EMU - ett historiskt vägval

Motion 2002/03:Fi289 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 47

2 Förslag till riksdagsbeslut 48

3 Inledning 49

4 Ett oklokt projekt 49

5 EU-staten tar form 50

6 Finns till för sig själv 51

7 Rättvis folkomröstning 51

8 Bristen på demokrati 52

9 Väljarnas makt minskar 52

10 Demokratisera Riksbanken 53

11 Högerns idéer 54

12 Minska offentliga sektorn 54

13 Kvinnor förlorar 55

14 Förlusten av penningpolitiken 56

15 Alternativens brister 57

16 EMU:s tidlösa strukturproblem 57

17 Permanent högre arbetslöshet 58

18 Ökade skillnader 58

19 Behov av självständighet 59

20 Vem har bevisbördan 59

21 Stark kan vara svag 60

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU skall verka för att EU:s utveckling – med EMU som dess viktigaste byggsten – mot en överstatlig politisk union förhindras.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU skall verka för att EU:s protektionistiska drag mot omvärlden bör upphävas.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla kampanjorganisationer öppet bör redovisa sina finansieringskällor i en EMU-folkomröstning så att rättvisa förutsättningar skapas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nej-partierna särbehandlas positivt när resurserna fördelas till riksdagspartierna.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall finnas gott om tid för diskussion, debatt och folkbildning och att det därför bör gå minst ett år från beslutet om tidpunkt för folkomröstningen till folkomröstningens genomförande.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att allt statligt material bör godkännas av företrädare för både ja- och nej-sidan och att de båda sidorna får utrymme för att redovisa sin syn på EMU.

7. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté i syfte att handha förberedelserna inför folkomröstningen, fördela ekonomiska medel till kampanjorganisationer samt övervaka att informationen från myndigheternas sida präglas av saklighet.

8. Riksdagen begär att regeringen, i händelse av ett nej i EMU-folkomröstningen, lägger fram förslag som innebär att Riksbankens ställning och ledningsorganisation i princip återställs till vad som gällde före den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförs i motionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU, i händelse av ett nej i EMU-folkomröstningen, skall verka för att Sveriges underkastelse till de stabilitetsnormer som ligger till grund för EMU-samarbetet upphävs och att Sverige för en egen penningpolitik.

1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till UU.

3 Inledning

Bildandet av EMU är ett av de största och viktigaste ekonomisk-politiska beslut som någonsin fattats i Europa. Att slå samman så många länders valutor har oss veterligen aldrig tidigare skett i historien. Ett svenskt medlemskap i EMU kommer sannolikt att innebära en mer genomgripande förändring och påverkan på samhället än vad EU-medlemskapet hittills har inneburit. Alla konsekvenser går inte att förutse. Men med någorlunda säkerhet kan man fastslå att utrymmet för en självständig ekonomisk politik minskar avsevärt och att EMU är den viktigaste integrationsfaktorn när det gäller att tvinna samman länderna till en överstatlig politisk sammanslutning som kommer att gripa in på allt fler politikområden.

Inte sällan framställs konsekvensen av ett EMU-medlemskap som om det nästan bara handlar om att byta utseende på sedlarna och mynten, göra det lite smidigare att semestra eller lättare att jämföra kostnaden på varor. Vänsterpartiet har starka invändningar mot den här typen av förytligande av debatten och kommer med kraft inför folkomröstningen att lyfta fram det som vi menar är det grundläggande med EMU och som vi också tar upp i denna motion. EMU:s förväntade påverkan på arbetsmarknaden utvecklas i särskild motion.

Avsaknaden av penningpolitiken ställer krav på anpassningsmekanismer när det gäller priser, lönekostnader och arbetskraftens rörlighet. Detta är något som påverkar löntagare i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Enligt Vänsterpartiet har EMU-frågan en särskild betydelse sett ur ett jämställdhetsperspektiv.

4 Ett oklokt projekt

Ekonomer brukar beskriva EMU som ett högriskprojekt, eftersom det är omöjligt att förutse alla konsekvenser av att avhända sig den egna penningpolitiken. Går det exempelvis att upprätthålla en stabil nivå på tillväxt och sysselsättning utan en egen ränte- och valutapolitik? Hur dämpar man överhettningstendenser i ekonomin när centralbankens ränta är inriktad på områden med svagare konjunktur och vice versa? Att centralbanken inte kommer att bry sig särskilt mycket om små länder i euroområdets periferi när den utformar penningpolitiken är ingen djärv gissning.

