Hotade groddjur

Motion 1999/2000:MJ774 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)

Inledning

Takten med vilken arter i ett globalt perspektiv dör ut har under 1900-
talet troligen överträffat många tidigare utdöendeskeenden i jordens
historia. Med anledning av denna insikt definierade FN:s konferens i Rio
1992 just bevarandet av den biologiska mångfalden som en av de
viktigaste uppgifterna för mänskligheten. I Sverige utgör groddjuren de
proportionellt sett mest hotade ryggradsdjuren (alltså i jämförelse med
fiskar, kräldjur, fåglar och däggdjur). Nio av landets tretton arter (70 %)
är nationellt rödlistade av Artdatabanken för hotade arter. Flera av dessa
är vidare hotklassade inom hela Europa.

Groddjuren betraktas idag som indikatorarter för biologisk mångfald - i
synnerhet i landskap med småvatten, våtmarkskomplex och fuktiga
skogsområden. Åtgärder för bevarandet av groddjuren bidrar i hög grad till
att andra arter gynnas. Flera vetenskapliga studier visar exempelvis att
groddjuren har stor betydelse som födobas för en rad andra arter. Sverige har
genom ratificeringen av EU:s art- och habitatdirektiv (cf. Bernkonventionen)
förbundit sig att skydda både de medtagna arterna och deras livsmiljöer.
Denna motion har tagits fram i samarbete med Magnus Lindgren, biolog, och
Jan Malmgren, zooekolog vid Örebro universitet.

Förutom den större vattensalamandern, som förekommer i större delen av
södra Sverige, samt gölgrodan, som endast påträffas i norra Upplands
kustområden, har de hotade groddjursarterna sin huvudsakliga förekomst i
Skåne. Där är det därför extra viktigt att undersöka eventuell förekomst av
hotade groddjur innan man beslutar om något som kan skada småvatten. I
dessa regioner finns även en stark insikt och vilja att återskapa och restaurera
livsmiljöer för groddjur.

Vilka är hoten?

Den främsta anledningen till groddjurens kraftiga minskning under 1900-
talet är förändrade brukningsmetoder av jord- och skogsbrukslandskapet.
Framför allt omställningen från ett kulturhävdat jordbruk till storskalig
monokultur verkar ha inverkat allvarligt. På 150 år har ca 90 % av södra
Sveriges våtmarksareal försvunnit genom t ex utdikning och
igenfyllning. Samtidigt har stenrösen, åkerholmar, smådiken och andra
"odlingshinder" tagits bort, liksom buskridåer och fuktiga skogspartier.
Intensivjordbrukets giftspridning och konstgödsling med påföljande
övergödning samt försurning och annan miljöpåverkan har vidare slagit
hårt mot groddjuren. Lokala faktorer som exempelvis anläggning av
vägar invid våtmarksområden, vilka t ex skär av vandringsvägar, utgör
avgörande faktorer för populationers fortlevnadsmöjligheter, liksom fisk-
och kräftutplanteringar som på bara några få år slår ut en population av
lövgroda eller större vattensalamander.

Grodor drabbas extra hårt

P.g.a. groddjurens livscykel, med behov av både en högkvalitativ
vattenmiljö och goda landmiljöer med vandringsvägar,
övervintringsplatser och områden för födosök har de drabbats extra hårt
av landskapsförändringarna. Deras tunna och känsliga hud gör dem
dessutom extra känsliga för kemiska utsläpp och försurning. Ur ett
globalt perspektiv har man under 1990-talet observerat en
anmärkningsvärd utdöendetrend bland groddjuren, även i avlägsna och
orörda områden. Flera internationella forskargrupper arbetar idag med att
utreda orsakerna härtill och man diskuterar bland annat den ökade UV-
strålningen p.g.a. ozonuttunning som en möjlig orsak. I Sverige behöver
vi dock inte ta till denna förklaringsmodell för att förstå varför
groddjuren försvinner i landet. Det räcker att inse att landskapens
förändring fragmenterat förekomsterna av populationer, vilket inneburit
att det naturliga utbytet mellan dem idag omöjliggörs. Resultatet blir att
grodornas antal på en given plats blir instabilt och känsligt för yttre
påverkan, och risken för lokalt utdöende ökar som följd.

Vad kan göras?

Kunskaperna om arternas utbredning och miljökrav är ofta mycket
bristfälliga. Steg 1 för ett bra artbevarandearbete är kunskap om
utbredning och status. Forskningen om detta är i landet liten men bör
uppmuntras och stödjas, förslagsvis genom att stimulera vetenskapliga
studier av groddjur, exempelvis genom finansierad och tidsbegränsad
forskning. Sådana åtgärder skulle kunna styras i riktning mot ökad
samordning av forskningsinsatserna,
t ex genom ett nationellt forskningscentrum.

