En allmän trygghetsförsäkring

Motion 1998/99:Sf278 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Inledning

Det finns en utbredd misstro mot att våra socialförsäkringar
inte ska fungera när vi verkligen behöver dem. Många är
oroliga för att spelreglerna inte ska ligga fast, att
ersättningsnivåer skall ändras över en natt och att ingångna
löften plötsligt skall svikas. Denna oro är lätt att förstå.
Under 1990-talet har reglerna för de svenska
socialförsäkringarna ändrats hundratals gånger.

De flesta av dessa ändringar är i och för sig små, i meningen att de inte
berör så många individer, men å andra sidan kan just de individerna ha
påverkats på ett mycket långtgående sätt.

Några tiotal av ändringarna kan definieras som stora, antingen genom att
de berör många (som sänkningen av ersättningsnivåerna i sjuk- och arbets-
löshetsförsäkringarna) eller har principiell räckvidd (som avskaffandet av
den allmänna arbetslöshetsförsäkringen, som kort tid dessförinnan hade
införts av den borgerliga regeringen).

Återkommande undersökningar visar att förtroendet för socialförsäkringar-
na sjunker. Det är i sig ett allvarligt problem genom att människors otrygghet
ökar. I konjunkturskeden där en ökning av den privata konsumtionen vore
önskvärd kan en sådan hållas tillbaka av att människor känner oro inför
framtiden.

Tjänstemannarörelsen, TCO och SACO, har visat starkt missnöje med att
den socialdemokratiska regeringen inte förmått samla sig till en bra politik på
socialförsäkringarnas område. TCO-ordföranden Inger Ohlsson har bl a sagt
att hon tycker att regeringen lyssnar för mycket på LO.

S-regeringens hoppande

Trots att socialdemokratin ideologiskt bekänner sig till
försäkringsprincipen i välfärdspolitiken är man ständigt
beredd att med fördelningsargument göra avsteg från
principerna - en viss grupp ska gynnas eller en annan grupp
ska missgynnas.

Låt oss påminna om några exempel ur s-politiken sedan valet 1994:

? Den allmänna a-kassan avskaffades efter valet. Motivet ansågs allmänt
vara att Socialdemokraterna fallit undan för att LO anser sig behöva
fackliga a-kassor som argument vid medlemsvärvning.
?
? Dåvarande socialförsäkringsministern Anna Hedborg sa i en radio-
intervju att hon övervägde att låta privata pensioner reducera garanti-
pensionen, med andra ord att privata pensionsförsäkringar för många
skulle göras värdelösa.
?
? Socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvall har förverkligat Hedborgs
nyssnämnda hugskott för en del av pensionärskollektivet, nämligen
änkorna. Därefter har regeringen efter hård kritik gjort smärre föränd-
ringar i inkomstprövningen som dock endast berör ett ytterst litet antal av
änkorna.
?
? Egenavgiften till a-kassan avskaffades, trots enorma behov av intäkter.
Istället infördes en högre egenavgift till sjukförsäkringen, som redan gick
med överskott.
?
? A-kasseersättningen sänktes från 89 % till 75 % trots löfte att höja till
90 %.
?
? Unga arbetslösa föreslogs gå miste om sin a-kassa, trots att de kvalifi-
cerat sig för ersättning.
?
Exemplen räcker för att visa att politiken präglats av
förvirring och en stor portion principlöshet.

Däremot menar vi naturligtvis inte att alla förändringar som gjorts på
1990-talet har varit fel. Tvärtom. Vi har medverkat till många av dem och
tror att de flesta har varit helt nödvändiga. De har varit nödvändiga för att
systemen inte byggts efter de sunda principer Folkpartiet förordar. Systemen
har inte uppmuntrat till arbete och sparande. De har många gånger givit fel
signaler till de försäkrade.