Regeringens utredning Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16) konstaterar att det ”vid ett svenskt EMU-medlemskap finns en betydande risk för att den gemensamma penningpolitiken inte ska passa Sverige” och förutser att det kan bli svårare att stabilisera ekonomin inom EMU än utanför. Risken är därför stor för större variationer i produktion och sysselsättning som medlem i valutaunionen än utanför med bibehållen penningpolitisk självständighet.

En konsekvens blir då att skatteinkomsterna också kommer att variera, vilket kan göra det svårare att upprätthålla en ambitiös nivå på den offentliga sektorn och pressa fram nedskärningar på grund av EMU:s regler för budget- och finanspolitiken.

EMU har alltså inte skapats för att kloka ekonomer har kommit fram till att en gemensam valuta är bra för sysselsättning, tillväxt och ekonomisk utveckling i Europa. Utvecklingen hittills visar också att det finns fog för uppfattningen att EMU inte är något särskilt genomtänkt och välmotiverat projekt. EU är långt ifrån ett så kallat optimalt valutaområde. Redan förekommer omfattande ekonomiska spänningar där flera länder är i behov av en annan politik än den som EMU kräver och centralbanken levererar.

Hittills har det också varit en fördel att stå utanför EMU och det finns inte mycket som motsäger att det också kommer att vara en fördel på lång sikt. Tittar man bakåt i historien ser man att långtgående växelkurssamarbeten mellan olika länders valutor förr eller senare har fallit samman. Ekonomiska spänningar som byggts upp inom systemet över tiden har till slut gjort det oundvikligt att övergå till rörlig kurs. Med EMU utplånas ländernas valutor och nödutgången är stängd. Det är viktigt att också ha med de historiska erfarenheterna när man värderar EMU-projektet.

5 EU-staten tar form

Upprinnelsen till EMU är främst politisk som en del i ambitionen att skapa en överstatlig politisk union. Det var framför allt de politiska ledarna i Tyskland och Frankrike som drev fram att projektet sattes på pränt i Maastrichtfördraget för drygt 10 år sedan. Hela tiden har det funnits en ambition, uttalad eller outtalad, att EU ska bli ett slags europeiskt USA, en stormakt med politiska, ekonomiska och militära ambitioner på världsarenan.

EMU är således inte framsprunget ur naturliga ekonomiska förutsättningar i en naturlig process med folklig uppbackning och demokratisk förankring. Hela projektet har mycket av elitprägel över sig; både vad gäller dess tillkomst och hur det är konstruerat med stor maktansamling hos ett litet antal banktjänstemän i toppen för Europeiska centralbanken.

EMU är den viktigaste byggstenen i EU:s utveckling mot en centraliserad stat. Förutom valutan har EU tagit över, eller är på väg att ta över, alltfler politikområden som normalt tillhör självständiga länders kärnuppgifter; bland annat utrikes-, säkerhets-, gräns-, flykting- och asylpolitik och polisiära frågor. Sedan EMU-starten 1999 ser vi också att EU har tydliga ambitioner på det välfärdspolitiska området och alltmer vill intervenera i ländernas skattepolitik.

I det nu pågående konventet om EU:s framtid som ska lägga fram förslag inför regeringskonferensen 2004 om nytt fördrag formuleras förslag som kraftigt förstärker överstatligheten och EU:s makt. EU:s utveckling mot en renodlad statsbildning kan antas ta betydande steg vid nästa fördragsändring.

Vi anser att Sverige inom EU ska verka för att EU:s utveckling – med EMU som dess viktigaste byggsten – mot en överstatlig politisk union förhindras.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

6 Finns till för sig själv

EU har länge uppträtt protektionistiskt mot omvärlden. Inte minst har länderna i tredje världen fått känna av EU:s tull- och kvotsystem när de har försökt att försälja sina exportprodukter på EU-marknaden. Samtidigt har EU tämligen ogenerat agerat på tredje världens marknader.

EU:s ogenerösa och repressiva flyktingpolitik gör det mycket svårt för förföljda och utsatta människor från tredje världen att ta sig in bakom EU:s höga murar. Detta är ingalunda ologiskt eller förvånande, eftersom EU/EMU har skapats för att tillvarata unionens egna intressen även om det i högtidstalen på EU:s toppmöten kan låta annorlunda. De problem som redan har uppstått inom EMU, och som sannolikt kommer att bli mer omfattande i framtiden, kan göra EU ännu mer inåtvänt och förstärka det protektionistiska draget mot omvärlden.

