Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Motion 1998/99:Sf255 av Alf Svensson m.fl. (kd)

En ny familjepolitik

Innehåll

Sammanfattning

Familjefrågorna har haft en central ställning i
Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet
bildades. Det handlar både om synen på familjens oersättliga
ställning och uppgifter i samhället och utformningen av
familjestödet. Vi har hela tiden arbetat för att hitta de
modeller för likvärdighet och mångfald, som vi tror skapar
de bästa förutsättningarna för föräldrarna och därmed också
blir bäst för barnen. Vi kommer även fortsättningsvis att
lyfta fram familjepolitiken som en huvudfråga på grund av
den betydelse den har för hela samhällsbyggandet och
framför allt för barnen. Förslag till anslagsförändringar
återfinns i denna motion i de delar som berör utgiftsområde
12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Förändringar
av anslag som berör bostadsbidragen återfinns i en särskild
motion för utgiftsområde 18.

Gör 2000-talet till barnens århundrade

Synen på barns behov har utvecklats mycket under 1900-
talet eftersom vi fått ny kunskap om människans
psykologiska grundbehov. De uppfostringsmetoder som
användes i början av vårt sekel framstår till exempel i dag
som hopplöst föråldrade. Under de senaste årtiondena har det
lagts ned mycken möda på att hitta stora systemlösningar när
det gäller barnomsorgen, medan barnen själva uttrycker sin
besvikelse på olika sätt. Kristdemokratisk familjepolitik
bygger på att den naturliga viljan och kraften hos familjen
utnyttjas och ges stöd. En aldrig så väl utbyggd barnomsorg
är inte nog för ett barn som längtar efter mer tid med
föräldrarna.

Kunskaperna kring barns behov måste vara vägledande för samhällets
barnomsorg och andra stödåtgärder. Vi har i dag bättre förutsättningar än
någonsin att bygga ett samhälle som verkligen tar hänsyn till människans
grundbehov av kärlek, trygghet, tillit, stabilitet, närhet, identifikation,
lärande
och utveckling. Det finns förutsättningar att göra 2000-talet till barnens
århundrade.

Barnperspektivet

Vårt samhälle är i mångt och mycket utformat utifrån vuxna
människors behov. Barnen kommer ofta i kläm. Det mest
centrala för oss är att vända på detta perspektiv och sätta
barnen först. Det innebär att respektfullt lyssna på barn och
att våga använda deras idéer när samhället utformas. Om vi
vuxna antar denna utmaning kommer vi att få lämna många
invanda föreställningar och tankemönster. Kristdemokratisk
familjepolitik bejakar enmetersperspektivet på tillvaron.
Författaren Sven Delblanc skriver i en av sina sista böcker
att varje tid har sin blinda fläck. Mycket tyder på att vår tids
blinda fläck är barnen och deras längtan efter oss vuxna.

Många undersökningar visar att både mammor och pappor skulle vilja
ägna mer tid åt barnen särskilt när de är små. Opinionsinstitutet Gallup
genomförde för en tid sedan en undersökning för Expressens räkning. Den
visade att 70 % av kvinnorna och 25 % av männen skulle vilja ha möjlighet
att vara hemma med sina barn i minst tre år. Det är en inställning som
samhället bör uppmuntra och stödja på olika sätt. En jämnare fördelning
mellan förvärvsarbete och omsorg om barnen skulle medföra flera positiva
effekter för familjerna och samhället. Familjestabiliteten skulle öka och
kontakten mellan föräldrar och barn skulle förbättras. På samma sätt bör alla
politiska förslag bedömas utifrån om de stärker familjen.

Barnens bästa

I det moderna samhället fokuserar vi lätt för mycket på det
kortsiktiga perspektivet. Insikten om att kortsiktiga vinster
på längre sikt kan leda till mycket allvarliga och förödande
konsekvenser saknas ofta. Det kan vara ett av skälen till att
de effekter barnens uppväxtvillkor får på lång sikt kan
komma i skymundan. Det leder till att i stället för att lägga
sin kraft på att förebygga får samhället avsätta resurser på
brandkårsuttryckningar. Ett exempel på detta är hur
kriminalpolitiken och speciellt våldsfrågorna hanterats.
Erfarenheten visar att den nuvarande kriminalpolitiken har
ganska liten effekt på brottsutvecklingen. Det som styr
brottsbenägenheten är framför allt normer och värderingar
som införlivas och får fäste under uppväxttiden. Att
normförmedlingen fungerar bäst i en kärleksfull, nära
relation är allmänt vedertaget. Det borde leda till den
politiska slutsatsen att samhället vinner på att i hela sin
uppbyggnad sträva efter att ge familjerna tillräcklig
uppbackning för att fullt ut kunna ta på sig sin viktiga roll.

Den idémässiga bakgrunden till den syn vi har på familjen uttrycks också
mycket väl i inledningen till FN:s barnkonvention. Sverige har ratificerat
både barnkonventionen och andra konventioner som ger ett starkt skydd för
familjen som enhet. Olika internationella överenskommelser, som Sverige
anslutit sig till, tar klart ställning för föräldrarnas rätt att fostra barnen
enligt
sin egen och sin kulturs eller religions grundåskådning. I FN:s barn-
konvention sägs bland annat att konventionsstaterna ser på familjen som den
grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess
medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd. Enligt kon-
ventionen bör familjen ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo
kan ta på sig sitt ansvar i samhället. Vidare sägs att barnet, för att kunna nå
en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i
en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.

