En försäkran om social trygghet för alla

Motion 2004/05:Sf389 av Lars Ohly m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1Innehållsförteckning1

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Inledning2

4Regeringens översyn av socialförsäkringssystemet3

5Generell välfärd - ett samhällskontrakt3

5.1Inkomstbortfallsprincipen4

5.2Höjda tak en förutsättning för att stärka golven5

5.3Riskerna med att öppna för privatisering och avtalslösningar6

6Reformering av socialförsäkringarna botar inte ohälsan7

7Använd överskott till att förbättra försäkringen8

8Raka rör urholkar standardtryggheten8

9Europeisk harmonisering av trygghetssystemen9

10Avslutning10

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om generell välfärd som politisk grund.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om höjda tak i sjukförsäkringen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att statens ansvar för de ekonomiska trygghetssystemen inte skall lämnas över på arbetsmarknadens parter eller på den privata marknaden.

4. Riksdagen begär att regeringen uppdrar åt Riksförsäkringsverket och AMS att samordna sina målbeskrivningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen inom EU offensivt bör verka för att den nationella beslutanderätten på det sociala området bevaras även i praktiken.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör lägga ned utredningen om översyn av socialförsäkringarna.

3 Inledning

Det offentliga trygghetssystem som vi har i Sverige skall säkerställa att individerna har tillräckliga ekonomiska resurser oavsett livssituation. Konstruktionen av socialförsäkringssystemet bygger på viktiga principer som arbetslinjen, inkomstbortfallsprincipen och principen att de omfattar alla individer. Detta är viktiga principer som skiljer vårt system från andra system som bygger på grundtrygghet för främst människor med små ekonomiska resurser. Systemet skall ge medborgarna en inkomstrelaterad ersättning vid sjukdom, arbetslöshet, föräldraledighet och liknande, med en angiven lägsta nivå. Individens rättigheter betonas genom att finansieringen och inkomstutjämningen sker via ett progressivt skattesystem och inte genom individuella avgifter eller efter behovsprövning.

Den välfärdsmodell som vuxit fram i Sverige har betydande fördelar ur ett feministiskt perspektiv. Framväxten av en stark offentlig sektor var till att börja med en förutsättning för att kvinnor skulle kunna få ett eget förvärvsarbete. Kombinationen av en aktiv arbetsmarknadspolitik med full sysselsättning som mål, rättigheter kopplade till individen och större samhällsansvar för barnomsorg har varit viktig för kvinnors självförsörjning.

Vänsterpartiet anser det vara en av våra prioriterade uppgifter att värna denna modell om generell välfärd. Vi måste stå emot de förändringstrender som kommer och går, utan att för den skull blunda för de brister som finns inom dagens system. Vi är övertygade om att dessa brister kan hanteras och vid behov reformeras inom ramen för den offentliga välfärdspolitiken.

4 Regeringens översyn av socialförsäkringssystemet

I november 2003 avslog riksdagen bl.a. en motion från Folkpartiet angående en översyn av socialförsäkringarna enligt pensionsreformens modell. Samma månad deklarerade statsminister Göran Persson överraskande från riksdagens talarstol att regeringen önskar en stor sådan översyn av socialförsäkringssystemet med hänvisning till att staten får allt svårare att klara finansieringen. Vänsterpartiet anser att dessa signaler från regeringen är högst anmärkningsvärda och frågan avfördes härmed också från höstens budgetproposition. Trots detta aviserar Göran Persson i regeringsförklaringen i år att just en översyn av socialförsäkringarna skall göras så att en reformering kan komma till stånd enligt pensionssystemets modell. Den 23 september tillsatte regeringen så en utredning som skall analysera och lämna förslag till en reformering av sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen, rehabiliteringsersättningen, samt tillfällig föräldrapenning och havandeskapspenningen. Föräldraförsäkringen och arbetslöshetsersättningen ingår inte i uppdraget. Utredare är den avgående generaldirektören för Riksförsäkringsverket, Anna Hedborg, som härmed alltså skall utreda den verksamhet hon själv ansvarat för under det senaste decenniet.

