Förnyelse inom kriminalpolitiken

Motion 1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp)

Det goda samhället är ett välfärdssamhälle med bl.a.
barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg. Detta samhälle är
också ett rättssamhälle. Av ett sådant samhälle krävs att det
fungerar som en rättsstat med rättssäkerhet och
rättstrygghet. Rättsstaten ska garantera medborgarnas
mänskliga fri- och rättigheter, rättssäkerheten kräver
rimliga rättsregler med kontrollerad myndighetsutövning
och rättstryggheten förutsätter en effektiv kriminalpolitik.

Rättspolitisk utgångspunkt

I det demokratiska frihetsarvet ingår rättsfrågorna som
en omistlig del. Ytterst utgör rättssamhället en garanti för
politisk frihet. Huvudansvaret för rättspolitiken bärs av
politikerna och då av rättspolitikerna och inte juristerna. En
förnyelse inom rättspolitiken bygger i sina huvuddrag på
fyra hörnpelare.

Det måste finnas en tilltro till den enskilda
människan och hennes eget sinne för rätt och fel. I varje
människa finns en inre rättslig kompass och en vilja och
förmåga att följa rätt kurs.

Därför är det naturligt att satsa på individen och
därmed det allmänna rättsmedvetandet. Målet är att uppnå
en samklang mellan rättsregelsystemet och
rättsuppfattningen för att eliminera risken för en rättslig
förtroendekris. Det måste också finnas ett individuellt
utrymme för såväl den enskildes handlingsfrihet som den
personliga integriteten. Dessutom behövs satsningar på en
förbättrad rättskunskap och en breddad juridisk
information och rådgivning.

Som en konsekvens av tilltro till och satsning på den
enskilde bör man rimligen kunna ställa krav på
medborgarna i form av lojalitet mot rättssystemet. Man
får alltså inte skapa sina egna regler och ta rätten i egna
händer.

Av rättssamhället ska medborgarna å andra sidan då
kunna kräva skydd mot övergrepp av skilda slag.
Individens handlingsfrihet får inte inskränkas genom
felaktig myndighetsutövning eller orimlig byråkratisering.
Det måste finnas ett effektivt skydd mot attacker mot den
personliga integriteten genom datakontroller eller
massmedia. Självklart ska medborgarna skyddas mot
kriminella övergrepp på person och egendom.

Dessa fyra grundelement -- tilltro, satsning, krav och
skydd -- måste sinsemellan avvägas. Den välavvägda
inbördes balansen är utmärkande kännetecken för ett
rättssamhälle.

Kriminalpolitisk helhetssyn

Kriminaliteten i vårt samhälle är oroande både till sin
omfattning och utveckling och särskilt då
våldsbrottsligheten. Från forskarhåll framförs skilda
uppfattningar om kriminalitetsutvecklingen men problemet
får inte degraderas till en statistikfråga. Brottsligheten
ligger på en oacceptabel nivå och effektiva åtgärder måste
vidtagas för att minska brotten.

Men då handlar det om ett omfattande åtgärdspaket och
inte om någon spektakulär ''patent-åtgärd''. Det finns ett
klart behov av generella åtgärder inom familjen, i skolan,
genom socialtjänsten och via föreningslivet. Dessutom
krävs särskilda kriminalpolitiska åtgärder på både statlig
och kommunal nivå. Det är närmast dessa åtgärder som ska
behandlas här.

Kriminalpolitisk utgångspunkt

Det är en odiskutabel kriminalpolitisk utgångspunkt att
det måste föreligga effektivitet och rättssäkerhet i
brottsbekämpningen. Dessa begrepp hänger ihop så att
ineffektivitet leder till rättsosäkerhet samtidigt som
överdriven effektivitet hotar rättssäkerheten.

En modern kriminalpolitisk modell bygger i stort på de
tidigare fyra grundpelarna.

Tilltron till människan innebär att man utgår från att den
enskilde är hederlig och att majoriteten av medborgarna
inte är kriminell (även om andra hävdar motsatt
uppfattning). Satsningen på individen leder till att
lagstiftaren måste sträva efter samklang mellan gällande
rättsregler och allmänna rättsmedvetandet. Så är dock inte
alltid fallet och ibland är dissonansen bedövande. I det s.k.
Lindome-fallet skyllde två misstänkta mördare på varandra
och resultatet blev att ingen ådömdes straff och en av dem
tillerkändes t.o.m. skadestånd. Vad gäller nödvärnsrätten
tror allmänheten att det är straffbart att försvara sig mot
brottsliga angrepp. Det är ett oavvisligt krav i ett
rättssamhälle att åtgärda sådana missförhållanden (jfr
motionerna 1991/92:Ju602 och 1991/92:Ju601) för att
medborgarna ska hysa förståelse för kriminalpolitiken.
Samtidigt måste särskilt satsas även på förståelse för
människan bakom brottet och då inte minst vid
ungdomsbrottslighet. Kraven på medborgarna innefattar
naturligtvis en lojalitet mot rättssystemet och på det
kriminalpolitiska området ställs extra krav på sådan lojalitet
och personligt ansvarstagande. I annat fall hamnar vi i ett
rättslöst samhälle.