FN:s barnkonvention har inte kommit till för att ge föräldrar dåligt samvete
för att de inte kan leva upp till de höga krav som konventionen ställer. Kon-
ventionen har kommit till för att utöva påtryckning på medlemsstaterna att ge
föräldrarna de nödvändiga förutsättningar som krävs för att de helt och fullt
ska kunna ta på sig sitt ansvar i samhället. Vår uppfattning är att svenska
staten i detta avseende inte lever upp till kraven i konventionstexterna.

Varför är familjen viktig

Vi mår bäst tillsammans

Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I
den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna
möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också
att ställas inför krav och ta ansvar. På det sättet anknyter
familjen som gemenskap till människans djupaste behov -
behovet att bli sedd, att vara en person som inte är utbytbar.

En viktig förutsättning för att en familj ska fungera är att alla respekterar
vissa grundläggande värden som jämställdhet och respekt för varje
människas integritet. En annan är att familjen inte fungerar som en sluten
enhet utan snarare som en bas för ett vidare samhällsengagemang.

Vad är en familj?

Det är inte helt enkelt att ge en entydig definition av
familjebegreppet. Enligt dokument från FN:s familjeår
kännetecknas familjer av de känslomässiga, sociokulturella
och legala relationerna mellan de olika
familjemedlemmarna. Dessa relationer knyter samman
makar (och samboende), föräldrar och barn och släkten i
vidare mening.

När vi använder begreppet familj menar vi det som vi i Sverige i dagligt tal
kallar familj. Det kan vara kvinna-man, kvinna-man-barn antingen i
biologisk eller social mening, samt ensamförälder-barn. Varje familjetyp
måste självfallet få det stöd av samhället som den har behov av utifrån just
sin situation.

De första ljuva åren

Under de allra första levnadsåren är barnets behov av
trygghet och närhet störst. Då sker identifikationen med
omvärlden, då grundläggs tilliten till och respekten för andra
människor, eller i sämsta fall motsatsen. Då grundläggs det
som vi kallar etik och moral. För att den processen ska
fungera bra behöver barnet i första hand omges av ett fåtal
personer. Föräldrarna och familjen är då den viktigaste, mest
självklara och naturliga "lilla gemenskapen" för barnet.

I den kristdemokratiska familjesynen är familjen en del i ett nätverk av
människor i flera generationer. Också de äldre barnen har behov av en trygg,
öppen familj. Här blir även släktingar och vänner till familjen allt viktigare.
I
ungdomars identitetsutveckling kommer en dag då det är dags att övergå till
att bli en självständig vuxen individ. Då behöver man också andra vuxna än
föräldrarna att identifiera sig med. Det är därför familjen behöver öppna
kontakter till andra vuxna.

Den öppna flergenerationsfamiljen

Att föräldrar ska ha ansvar för sina barn torde de flesta hålla
med om. Men har vuxna barn ansvar för sina föräldrar?
Självfallet måste stat och kommun stå för ekonomisk och
social grundtrygghet för de äldre. Men en trygg välfärd kan
inte skapas om inte de aktiva åldersgrupperna bidrar med
mer än skattebetalning. Alla ingår vi i någon form av
familjegemenskap. Under livets gång förekommer olika
typer av avbrott i den invanda tryggheten. Man blir sjuk,
råkar ut för en olycka, blir arbetslös, förlorar kontakten med
arbetskamraterna vid pensionering och så vidare. En
gemenskap över generationsgränserna kan ge det stöd som
behövs. Därför är den öppna flergenerationsfamiljen med sitt
sociala nätverk ett livslångt projekt.

Perfekta familjer - finns dom?

Perfekta familjer och felfria föräldrar existerar självfallet
inte. Precis som i alla andra mänskliga sammanhang uppstår
konflikter och begås misstag också inom familjen. Men trots
sina brister är familjen den viktigaste byggstenen i samhället
och den livsform som har störst möjlighet att vara den lilla
nära gemenskap som behövs för människans växt. Fungerar
inte familjerna som en bas fungerar inte heller samhället.
Övergrepp och förtryck kan aldrig tolereras inom familjen,
lika litet som någon annanstans. Men att sådant förekommer
kan aldrig tas till intäkt för att avfärda familjen som
livsform.

En ny modern familjepolitik

Uppvärdera föräldrarollen

Föräldrar vill göra det bästa för sina barn. Det är en regel
som gäller nästan helt utan undantag. Ingen känner sitt barn
bättre än föräldrarna. Ingen kan bättre avgöra vad som är
bäst för barnet än föräldrarna. Ingen kan snabbare observera
om något går snett än föräldrarna. Därför kan föräldrarnas
betydelse för sina barn inte nog betonas. Denna grundsyn
måste komma till klart uttryck i samhället. Föräldrarna måste
exempelvis få en reell möjlighet att välja barnomsorgsform
och ett rejält inflytande över barnomsorgens och skolans
utformning. Föräldrarna är de som står för kontinuiteten i
barnens liv. Alla former av barnomsorg måste ses som
komplement till föräldrarnas omsorg och utgå ifrån vad
föräldrarna anser är bäst för barnen.