I direktiven till utredningen (dir. 2004:129) anges att de grundläggande principerna för systemet inte skall omprövas. Ändå skall direktiven ta fram förslag som handlar om ett ökat inslag av egenavgifter och avtalslösningar, precis som är gällande i det nya pensionssystemet. Det övergripande syftet sägs vara att skapa ett system som är mer ekonomiskt robust och mindre beroende av konjunkturen. Med detta avser regeringen minska systemets känslighet bl.a. för skenande sjukkostnader.

Direktiven öppnar vidare för att lägga socialförsäkringarna utanför statsbudgeten, exempelvis i en egen buffertfond. Samma lösning återfinns i pensionssystemet, som härigenom gjorts oberoende av politiskt inflytande.

Vänsterpartiet är mycket kritisk till regeringens förfarande och till att en översyn med dessa aviserade politiska utgångspunkter görs. I det följande kommer vi att motivera varför. Vi kommer att redogöra för vår syn på socialförsäkringssystemet och argumentera för behovet av att värna försäkringens grundläggande principer genom att förbättra systemet inifrån, i stället för att genomföra en utredning som angriper den bakomliggande ideologin i våra socialförsäkringar.

5 Generell välfärd - ett samhällskontrakt

Det offentliga välfärdssystemet är så konstruerat att det bidrar till en solidarisk omfördelning av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män, mellan lågavlönade och högavlönade och mellan olika perioder i individernas liv. Omfördelningen sker genom skatter och avgifter och konstruktionerna varierar mellan olika delar av socialförsäkringen och de socialpolitiska förmånerna. Denna strävan efter solidarisk omfördelning är utomordentligt viktig i ett samhälle som på allvar strävar efter att minimera klass- och könsskillnader. Vänsterpartiet värnar om en gemensam och solidarisk sektor, grundad på principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".

Det ekonomiska offentliga trygghetssystemet är alltså ett av våra redskap för att utjämna klass- och könsskillnader samt att fördela resurser över livet. Ekonomiska resurser skall komma alla invånare till del som en rättighet - inte som välgörenhet. För kvinnor innebär det ett minskat ekonomiskt beroende av enskilda män. För arbetstagare leder systemet till en mildrad beroendeställning gentemot enskilda arbetsgivare och möjligheten att byta arbete och därmed slippa vara livegen. En av grundtankarna bakom den generella välfärdspolitiken är att de olika delarna - verksamheterna, socialförsäkringssystemet enligt inkomstbortfallsprincipen, det generella bidragssystemet och de behovsprövade insatserna - skall ses som fristående men kommunicerande kärl.

Det ekonomiska trygghetssystemet är, på samma gång som det är nödvändigt för den enskildes ekonomiska trygghet, också avgörande för hela samhällsekonomins funktion och därmed för alla medborgares välfärd. Utmärkande för det ekonomiska trygghetssystemet är att många individers riskpremier samlas ihop genom skatte- och avgiftssystem, för att sedan kunna finansiera ersättningar till individer vid situationer som inte drabbar alla lika och samtidigt. Stabila offentliga ekonomiska välfärdssystem skapar trygga människor, som på ett bra sätt kan tillvarata sina livsmöjligheter. Genom att föra en politik för full sysselsättning och värna det ekonomiska trygghetssystemet skapar vi ett mer rättvist och solidariskt samhälle. Den generella välfärden borde utgöra politisk grund även för regeringens arbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.1 Inkomstbortfallsprincipen

Inkomstbortfallsprincipen innebär att i stort sett alla, inte bara de fattigaste, omfattas och gynnas av systemet. Därmed skapas en solidaritet även hos samhällets mellanskikt. Med inkomstbortfallsprincipen som kompass måste varje förändring i systemen analyseras så att vi inte omvägen hamnar i ett grundskyddssystem.

Det samhällskontrakt som den generella välfärdsmodellen har sin utgångspunkt i, förutsätter att t.ex. medelklassen solidariskt och progressivt skall betala till systemet via skatter och sociala avgifter. Härmed skall de som en uppfyllelse av kontraktet också få ut en rimlig del. Detta minskar intresset för och betydelsen av avtalsförsäkringar och privata lösningar och upprätthåller därmed systemets legitimitet. Eftersom kvinnor har större behov av socialförsäkringarna än män och lågavlönade män större behov än högavlönade blir höginkomsttagare nettobidragsgivare till systemet. Härmed bör han eller hon alltså också få ut sin del när han eller hon är sjuk. Ju fler som är med och betalar för välfärden, desto mer resurser kommer samhället att ha att omfördela och för att garantera inkomstbortfallet.