Vi anser att Sverige inom EU bör verka för att EU:s protektionistiska drag mot omvärlden, både vad gäller tull- och kvotsystemet och den repressiva flyktingpolitiken, bör upphävas.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

7 Rättvis folkomröstning

I dag finns det en riksdagsmajoritet för att beslut rörande ett svenskt deltagande i valutaunionen EMU ska föregås av en folkomröstning. Det är bra. Nu gäller det att skapa förutsättningar för en folkomröstning som är betydligt mer rättvis än vad folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 var. Enligt vissa beräkningar kan ja-sidan då ha haft uppemot 20 gånger större resurser än nej-sidan. Den stora skillnaden berodde bland annat på att näringslivet satsade stora summor på ja-sidans kampanj. Vänsterpartiet kräver därför att alla kampanjorganisationer öppet redovisar sina finansieringskällor.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

Ja-partierna har 280 mandat i riksdagen, nej-partierna har 69. Nej-partierna är alltså kraftigt underrepresenterade i riksdagen i förhållande till vad opinionen tycker om EMU. Därför är det rimligt att nej-partierna särbehandlas positivt när resurserna fördelas till riksdagspartierna. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

För att det ska finnas gott om tid för diskussion, debatt och folkbildning bör det gå minst ett år från beslutet om tidpunkt för folkomröstningen till folkomröstningens genomförande. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

Allt statligt material bör godkännas av företrädare för både ja- och nej-sidan. Det kan också vara rimligt att de båda sidorna får utrymme för att redovisa sin syn på EMU. Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

Vi anser att riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté i syfte att handha förberedelserna inför folkomröstningen, fördela ekonomiska medel till kampanjorganisationer samt övervaka att informationen från myndigheternas sida präglas av saklighet.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

8 Bristen på demokrati

EMU-konstruktionen har påtagliga demokratiska brister. Den gemensamma centralbanken, ECB, sköter självständigt penningpolitiken utan någon rätt för folkvalda och regeringar att påverka eller ge instruktioner om politikens utformning. ECB är i motsatt riktning uttryckligen förbjuden att lyssna på politikerna. De sex tjänstemännen i direktionen, ECB:s verkliga maktcentrum, går inte att avsätta och deras långa mandatperiod i kombination med att de inte kan utses för en ny period är ägnat att ytterligare förstärka oberoendet till demokratiskt valda politiker och folkliga opinioner.

Det finns alltså ingen möjlighet att politiskt utkräva ansvar av banktjänstemännen. Det står helt i strid med en av demokratins grundläggande principer om att stor politisk makt också måste förenas med ansvarsutkrävande.

I ett delbetänkande till SOU 2002:16 konstateras att ”ECB är betydligt mer oberoende än centralbankerna i Storbritannien, USA och Japan och något mer självständig än den tidigare tyska Bundesbank” (SOU 2001:62). Det hävdas ofta från EMU-förespråkare att Sverige får en röst i centralbanken som medlem i valutaunionen eftersom riksbankschefen då skulle ta säte i ECB:s råd.

Men det är fel av två skäl. Dels är det förbjudet för riksdag och regering att ge instruktioner till riksbankschefen inför mötena i centralbanken, dels företräder inte de nationella centralbankscheferna sina egna länder utan hela EMU-området. Det är uttryckligen förbjudet att ta några nationella hänsyn när det exempelvis diskuteras på vilken nivå räntan bör sättas. Vid ett EMU-medlemskap blir riksbankschefen centralbankens man i Sverige, inte tvärtom, och Riksbanken omvandlas till ett avdelningskontor till huvudkontoret i Frankfurt.

Den svenska offentlighetsprincipen och meddelarfriheten står också i strid med tjänsteföreskrifterna för personalen inom ECB och de nationella centralbankerna. Enligt artikel 38 i ECB-stadgan skall personal och tjänstemän ”vara förpliktigade att inte lämna ut uppgifter”.

9 Väljarnas makt minskar

De som försvarar konstruktionen med en oberoende centralbank försöker ofta ge sken av att penningpolitiken är objektiv och neutral och därmed står över de politiska intressen och motsättningar som gör sig gällande på de flesta andra politikområden. Men det är inte neutralt, objektivt eller ett uttryck för något slags gemensamt samhällsintresse att sätta mål om prisstabilitet före exempelvis ökad sysselsättning, ett mål som dessutom blir styrande och sätter begränsande ramar för den ekonomiska politiken i vid mening.