Generell välfärdspolitik och
allmänna socialförsäkringar

Hur vårt liv blir avgörs till en viss del av tur och otur. Vi
råkar ut för saker som ligger utanför vår egen kontroll, men
som på olika sätt inskränker vårt självbestämmande och vår
frihet. Ingen väljer sina föräldrar eller sin genuppsättning. Vi
föds med olika resurser, exempelvis olika slags handikapp.
På liknande sätt är olika risker, som risken för sjukdom och
arbetsskada, omständigheter som i stor utsträckning ligger
utanför individens omedelbara kontroll.

Detta hör till livet självt och kan inte elimineras genom några mänskliga
konstruktioner. Men det har i mänsklighetens historia gjorts försök att mildra
effekterna av naturens orättvisor. Drivkrafterna för detta har hela tiden säkert
varit de som fortfarande är de grundläggande: en allmän känsla för vad som
är rättvist och orättvist samt en insikt hos många att olycka kan drabba vem
som helst och att försök att förutse effekterna ökar tryggheten.

Den generella välfärdspolitiken - med bland annat obligatoriska social-
försäkringar - är en lyckad lösning på dessa problem. En rätt utformad
generell välfärdspolitik understöder människors självbestämmande och
skapar därmed frihet för den enskilda människan att själv forma sitt liv.

Grunden för de resurser som krävs för en generell välfärdspolitik är
arbetet. Arbete är också en förutsättning för att kunna leva ett självständigt
liv. Alla människor har också en skyldighet att försöka försörja sig själva.
Staten bör omfördela samhällets resurser så att alla - inte bara vissa -
människor ges möjlighet till ett självständigt liv. Staten skall via skatter,
avgifter och sociala trygghetssystem söka minska de skillnader mellan
människor som beror på omständigheter som ligger utanför deras påverkan.
Skillnader som skapar bättre totala förutsättningar och villkor även för de
sämst ställda skall däremot inte motverkas. En politik i enlighet med dessa
principer uppfyller bäst de liberala målen om alla människors rätt till ett
självständigt liv och till möjligheter att växa.

Starka argument för generell
välfärdspolitik

En generell välfärdspolitik har bland annat den fördelen att
den ger mindre marginaleffekter än selektiva lösningar. En
annan fördel är att den inte är integritetsstörande. Dessutom
har den större möjlighet till en bred anslutning bland
medborgarna. Till skillnad från selektiva system utestänger
den ju inte stora grupper och skapar därmed inte heller
misstroende mellan dem som har mest utbyte av systemet
och dem som huvudsakligen betalar till systemet. Därmed
bidrar den till social stabilitet. Den kan därutöver underlätta
ett accepterande av förändringar på arbetsmarknaden och i
arbetslivet och därmed bidra till välståndsutvecklingen.

En generell välfärdspolitik finansieras solidariskt. Alla skall vad gäller
skola, omsorg, vård etc bidra efter bärkraft till finansieringen och vad gäller
sjukförsäkring och ålderspension efter den inkomst som försäkras och
oberoende av den individuella risken att bli sjuk eller chansen att bli gammal.

Det finns flera argument för obligatoriska socialförsäkringar mot inkomst-
bortfall. Det viktigaste är den spridning och fördelning av riskkostnaderna
som uppnås genom att alla är med. Den som löper mindre risk att bli sjuk får
vara med och betala till samma försäkring som de som har mycket större
risk. Personer med ärftliga sjukdomar, kroniskt sjuka och människor med
större sjuklighet än genomsnittet slipper därmed betala avsevärt högre
premier än unga friska människor eller - i värsta fall - nekas försäkring.
Fördelen är alltså att premiernas storlek inte påverkas av den individuella
risken att bli sjuk eller den individuella chansen att bli gammal utan endast
av den genomsnittliga risken eller chansen samt den försäkrade inkomstens
storlek.

Principerna för ett hållbart
system för
socialförsäkringarna

Försäkringsmässigheten måste upprätthållas inom
socialförsäkringarna. Det skall finnas ett direkt samband
mellan inbetalda avgifter och förmåner. Där inga förmåner
finns skall inga avgifter tas ut.

Socialförsäkringarna skall vara utformade på ett sätt som motverkar
utslagning och gynnar rehabilitering.