Det görs redan nu en del arbete. Naturvårdsverket och Världsnaturfonden
gör t ex en satsning under 1999 på totalt 1 miljon kronor för fem av de
rödlistade arterna med nya pengar de närmaste åren och då också till
ytterligare någon art. Pengarna ska gå till inventeringar, restaureringar av
grodvatten, och till produktion av informationsmaterial för att öka
förståelsen. I första skedet går det mesta till Skåne där de flesta arterna
finns,
men även övriga län med hotade arter kommer att komma med följande år.
Naturvårdsverket har också tagit fram åtgärdsprogram för grönfläckig padda,
strandpadda, lökgroda, klockgroda och lövgroda, som är på remiss och bör
bli klara i början av 2000. Sedan följer långbensgroda och förhoppningsvis
de övriga rödlistade arterna. Åtgärdsprogrammen kommer att ligga till grund
för hur bevarandearbetet för dessa arter ska bedrivas framöver.

De dammar och våtmarker som redan idag utgör livsmiljöer för hotade
arter måste ges ett reellt skydd - inte bara ett skydd på papperet. Speciellt
viktiga har små gammeldags gårdsdammar och kreatursdammar visat sig
vara. Skyddszoner, utan spridning av gödsel och bekämpningsmedel, runt
dammar och vattendrag är viktiga för att undvika övergödning och
giftackumulering i vattnet. Innan tillstånd till fisk- eller kräftutplantering
ges
bör konsekvenserna för livet i dammen, tjärnen eller sjön utredas, vilket är
extra viktigt i områden där hotade groddjur förekommer. Skogsbruket spelar
också en viktig roll. Hyggen direkt in på dammar, tjärnar eller mindre sjöar
och undanröjning av lågor och död ved bör exempelvis undvikas. I
Storbritannien och på kontinenten är det vanligt med grodtunnlar, eller
faunapassager, under bilvägar som korsar grodornas väg. Ett mindre antal
sådana är konstruerade även i Sverige och sådana kan rädda populationer
som fått sin väg korsad av bilar. Intresset för dessa lösningar är stort inom
Vägverkets egen organisation.

Ovanstående måste prioriteras och beaktas för att de hotade groddjuren
och deras biotoper skall bli kvar i den svenska naturen. Vad vore väl ett
svenskt landskap utan "små grodor"?

Vatten i landskapet

Småvatten är livsviktiga också för många andra organismgrupper, t ex
trollsländor, många mollusker och vattenväxter, men också för mer
rörliga grupper som fåglar och däggdjur. Förstörelsen av småvatten har
därför stor inverkan på den biologiska mångfalden. Förutom att skydda
det lilla som finns kvar kan man också anlägga nya småvatten. De kan
också vara bra studieobjekt för skolor, vilket visats i ett stort västsvenskt
projekt organiserat av Naturhistoriska museet i Göteborg. I många
kommuner har man med hjälp av Naturskyddsföreningen också anlagt
dammar som förenar "grodomsorg" med studieobjekt för skolor. Den
lokala opinionen för bevarandet av groddjur är på många håll mycket
stark, och det är svårt att hitta djur som har ett så starkt symbolvärde för
en levande natur som grodorna. I Örebro kommun beslutade man i och
med inrättandet av en ny naturvårdsplan att anlägga 100 dammar under
en tioårsperiod, vilket är ett litet steg i rätt riktning. Kommuner över hela
landet bör uppmuntras att följa denna väg - det behövs, för groddjurens
och våra barns skull.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av utökad kunskap om utbredning,
status och bevarandemöjligheter för landets groddjur,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser för att befrämja forskning om groddjur,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av skydd av dammar och våtmarker med
hotade grodarter särskilt vad gäller små gårds- eller kreatursdammar,
jämte andra småvatten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av skyddszoner runt dammar och vatten-
drag,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utplantering av fisk och kräftor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av åtgärder i skogsbruket så att biotoper
med groddjur inte ödeläggs,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om småvattnens stora betydelse för den biologiska
mångfalden och behovet att skydda och anlägga nya sådana.

Stockholm den 1 oktober 1999

Gudrun Lindvall (mp)

Birger Schlaug (mp)

Barbro Feltzing (mp)

Matz Hammarström (mp)

Ewa Larsson (mp)

Kerstin-Maria Stalin (mp)

Kia Andreasson (mp)

Gunnar Goude (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)

Thomas Julin (mp)