En Stångådalsbana

Motion 1991/92:T549 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c)

Flera framtidssatsningar på ur tillväxt- och
miljösynpunkt strategiskt viktiga järnvägar är under
diskussion och planering.

Under år 1991 har regeringen fattat beslut om att bidra
till investeringar i flera stora järnvägsprojekt. Bland dem
kan nämnas utbyggnaden av järnvägssystemet i Mälardalen
och byggandet av en tunnel genom Hallandsåsen. Inom
ramen för de extra medel för investeringar i trafikens
infrastruktur som riksdagen beslutat om pågår för
närvarande förhandlingar om utbyggnad av västkust- och
ostkustbanorna.

Syftet är att skapa ett stomlinjenät som ett led i att kunna
erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar
en tillfredsställande, säker och miljövänlig
transportförsörjning. Strategiskt lokaliserade
järnvägssträckor är därvid en viktig förutsättning.

Felande länken

I det stomlinjenät som nu övervägs saknas en naturlig
länk. Det gäller en stambanedel i sydost, en stambanedel
från Linköping/Norrköpingsregionen och ned mot
Kalmar/Karlskrona. Hur en sådan komplettering av
stomlinjenätet bör göras för att få en heltäckande
trafikförsörjning framgår tydligt av kartan i bilaga 1.

Vi föreslår att ett utrednings- och planeringsarbete
startas upp för en utbyggnad av en Stångådalsbana som vägs
in i de järnvägsinvesteringar i övrigt som nu skall
genomföras under 90-talet. Den naturliga sträckningen för
en sådan satsning är längs den redan befintliga järnvägen
från Linköping--Hultsfred--Berga--Kalmar och sedan
vidare mot Emmaboda och Karlskrona. Sträckningen som
vi förordar framgår av kartan i bilaga 2. En sådan satsning
finns många starka skäl för.

Järnvägen finns i praktiken redan i dag. Sträckan
Linköping--Hultsfred trafikeras av länstrafiken. På vissa
andra sträckor bedrivs godstrafik.

Utvecklingspotential

En Stångådalsbana skulle fylla ett ur miljö-,
trafiksäkerhets- och effektivitetssynpunkt viktigt behov.
Samtidigt skulle den bli en viktig utvecklingspotential för
näringsliv och sysselsättning i ett regionalpolitiskt besvärligt
område. Den 237 km långa järnvägssträckningen från
Linköping till Kalmar genomkorsar 8 kommuner där
samtliga kommuner utom ändkommunerna brottas med
kända regionalpolitiska problem men samtidigt rymmer
betydande tillväxtpotentialer och naturliga förutsättningar
om transportförsörjningen effektiviserades. Banan passerar
inte mindre än 23 tätorter som ligger direkt i anslutning till
banan.

Med en genomgående tågtrafik på en upprustad bana
blir kollektivtrafiken ett mer realistiskt alternativ än vad
fallet är redan i dag, vad gäller kortare arbets- och
skolpendling. Det blir sedan möjligt över längre avstånd.

Omlandet för högskolorna i Linköping och Kalmar
vidgas. Tillgängligheten till vård, service och kultur ökar.
De attraktiva fritids- och turistregionerna längs banan blir
lätta att nå även med kollektiv trafik. Med en
Stångådalsbana skapas en rad resemöjligheter som helt
enkelt inte existerar i dag.

En riktig Stångådalsbana skulle också förbättra
förutsättningarna för de länsjärnvägar som ansluter till den
aktuella banan. Det gäller persontrafiken på sträckorna
Oskarshamn--Hultsfred och Nässjö--Oskarshamn samt
smalspårstrafiken på Västervik--Hultsfred. Detsamma
gäller beträffande godstrafiken från Mönsterås och övrig
godstrafik.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en Stångådalsbana bör ingå
bland de framtidssatsningar i järnvägstrafiken som planeras
under 90-talet.

Stockholm den 22 januari 1992

Agne Hansson (c)

Marianne Jönsson (c)

Bilaga 1

Bilaga 2