Det skall alltid löna sig att arbeta. Försäkringarna skall innehålla en
självrisk som motverkar överutnyttjande och stimulerar till arbete och till en
så kort försäkringsperiod som möjligt. Genom en försäkringsmässig koppling
mellan avgifter och förmåner minskar de s k skattekilarna och det lönar sig
bättre att arbeta.

Försäkringarna skall vara autonoma och finansieras med avgifter samt, för
fördelningspolitiska inslag, med direkta statsbidrag. Försäkringssystemen
skall huvudsakligen finansieras med egenavgifter. Detta bidrar till att tydlig-
göra försäkringsmässigheten. Genom att försäkringarna lyfts ut ur stats-
budgeten och särredovisas ökas försäkringarnas legitimitet.

Det är viktigt att taket i socialförsäkringarna sätts så att det stora
flertalet
inkomsttagares inkomster ligger under taket.

Eftersom inga avgifter skall tas ut där inga förmåner finns, så måste taket
för förmån och taket för avgifter vara detsamma. Vi föreslår att taket i den
nya ohälsoförsäkringen och - på sikt - i abetslöshetsförsäkringen skall vara
detsamma som överenskommits för det reformerade pensionssystemet - 7,5
"lönebasbelopp". En övergång till "lönebasbelopp" betyder att förmåns- och
avgiftstaket räknas upp med standardstegringen i samhället.

För att socialförsäkringarna skall ha sina positiva effekter på trygghet och
utjämning av riskkostnader utan att ha de negativa effekter som skatter har
på arbetsvilja och hederlighet, krävs att deras utformning är konsekvent och
tydlig.

Vi menar att ett socialförsäkringsskydd som byggs upp efter de principer
vi anger inte behöver användas som budgetregulator. Det får en inbyggd
följsamhet mot samhällsekonomin av samma slag som det nya pensions-
systemet.

Men en förutsättning för den autonoma ställningen gentemot stats-
finanserna är att principerna verkligen upprätthålls. Socialförsäkringarna är
en så stor del av samhällsekonomin att t ex fel incitamentsstruktur får mycket
kraftigt genomslag. Därför måste det finnas t ex självrisker, så att systemet -
just för att det existerar för de perioder då vi inte arbetar - ändå uppmuntrar
till arbete.

Beivra överutnyttjande av
systemen

Uppslutningen kring en generell välfärdspolitik är avhängig
av minst tre förutsättningar:

- att välfärdsprogrammen uppfattas som allmänt rättvisa,
-
- att de genomförs korrekt,
-
- att bördorna fördelas någorlunda rättvist.
-
Missbruk och fusk undergräver stödet för den generella
välfärdspolitiken. Det är därför avgörande för systemens
fortsatta legitimitet att fusk och missbruk beivras och att
systemen utformas och underhålls på ett sådant sätt som
underlättar detta.

Sammantaget har den politik som regeringen fört vad avser ryckighet och
idel förändringar skapat en förtroendekris för välfärdspolitiken. En för-
troendekris underblåser fusk och missbruk. Medborgarna vågar helt enkelt
inte lita på att systemet kan leverera det som det borde kunna förväntas att
det skall leverera. Människor upplever en stor osäkerhet om socialförsäk-
ringssystemens framtid. Det är en politik som undergräver legitimiteten för
välfärdspolitiken.

Folkpartiet anser att det, för att motverka fusk och missbruk, är mycket
viktigt att den generella välfärdspolitikens legitimitet ökar - men att
regeringen i sin hittillsvarande politik har bidragit till att legitimiteten
istället
minskar. När fusk förekommer måste detta med all kraft beivras.

Det behövs en
blocköverskridande
överenkommelse om
socialförsäkringarna

Under socialliberal ledning inleddes arbetet med en
blocköverskridande uppgörelse om framtidens
pensionssystem. Pensionsreformen med sina raka rör mellan
inbetalningar och förmåner, sin flexibilitet och sitt inslag av
individuellt sparande är en mycket liberal reform. Det var
viktigt för Sverige att Socialdemokraterna, trots intern
opposition, till sist orkade hålla fast vid
pensionsöverenskommelsen.