Mer tid för barnen

Att vara förälder är den finaste uppgift man kan ha. Inget kan
vara viktigare än att ge sina barn trygghet och kärlek och
därmed en bra start i livet. Föräldrarollens betydelse behöver
uppvärderas. Att ta på sig sitt föräldraansvar är en
betydelsefull samhällsuppgift och man ska kunna kräva att
man får så goda förutsättningar som möjligt för att klara den.
För de flesta barnfamiljer är tid tillsammans den stora
bristvaran. Kristdemokraterna arbetar för att hitta modeller
på det familjepolitiska området som underlättar för
föräldrarna att få mer tid för barnen. Att barnen får nytta och
glädje av det inser nog de flesta. Men också föräldrarnas
självförtroende stärks när de känner att de får bättre
möjlighet att ge barnen det de helst vill - mer tid
tillsammans.

Barnen först - vad betyder det i
praktiken?

För att föräldrar och barn ska få mer tid tillsammans måste
de olika regelsystemen för föräldraförsäkring, barnomsorg
och rätt till tjänstledighet samverka på ett flexibelt sätt. Barn
är olika och det som passar i en familj fungerar inte i en
annan. Ledstjärnan måste vara att varje familj kan hitta
lösningar som passar de egna behoven.

Äktenskap för stabilitet och trygghet

Både samhällets och människosläktets fortlevnad är knuten
till relationen mellan man och kvinna. Därför har varje
samhälle ett särskilt ansvar för att just den gemenskapen
fungerar så bra som möjligt. All erfarenhet visar att stabila
och fungerande familjer är bra för både barn och vuxna och
en förutsättning för ett gott samhälle. Därför är det viktigt att
lagstiftningen utformas så att den innebär ett stöd för stabila
familjerelationer. Lagstiftningen kring äktenskapet spelar en
grundläggande roll i detta sammanhang. Vi anser att den
stabilitet och juridiska trygghet som äktenskapet som
samlevnadsform innebär bör leda till att det prioriteras i
lagstiftningssammanhang.

Rätt till tre års tjänstledighet

Ett kristdemokratiskt krav är en lagstadgad rätt till tre års
tjänstledighet (hel- eller deltid) när man blir förälder.
Föräldrarna ska ha bibehållen rätt att återvända till sitt
arbete. De ska kunna dela upp ledigheten mellan sig, om
båda föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar.

Det är viktigt att barnen får en väl fungerande vardagskontakt med båda
föräldrarna. Det är därför eftersträvansvärt att föräldrarna utnyttjar möjlighe-
ten att dela på föräldraledigheten, så att också pappan tidigt får chans till en
nära relation med sitt barn. Detta är bra både för barnen och för
jämställdheten i föräldrarnas relation.

Flexibel arbetstid och job-sharing

Flexibel arbetstid för anställda bör uppmuntras. Flexibel
arbetstid innebär till exempel att arbetstagaren själv
tillsammans med arbetslaget kan välja hur arbetstiden ska
förläggas. Man kan också överväga att införa rätt för två
arbetstagare med samma kompetens och arbetsuppgifter att
dela på ett heltidsarbete och fördela arbetstiden sig emellan,
så kallad job-sharing. Detta kan skapa möjlighet för
föräldrarna att bytas av så att någon förälder alltid är hos
barnet. Det kan också innebära att två eller flera familjer
genom modellen delar jobb och samverkar för att ordna
barnomsorgen. Ett sådant system måste givetvis kombineras
med ekonomiska insatser från stat eller kommun. Arbetet bör
överhuvudtaget organiseras så att möjlighet ges till frivillig
arbetsdelning och/eller att tjänstledighet underlättas.

Barnomsorg med hög kvalitet även
utanför hemmet

Barnens behov av trygghet och utveckling måste vara den
viktigaste utgångspunkten för utformningen av all
barnomsorg. Hittills har många insatser på familjepolitikens
område snarare utformats utifrån arbetsmarknadens krav på
föräldrarna. Det är inte så länge sedan barn kallades
förvärvshinder i offentliga texter. Den synen på barn bidrar
knappast till att skapa ett barnvänligt samhälle där familjen
får ta utrymme. Som ovan nämnts är det centralt i
kristdemokratisk familjepolitik att bryta denna föråldrade
syn på barnen i samhället och i stället sätta barnens behov
först.

Vid ungefär tre års ålder får barnet större behov av kamrater. Då behövs en
kontakt med andra barn för att den viktiga sociala träningen ska fungera bra.
Innan dess är de flesta barn inte gruppmogna. Man måste formas som individ
innan man kan fungera i grupp. Dessa fakta måste man ta hänsyn till då
barnomsorgen utformas när det gäller planeringen av omsorgsform och
gruppstorlek samt kontinuiteten i omsorgen.

Kommunerna måste garantera att den barnomsorg som erbjuds håller
mycket hög kvalitet. Grupperna får till exempel inte vara för stora, särskilt
inte för de mindre barnen. Vi anser att det bör finnas en mångfald av drift-
former inom barnomsorgen. Olika driftformer och en reell valmöjlighet för
föräldrarna bidrar till att höja kvalitetstänkandet inom hela barn-
omsorgssektorn. Såväl kommunala som privata barnomsorgsalternativ ska
bedrivas under kvalitetskontroll.