Obligatoriska och generella socialförsäkringar, som är solidariskt finansierade på detta sätt, är en grundbult i den svenska välfärden. Inkomstbortfallsprincipen bidrar också i stor utsträckning till att frigöra medborgarna från de rikas välvilja, välgörenhet och fattigvård.

5.2 Höjda tak en förutsättning för att stärka golven

Den grundläggande tanken och ideologin är att en försäkrad skall kunna få sin standardtrygghet säkrad vid bortovaro från arbetet och att den största delen av befolkningen skall befinna sig "under tak" för att solidariteten och legitimiteten skall kunna upprätthållas. Om en allt större del av de försäkrade befinner sig i en situation där de dels, via skattesystem och sociala avgifter, skall vara med och betala till den generella försäkringen, och dels ser att de inte kan behålla sin standardtrygghet utan tvingas ta privata försäkringar sviktar systemets legitimitet. Därmed sätts också solidariteten på spel.

År 2005 beräknas mer än hälften av de heltidsanställdatjäna mer än taken i sjuk- och föräldraförsäkringen. Detta faktum har redan lett till att en rad fackförbund och enskilda arbetsgivare börjat teckna privata försäkringar för att täcka upp inkomstbortfallet för den enskilda arbetstagaren med inkomster över tak.

Det bästa sättet att förhindra att klass- och könsskillnaderna ökar är att se till att alla har något att vinna på att försvara den generella välfärden. Höjda tak är en förutsättning för att vi skall kunna stärka golven. I föräldraförsäkringen höjs 2006 taket så att även den som tjänar mer än 25 000 kronor i månaden skall får en inkomsttrygghet av systemet. Vänsterpartiet anser att höjning av taket i sjukförsäkringen till 10 basbelopp också skall genomföras vad gäller sjukförsäkringen. I budgetpropositionen för 2002 fastställdes också att taken skulle höjas 1 juli 2003 för att behålla den generella välfärden och förhindra ett systemskifte:

Den andra delen av målet för politikområdet innebär att de försäkrade skall känna sig ekonomiskt trygga vid arbetsoförmåga. Utgångspunkten måste vara att den solidariskt finansierade försäkringen skall utgå från inkomstbortfallsprincipen och att det skyddsnät som försäkringssystemet utgör ger en rimlig levnadsstandard. [...] I Anslutning härtill bereds även frågan om höjning av inkomsttaken i sjukförsäkringssystemet och nya regler avses träda i kraft den 1 juli 2003. (Prop. 2001/02:1)

Så fort statsfinanserna medger det bör regeringen därför snarast återkomma med förslag som gäller höjning av taket i sjukförsäkringen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.3 Riskerna med att öppna för privatisering och avtalslösningar

Det finns utvecklingstendenser som enligt vår mening på olika sätt kan hota legitimiteten och de grundläggande principerna för det offentliga socialförsäkringssystemet.

Sedan ett antal år tillbaka växer marknaden och inslagen av privata försäkringar på socialpolitikens område. Som ett exempel har det från regeringshåll framkommit idéer om att låta den privata trafikförsäkringen ta över den allmänna sjukförsäkringens åtagande i de fall där trafikskador har genererat kostnaden. Bland annat utifrån ett klassperspektiv skulle detta vara en mycket beklaglig utveckling. Människor som kroppsarbetar skulle relativt sett dra på sig mycket högre försäkringskostnader än andra eftersom deras livräntor måste träda in så mycket oftare. Kroppsarbetare har helt enkelt svårare att komma tillbaka i arbete efter svåra olyckor.

Retoriken handlar om att öka riskmedvetandet med direkta individuella kopplingar till försäkringskostnaden. Men att på detta sätt privatisera sjukförsäkringen via trafikförsäkringen skulle vara ett sätt att bryta upp en första bit mark för att sedan kunna följa efter med andra speciallösningar för vissa grupper försäkringstagare. Det är inte otänkbart att s.k. riskgrupper som rökare och diabetiker skulle komma att inrymmas i sådana lösningar.

