är
av behovet påkallad. Beloppen bör därvid differentieras i
förhållande till skuldbeloppets storlek och till ärendets
svårighetsgrad med särskild hänsyn till kostnaderna för
efterforskning av kredittagaren. Vidare bör beloppen
variera beroende på om kredittagaren är privatperson eller
näringsidkare. Dessutom måste behovet av europeisk
harmonisering beaktas. Detta nya regelsystem bör helst
tillämpas samtidigt med införandet av nya taxor inom
exekutionsväsendet men senast vid ikraftträdandet av den
summariska processen vid kronofogdemyndigheterna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättrade möjligheter till
indrivning,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om moderniserade regler för
indrivningskostnader.1]

Stockholm den 18 januari 1991

Bengt Harding Olson (fp)

1 1990/91:N224