Förskolan

Riksdagen beslutade tidigare i år att en läroplan ska införas
för verksamheten i den kommunala förskolan. Läroplanen
började tillämpas den 1 augusti 1998.

För föräldrar som har sina barn i kommunal förskola och som vill fortsätta
med det innebär förslaget enbart en större tydlighet angående målsättningen
för verksamheten. För personalen i förskolorna är en läroplan också ett
viktigt dokument för att markera verksamhetens betydelse. För föräldrar som
föredrar någon annan barnomsorgsform kan dock inte förslaget uppfattas
som något annat än en ytterligare styrning mot en enda omsorgsform.

Det är inte svårt att se att med minskande barnkullar och en fullt utbyggd
kommunal förskola av den form som nu införts kommer det inte att finnas
utrymme för några andra verksamhetsformer inom den kommunala
barnomsorgen. Varför ska kommunen i ett trångt ekonomiskt läge satsa på
flera olika verksamhetsformer? Särskilt om regeringen inte anser att dessa
har samma positiva betydelse för barns lärande och utveckling.

Vår principiella syn på denna utveckling presenteras ytterligare i en
särskild motion angående Förskolan.

Den öppna förskolan

Den öppna förskolan är en viktig social träffpunkt för barn,
föräldrar och dagbarnvårdare. En bra öppen förskola blir en
naturlig knutpunkt i ett nätverk som kan vara både till stöd
och glädje för föräldrar och barn. Alla barn som inte har
annan barnomsorg utanför hemmet bör ha tillgång till en
öppen förskola. En utbyggd öppen förskola i kombination
med vårdnadsbidrag och en mer flexibel arbetsrätt skulle
öppna möjligheter för helt nya och mer barnvänliga
lösningar.

Familjeekonomi

Dagens system orättvist

Kristdemokraterna har länge arbetat för tillräckligt goda
ekonomiska resurser till familjerna för att de ska kunna
fullgöra sina uppgifter på ett bra sätt. Dagens stöd till
barnfamiljerna strider mot viktiga principer som rättvisa,
valmöjligheter och god fördelningspolitik.

Den mycket höga beskattningen även av låga inkomster kombinerad med
inkomstrelaterade bidrag och taxor innebär att orimliga skattekilar skapas.
Kostnaden för den som själv ordnar sin barnomsorg, i egen regi eller genom
att köpa tjänsten osubventionerad, blir orimligt stor. För att motverka detta
och skapa drivkrafter för förvärvsarbete tillhandahåller stat och kommun
kraftigt subventionerad offentlig barnomsorg. Sambandet mellan barnom-
sorgens verkliga kostnader och den avgift som föräldrarna betalar är mycket
svagt. I praktiken innebär det att en stor grupp föräldrar gynnas på en annan
grupps bekostnad.

Staten styr föräldrarnas val

Genom att styra alla resurser till ett fåtal barnomsorgsformer
har staten i praktiken tagit över beslut som familjerna själva
borde fatta. Stora statliga och kommunala resurser har
ensidigt satsats på de familjer som velat och kunnat få del av
den offentliga barnomsorgen. De som på hel- eller deltid vill
sköta barnomsorgen på egen hand eller vill ha en annan
lösning har därför ofta mycket svårt att förverkliga sin
önskan.

Socialdemokraterna kastade i valrörelsen fram ett förslag som ytterligare
skulle öka snedvridningen och styrningen mot en enda barnomsorgsform -
en generell maxtaxa för barn på kommunalt daghem. Regeringen verkar dock
inte ha gjort särskilt helhjärtade försök för att infria vallöftet. Det beror
sannolikt på den stora kostnad som förslaget innebär om kommunerna ska
kompenseras fullt ut även vid ökad efterfrågan på barnomsorg. Men för-
modligen beror det också på den fördelningspolitiskt dåliga profil ett sådant
förslag innebär, så länge det inte följs av andra åtgärder. Kristdemokraternas
huvudskäl till att avvisa en lagstadgad maxtaxa på just kommunala daghem
är att den fördelningspolitiska orättvisan ökar tvåfaldigt. Dels mellan de som
i dag har en hög inkomst och därmed en hög daghemsavgift och de som har
låg inkomst och låg avgift, dels mellan de som i dag har kommunal barn-
omsorg och de som av olika skäl inte har det alls. I ett statsfinansiellt läge
som fortfarande för de närmaste åren kännetecknas av knappa resurser vore
det därför en felaktig prioritering att genomföra förslag av denna typ.

Hemarbetet värderas inte

Med tanke på hur viktig omsorgen om barnen är framstår
dagens system, som inte tar hänsyn till omvårdnad i hemmet,
som ganska otidsenligt. När barnomsorgsfrågor diskuteras
glöms ofta att småbarnsperioden för de allra flesta är en
relativt kort period av livet. Ekonomen Ann-Marie Pålsson
kom för några år sedan ut med en bok om hemarbete som
väckte mycket debatt. Ann-Marie Pålsson konstaterade att
det arbete som görs utanför den etablerade arbetsmarknaden
endast ger låg grundtrygghet. Detta drabbar i första hand
kvinnorna. Män och kvinnor arbetar ungefär lika mycket i tid
räknat, men proportionerna mellan hemarbete och arbete
utanför hemmet är olika. Kvinnorna arbetar 40 procent
mindre på den så kallade öppna arbetsmarknaden. Med andra
ord missgynnas kvinnor över livscykeln genom den här
arbetsfördelningen. Detta är en viktig jämställdhetsfråga.

