Friköp av historiska arrenden

Motion 1991/92:L502 av Elisabeth Persson m.fl. (v)

I alla tider har frågor som rör jordfördelning varit en
källa till konflikter. Vi vet att under historiens gång har de
orsakat inbördeskrig, uppror, revolutioner och
kolonialkrig. Att ha makt över sitt eget liv är för många än
i dag en fråga om tillgång till jord att bruka.

Vi sammanfattar gärna vårt eget lands historia som de
fria, självägande böndernas historia. Allt sedan
vikingatiden har den svenske bonden fått stå som symbol
för allmogen, dvs allt folket.

Den här historiebeskrivningen är ytlig och falsk. Den
förtiger det slavsamhälle som rådde ända in på 1000-talet
och att feodalismens ägar- och maktstrukturer dominerade
långt in på 1700-talet.

Man glömmer att en majoritet av Sveriges befolkning
under 1800-talet var jordlösa torpare, dagsverksarbetare,
backstugusittare och tjänstehjon. De självägande bönderna
har nästan alltid varit färre och ägt mindre del av jorden än
vi egentligen vill tro.

Jordägandet har alltid dominerats av adeln, kyrkan och
kungen/staten.

Man skulle kunna tro att detta är en passerad epok i vår
historia. Kapitalismen har ju i över ett århundrade varit det
förhärskande systemet.

På samma sätt som definitionen av ''en självägande
bonde'' har varierat har äganderätten och vad det betyder
att äga egendom eller jord haft olika innebörd under olika
epoker. Brukningsrätt i betydelsen att den som brukar
också har besittningsrätten torde ha betydligt längre
historia än äganderätten i modern tolkning.

Man vill också gärna tro att när den nödvändiga
omfördelningen av jorden har skett i vårt land så har denna
gått lugnt och städat till, att det varit smärtfria och rättvisa
processer och att omfördelningen är fullt genomförd. Vi har
ju inte haft vare sig bondeuppror eller torparstrider,
åtminstone inte som i Mellaneuropa på 1500-talet eller i
Finland i början av detta århundrade. Eller har vi det?

Ty kampen om jorden -- kampen om brödfödan -- har
ägt rum också här. Dacke och hans mannar var säkert mer
påverkade av de materiella än av de konstitutionella
frågorna. Och skiftesreformerna, som pågick i tvåhundra
år, upplevdes nog av de många som var inblandade ofta som
fruktansvärda övergrepp och sociala tragedier. Alla tyckte
nog inte heller att resultatet blev helt rättvist!

Med detta vill vi påvisa, att det alltid finns svårigheter
när det gäller vem som har äganderätten till jorden. Frågan
är nu om vi äntligen är beredda att göra upp med de sista
resterna av feodalismen, om vi ska göra det möjligt att
skapa rättvisa för några hundratal rättslösa arrendatorer,
om vi ska genomföra en sentida jordreform, om vi äntligen
ska vara villiga att rätta till missförhållanden som i flera av
de berörda fallen går 200 år tillbaka i tiden.

Frågan är om människor, vilkas släkt i generationer har
arrenderat jord och bostad av samme ägare ska få rätt att
köpa den jord han och hans släkt brukat och vuxit samman
med.

Ska äntligen den svenska torparstriden vara över?

Friköpsrätten vid historiska arrenden har diskuterats
under mycket lång tid. När riksdagen senast behandlade
frågan, beslutades att det bör införas en friköpsrätt vid
historiska arrenden och en kommitté fick i uppdrag att lägga
fram förslag till lagstiftning i ämnet. 1990 års
arrendekommitté har nu slutfört denna del av sitt uppdrag.

Vi ansluter oss i allt väsentligt till kommitténs förslag och
anser att regeringen snarast bör lägga fram ett lagförslag på
grundval av kommitténs betänkande.

Vi vill dock betona att det kan finnas omständigheter
som gör att löseskillingen bör sättas ner i förhållande till
motsvarande fastigheters marknadsvärde.

En sådan kan vara yttre faktorer som på senare tid
påverkat marknadsvärdet. Som exempel kan nämnas att
vissa områden blivit särskilt attraktiva ur turistsynvinkel
eller att förbättrade kommunikationer pressat upp
marknadsvärdet. Den ökning av marknadsvärdet som detta
inneburit är ju inget som den nuvarande ägaren är orsak till
och arrendatorn bör inte heller tvingas betala ägaren för
detta höjda marknadsvärde.

På samma sätt bör arrendatorns löseskilling inte
påverkas av den värdeökning som tillförts fastigheten p g a
arrendatorns eller hans föregångares nedlagda arbete, även
om det ursprungligen varit något som ålagts honom.

Man kan till exempel tänka sig att en tidigare arrendator
ålagts att bryta ny åkermark. Värdeökningen på marken,
som beror av arrendatorns nerlagda arbete, återfinns
naturligtvis i dagens marknadsvärde. Det är inte rimligt att
dagens arrendator ska betala dagens ägare för detta. Vi vill
även peka på att marknadsvärdet kan variera högst
väsentligt beroende på rådande konjunkturer.

Det finns enligt vänsterpartiets mening anledning att
redan i lagförslaget slå fast, att om tvist uppstår om
arrendatorns löseskilling, så ska ovannämnda faktorer
beaktas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett lagförslag på
grundval av kommitténs betänkande om friköpsrätt till
historiska arrenden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bestämmande av
ersättningsbelopp vid friköp av historiska arrenden.

Stockholm den 22 januari 1992

Elisabeth Persson (v)

Berith Eriksson (v)

Bertil Måbrink (v)

Björn Samuelson (v)

Gudrun Schyman (v)

Annika Åhnberg (v)