Den enskilda människans skydd mot övergrepp är en
speciell viktig punkt inom straffrätten. Men frågan är
synnerligen komplicerad. Straffen måste ju ha dubbla
syften, alltså såväl straffande som förebyggande. Här ställs
också dubbla krav och då på såväl effektivitet som
rättssäkerhet och detta från både individens och samhällets
sida. Dessutom måste tagas dubbla hänsyn, nämligen både
till brottsoffer och till gärningsman. Det är uppenbarligen
en mycket grannlaga uppgift att skapa en nödvändig balans
mellan dessa sinsemellan till synes motstridiga intressen. Så
mycket kan i varje fall direkt sägas att starka skäl alltid
måste finnas för att vidtaga tvångsåtgärder mot en person
eller egendom.

Medborgerligt rättsansvar

Rättssamhället är inte och får inte heller bli bara en
statlig eller kommunal angelägenhet. Det måste bygga på
allas ansvar. Först då blir det vårt rättssamhälle.

Redan från början måste fastslås att detta självklart inte
betyder att allmänheten skall ''ta lagen i egna händer''. Men
det innebär en samverkan mellan rättsväsendets tjänstemän
(särskilt polisen) och rättssamhällets medborgare.

Så kan ske i ''polisiära'' former. För vår rättstrygghet
spelar polisen en nyckelroll men de polisiära resurserna är
som bekant begränsade. I vissa situationer finns risk att
polisens redan minimala personalresurser blir extremt
urholkade, exempelvis vid genomförandet av stora
bevakningskrävande publikevenemang. Sådana
extraordinära polisinsatser riskerar även att utarma den
ordinära lokala polisverksamheten. För att undvika sådana
rättsliga äventyrligheter men samtidigt möjliggöra sådana
evenemang bör nya vägar prövas. Här finns flera alternativ.
Den snabbaste och nu mest effektiva är att överväga
möjligheten att utnyttja s.k. beredskapspoliser. Sådana
poliser finns redan nu och har fått särskild utbildning inom
ramen för civilförsvarsplikten. Senast tjänstgjorde
beredskapspoliser under Gulf-kriget och utförde vissa
bevakningsuppgifter bl.a. i Stockholm. Sådana poliser
skulle kunna utnyttjas antingen vid själva evenemanget
eller i det ''drabbade'' polisdistriktet. För att möjliggöra en
sådan bredare användning av beredskapspolis krävs en viss
mindre lagändring. På sikt bör man tillskapa en ny
poliskategori, lämpligen kallad reservpolis. Alla
intresserade medborgare skulle kunna ansöka till sådan
reservpolistjänstgöring. Efter noggrant urval genomförs en
gedigen utbildning. Arbetsuppgiften blir att utföra
bevakning och trafikdirigering samt i övrigt biträda polisen
på lämpligt sätt. Dessutom kunde dessa personer utgöra en
resurs för att få igång olika ideella initiativ i rättssamhället
såsom grannsamverkan mot brott. En grundläggande tanke
bakom utnyttjandet av beredskapspolis och framförallt
tillskapandet av reservpolis är att bredda det medborgerliga
ansvaret för rättssamhället.

Samverkan kan även ske i mera ''civila'' former.
Utomlands finns sådan samverkan i stor omfattning. Mest
känd är väl Neighbourhood Watch (NW) som kan
översättas till ''grannlagstillsyn''. Genom att utgöra ''ett
extra öga och öra'' vill privatpersoner hjälpa polisen att
minska kriminaliteten. NW har givit mycket goda resultat
och blivit en snabbt växande folkrörelse som nu omfattar
flera miljoner människor.