Ur detta perspektiv finns det anledning att fråga sig hur staten betraktar
arbete som sådant. Hemarbete måste utföras och är viktigt inte minst ur
livskvalitetssynpunkt, men signalerna som ges med dagens regelverk och
samhälle är att alla bör förvärvsarbeta heltid, även under de perioder då
arbetsbelastningen i hemmet är som störst, till exempel under småbarns-
perioden. Ann-Marie Pålsson noterar i sin bok att vård och underhåll av
maskiner är en skattebas och räknas som värde i BNP, medan vård och
underhåll av människor inom hemmet inte räknas i skattesammanhang och
inte alls registreras i den ekonomiska statistiken. En ökad insikt om detta
samband kan dock, främst tack vare att Kristdemokraterna varit pådrivande,
konstateras i det nya pensionssystemet. Denna insikt borde också gälla andra
reformer.

Behovet av en familjepolitisk reform

Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har
flera brister från såväl valfrihets- som fördelningspolitisk
synvinkel. Fördelningspolitiskt därför att
barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller
redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju
sämre ekonomisk situation kvinnan har innan hon får barn
och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor.
Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget
kan sägas särskilt gynna resurssvaga hushåll.
Bostadsbidraget har dock skurits ner och försämrats kraftigt
under senare år. Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det
familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa
barnomsorgsformer.

Rättvisa mellan barnfamiljer

Utöver de statliga transfereringar som nämnts innebär vissa
delar av den skattefinansierade offentliga konsumtionen
dolda inkomstöverföringar med minimal fördelningspolitisk
träffsäkerhet. I dag är det bara de som väljer att ha sina barn
på dagis eller kommunalt familjedaghem som får del av
barnomsorgssubventionerna. Familjer där någon av
föräldrarna valt att stanna hemma med barnen får ingen del
av de offentliga subventionerna. Det får inte heller familjer
som ordnat sin barnomsorg privat. Vidare får inte familjer
som arbetar skift på tider som inte "stämmer" med
kommunens öppettider någon del av de offentliga
subventionerna. Familjer som står i kö till den kommunala
barnomsorgen får inte heller del av samhällets stöd. Den så
kallade Lindbeckkommissionen uttryckte detta förhållande
så här:

Framför allt kan inte dagens subventioner av barnomsorg utanför hemmet
motiveras från fördelningssynpunkt. Subventionerna till de kommunala
barndaghemmen innebär en inkomstöverföring till de cirka 40 procent av
småbarnsfamiljerna som utnyttjar just denna omsorgsform. Subventionerna
till de 20-30 procent av småbarnsfamiljerna som utnyttjar andra former av
kommunalt understödda är mindre, medan de 30 procent av
småbarnsfamiljerna som inte utnyttjar någon kommunal barnomsorg alls inte
får någon som helst subvention. Från fördelningssynpunkt vore ett
kontantstöd eller en servicecheck, lika för alla, mer motiverad. En annan
möjlighet är skatteavdrag för barnomsorgskostnader.

Fler valmöjligheter för barnfamiljer

Det nuvarande systemet har också brister från flexibilitets-
och valfrihetssynpunkt. Friheten för föräldrar att välja
barnomsorgsform för sina barn är mycket begränsad. För de
allra flesta finns bara möjligheten att ha barnen inom
kommunalt subventionerad barnomsorg. Många som skulle
önska en annan lösning har inte ekonomiska möjligheter till
det. I dag är det bara de mest välbeställda som kan välja den
barnomsorgsform som passar dem bäst.

Med barnens och familjernas behov som utgångspunkt för familjepolitiken
är det angeläget att alla har möjlighet att välja den barnomsorgsform som
passar de egna förhållandena bäst. Behoven och önskemålen kan naturligtvis
variera över tiden, och därför ställs stora krav på att samhällets stöd till
barnfamiljer är organiserat så att det kan användas på ett flexibelt sätt.

En föräldraförsäkring med högre
garantinivå

Dagens föräldraförsäkring innebär som tidigare nämnts att
föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation
kvinnan har innan hon får barn och omvänt högre för redan
högavlönade kvinnor. Bakgrunden till detta förhållande är att
det är inkomstbortfallsprincipen som tillämpas. Rimligheten
i denna princip är dock tveksam när det gäller just
föräldraförsäkringen. Det är ju i detta sammanhang i
allmänhet inte fråga om en för individen oplanerad, oväntad
eller plötslig påkommen situation att man skall föda barn och
därmed för en tid inte längre kan förvärvsarbeta.
Föräldraförsäkringen är inte någon försäkring i traditionell
mening, utan en transferering som konserverar
inkomstskillnader mellan olika familjer. För att utjämna
skillnaderna vill Kristdemokraterna därför höja
garantibeloppet i föräldraförsäkringen från dagens nivå på 60
kr per dag till 120 kronor per dag. De 60 kronorna som nu
gäller som bottennivå för dem som har låg eller ingen
sjukpenninggrundande inkomst (SGI) har gällt sedan mitten
av sjuttiotalet. Det är således inte för tidigt med en ordentlig
uppräkning av nivån för dem som har det sämst ställt.
Ersättningsnivån ska för dem som har högre SGI än
garantibeloppet utgöra 80 procent av SGI. Denna nivå har
Kristdemokraterna hela tiden stått fast vid, även under de år
som regeringen trots fagra vallöften sänkte ersättningsnivån
till 75 procent av SGI.