En ökad privatisering urholkar jämlikheten i de sociala trygghetssystemen. Vänsterpartiet vill understryka att riskerna med en sådan utveckling kommer att slå mot vissa grupper mer än andra. Det är därför oerhört viktigt att värna den generella karaktären i försäkringssystemen, och att motverka ökade inslag av privatisering.

Den utredning som regeringen nu tillsatt har bl.a. i uppdrag att finna öppningar för avtalslösningar för att arbetsmarknadens parter skall ta över en del av ansvaret för socialförsäkringarna. Vänsterpartiet ser definitivt att det är stor risk att nuvarande grunder för socialförsäkringssystemen bryts sönder om betydande system med avtalsförsäkringar införs. Detta riskerar i allra högsta grad att kraftigt fördjupa klass- och könsskillnader i landet. Ohälsoproblematiken är redan en av de största orättvisorna i Sverige och är starkt kopplad till den sneda fördelning av makt och resurser som präglar vårt samhälle.

Med tanke på att detta handlar om branschavtal är det viktigt att påpeka som ett exempel att Metall som facklig organisation traditionellt har ett större inflytande eftersom dess medlemmar tillhör den "närande" sektorn, jämfört med exempelvis Kommunal som tillhör den "tärande".

Ofta framförs det att ökad privatisering leder till ökad valfrihet. Valfriheten i ett privatiserat system är dock godtyckligt beroende av en persons fysik, ställning på arbetsmarknaden och kön. Det förefaller tveksamt om något försäkringsbolag skulle erbjuda en kvinna i fertil ålder något skydd mot inkomstbortfall i samband med föräldraledighet.

Vänsterpartiet anser med hänvisning till ovanstående att det är alldeles nödvändigt att regeringen ägnar stor kraft att inom ramen för arbetet mot ohälsan se över vilka förändringar av socialförsäkringarna som är nödvändiga för att motverka behovet och framväxten av privata försäkringslösningar inom det socialpolitiska området. Statens ansvar för de ekonomiska trygghetssystemen skall inte lämnas över på arbetsmarknadens parter eller på den privata marknaden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6 Reformering av socialförsäkringarna botar inte ohälsan

Under den senaste femtonårsperioden har arbetslivet, inte minst i offentlig sektor, genomgått en radikal förändring. Personalpolitiken har prioriterats ned i kommuner och landsting, samtidigt som åtskilliga miljarder kronor har sparats. Konsekvenserna av detta visade sig redan efter 1990-talets första hälft. Mellan 1992 och 2002 ökade antalet långtidssjukskrivna kraftigt, framför allt bland kvinnorna. I samma takt ökade sjuknärvaron och övertidsarbetet, och stressrelaterade sjukdomar slog igenom i statistiken med full kraft.

Arbetet med att komma till rätta med dessa problem borde koncentreras på att undanröja orsakerna till att människor far illa i dagens arbetsliv och att försöka ge dem som drabbats så goda förutsättningar som möjligt att komma tillbaka till arbetslivet. Det handlar om insatser för ett rymligt arbetsliv och för rehabilitering.

I stället har debatten kommit att fokusera på fusk och missbruk av socialförsäkringarna och pååtgärder för hårdare tag mot sjukskrivna. Att basera åtgärdsprogram och utredningsdirektiv på en bild av det fuskande folket skapar ett samhällsklimat där kontroll och misstänkliggörande breder ut sig.

Vänsterpartiet har i förhandlingar med regeringen drivit igenom flera förbättringar för att komma till rätta med ohälsan. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar betonas hårdare nu än tidigare. Kommuner och landsting tillförs mer pengar under de närmaste åren och ersättningsnivån i sjukförsäkringen höjs nästa år, så att fler har råd att vara hemma när de är sjuka.

