En feministisk politik för jämställdhet

Motion 2008/09:A290 av Josefin Brink m.fl. (v)

1Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att samtliga mål för jämställdhetspolitiken ska syfta till att ändra maktförhållandena mellan könen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en jämställdhetsminister med övergripande mandat och ett renodlat jämställdhetsdepartement.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättande av en jämställdhetsmyndighet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en ny jämställdhetsförordning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regleringsbreven ska innehålla direktiv med ett tydligt feministiskt perspektiv.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om regelbundet återkommande jämställdhetsrevisioner av myndigheterna.

7. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs i motionen om åtgärder för arbetet med jämställdhetsfrågor i respektive utskott.1

8. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad som anförs i motionen om jämställdhetsrevision av riksdagens utskottsarbete.1

1 Yrkandena 2, 7 och 8 hänvisade till KU.

2Inledning

En jämställdhetspolitik värd namnet ska utmana och upphäva könsmaktsordningen. I dag är det oklart vilken status jämställdhetspolitiken har när man ser till hur de strukturella förutsättningarna för jämställdhetsarbete och jämställdhetspolitik är utformade. Den nationella jämställdhetspolitiken har hittills ägnats åt övergripande uppföljning och utvärdering av övriga verksamhetsområden. Jämställdhetspolitiken betraktas dels som ett politikområde bland andra, dels som ett sektorsövergripande politikområde. Det framstår därför som om jämställdhetspolitiken saknar ett eget berättigande och frågan är om jämställdhetsministern i dag har samma status som övriga ministrar.

Regeringen gav i juni 2008 Nationella sekretariatet för genusforskning i uppdrag att bygga upp ett stöd för statliga myndigheters arbete med jämställdhetsintegrering. Tidigare har regeringen anslagit medel till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för arbetet med jämställdhetsintegrering i kommunala verksamheter. Jämställdhetsintegrering på samtliga politikområden är och har hittills varit regeringens huvudstrategi för att uppnå de övergripande jämställdhetsmålen. FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor uppmanar i sin rapport från 2008 Sverige att införa effektiva mekanismer för övervakning och ansvarsskyldighet på alla nivåer inom ramen för systemet med jämställdhetsintegrering samt att införa påföljder för överträdelser.

Vänsterpartiet har ett flertal gånger framfört kritik mot att jämställdhetsintegreringens betydelse överbetonas. Denna har fått bli både mål och medel, och ett antal uppsatta kriterier för jämställdhet har fått ersätta strategier som på allvar kan utmana könsmaktsordningen. Jämställdhetsintegrering som metod riskerar att bli otydlig i stället för konkret och målinriktad. Vänsterpartiet ifrågasätter därför jämställdhetsintegrering som enda strategi för att motverka den strukturella underordningen och diskrimineringen av kvinnor. Det är viktigt att skilja på mål och medel.

Vi ifrågasätter även regeringens beslut att ge uppdraget om jämställdhetsintegrering till Nationella sekretariatet för genusforskning. Ett sådant uppdrag borde i stället tillfalla en särskild myndighet för jämställdhet enligt vårt förslag nedan. Genusforskningen bör skiljas från jämställdhetspolitiken även om forskningens resultat naturligtvis kan användas i jämställdhetsarbetet. Vi presenterar i denna motion ett antal konkreta åtgärder som enligt vår mening är mer ändamålsenliga för att uppnå målet om jämställdhet mellan kvinnor och män än regeringens strategi med jämställdhetsintegrering.

3De övergripande jämställdhetsmålen

Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik i dag är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Enligt fyra delmål ska kvinnor och män ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och forma villkoren för beslutsfattandet, kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut, kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor, kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Målen antogs av riksdagen den 16 maj 2006.

Vänsterpartiet ser positivt på de nya målen och den nya målstrukturen som har en tydligare intention än tidigare mål att omfördela makt mellan kvinnor och män. Det finns en feministisk dimension nu som inte fanns tidigare. Vi har förhoppning om att de nya etappmålen och indikatorerna för uppföljning och utvärdering av jämställdhetspolitiken ska skapa en tydligare koppling mellan mål, insatser och resultat.

Vänsterpartiet menar att de nya målen för jämställdhetspolitiken är ett steg i rätt riktning. Trots det saknar vi ett tydligt könsmaktsperspektiv på flera områden, inte minst en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor. Den politik som regeringen bedriver saknar tyvärr feministisk skärpa och uppvisar brist på insikt i hur olika politikområden påverkar varandra och får effekt i kvinnors vardag. Därför är det oroande att regeringen har meddelat att de avser att göra en översyn av jämställdhetsmålen.