När det gäller såväl sjuk- som föräldraförsäkringen finns det vidare skäl att
det tydliggörs vilka inkomster som man "försäkrar" och att denna inkomst
inte i allt för stor utsträckning går att påverka på kort sikt.
Kristdemokraterna
anser därför att den sjukpenninggrundande inkomsten ska beräknas på ett
genomsnitt av de senaste två årens inkomster. Skattepliktiga förmåner samt
semesterersättning ska vara SGI-grundande.

Ett nytt och förbättrat
vårdnadsbidrag

Fyrpartiregeringen (1991-1994) genomförde flera positiva
förändringar på barnomsorgsområdet. Den viktigaste
reformen var införandet av ett vårdnadsbidrag kopplat till
rätten till tjänstledighet i tre år. Det bidrog till att skapa ökad
rättvisa mellan olika barnfamiljer och underlätta för
föräldrarna att ordna barnomsorgen utifrån sina egna behov.
En överväldigande majoritet av småbarnsföräldrarna valde
att utnyttja de möjligheter som denna reform öppnade.
Därför bör vårdnadsbidraget återinföras. Det är en reform
som innebär förbättringar för dem som väljer att utnyttja det
utan att någon annan förlorar på det. Vårdnadsbidraget kan i
vår modell användas fritt. Antingen för att betala kommunal
eller privat barnomsorg eller för att möjliggöra för någon av
föräldrarna att förlänga tiden hemma när
föräldraförsäkringen upphört. Vårdnadsbidraget skapar ökad
rättvisa mellan olika barnfamiljer och ger större valfrihet och
flexibilitet. Det medför ökad kostnadsmässig neutralitet
mellan olika barnomsorgsalternativ.

Kristdemokraternas förslag: Vårdnadsbidrag utges för barn som har fyllt
ett men inte tre år. Fullt vårdnadsbidrag motsvarar tio procent av pris-
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (för närvarande 3 640 kronor)
per månad. Om barnet har plats inom kommunal barnomsorg eller enskild
barnomsorg som får bidrag av en kommun är vårdnadsbidraget 7,5 procent
av prisbasbeloppet per månad om platsen avser högst 15 timmar per vecka, 5
procent av prisbasbeloppet per månad om platsen avser mer än 15 timmar
men högst 20 timmar per vecka och 2,5 procent av prisbasbeloppet om
platsen avser mer än 20 timmar men högst 30 timmar. Om sådan plats avser
mer än 30 timmar per vecka utges inget vårdnadsbidrag.

Vårdnadsbidraget föreslås vara skattepliktigt och räknas som intäkt av
tjänst enligt kommunalskattelagen. Avdrag för kostnader för barnomsorg får
göras av den som har uppburit vårdnadsbidrag, om den skattskyldige har för-
värvsarbetat eller studerat på minst halvtid. Avdraget begränsas belopps-
mässigt till vad som maximalt kan erhållas i vårdnadsbidrag för barnet.
Barnomsorgskostnaden ska vara avdragsgill från första kronan. Den omfattas
alltså inte av den så kallade 1 000-kronorsregeln i inkomstslaget tjänst.

I tabellform skulle vårdnadsbidraget se ut enligt följande
nästa år.

Tabell 1: (Tid på daghem Vårdnadsbidrag kr/mån )

Denna reform finansieras bland annat genom en viss
minskning av statsbidraget till kommunerna, som avlastas
motsvarande kostnad för barnomsorgen. Beräkningar visar
att om endast en del av dem som idag är berättigade att
erhålla en subventionerad daghemsplats i stället med hjälp av
vårdnadsbidraget ordnar barnomsorgen i egen regi under ett
år så betalar reformen sig själv för offentlig sektor. En
ytterligare bidragande finansiering är ett slopande av de 90
garantidagarna i föräldraförsäkringen, som blir onödiga i och
med att vårdnadsbidraget införs.

Ovanstående förslag till vårdnadsbidrag bygger i väsentliga delar på den
lag om vårdnadsbidrag som gällde år 1994. Reformen går således att genom-
föra omgående. Ett antal förbättringar föreslås jämfört med den tidigare
ordningen:

- Bidraget är beloppsmässigt högre. Det tidigare vårdnadsbidraget (helt)
motsvarade cirka 5,7 procent av det dåvarande basbeloppet, eller 2 000
kronor.

- Genom att knyta bidraget till (pris)basbeloppet hålls det reala värdet kon-
stant över tiden.

- Ytterligare ett steg införs (15 till 20 timmar) när det gäller den tid som
barnen vistas inom offentligt subventionerad barnomsorg. Det innebär att
de som arbetar halvtid kan få del av ett halvt vårdnadsbidrag. I det
tidigare systemet hamnade dessa i 15- till 30-timmarsintervallet och fick
således endast 35 procent av ett helt vårdnadsbidrag.

- Alla barnomsorgskostnader görs avdragsgilla för de barn som omfattas
av lagen om vårdnadsbidrag. Det innebär att valfriheten att välja mellan
olika omsorgsformer ökar jämfört med den tidigare ordningen där
avdragsrätten inte omfattade kostnader för barnomsorg som en kommun
finansierat eller gett bidrag till.