Samtidigt krävs ökade resurser till vård, skola och omsorg för att åstadkomma nödvändiga förbättringar vad gäller arbetsvillkoren inom den offentliga sektorn. Vidare måste frågan om en allmän arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag upp på den politiska dagordningen. Om antalet arbetade timmar skall kunna öka, måste arbetstiden fördelas jämnare mellan dem som sliter ut sig och dem som inte släpps in på arbetsmarknaden alls.

Vad som krävs är ett systematiskt arbetsmiljöarbete och rymliga arbetsplatser där alla får plats. Vi behöver myndigheter som samarbetar kring den sjukas livssituation för att lösa ohälsan.

Riksförsäkringsverket utgår i sina bedömningar utifrån målet att den sjukskrivne skall uppnå "arbetsförmåga". Graden av arbetsförmåga blir härmed det som ligger till grund för försäkringskassans eventuella nekande till ersättning och att den sökande i stället står till arbetsmarknadens förfogande. AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, å andra sidan, använder sig av begreppet "arbetsför" för sina bedömningar. De båda myndigheternas begrepp är inte överensstämmande med varandra. Därför bör regeringen uppdra åt Riksförsäkringsverket och AMS att samordna sina målbeskrivningar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7 Använd överskott till att förbättra försäkringen

Det har enligt Riksförsäkringsverkets egna prognoser visat sig att sjukförsäkringen kommer att gå med ca 100 miljarder kronor i överskott under den kommande femårsperioden. Bara i år går försäkringen med över 15 miljarder i överskott. RFV har uttalat att de anser att detta växande överskott bör användas till att sänka arbetsgivaravgiften från 11,08 till 9,2 procent.

Vänsterpartiet är mycket kritisk till sådana förslag och menar att eventuellt överskott skall användas till att förbättra försäkringen och därmed förhindra att ett sjukt arbetsliv inte slår ut människor. Det finns redan i dagsläget stora frågetecken om hur man egentligen skall bekosta de viktiga sektorsövergripande åtgärder som regeringen beslutat om, som gäller rehabilitering och arbetsmiljöarbete. Socialförsäkringarna finansieras genom avstått löneutrymme från löntagarna. Avgifterna tillhör i och med detta löntagarna och de 100 miljarder kronor som förväntas finnas i överskott skall användas till att förbättra försäkringen och fullfölja beslutade åtaganden. Detta kommer att behövas för att nödvändiga satsningar för att skapa ett rymligt arbetsliv skall komma till stånd. Med tanke på att det är löntagarna som avstått löneutrymme bör eventuellt övrigt överskott som inte används till att förbättra försäkringen återföras till löntagarna genom höjda löner.

Budgetprocessen i Sverige innebär att regeringen först presenterar förslag till utgiftstak för de tre kommande åren. Riksdagen lägger sedan fast hur höga statens utgifter får bli för vart och ett av åren. Utgiftstaket sätts i kronor och räknas inte upp med inflationen. Eftersom det är svårt att exakt beräkna utgifter för tre år framåt har man tagit till en viss marginal, som kallas budgeteringsmarginal. Även om intäkterna ökar under de tre kommande åren har en praxis utvecklats som innebär att taket inte justeras upp. Detta innebär att intäktsökningar som är större än förväntat enbart får användas till amorteringar alternativt minskad upplåning eller för sänkt skatt. Trots att socialförsäkringarna går med ett kraftigt överskott kommer de pengarna alltså inte de försäkrade till godo utan används för att täcka budgetunderskottet.

8 Raka rör urholkar standardtryggheten

I direktiven till utredningen som skall se över socialförsäkringssystemet står angivet att den skall se över möjligheterna att lägga socialförsäkringarna utanför statsbudgeten och finansieras genom buffertfonder. Detta förslag har länge förespråkats från borgerligt håll. En tanke med detta har varit att, precis som gäller för pensionerna, att systemet uppvisar "rakare rör" för individen, dvs. en tydligare koppling för individen mellan betalda avgifter och rätten till förmåner.

Precis som i pensionssystemet vill nu regeringen enligt direktiven till utredningen att inslagen av fondering skall öka i socialförsäkringssystemet och att en automatisk balansering skall byggas in i systemet. Härmed bestäms systemets "tillgångar" på hur många barn som föds, in- och utvandring, när och hur mycket invånarna arbetar och ersättningen för arbete samt på medellivslängden. I goda tider fonderas alltsåöverskottet. I dåliga tider sänks i stället ersättningen i försäkringen.