Vänsterpartiet anser att formerna för jämställdhetspolitiken, liksom dess innehåll, bör förändras radikalt. Jämställdhetsmålen har dessvärre liten betydelse i praktiken. Den officiella jämställdhetspolitiken har inte på allvar utmanat ojämlikhet, orättvisor och diskriminering. De verktyg som finns för att bryta upp den ojämlika könsmaktsordningen används inte. Vänsterpartiet menar att jämställdhetspolitikens övergripande mål och syfte måste vara att utmana patriarkala strukturer, dvs. mäns strukturella överordning, som leder till den systematiska underordningen av kvinnor. Jämställdhetspolitikens uppgift är därför att synliggöra vad som ger makt och vad som ger upphov till maktlöshet. För att uppnå verklig rättvisa och verklig jämställdhet mellan könen måste makt och resurser omfördelas från män till kvinnor. Det gäller såväl den politiska som den ekonomiska makten.

Jämställdhetspolitik handlar därför inte om att kvinnor ska ”lyftas” till mäns nivå utan att män ska avstå makt och ekonomiska, sociala och kulturella privilegier som de har på grund av att de är män. Det yttersta syftet med en feministisk jämställdhetspolitik är just att ändra maktförhållandena mellan könen. Samtliga mål för jämställdhetspolitiken ska relateras till detta övergripande mål. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4Jämställdhetspolitikens utgångspunkt

Ojämlikheten mellan könen måste således vara utgångspunkten för politikens utformning. Syftet med jämställdhetspolitiken måste vara att genomföra reformer som förändrar maktförhållandena mellan könen. Ojämlikhet mellan könen finns både i det offentliga livet som t.ex. på arbetsmarknaden när det gäller lönesättning och i privatlivet som ett ojämlikt uttag av föräldraförsäkringen eller som mäns våld mot kvinnor. Kvinnors verklighet skiljer sig ofta ifrån mäns och detta måste politiken ta hänsyn till.

En utbyggd offentlig sektor, individuell föräldraförsäkring, arbetstidsförkortning, jämställda löner och rätt till heltidsarbete är exempel på frågor som är centrala i ett feministiskt jämställdhetsarbete. Det är reformer som på ett radikalt sätt skulle utmana rådande könsmaktsordning och förändra maktbalansen mellan könen på arbetsmarknaden. Inte minst genom att de skapar förutsättningar för en omfördelning av det betalda och obetalda arbetet. Om jämställdhetspolitiken på allvar ska utmana mäns makt och privilegier måste vi hitta en form för politiken där mannen inte längre är norm och där kvinnors kollektiva erfarenheter i högre grad får utrymme.

5Jämställdhetsarbetets organisering

Om politiken ska kunna bryta sönder könsmaktsordningen krävs det nya politiska verktyg. För att höja jämställdhetspolitikens status måste det statliga jämställdhetsarbetet omorganiseras. Vänsterpartiet föreslår här nedan förändringar för en mer effektiv jämställdhetspolitik.

Jämställdhetsminister med eget departement

I dag är jämställdhetsministern inte en renodlad jämställdhetsminister och har inte ett jämställdhetsdepartement. Integrations- och jämställdhetsministern delar sitt uppdrag på ett flertal ämnesområden via Integrations- och jämställdhetsdepartementet som ansvarar för demokratifrågor, folkrörelsefrågor, integration och mångfald, jämställdhet, konsumentfrågor, medborgarskap, minoriteter, mänskliga rättigheter, storstadspolitik och ungdomspolitik. Denna ordning gör att jämställdhet som sakområde försvagas. Sedan regeringsskiftet är det också tydligt att jämställdhetsarbetet har nedprioriterats av regeringen.

Jämställdhetspolitiken ska visserligen omfatta alla politikområden och samhällsfunktioner. Men det krävs en övergripande strategi med mandat att initiera och driva på när det gäller för kvinnor viktiga jämställdhetssatsningar.

Därför behövs det en jämställdhetsminister i dess rätta bemärkelse, med ett övergripande mandat och ett renodlat jämställdhetsdepartement.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Inrättande av en jämställdhetsmyndighet