Förslaget ska ses som ett första steg mot ökad valfrihet och
en jämnare fördelning av det offentliga stödet till
barnomsorgen. Den stora fördelen med ovanstående förslag
är att det är väl utrett och därmed kan genomföras snabbt. I
samband med ett införande av reformen bör det tillsättas en
utredning som får till uppgift att utreda på vilket sätt
vårdnadsbidragsprincipen kan utvidgas till att omfatta fler
barn och utges lika för alla. Med nuvarande skillnader i
daghemstaxornas konstruktion samt statsbidragssystemets
konstruktion är det svårt att överblicka alla konsekvenser av
detta. Grundprincipen bör dock vara att det offentliga stödet
till barnfamiljerna i större utsträckning ges direkt till alla
barnfamiljer i lika stora belopp och att dessa sedan kan välja
de former för barnomsorg som passar dem bäst.

Rättvisare bostadsbidrag och
barnbidrag

Kristdemokraternas förslag: Det allmänna barnbidraget
sätts till 700 kronor per barn och månad. Samtidigt höjs det
särskilda bidraget i bostadsbidraget med 100 kronor per
månad och barn.

De individuella inkomstgränserna i bostadsbidraget för makar/samboende
avskaffas och den gemensamma inkomstgränsen sätts till 117 000 kronor.

Ytnormen för den bostadsbidragsgrundande ytan utökas med 10 kvadrat-
meter i respektive kategori.

Vid beräkning av bostadsbidrag räknas vårdnadsbidrag som intäkt av
tjänst.

Bostadsbidraget har skurits ner kraftigt de senaste åren med Social-
demokraterna i regeringsställning. En av försämringarna var att införa indi-
viduella inkomstgränser för beräkning av bostadsbidrag. Detta innebär att
staten lägger sig i hur en familj tjänar ihop sin hushållsinkomst. Genom de
individuella inkomstgränserna drabbas de familjer där bara den ena maken
förvärvsarbetar, även om förvärvsinkomsterna brutto är lika stora när två
arbetar. Det betyder exempelvis att ett hushåll som har en förvärvsinkomst
på 220 000 kronor får väsentligt lägre bostadsbidrag än ett hushåll där den
ena maken tjänar 160 000 kronor och den andra 60 000 kronor (det vill säga
tillsammans lika mycket som den första hushållsinkomsten).

Vidare har det i bostadsbidraget införts en bostadsbidragsgrundande yta.
Det har lett till att många familjer som bor i småhus har mist sitt bostads-
bidrag eller fått det kraftigt försämrat. Andra har tvingats flytta till trånga
lägenheter med hög hyra för att behålla bostadsbidraget ungefär oförändrat.
Kristdemokraterna föreslår att den nu gällande ytnormen utökas med 10
kvadratmeter i respektive kategori.

Anledningen till att vårdnadsbidraget bör räknas som intäkt av tjänst även i
bostadsbidraget är att man på detta sätt undviker marginaleffekter som skulle
försämra det privatekonomiska utbytet av att förvärvsarbeta. Vid en samlad
bedömning av den kristdemokratiska familjepolitikens praktiska utformning
är detta naturligt med tanke på de förbättringar som görs i övrigt för dem
som har det sämst ekonomiskt ställt.

För att få en bättre fördelningspolitisk profil på stödet till barnfamiljerna
har Kristdemokraterna i riksdagen sedan en tid föreslagit att det allmänna
barnbidraget sänks med 50 kronor per månad och att de resurser som då
frigörs i stället går till de barnfamiljer som bäst behöver det. På detta sätt
kan
man säga att man uppnår en inkomstprövning av en del av barnbidraget.
Regeringen föreslår preliminärt att barnbidragen ska höjas år 2000 med 100
kronor per månad och barn, och år 2001 med ytterligare 100 kronor. Detta
villkoras dock mycket tydligt i budgetpropositionen med att den ekonomiska
utvecklingen ska bli så god som nu förutspås. Höjningarna är därför att
betrakta som en osäker viljeinriktning från regeringens sida. Kristdemokra-
terna anser att höjda allmänna barnbidrag inte står överst på en priorite-
ringslista om resurser i denna storleksordning blir tillgängliga. En sådan
höjning kommer exempelvis inte en socialbidragstagare till del, eftersom
socialbidraget reduceras i samma mån som barnbidraget höjs. För att bryta
denna och andra typer av bidragsfällor och bidragsberoende är det väsentligt
mer angeläget att sänka inkomstskatterna framför allt för låg- och medel-
inkomsttagare. Regeringens föreslagna höjning av barnbidragen avvisas
därför i Kristdemokraternas preliminära beräkning av statens utgifter för år
2000 och 2001.

Flerbarnstillägg en nödvändighet

Flerbarnstillägget återinfördes under 1998 vilket innebär att
vårt krav på denna punkt tillgodosetts. Regeringen har
konstaterat att den fördelningspolitiska analysen av
saneringsprogrammet som gjorts i efterhand visar att
flerbarnsfamiljer drabbats hårdare än andra familjetyper. Det
hade varit bättre om saneringsåtgärderna hade föregåtts av
fördelningspolitiska analyser. Då hade regeringen inte
behövt vara efterklok. Men viktigare - berörda familjer hade
sluppit den ekonomiska stress som detta ogenomtänkta
förslag ledde till.

