En humanare kriminalvård

Motion 1990/91:Ju836 av Krister Skånberg m.fl. (mp)

Miljöpartiet de grönas grunduppfattning är att
kriminalitet ofta har sin orsak i ett samhälle med brister och
en dålig uppväxtmiljö. Det är alltså främst genom en
förändring av samhället och av människors uppväxtmiljö
som kriminaliteten kan minskas.

I dag markerar samhället sitt avståndstagande från
kriminalitet genom att bestraffa lagbrytaren. Straffen
utdöms dels för att individen skall förmås att låta bli att begå
brott, dels för att andra skall avskräckas från kriminalitet.
Dessa båda grundläggande motiv för strafflagstiftningen har
ifrågasatts.

Den kriminalvårdsreform som genomfördes 1974
grundas på att många lagbrytare var socialt och psykiskt
handikappade och behöver vård för att komma ifrån sitt
avvikande beteende. Kriminalvården kan sägas vara ett
misslyckande om man ser till de ambitioner som låg bakom
reformen. Fängelsestraff kan mestadels sägas ha haft
negativa effekter på de intagna. Däremot har man inom
frivården och i särskilda behandlingshem nått en hel del
goda resultat. Även inom anstaltsvården har under senare
tid förekommit en projekt som kan inge vissa förhoppningar
för framtiden.

På längre sikt vore det önskvärt att fängelsestraffet helt
kunde avskaffas. Redan nu bör det vara möjligt att skapa
förutsättningar för en begränsning i användningen av
fängelse som påföljd och att minska strafftiderna. Samtidigt
måste frivårdsinsatserna öka.

Som framgått har de goda syften som låg bakom
kriminalvårdslagstiftningen och som också kommit till
uttryck i lagens grundläggande bestämmelser inte
förverkligats i praktiken. Vi kan inte utgå från att det är
själva lagen det är fel på, problemet är snarare att
tillämpningen brister eller bristen på tillämpning. Man bör
därför pröva att verkligen tillämpa lagen enligt dessa goda
syften innan man beslutar om helt ny lagstiftning.

Under hela 1980-talet har en möjlig utveckling i
humanare riktning pressats tillbaka, främst beroende på
bristande resurser men också på grund av en konservativ
opinion. Under samma tid har de unga fångarna blivit allt
fler. Även antalet psykiskt störda har ökat på anstalterna.

För närvarande pågår flera utredningar inom
kriminalvårdsområdet, vilka delvis har olika direktiv och
inriktning. En utredning kan mynna ut i ett förslag om att
återinföra ungdomsfängelse med tidsobestämda straff som
påföljd. En särskild riksanstalt för ungdomar skulle då
byggas. Å andra sidan finns det en annan utredning som
utreder ökad användning av nya strafformer, såsom
samhällstjänst och kontraktsvård. Båda dessa former har i
begränsad omfattning prövats med goda resultat. En tredje
utredning lär vara inne på tanken att återinföra frigivningen
efter två tredjedelar av strafftiden. Villkorlig frigivning sker
nu efter halva tiden.

I en motion med anledning av proposition 1990/91:58 om
psykatrisk tvångsvård har miljöpartiet de gröna bl a
föreslagit att en utredning tillsätts med uppgift att kritiskt
granska den psykiska vården på kriminalvårdsanstalterna.
Vidare har föreslagits att ökade resurser bör ges till den
psykiska omvårdnaden inom kriminalvården. Förslagen har
ännu inte behandlats av riksdagen.

I många länder i Europa söker man för närvarande finna
nya vägar att korta av strafftiden och skapa alternativ till de
dyrbara anstaltsvistelserna. Ett annat skäl är att man där
blivit allt mer övertygad om att fängelsevistelsen kan ha en
brottsskapande effekt istället för brottsavhållande.

Kriminalvårdspolitiken i Sverige inrymmer i princip två
huvudlinjer. Den ena innebär att arbetet för en humanare
kriminalvård fortsätter med siktet inställt på att i framtiden
avskaffa fängelserna, den andra att strafftänkandet återigen
sätts i förgrunden, det vill säga att vårdtänkandet ersätts av
ett öppet strafftänkande. För vår del är den första
huvudlinjen självklar.

Enligt vår uppfattning bör ungdomar inte sättas i
fängelse och självfallet bör ungdomsfängelse inte
återinföras som påföljd. Det bör i lag vara förbjudet att
sätta barn och ungdomar under 18 år i fängelse. Ett sådant
lagförbud kräver vissa följdändringar i annan lagstiftning.
För dem som är mellan 18 och 21 år bör möjligheterna att
döma till fängelse begränsas ytterligare.
Halvtidsfrigivningen bör inte ersättas av en två
tredjedelsfrigivning. Möjligheterna för kontraktsvård och
samhällstjänst bör öka. Antalet fängelsedömda måste
minska, liksom strafftiderna.

Många kritiska röster har höjts mot tillämpningen av 7 §
tredje stycket i kriminalvårdslagen som handlar om
placering på sluten anstalt. Flera fångar har vittnat om att
de upplever tillämpningen som godtycklig. Den kritik som
förts fram är av den beskaffenheten att en närmare
utredning bör göras om tillämpningen av paragrafen.

På flera anstalter finns inga förtroenderåd och från
anstalter där sådana finns har det förekommit uppgifter om
att förtroenderåden och dess medlemmar har motarbetats
eller behandlats godtyckligt från personalens sida. Fångar
som krävt förbättringar i förhållandena har snabbt
förflyttats till annan anstalt. Det går inte att avfärda dessa
uppgifter som grundlösa. För att förbättra de intagnas
möjligheter att påverka verksamheten vid anstalterna bör
förtroenderåd inrättas vid i princip varje anstalt.
Förtroenderådens rättsliga ställning måste också stärkas.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om humanisering av kriminalvården,

2. att riksdagen beslutar att förbjuda fängelse som
påföljd för personer under 18 år,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagändring så att möjligheterna att döma personer mellan
18 och 21 år till fängelse begränsas ytterligare,

4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
tillämpningen av 7 § tredje stycket kriminalvårdslagen i
syfte att förbättra de dömdas rättsliga ställning,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning som
går ut på att förtroenderåd i princip bör finnas på varje
kriminalvårdsanstalt och att förtroenderådens rättsliga
ställning stärks.

Stockholm den 25 januari 1991

Krister Skånberg (mp)

Carl Frick (mp)

Inger Schörling (mp)