I dag utförs jämställdhetsarbetet av JämO, Jämställdhetsnämnden och länsstyrelsernas jämställdhetsexperter. Varje myndighet har dessutom ansvar för att göra jämställdhetsanalyser. Frågan om inrättandet av en jämställdhetsmyndighet väcktes senast i den statliga utredningen Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:66) men har även lyfts tidigare (se bl.a. SOU 2001:44 och Ds 2001:64). Sverige har en relativt sett liten organisation som ska stödja och möjliggöra att de jämställdhetspolitiska målen genomförs. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att en myndighet för jämställdhetsfrågor inrättas. Jämställdhetsmyndighetens uppgift ska vara att arbeta mot könsdiskriminering inom samhällets samtliga områden utifrån ett könsmaktsperspektiv. Den nya myndigheten skulle kunna bevaka utvecklingen på jämställdhetsområdet både i Sverige och internationellt, samordna och stödja andra myndigheter, verksamheter och organisationer, samt ansvara för metod- och kunskapsutveckling, bidragsgivning, information samt granskning av andra myndigheter. Som exempel kan nämnas att myndigheterna i Norge och Danmark är självständiga men får sitt uppdrag och sina medel från regeringen. Myndigheterna arbetar bl.a. med kunskapsutveckling och kunskapsspridning genom att vara mötesplatser mellan forskning och praktik. Kopplingen mellan forskning och praktik är eftersatt i det svenska jämställdhetsarbetet. En jämställdhetsmyndighet skulle kunna fylla denna funktion.

Den av regeringen förda politiken med försämringar i a-kassan och socialförsäkringarna, har lett till stora försämringar, i synnerhet för kvinnor. Frågan om en jämställdhetsmyndighet är därför högaktuell. Mot bakgrund av ovanstående bör regeringen återkomma med förslag på inrättande av en jämställdhetsmyndighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jämställdhetsförordning

För att få myndigheterna att arbeta effektivare med jämställdhetsfrågor bör en jämställdhetsförordning införas. En utredning har tidigare föreslagit en jämställdhetsförordning liknande den som finns inom integrationspolitikens område (Ds 2001:64). Ett sådant förslag kan exempelvis ha följande lydelse:

”Myndigheterna ska fortlöpande beakta samhällets könsmaktsordning när de utformar sin verksamhet och när de bedriver den. Myndigheterna ska verka för lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett kön. Myndigheterna ska i sin verksamhet särskilt motverka alla former av könsdiskriminering.”

Regeringen bör återkomma med förslag om en jämställdhetsförordning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Regleringsbrev och förordningar

Ett sätt att utveckla jämställdhetsarbetet i feministisk riktning är att i regleringsbreven ge myndigheterna tydliga direktiv som går att relatera till de övergripande målen. Återrapportering från myndigheterna ska vara obligatorisk och samtliga återrapporteringskrav bör finnas samlade i regleringsbrevet. Återkoppling till de övergripande jämställdhetspolitiska målen och delmålen ska vara möjlig och göras från samtliga politikområden. Regleringsbreven liksom regeringens förordningar ska innehålla direktiv med ett tydligt feministiskt perspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Jämställdhetsrevision av myndigheterna

Jämställdhet är inte förhandlingsbart och ska inte kunna vägas mot andra politiska mål eller väljas bort med hänvisning till t.ex. bristande resurser. Vänsterpartiet föreslår därför att det genomförs regelbundet återkommande jämställdhetsrevisioner av myndigheternas arbete. Regeringen bör utreda hur dessa revisioner ska genomföras och vilken instans som är lämplig för detta uppdrag. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Jämställdhet i riksdagens utskott

Samtliga utskott i riksdagen, utom arbetsmarknadsutskottet, saknar formella förutsättningar för att behandla jämställdhetsfrågor inom sina sakområden. Det innebär att de utskott som önskar kan förbise den ojämlika maktfördelningen mellan män och kvinnor. Vänsterpartiet menar att utskotten bör ha en plattform för att kunna föra upp jämställdhetspolitiska frågor inom sina sakområden. Det kan ske genom en övergripande tilläggsparagraf eller genom att samtliga utskott får ett uppdrag att i sin beredning av utskottsärendena beakta jämställdhetsaspekter ur ett feministiskt perspektiv.

Riksdagen bör uppdra åt riksdagsstyrelsen att pröva vilka åtgärder som är nödvändiga för att riksdagens samtliga utskott ska få en formell plattform för att föra upp jämställdhetsfrågor inom sina respektive sakområden. Detta bör riksdagen som sin mening ge riksdagsstyrelsen till känna.

Jämställdhetsrevision av utskottsarbetet

För att kvalitetssäkra jämställdhetsarbetet i samtliga riksdagens utskott och för att tydliggöra att detta arbete inte kan väljas bort behövs en kontrollfunktion för riksdagens jämställdhetsarbete. Därför bör det göras regelbundet återkommande granskningar och jämställdhetsrevisioner av arbetet i utskotten.

Riksdagsstyrelsen bör utreda på vilket sätt en jämställdhetsrevision av riksdagens utskottsarbete på bästa sätt kan genomföras. Detta bör riksdagen ge riksdagstyrelsen till känna.

Stockholm den 9 september 2008
Josefin Brink (v)
Marianne Berg (v)	Wiwi-Anne Johansson (v)
Eva Olofsson (v)	LiseLotte Olsson (v)