Denna inriktning på politiken är fastlagd i fördraget, EU:s ”grundlag”. Det innebär att viktiga delar av den ekonomiska politiken inte går att förändra via väljarnas önskemål i valen till de nationella parlamenten. Vad väljarna än tycker ligger politiken fast. På detta sätt har man dragit undan viktiga delar av den ekonomiska politiken från folkligt och demokratiskt avgörande. Mycket talar alltså för att demokratin kommer att fungera sämre i ett centralstyrt projekt som EMU än i demokratier baserade på de nationella parlamenten.

Minskad demokrati har alltid gynnat starka privata kapitalgrupper, så även i fallet med EMU. De europeiska storföretagen har också allt sedan EMU-processen på allvar startade under senare hälften av 1980-talet varit starkt pådrivande för att förverkliga EMU och ge projektet ett innehåll som motsvarar näringslivets intressen.

10 Demokratisera Riksbanken

För att förbereda Sverige för ett EMU-medlemskap har också Riksbanken gjorts politiskt oberoende. Vänsterpartiet är motståndare till detta och anser att Riksbanken ska stå under demokratisk kontroll och ledning. Riksbankens penningpolitik beslutades före den 1 januari 1999 av riksbanksfullmäktige som var utsedd av riksdagen och i huvudsak reflekterade de parlamentariska styrkeförhållandena.

Att penningpolitiken görs till föremål för ett politiskt beslutsfattande som överensstämmer med parlamentariska principer innebär inte en försämrad kvalitet på den ekonomiska politiken. Skulle detta ändå ske finns det ett tydligt ansvar att utkräva. En majoritet kan då inte krypa bakom ett oberoende tjänstemannaorgan, utan måste stå till svars inför väljarna.

Det finns ändå vissa inte helt oviktiga skillnader mellan Riksbanken och EMU:s centralbank. Riksbanken har inte ett lika stramt inflationsmål som ECB, vilket ger bättre förutsättningar för en politik för tillväxt och sysselsättning. Riksbanken riktar in sig på den ekonomiska situationen enbart i Sverige när den sätter räntan, något som ECB inte kan göra om Sverige är med i EMU. Dessutom är Riksbanken öppnare idag än vad ECB är. Men vår grundläggande kritik är att Riksbanken inte styrs och kontrolleras enligt demokratiska principer.

Vi anser att riksdagen bör begära att regeringen, i händelse av ett nej i EMU-folkomröstningen, skall lägga fram förslag som innebär att Riksbankens ställning och ledningsorganisation i princip återställs till vad som gällde före den 1 januari 1999.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

11 Högerns idéer

En viktig del i de ekonomisk-politiska teorier som ligger till grund för EMU kan beskrivas som så kallad normpolitik. Fastlagda regler och normer som binder centralbank, regeringar och parlament ska skapa förutsägbarhet och leda politiken i en viss riktning. Det handlar bland annat om det överordnade prisstabilitetsmålet, begränsningarna för finanspolitiken med EMU:s stabilitetspakt och restriktionerna för offentliga sektorns möjligheter att låna. Politiker ska inte genomföra kortsiktiga åtgärder för att exempelvis stabilisera sysselsättning och tillväxt.

En aktiv finans- och konjunkturpolitik är inte önskvärd och heller knappast möjlig med de begränsningar som dessa normer innebär. Oavsett vad som händer i ekonomin så ska man hålla fast vid normerna. Kan man övertyga väljare och fackföreningar om orubbligheten i att hålla fast vid denna politik kommer dessa att anpassa sina krav och förväntningar, vilket på sikt, enligt förespråkarna för denna teori, kommer att innebära hög tillväxt och sysselsättning.

När länderna saknar en egen penningpolitik och är underkastade stabilitetsnormerna, är det meningen att förändringar i ekonomin till stor del ska hanteras av marknadskrafterna. I detta ligger en uppfattning om att hög arbetslöshet beror på dåligt fungerande marknader. De måste därför avregleras, rörligheten på arbetsmarknaden öka och lönerna bli mer flexibla. Nu finns det också en verklighet som regeringar som vill bli omvalda måste förhålla sig till. Därför är utvecklingen av den konkreta politiken i enlighet med teorin inte helt i rätt linje, även om tendensen och inriktningen är tydlig.

