En ombudsman för mänskliga rättigheter

Motion 2000/01:K323 av Anne-Katrine Dunker och Berit Adolfsson (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skapa en ombudsman för mänskliga rättigheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den nya enheten för mänskliga rättigheter skall lyda under
riksdagen.

Motivering

Vår tids mest berömda rättighetstext, FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna, har hunnit bli mer än femtio år gammal. I denna
text finns inga självständigt existerande kollektiv eller organisationer som
kan tillräkna sig några rättigheter som inte de ingående individerna redan
har, nämligen lika rättigheter oavsett kön, ras, hudfärg, nationalitet, språk,
religion, samhällsställning, egendom eller politisk uppfattning.

De 21 första artiklarna är klassiska rättigheter i den västerländska, liberala
traditionen. De förklarar att människan har rätt till frihet, politisk
medbestämmanderätt, likhet inför lagen, rättssäkerhet, integritet, fri
rörlighet,
äganderätt och tanke-, samvets-, religions- och tryckfrihet.

För att vidmakthålla FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter i Sverige
har fem olika ombudsmän skapats; nämligen Jämställdhetsombudsmannen
(JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),
Barnombudsmannen (BO), Handikappombudsmannen (HO) och
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).

Problem 1

Den splittrade hanteringen av diskriminering i olika former motverkar ett
genomslag för uppfattningen att mänskliga rättigheter är något absolut
och universellt och inte något förhandlingsbart eller relativt.

Mänskliga rättigheter riskerar att kränkas om de människor som utsätts
inte ingår i de etablerade ombudsmännens ansvarsområden. Det finns andra
grupper än de som har egen ombudsman, som förhindras i sin egen utveckling
t.ex. äldre människor.

Förslag till lösning

Gemensamt för alla ombudsmännen är att man har FN:s deklaration för
mänskliga rättigheter som rättesnöre. Därför föreslår vi en
sammanslagning av de fem ombudsmännen till EN ombudsman för
mänskliga rättigheter.

Frågorna är ofta gemensamma och kan lösas om experter och anställda
finns på samma ställe. Ekonomiska och övriga resurser kan bättre tas till vara
i en sådan organisation.

Representanter för de olika ombudsmännen har själva verifierat att de har
ett väl fungerande samarbete. Det visar att klimatet är gott för att skapa ett
mer effektivt samarbete genom en sammanslagning. Om vi samlar mänskliga
rättigheter under en ombudsman får Sverige en väl förankrad nationell policy
och ett heltäckande skydd mot diskriminering. Då kan Sverige fungera ännu
bättre som föregångsland internationellt.

Problem 2

FN:s generalförsamling betonade i de s.k. Parisprinciperna från 1992
betydelsen av att organ för skydd för mänskliga rättigheter skall vara
rättsligt och politiskt självständiga. I strid med FN:s rekommendation
lyder ombudsmännen i dag under regeringen.

Krav på fristående och självständiga ombudsmän har framförts av bl.a.
representanter för de nuvarande ombudsmännen, som också redovisat en
önskan att vara fristående från regeringen.

Förslag till lösning

Ombudsmannen för mänskliga rättigheter skall därför lyda under
riksdagen och ha samma status som Justitieombudsmannen.

Stockholm den 3 oktober 2000

Anne-Katrine Dunker (m)

Berit Adolfsson (m)