Att införa rakare rör i socialförsäkringssystemet innebär att en tydligare koppling mellan avgift och ersättningsnivå skulle vara gällande. I pensionsreformen var detta en grundläggande tanke. Detta påstods göra systemet mer följsamt med samhällsekonomin och därmed mer lättöverskådligt. Resultatet blev det motsatta. Inte någon kan själv räkna ut sin framtida pension genom den information som finns i de oranga kuverten.

Rören visade sig också snart enbart bli raka för medel- och höginkomsttagare som dessutom kan arbeta med bibehållen lön i minst 35 år. För låginkomsttagaren leder rören snarare raka vägen in i en grundpension och för den vanlige löntagaren finns härmed inte mycket kvar av den standardtrygghet som utlovas i socialförsäkringarna. Om modellen för pensionerna kopieras så skulle i sådant fall kraftigt ökade kostnader för exempelvis sjukförsäkringen innebära att en den s.k. automatiska bromsen slår till och att ersättningsnivån sänks.

De direktiv som regeringen gett till utredningen om översyn av socialförsäkringarna ger härmed signaler om att beslutsfattarna än en gång tänker avsäga sig det politiska ansvaret för socialförsäkringarna, precis den skada som redan är skedd genom pensionsreformen.

9 Europeisk harmonisering av trygghetssystemen

Enligt det gällande grundfördraget i EU är de sociala frågorna en nationell angelägenhet. Varje medlemsstat ansvarar härmed själv för att utforma och finansiera det egnasociala trygghetssystemet. I det förslag till ny konstitution som EU:s framtidskonvent tagit fram anges att EU kan ta till sig kompetens på de områden man önskar. Vänsterpartiet menar att det här döljer sig allvarliga risker för det offentliga trygghetssystemet i Sverige.

Den nationella beslutanderätten om de sociala frågorna värnas alltså i teorin, men i praktiken pågår en harmonisering på området. Denna harmonisering drivs på av EMU-projektet och döljs i vaga formuleringar i officiella dokument. Ett inträde i EMU:s tredje steg hade inneburit att frågor om den sociala tryggheten i allt större utsträckning hade blivit en gemensam fråga för medlemsstaterna.

I och med Nice-fördraget slog Europeiska rådet fast en s.k. europeisk social modell. Europeiska rådet har vidare gett medlemsstaterna generella riktlinjer om att offentlig sektor skall privatiseras, vilket bl.a. innebär att försäkringarna i större utsträckning skall betalas av människorna själva.

På det EU-toppmöte som ägde rum i Bryssel i mars 2004 uppmanade regeringscheferna medlemsländerna att "minska den offentliga skulden genom att med kraft reformera systemet för sysselsättning, hälsa och pensioner". Den svenska regeringen verkar ha tagit denna uppmaning på största allvar när man nu i och med översynen av socialförsäkringarna påskyndar EU-anpassningen av socialförsäkringarna.

Sedan Lissabonprocessen inleddes 2000 har denna använts för att genomföra förändringar som i realiteten inneburit försämrade villkor för arbetare och pensionärer. Processen har delvis bromsats av de massiva folkliga protester som förekommit på olika håll i Europa. EU-kommissionen har samtidigt som den kritiserat den höga skattenivån i Sverige gett regeringen beröm för pensionsreformen. Flera andra europeiska länder följer nu efter den svenska modellen med pension grundad på 40 år i arbete, tillsammans med den obligatoriska privatiseringen av en del av pensionspengarna.