Som nyvald partiledare i mars 1997 sa Lars Leijonborg i sitt landsmötestal
att när pensionsuppgörelsen är i hamn måste nästa steg vara att partierna enar
sig om en stor socialförsäkringsreform. Vi måste få fram långsiktigt hållbara
lösningar. Människor måste kunna lita på sina försäkringar. När folk planerar
sin framtid är det viktigt att de känner trygghet och vet vad som gäller om de
blir sjuka, arbetsskadade eller arbetslösa.

Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. Därför bedömer
Folkpartiet att det behövs en bred uppgörelse - av samma dignitet som den
stora pensionsreformen - mellan de partier som tror på försäkringsprincipen i
välfärdspolitiken. En ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga principer, bör
byggas upp.

Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga
försäkringar:

? en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
?
? en allmän sjukförsäkring,
?
? en allmän arbetslöshetsförsäkring.
?
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens
budget. Det blir raka rör mellan avgifter och förmåner.
Försäkringarnas oberoende tryggas genom fonder.
Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten.
Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när
det är försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten
behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid finns
incitament att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc.

En uppgörelse bör enligt vår mening innehålla följande delar:

? Fristående ställning med autonoma styrelser
?
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är
definitionsmässigt offentliga, bl a genom att de är
obligatoriska, men de ges inom den ramen en så fristående
ställning som möjligt gentemot statsmakterna. De redovisas
inte som delar av statens budget. Administrationen överlåts
till autonoma styrelser. Även om riksdagen behåller rätten att
fastställa ramarna för avgifter och förmåner ska styrelsen -
som bör ha längre mandatperiod än riksdagen och inte bestå
av riksdagsledamöter - ha det operativa ansvaret för att
försäkringens buffertfondering varken går under eller över
fastställda ramar. För att möjliggöra en finansiering som till
den dominerande delen utgörs av egenavgifter krävs
sannolikt någon form av avgiftsväxling där nuvarande
arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.

? Finansinspektionen granskar
?
Finansinspektionen ska ges rätt att granska också de tre
försäkringarna i den allmänna trygghetsförsäkringen.

? Strävan mot individuell anknytning
?
Även om försäkringarna bygger på riskspridning - och
många alltså får ut mindre från försäkringen än de betalat in
- bör ansträngningar göras att "individualisera" systemen.
Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt samband mellan
avgifter och förmåner. En annan väg är att förse individen
med regelbunden information om avgifter och rättigheter.

? En allmän a-kassa
?
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk.
Vi ser inga skäl till varför inte alla inkomsttagare som
uppfyller kraven på en fast anknytning till arbetsmarknaden
ska ha rätt till en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring.
Men det är också viktigt att betona att
arbetslöshetsförsäkringen skall vara en
omställningsförsäkring med lång anknytning till
arbetsmarknaden.

? Nytt stöd till utförsäkrade från a-kassan
?
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör
kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade. Detta
skydd skall inte - som socialbidrag - prövas mot innehav av
bil, egen bostad, sommarstuga etc. Ett villkor för stöd är
självfallet att individen står till arbetsmarknadens
förfogande.

? Ökad satsning på rehabilitering
?
Den nya sjukförsäkringen bör inkludera dagens
förtidspensionering och arbetssjukdomsdelen av
arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen utformas så att
arbetsgivarna uppmuntras till aktiva åtgärder för
rehabilitering av långtidssjuka.

? Återställande av änkepensionerna
?
Besparingen på änkorna har lett till svåra ekonomiska
konsekvenser för många änkor. Detta är oacceptabelt.
Änkepensionen bör återställas.

Anslagsfrågor

För anslagsfrågor hänvisas till Folkpartiets kommittémotion
Vissa anslagsfrågor m m.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en socialförsäkringsreform,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om principerna för socialförsäkringarna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att motverka fusk och överutnyttjande av socialförsäkringarna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en blocköverskridande överenskommelse om
socialförsäkringarna.

Stockholm den 27 oktober 1998

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siw Persson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Barbro Westerholm (fp)