Bidragsförskott

Den 1 februari 1997 ersattes systemet med bidragsförskott
med ett nytt system, underhållsstöd.

Kristdemokraterna stödde grundprinciperna i det nya systemet men
varnade för att det infördes under en period av mycket svår ekonomisk press
på föräldrarna. Regeringen avsåg att uppnå en besparing på 928 miljoner
kronor. Enligt Riksförsäkringsverkets prognos blir besparingen bara 370
miljoner kronor för 1997. Detta tyder på att regeringen inte heller i detta fall
tillräckligt analyserat konsekvenserna av sitt förslag,

Bristen på konsekvensanalyser gjorde att det inte gick att förutse
effekterna för de underhållsskyldiga. I slutskedet av beredningen av ärendet
sänkte regeringen grundavdraget på bruttoinkomsten kraftigt från 48 000
kronor till 24 000 kronor. Vi kristdemokrater kände stor oro för konse-
kvenserna av detta och underströk därför vikten av snabb uppföljning av de
nya reglerna med speciell betoning på de fördelningspolitiska effekterna. Det
stora antalet beviljade anstånd och ännu större antal tillkommande ansök-
ningar om anstånd har troligen orsakats av den senkomna och kraftiga
sänkningen av grundavdraget. Förbehållsbeloppet bör därför höjas till 48 000
kronor.

Internationella adoptioner

Enligt gällande regler är bidraget till kostnader för
internationella adoptioner 24.000 kronor per barn. En
genomsnittlig kostnad för adoption är idag ca 91.000 kronor
per barn. Bidraget till de adopterande föräldrarna täcker
därför knappt en fjärdedel av adoptionskostnaden.
Kristdemokraterna vill höja detta bidrag till 50 000 kronor
per barn.

Anslagsförändringar

I detta avsnitt presenteras kortfattat de anslagsförändringar
som Kristdemokraterna vill göra i förhållande till
regeringens budgetproposition för år 1999. Förslagen
redogörs endast översiktligt. Bakgrunden och motiven till
förändringarna redovisas i motionstexten ovan.
Förändringarna av bostadsbidragen återfinns i motionen för
Utgiftsområde 18.

Allmänna barnbidrag

Kristdemokraterna vill inom ramen för existerande
bidragssystem uppnå en behovsprövning av det allmänna
barnbidraget genom att det sätts till 700 kronor. De resurser,
1051 miljoner kronor som då frigörs, förs över till en kraftig
förbättring av bostadsbidragen som budgetmässigt återfinns
under Utgiftsområde 18. Anslag A 1 bör därför justeras ned
med 1 051 miljoner kronor år 1999.

Föräldraförsäkring

Kristdemokraterna vill höja garantibeloppet i
föräldraförsäkringen från dagens 60 kronor per dag till 120
kronor per dag och återinföra två kontaktdagar per år för
barn upp till 12 år. De 90 garantidagarna slopas, eftersom de
blir onödiga i samband med att vårdnadsbidraget börjar
gälla från den dag barnet fyller ett år.

Vidare anser Kristdemokraterna att den sjukpenninggrundande inkomsten
bör beräknas på de senaste två årens inkomster, inklusive semesterersättning
och skattepliktiga förmåner.

Anslaget A 2 bör därför justeras ned med 697 miljoner kronor för år 1999.

Underhållsstöd

Regeringens besparingar i underhållsstödet har fått orimliga
effekter. Förbehållsbeloppet i underhållsstödet bör därför
höjas från dagens 24 000 kronor till 48 000 kronor.

Anslaget A 3 bör därför utökas med 250 miljoner kronor.

Adoptionsbidrag

Kristdemokraterna vill enligt vad som anförts ovan höja
detta bidrag från dagens 24 000 kronor till 50 000 kronor per
barn. För detta ändamål bör anslaget A 4 utökas med 26
miljoner kronor för år 1999.

Vårdnadsbidrag

Kristdemokraterna vill återinföra vårdnadsbidraget med ett
antal förbättringar enligt vad som sägs ovan. För detta
ändamål bör ett nytt ramanslag föras upp under
utgiftsområdet på 4 000 miljoner kronor för år 1999.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjen som den grundläggande
enheten i samhället,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om föräldrarnas självklara rätt att välja
omsorgsform för sina barn,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att äktenskapet skall prioriteras som
samlevnadsform,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten till tre års tjänstledighet i
samband med barns födelse, 2

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flexibel arbetstid och job-sharing,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvaliteten inom den kommunala
barnomsorgen, 1

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förskolan, 1

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en familjepolitisk reform,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hemarbetet,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
vårdnadsbidrag i enlighet med vad i motionen anförts,

11. att riksdagen beslutar om regler för barnbidrag i enlighet med
vad i motionen anförts,

12. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts
om underhållsstöd,

13. att riksdagen beslutar om nya regler för internationella
adoptioner i enlighet med vad i motionen anförts,

14. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde
Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställning:
15.
Tabell 2: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring )

Stockholm den 25 oktober 1998

Alf Svensson (kd)

Inger Davidson (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Göran Hägglund (kd)

Mats Odell (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

1Yrkandena 2, 6 och 7 hänvisade till UbU.

2Yrkandena 4 och 5 hänvisade till AU.