I vårt land börjar växa fram en förståelse för betydelsen
av ideella insatser i rättssamhället. Detta är några exempel.
Riksorganisationen Våga Värna Varandra (VVV) har som
mål att öka medborgarnas vilja att komma medmänniskor
till hjälp i ''farliga'' brottssituationer och satsar bl.a. på
grannsamverkan mot brott och ökad benägenhet att vittna
mot brottslingar. Föräldrainitiativ som ''Farsor på stan'' och
föräldravandringar finns på några orter. Jourverksamhet
bedrivs på flera orter för kvinnliga brottsoffer eller för
brottsoffer i allmänhet. Samverkan med taxi för allmänt
övervakande verksamhet (ev. mot viss ersättning) prövas på
något håll i landet.

Lagstiftaren har här en central roll i rättssamhället. Det
gäller att inte förkväva ideella medborgarinitiativ genom
allehanda rättsliga, praktiska eller ekonomiska hinder som
skapar passivitet hos allmänheten. Den gode lagstiftaren
stimulerar till ett vidgat samarbete mellan rättsväsendet och
allmänheten i varierande former och på bred bas. En sådan
samverkan borde kunna växa till en folkrörelse och leda till
en samhällsanda där medborgarna värnar mera om
varandra.

Kriminalpolitikens huvudpunkter

Kriminalpolitiken innefattar en lång rad delproblem som
i och för sig måste lösas genom lämpliga delåtgärder. Men
det är lätt att förlora sig i dessa detaljer och därmed missa
den rätta kursen.

Kriminalpolitiken måste sätta brottsoffret i centrum. Av
ett rättssamhälle måste medborgarna kunna kräva skydd
mot brottsliga övergrepp.

Mot denna bakgrund framstår följande punkter som
centrala. Den brottsförebyggande verksamheten får aldrig
försummas enligt tesen ''det bästa brottet är det som aldrig
begås''. Uppklarningsprocenten och alltså upptäcktsrisken
måste kraftigt ökas. Återfallen i brott måste minimeras på
alla tänkbara sätt. Dessa faktorer har ett nära samband och
ett inbördes beroende. Upptäcktsrisken utgör
kriminalpolitikens verkliga grundbult. En ökad sådan risk
får direkt brottsförebyggande effekt som även minskar
återfallsbenägenheten. Men även satsningar på
brottsförebyggande åtgärder och åtgärder mot
återfallsbrott blir klart lönsamma.

Statlig kriminalpolitik

Det senaste årtiondet har kännetecknats av de många
och allvarliga rättsaffärerna som också lett till flera
justitieministrars fall och många av landets högsta juristers
avgång. Dessutom har socialdemokratiska regeringar under
varierande ministrars ledning fört en defensiv istället för
offensiv kriminalpolitik. Den förändring av rättsväsendet
som äntligen påbörjats inom polis-, åklagar-, domstols- och
exekutionsväsendena är nödvändig och resultatet måste bli
en av helhetssyn präglad reformation och inte bara några
mindre sektoriella delreformer (jfr motion 1988/89:Ju813).

Den grundläggande plattformen för en framgångsrik
kriminalpolitik muras av begrepp som etik, moral och
rättskänsla. Här har skolans undervisning i rättskunskap en
given roll som brottsförebyggande faktor.

En självklar utgångspunkt är att medborgarna ska känna
en trygghet i samhället och inte ständig rädsla för att bli
brottsoffer. I dag känner alltför många, främst kvinnor, stor
otrygghet och en förstärkt kvinnofrid efterlyses. I första
hand bör därför gärningsmannens rörelsefrihet begränsas
och så kan ske genom ett effektiviserat besöksförbud.
Nuvarande besöksförbudslag bör förbättras genom att
införa en regel om i princip automatiskt anhållande och
häktning vid överträdelse av besöksförbudet (jfr motion
1991/92:Ju604). Besöksförbud fungerar därvid som en
viktig komplettering till det s.k. livvaktsskyddet som ytterst
blir den nödvändiga säkerhetsåtgärden även om den
samtidigt med nödvändighet begränsar den skyddades
rörelsefrihet. Den som drabbats som brottsoffer har all rätt
till samhällets stöd, förutom medicinskt även socialt samt
rättsligt och ekonomiskt. Det satsas idag 50 gånger mer på
brottslingarna än på brottsoffren. Detta är en obegriplig
diskriminering.

En effektiv brottsbekämpning förutsätter en ökad
brottsuppklaring. Detta låter sig sägas men torde kunna
uppnås genom satsning på kvarterspoliser och riktad
spaning. Dessutom kan nog ''detektiven allmänheten''
återuppväckas om man stimulerar det ovan nämnda
medborgerliga rättsansvaret. För övrigt måste ske en tydlig
prioritering så att inte värdefulla polisresurser slösas bort på
bagatellbrottslighet.