Vänsterpartiet har givetvis ingenting emot informations- och erfarenhetsutbyte mellan olika länder inom något politikområde. Däremot ser vi en uppenbar risk att EU-samarbetet kommer att medföra en ökad privatisering även vad gäller socialförsäkringarna, vilket i sin tur riskerar att hota det generella välfärdssystemet i Sverige. Regeringen bör därför inom EU offensivt verka för att den nationella beslutanderätten på det sociala området bevaras även i praktiken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

10 Avslutning

Det svenska pensionssystemet reformerades utan någon allmän debatt och uppgörelsen innebar ett systemskifte utan förankring hos medborgarna. Nu kan vi komma att få ett lika avgörande systemskifte även vad gäller socialförsäkringarna och även i detta avseende få ett komplicerat, svåröverblickbart och administrativt dyrt system som missgynnar stora delar av befolkningen. Risken är också stor att detta genomförs snabbt utan demokratisk förankring. Den genomförandegrupp som har haft att verkställa pensionsreformen har precis som Pensionsarbetsgruppen genomgående arbetat bakom lyckta dörrar och uteslutit alla möjligheter till genomgripande samhällsdebatt. Det är därför av avgörande vikt att en systemförändring av den omfattning som en reformering av socialförsäkringssystemet skulle kunna komma att innebära, inte får komma till stånd utan fullständig demokratisk insyn och deltagande.

Om socialförsäkringarna reformeras på samma sätt som skett med pensionerna innebär det att politiken frånsäger sig ansvaret av de mest grundläggande elementen för det svenska välfärdssystemet. Det nya pensionssystemet är nämligen utformat så att utbetalningarna automatiskt minskar när det saknas pengar i systemet. Politikerna behöver aldrig ta ställning och väga olika utgifter mot varandra. Detta har inneburit sänkta pensioner och en privatisering av hela systemet.

Våra socialförsäkringar bygger på en hög sysselsättning med så många som möjligt i arbete. Det största problemet med socialförsäkringarna i dag är inte systemet, utan det faktum att alltför få arbetar. Därför är det absolut viktigaste att få ner de höga sjuktalen genom att satsa på rehabilitering och ett friskare arbetsliv och uppfylla målen om full sysselsättning.

I detta sammanhang är det också viktigt att nämna att den restriktiva penningpolitik som förs av riksbanken begränsar möjligheterna att få fart på sysselsättningen. Riksbankens inflationsmål är satt till två procent. Det är Vänsterpartiets mening att en aktiv politik för full sysselsättning kräver en demokratisk penningpolitik som inte begränsas genom övergripande mål om låg inflation. Riksbankens självständighet har i detta avseende satt gränser för dessa möjligheter.

Vänsterpartiet motsatte sig pensionsreformen och vår kritik har också med stor tydlighet visat sig stämma. Pengarna räcker inte till rimliga pensioner, och den spekulationskarusell som dragits igång på börsen har inte gynnat den enskilda löntagaren utan tvärtom urholkat legitimiteten för hela systemet.

Vänsterpartiet kommer inte heller att medverka till något liknande när det gäller socialförsäkringarna.

Direktiven till utredningen står i skarp motsättning till den generella välfärdens ideologi, där skyddet vid sjukdom, föräldraskap och arbetslöshet är skattefinansierat och omfattar alla. Socialförsäkringarnas utformning har varit särskilt viktiga för kvinnor. Kvinnor är oftare sjuka än män, kvinnor vårdar oftare barn än män, kvinnor blir oftare förtidspensionerade än män osv. Det innebär att alla nedskärningar i offentliga verksamheter och i socialförsäkringarna drabbar kvinnor mer än män. Det är enligt Vänsterpartiet högst anmärkningsvärt att en översyn med aviserade utgångspunkter görs just när satsningar på rehabilitering och förbättrad arbetsmiljö skall genomföras. Systemen är byggda för att passa en manlig arbetsmarknad med manliga löntagare. När kvinnorna väl kom in på arbetsmarknaden, och därmed fick ATP-poäng, gjordes pensionssystemet om. En händelse som ser ut som en tanke är, att när kvinnorna av olika skäl börjat behöva socialförsäkringarna, föreslår regeringen en liknande reformering av socialförsäkringssystemen.

Vänsterpartiet menar att socialförsäkringarna successivt måste fortsätta att förbättras inom ramen för befintligt system. Därför bör regeringen lägga ner utredningen om Översyn av socialförsäkringarna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 30 september 2004
Lars Ohly (v)
Lars Bäckström (v)	Rossana Dinamarca (v)
Mats Einarsson (v)	Marie Engström (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Sten Lundström (v)	Alice Åström (v)
Kalle Larsson (v)	Ulla Hoffmann (v)