Vi anser att Sverige inom EU, i händelse av ett nej i EMU-folkomröstningen, ska verka för att Sveriges underkastelse till de stabilitetsnormer som ligger till grund för EMU-samarbetet upphävs och att Sverige för en egen penningpolitik.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

12  Minska offentliga sektorn

I underlagsrapporten Finanspolitik i en valutaunion (SOU 2002:16) analyseras EMU-politiken och där konstateras att ”Maastrichtkriterierna inte är neutrala. De är inte lika tuffa för länder med låga skatter där man också säljer ut offentliga tillgångar.” Vi ser också i EU:s riktlinjer för den ekonomiska politiken och i stabilitetsprogrammen, vilka anger hur man ska uppfylla kraven i stabilitetspakten, att det ständigt kommer påbud om att både sänka skatter och minska de offentliga utgifterna. Detta för att minska den offentliga sektorns andel av BNP och göra den offentliga sektorn mindre konjunkturkänslig. Därmed skapas förutsättningar för att lättare uppfylla stabilitetspaktens krav på balans eller överskott i de offentliga finanserna.

I Maastrichtfördraget, där regelverket för EMU formulerades, fastslogs regeringarnas ansvar för finanserna i ”hela den offentliga sektorn, dvs. centrala, regionala och lokala myndigheter samt sociala trygghetssystem”. Det handlar alltså om stat, landsting, kommuner och socialförsäkringssystemen.

Regeringarna är skyldiga att säkerställa ”nationella förfaranden på budgetområdet” för att garantera återhållsamhet med de offentliga utgifterna. När Ekofinrådet 22 januari 2002 yttrade sig om vad Sverige bör göra för att platsa i EMU fick regeringen bland annat beröm för strategin att minska de offentliga utgifternas andel av samhällsekonomin och att systemet med utgiftstak fungerar som en god teknik för det ändamålet.

Däremot var man inte helt nöjd med skattepolitiken: ”Med tanke på det relativt höga skattetrycket i Sverige jämfört med andra industriländer uppmuntrar rådet Sverige att fortsätta sänka det ytterligare.” Långsiktigt är det sannolikt att Sverige som EMU-medlem kommer att närma sig den genomsnittliga nivån på skatter och storlek på offentlig sektor i EMU-området.

Centralbanken är också mycket aktiv med synpunkter på hur ländernas politik ska utformas för att leva upp till EMU-normerna. I nyhetsbrevet från ECB i maj 2002 för att ta ett exempel, vill ECB se strukturella förändringar av skattesystemen och återhållsamhet med de offentliga utgifterna. Länderna uppmanas att ”undvika finanspolitisk aktivism”. Centralbanken är bekymrad över att ”utgiftstak (särskilt på kommunal nivå och inom hälso- och sjukvården) har redan överskridits i ett antal länder”. Därför uppmanar ECB att ”varje nödvändig åtgärd” vidtas för att hindra en uppmjukning av den strama finanspolitiken. Centralbanken vill även se omfattande pensionsreformer för att ”minska beroendet av staten för försörjning av åldringar”.

EMU-politiken sätter press på länderna att sänka skatter, minska den offentliga sektorn och privatisera offentlig verksamhet. Det är alltså renodlat marknadsliberala principer som ligger till grund för EMU. Man kan också exemplifiera dessa principer med att det är förbjudet att införa minsta lilla restriktion på kapitalrörelser och valutaspekulation, samtidigt som EMU-länder som vill upprätthålla nivån på välfärden under en lågkonjunktur kan drabbas av böter i mångmiljardklassen.

13 Kvinnor förlorar

Vår offentliga sektor och den generella välfärden har stor betydelse för omfördelning och därmed för minskade klassklyftor och orättvisor mellan kvinnor och män. Inte minst har framväxten av offentlig sektor haft en avgörande betydelse för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och därmed också i de sociala trygghetssystemen. Att detta lett framåt i jämställdhetssträvan är tydligt. Neddragningar i offentlig sektor drabbar därför kvinnor hårdare; ökad arbetsbelastning för de många kvinnor som finns inom offentlig sektor, en krympande arbetsmarknad och sämre förutsättningar för ekonomiskt oberoende.

Ett EMU-inträde kan antas innebära ökade krav på förändringar i offentlig verksamhet, på arbetsmarknaden och ökad press på harmonisering av socialförsäkringssystemen. Än så länge ligger beslutsmakten över välfärdspolitiken i allt väsentligt kvar på nationell nivå. Men hur det kommer att se ut framdeles med tanke på den fortgående integrationsprocessen är osäkert.

