Färdtjänst

Motion 2000/01:T832 av Birgitta Ahlqvist m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lagen om färdtjänst.
Motivering

Den nya lagen om färdtjänst har funnits i snart 2 år. Idag är färdtjänsten
inte en fråga om bistånd för att uppnå skälig levnadsnivå utan en
trafikpolitisk fråga i syfte att bidra till en tillfredsställande
trafikförsörjning också för funktionshindrade, vilket är bra.

Tillstånd till färdtjänst ska ges om det finns otillgängligheter i de allmänna
färdmedlen, i terminaler och vid hållplatser samt i den yttre miljön i
anslutning till dessa som medför svårigheter för den funktionshindrade att
förflytta sig på egen hand eller resa med allmänna kommunikationer.
Tillståndet kan förenas med olika villkor, t.ex. vilket färdsätt som får
användas, hur många resor tillståndet omfattar och inom vilket område
resorna får göras.

Trots att den nya lagen funnits en relativt kort tid kan man redan nu se en
del problem och kanske framför allt problem med tolkningen av den. Det är
till och med tveksamt om alla kommuner lever upp till de intentioner som
regeringen och riksdag hade när man beslutade om den nya lagen, att alla
medborgare oavsett funktionshinder ska ha möjlighet att delta i samhället.

Det har blivit betydligt svårare för den funktionshindrade att få rätt till
ledsagare och detta är ett stort problem för många grupper, till exempel
synskadade. Ett annat problem är antalet beviljade resor, förutom resor till
och från arbetet. Många har idag endast en resa per vecka utöver arbetsresor,
vilket gör att om man åker och handlar en gång under veckan får man sitta
hemma resten av veckan för att antalet beviljade resor ska räcka. I vissa
kommuner är det dessutom svårt att få ta sina små barn med på en
färdtjänstresa. Dessa olägenheter innebär inte bara problem för den enskilde
utan också en fördyring för samhället.

Om den resande behöver ledsagare under resorna så ska naturligtvis
tillståndet omfatta även ledsagaren. Vid vissa tillfällen har detta tolkats så
att
om man inte behöver en ledsagare under själva färden får man inte beviljat
ledsagare. Konsekvenserna blir då att en gravt synskadad person står där utan
ledsagare när resan är avslutad.

I ett samhälle som vårt måste man kunna förflytta sig dagligen och ibland
långa sträckor för att kunna delta i samhällslivet. Personer som är beroende av
färdtjänst ska ha samma möjligheter att förflytta sig som kollektivresenärer.

Därför bör regeringen utreda om lagen om färdtjänst tillämpas så att
funktionshindrade får jämlika möjligheter som alla andra i samhället, samt att
lagen skrivs på ett sådant sätt att den inte kan misstolkas av
tillståndsmyndighet.

Stockholm den 4 oktober 2000

Birgitta Ahlqvist (s)

Kristina Zakrisson (s)

Lars U Granberg (s)

Lennart Klockare (s)