Mot brottslingarna måste insättas effektiva åtgärder.
Härmed avses inte inhumana straff men väl påföljder som
förebygger återfall i brott. En allmän straffskärpning är
dock ingen patentlösning. Ofta är fängelse mindre effektivt
än icke frihetsberövande påföljdsalternativ som förenas
med krav på den dömde, t.ex. kontraktsvård. Ändå
kommer fängelsestraffet alltid att krävas för vissa brott och
brottslingar. I dessa fall måste frigivandet utformas så att
återfall i brott förebyggs och inte ökar. Så kan ske genom
inrättande av s.k. övergångshem, där den frigivne får bo
under fria men kontrollerade former (jfr motion
1991/92:Ju502). Samtidigt krävs naturligtvis straffskärpning
vid återfallsbrott. För de brottslingar som redan dömts till
fängelse bör möjligheterna utökas att förverka återstående
villkorlig strafftid för att därmed markera att det brottsliga
återfallet utgör även ett åsidosättande av samhällets tidigare
givna förtroende till gärningsmannen. Mot s.k.
ekobrottslingar behövs särskilda åtgärder, bl.a.
effektivisering av näringsförbudsinstitutet (jfr motion
1991/92:N203).

Unga lagöverträdare måste behandlas med förtur och i
särskild ordning. Så får ske i första hand inom den
kommunala socialvården men ytterst inom statliga
ungdomshem.

Kommunal kriminalpolitik

Kommunal kriminalpolitik är ett närmast okänt
begrepp. Men de åtgärder som kan och bör göras inom
kommunerna är av synnerligen stor betydelse. I sin tur
kräver detta en kraftfull kommunal aktivering.

De politikerbesatta lokala polisstyrelserna borde
här fungera som något av en motor. Dessa styrelser har fått
en förstärkt roll och tillagts synnerligen viktiga funktioner
inom polisväsendet. Man har dock inte utnyttjat sitt
inflytande trots att man ofrånkomligen bär ett stort ansvar
för det kommunala rättssamhället.

Till en början bör man inom polisen kraftfullt satsa på
brottsförebyggande verksamhet, gärna genom att till
den brottsförebyggande enheten knyta ett lokalt råd av
intressenter såsom butiksägare, restaurangidkare,
taxiägare, polisstyrelseledamot, m.fl.

Vidare bör kommunerna satsa inom
socialförvaltningen mera på ''fältarbete'' än på
''skrivbordsarbete'' för att förebygga (och ev. upptäcka)
brott.

Särskilda satsningar är nödvändiga beträffande unga
lagöverträdare. Handläggningen måste bli snabbare
genom att ungdomsärendena ges högsta förtur hos
socialförvaltningen. Det gäller att bryta ungdomarnas
dåliga umgängesvanor enligt tesen att det ''börjar med en
knappnål och slutar med en silverskål''. Dessutom måste
man tillämpa den s.k. åtgärdstrappan, som innebär att nya
överträdelser ska följas av upptrappade åtgärder för att så
fort som möjligt få slut på brottslig verksamhet.

Dessutom måste varje kommun ansvara för att en
brottsofferjour upprättas i samverkan med ideella
organisationer.

Sist men inte minst stimulerar en god kommun sina
innevånare att ställa upp på olika sätt inom ramen för ett
medborgerligt rättsansvar. Det kan gälla exempelvis
grannsamverkan, föräldravandringar, jourverksamhet eller
lokala brottsförebyggande råd.

Kriminalpolitisk offensiv

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att leva i ett
rättssamhälle. Rättspolitiken är medlet för att förstärka
rättssamhället. Det gäller att värna om rättsstaten, stärka
rättssäkerheten och skapa rättstryggheten. En
kriminalpolitisk offensiv borde vara en politisk
huvudangelägenhet. Alla politiska partier har ansvar för att
varje medborgare som privatperson, företagare, brottsoffer
eller misstänkt har förtroende för rättsväsendet i varje
rättslig situation.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medborgerligt rättsansvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utnyttjande av beredskapspolis,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av reservpolis,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättslig reformation inom
rättsväsendet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättrad rättskunskap,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkt kvinnofrid,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av övergångshem,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förverkande av villkorligt
fängelsestraff,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om effektivisering av
näringsförbudsinstitutet,1

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunal kriminalpolitisk
aktivering,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokala brottsförebyggande råd,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunala brottsofferjourer,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rikstäckande kriminalpolitisk
offensiv.

Stockholm den 24 januari 1992

Bengt Harding Olson (fp)

1 Yrkande 9 hänvisat till NU