Sedan EMU-starten har ambitionsnivån på det välfärdspolitiska området ökat. År 1999 inleddes en samordnad strategi för modernisering av de sociala trygghetssystemen. Året efter bildades Kommittén för den sociala tryggheten. Den ska utforma politik vad gäller hållbara pensionssystem, social utslagning, hälsovård och sysselsättningsfrämjande bidragssystem. På dessa områden används ett förfarande som kallas den öppna samordningens metod. Men det handlar inte om bindande lagstiftning. Dock är det en historisk erfarenhet att sambandet mellan en gemensam valuta och en gemensam skatte-, finans- och välfärdspolitik är starkt.

I motionen om EMU och arbetsmarknaden begär Vänsterpartiet att ett EMU-medlemskap ska analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv.

14 Förlusten av penningpolitiken

Den avgörande förändringen vid ett medlemskap i EMU:s tredje steg är uppgivandet av den egna penningpolitiken och underkastelsen till den penningpolitik som utformas av EU:s centralbank. De historiska erfarenheterna visar att en självständig ränte- och valutapolitik är mycket viktig för att hantera ekonomiska kriser, olika konjunkturlägen och för att undvika fall i tillväxt och sysselsättning. Utredningen Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16) konstaterar också att ”den inskränkning av den stabiliseringspolitiska medelsarsenalen som ett deltagande i valutaunionen innebär reducerar möjligheterna att dämpa makro-ekonomiska störningar och stabilisera ekonomin”.

Med beaktande av det överordnade prisstabilitetsmålet kommer centralbankens politik med all säkerhet att vara inriktad på konjunkturläget och behoven i EMU:s kärnområde där de stora länderna och de befolkningstäta marknaderna finns.

Utredningen anser därför att det ”finns en betydande risk för att den gemensamma penningpolitiken inte ska passa Sverige”. Sverige kan alltså få betydande problem när vår ekonomi och konjunktur utvecklas annorlunda än i EMU:s centrum. Detta indikeras också av den forskningsgenomgång som redovisas i SOU 2001:62 om vilka länder som är mer eller mindre lämpade för att delta i EMU:s tredje steg. Sverige hamnar antingen i en ”mellangrupp” av länder med en mindre grad av samvariation med kärnländerna eller i en mer tydlig ”utanförgrupp”. Sverige är alltså inte överdrivet lämpat som EMU-land.

15 Alternativens brister

För att ersätta förlusten av den egna ränte- och valutapolitiken i händelse av ett EMU-medlemskap diskuteras så kallade kompensatoriska åtgärder. En mängd förslag på vad som kan eller bör genomföras om Sverige går med i EMU förekommer i debatten: strukturråd, finanspolitiskt expertråd, konjunkturskatter, höjt överskottsmål, statliga buffertfonder, partnerstyrda buffertfonder, flexibel arbetsmarknad, löneflexibilitet, varierade arbetsgivaravgifter, variationer i mervärdesskatten och mycket annat. Enbart det faktum att dessa förslag diskuteras som en förutsättning för ett EMU-inträde är naturligtvis i sig självt ett argument mot EMU.

SOU 2002:16-utredningens uppdrag var att analysera vilka instrument som kan användas för att stabilisera ekonomi och sysselsättning inom EMU när inte räntan och valutan finns till hands. Särskilt skulle man analysera möjligheterna att använda finanspolitiken. Visserligen anger utredningen en hel del möjliga finanspolitiska konstruktioner, några av dem nämnda ovan.

Men man konstaterar samtidigt att finanspolitiken, till skillnad från ränte- och valutapolitiken, är ett ganska trubbigt stabiliseringspolitiskt instrument och inte särskilt effektivt. Det är en betydligt mer komplicerad och tidskrävande process att fatta politiska beslut om förändringar av offentliga utgifter och skatter i konjunkturpolitiskt syfte än att förändra räntenivån. Med relativt god säkerhet kan man anta att de kompensatoriska åtgärder som diskuteras inte kommer att vara ens i närheten av att kunna ersätta en självständig penningpolitik för att stabilisera ekonomin på ett effektivt och framgångsrikt sätt.

16 EMU:s tidlösa strukturproblem

Inom EMU kommer hela tiden att finnas ett antal länder vars ekonomi och konjunktur skulle behöva en annan räntenivå än den av centralbanken satta räntan. Är diskrepansen för stor kan det bli avsevärda problem för det enskilda landet att stabilisera ekonomin. Ett belysande exempel under EMU:s första tid är Irland som har haft behov av en betydligt högre ränta än ECB-räntan för att kyla ned den överhettade ekonomin.

Enligt Irlands centralbankschef skulle han ha höjt räntan med 3–4 procentenheter om den möjligheten hade funnits. I stället blev den irländska regeringen, efter ett beslut av EU:s finansministrar, tvungen att genomföra åtstramningar i statsbudgeten för att på den vägen försöka få ned den, enligt EMU-regelverket, aningen för höga inflationen. Exemplet Irland visar något som kommer att upprepa sig gång på gång i EMU.

Det finns bara en politik som gäller för samtliga länder, oavsett vilket konjunkturläge länderna befinner sig i och oavsett vilka behov de har.

Problemen med den gemensamma EMU-politiken visar sig också alltmer i den svaga konjunktur som nu råder. Man kan ställa den lite retoriska frågan om EMU bara är konstruerat för högkonjunkturer, eftersom flera länder i den första lågkonjunkturen i EMU genast är på väg att bryta mot reglerna i stabilitetspakten. Enligt regelverket måste därför länderna, tvärs emot den nationalekonomiska skolboken, genomföra åtstramningar i en lågkonjunktur. Nu sker inte detta helt utan invändningar från några av de stora länderna. De här exemplen visar hur otymplig EMU-konstruktionen är.

Länder med olika ekonomiska förutsättningar har helt enkelt svårt att passa in i EMU:s fyrkantiga modell. Mycket talar för att EMU inte möjliggör den smidighet och anpassningsförmåga som är nödvändig för att länder snabbt och effektivt ska kunna hantera och ta sig ur ekonomiska kriser. De problem som har tornat upp sig på relativt kort tid är inte tillfälliga eller övergående, utan strukturella. Och det är sannolikt att den här typen av problem blir större och allvarligare ju fler länder som ansluter sig till valutaunionen.

17 Permanent högre arbetslöshet

Centralbankens inflationsmål är hårdare än Riksbankens. I Ekonomisk Debatt 3/2002 analyserar Per Lundborg och Hans Sacklén, vid FIEF, fackföreningsrörelsens forskningsinstitut, vilka konsekvenser EMU:s inflationsmål kan få för arbetslösheten. På sikt menar de att som EMU-medlem kan Sveriges arbetslöshet komma att öka till cirka 6 procent enbart på grund av inflationsmålet. Vid obalanser i ekonomin finns en risk för att arbetslösheten ”går mot extrema nivåer”.

En dominerande teori i ekonomkretsar under en längre tid har varit att det inte finns något långsiktigt samband mellan en mycket låg inflation och nivån på arbetslösheten. Vi har många gånger ifrågasatt den uppfattningen och menar att Lundborg & Sacklén med sin grundliga genomgång av det empiriska forskningsläget framför övertygande argument för att sambandet i högsta grad är relevant.

Tyvärr har SOU 2002:16 inte på allvar försökt att analysera sambandet mellan inflation och arbetslöshet, vilket vi menar är anmärkningsvärt. Om EMU leder till högre arbetslöshet skulle det uppenbart påverka möjligheten att använda de finanspolitiska kompensatoriska åtgärder som utredningen diskuterar. Utrymmet för finanspolitiken snävas in när skatteinkomsterna minskar till följd av ökad arbetslöshet. Risken är alltså stor för att Sverige som EMU-medlem får dras med permanent högre arbetslöshet än om vi står utanför och som nu följer ett mindre strikt inflationsmål.

18 Ökade skillnader

En vanlig uppfattning är att EMU innebär att skillnaderna mellan medlemsländerna kommer att minska i många avseenden. Att länderna konvergerar vad gäller exempelvis nivån på budgetunderskott och offentlig skuld är oomtvistat. För det finns det klara regler. Den ökade rörligheten på arbetsmarknaden som EMU antas leda till kan medföra ett ökat harmoniseringstryck på exempelvis arbetsrätt, socialförsäkringar och villkoren för ersättning vid arbetslöshet.

Det är heller inte osannolikt med ett gradvis närmande vad gäller skattenivåer och storleken på offentliga sektorn. Men kommer EMU även att innebära att de strukturella skillnaderna med avseende på bland annat närings- och industristruktur mellan länderna minskar? Eller kan utvecklingen i stället gå i motsatt riktning och öka specialiseringen och skillnaden i näringsstruktur mellan länderna? Ligger det i en valutaunions struktur att olika näringsgrenar tenderar att koncentrera sig till olika delar av valutaområdet i stället för att spridas ut?

19 Behov av självständighet

I SOU 2002:16 förs resonemang som håller öppet för båda alternativen, och utredningen gör ingen bedömning av vilken utveckling som är mest trolig. Däremot bygger ekonomen Nils Lundgren sin reservation till utredningen mycket på hypotesen att skillnaderna mellan länderna sannolikt kommer att öka över tid inom EMU. Han hänvisar bland annat till att ”USA:s ekonomi, som sedan länge är en välintegrerad ekonomisk och monetär union, uppvisar en starkt geografisk och specialiserad struktur, där bilar tillverkas i Detroit, finansiella tjänster i New York, avancerad krigsmaterial i Kalifornien, IT-produkter i Silicon Valley, film i Los Angeles, böcker i New York osv”.

Med beaktande av de skillnader som finns mellan USA och Europa håller Lundgren ändå det för troligt att en utveckling liknande den i USA kommer att ske inom EMU. Konjunkturella och strukturella störningar i framtiden kommer därför att medföra stora skillnader i aktivitetsnivåerna mellan EMU-länderna och behovet av att kunna föra en nationell stabiliseringspolitik med bevarad penningpolitisk självständighet därmed snarare ökar än minskar.

Utan att ha en klar uppfattning om vilken utveckling som är mest sannolik, om nu EMU har någon påverkan i endera riktningen, menar vi ändå att det är viktigt att ha med i bedömningen att det inte är osannolikt att EMU i sig själv kan medföra att de näringsstrukturella skillnaderna mellan länderna kommer att öka över tid. Om så är fallet vore det än mer olyckligt att sitta fastlåst med EMU:s gemensamma ränte- och valutapolitik.

20 Vem har bevisbördan

Vi menar att det är EMU-anhängarna som har bevisbördan vad gäller ett EMU-medlemskap. Sverige har genomgående haft en bättre ekonomisk utveckling jämfört med EMU-området – högre tillväxt, lägre arbetslöshet, lägre inflation, högre investeringstillväxt och stabilare statsfinanser (Ekonomisk Debatt 3/2002).

På goda grunder kan man anta att den självständiga penningpolitiken och rörliga växelkursen sedan slutet på 1992 har haft en inte oväsentlig betydelse för att det i de avgörande ekonomiska fundamenten går bättre för Sverige än för EMU. Mycket talar också för att fördelarna med att stå fri från EMU också kommer att gälla i framtiden.

Dessutom har euron försvagats ganska kraftigt mot kronan sedan EMU-starten. Ingångsvärdet var den 4 januari 1999, då handeln med de båda valutorna startade, 9,54 kronor för en euro. Till och med september 2002 har man genomsnittligt fått betala cirka 8,91 kronor för en euro, en ganska betydande förstärkning av kronan mot euron med andra ord. Det kan också belysas på så sätt att kronan har varit starkare än euron under 43 månader av 45.

För Vänsterpartiet är inte detta något som vi använder som argument mot EMU. Men eftersom EMU-förespråkare, medvetet eller omedvetet, inte sällan med benägen hjälp av medier, sprider uppfattningen att styrkeförhållandet mellan kronan och euron snarast är det omvända, vill vi ändå lyfta fram detta. Det är ju inte osannolikt att EMU-opinionen delvis kan påverkas av hur man uppfattar värdet på kronan relativt euron.

21 Stark kan vara svag

Att språkets makt över tanken ofta är stor är fixeringen på starka och svaga valutor exempel på. Och det är ju ingen tvekan om vad som framställs och uppfattas som bra respektive dåligt. Men det är missvisande att tala om starka och svaga valutor i en värderande betydelse. Vad man i stället borde tala om är valutor som är mer eller mindre bra anpassade till de reala behoven i ekonomin utifrån kraven på sysselsättning, tillväxt och låg inflation etc.

Enligt den allmänt vedertagna definitionen var kronan stark när den var rejält övervärderad, var knuten till ecun, eurons föregångare, under en period då arbetslösheten ökade markant, tiotusentals företag slogs ut och statsfinanserna ruinerades. Den ”starka” kronan bidrog väsentligt till att göra den svenska ekonomin svagare än någonsin sedan 30-talskrisen. När kronan släpptes fri och blev ”svagare” var det en nödvändig förutsättning för att ekonomin kunde börja växa sig stark igen.

Stockholm den 22 oktober 2002
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)	Mats Einarsson (v)
Marie Engström (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Sten Lundström (v)
Rossana Valeria D (v)	Alice Åström (v)
Camilla Sköld Jansson (v)