Ekonomisk brottslighet

Motion 1991/92:Ju222 av Ingvar Svensson m.fl. (kds)

Den ekonomiska brottsligheten är ett växande problem,
inte bara för de allt smartare tillgreppsmetoderna utan
också för att den nu alltmer ändrat karaktär och kopplas till
våld och maffiametoder. Enligt många samstämmiga
uppgifter skedde det ett trendbrott under 1980-talet på
området. Inflationsoch klippekonomin underlättade
utvidgningen av den ekonomiska brottsligheten.

Främst är dock frågan om ekonomisk brottslighet ett
moraliskt problem. Förr i tiden kunde ett handslag gälla
som giltigt avtal, nu är man tvungen att genomgående
skydda sig genom skriftliga avtal och även på det området
utnyttjas många gånger kryphål för att om möjligt tillskansa
sig motpartens resurser. På lång sikt handlar alltså kampen
om bekämpande av den ekonomiska brottsligheten om
genomsyrande av ett etiskt medvetande som bygger på
respekt för medmänniskan och för hennes rättigheter och
egendom.

På kort sikt är det viktigt att förändra den allmänna
attityden till ekonomisk brottslighet och en rad stödjande
strukturella åtgärder i arbetet mot den.

Vissa medier och politiska opinionsbildare har försökt
framställa kampen mot ekonomisk brottslighet som uttryck
för högskattesamhällets avundsjuka mot enkla skattebrott
och misstanke om bokföringsfiffel. Fallet Halvar Alvgaard
lyfts fram som ett exempel på myndighetsövergrepp och
därmed misskrediteras kampen mot den verkliga och svåra
ekonomiska brottsligheten. Det är dags för ett
uppvaknande på detta viktiga område.

Det är dessutom en myt, som har spritt sig i den
allmänna debatten, att den ekonomiska brottsligheten
enbart riktar sig mot staten. Tvärtom riktar den sig i hög
grad mot enskilda rättssubjekt och orsakar dem betydande
skador, t ex genom leverantörsskulder vid konkurs.
Enskilda människor drabbas alltså direkt eller indirekt.

Större delen av anmäld ekonomisk brottslighet leder ej
till lagföring. De få mål som kommer upp utmynnar ofta i
frikännande domar eller i domar som innefattar närmast
försumbara påföljder.

Den ekonomiska brottsligheten skapar illojal
konkurrens, en godtycklig ekonomisk omfördelning i
samhället och medverkar därmed till att erodera
demokratin. Med ekonomisk brottslighet menas inte
enstaka skattefusk utan systematisk vinningsbrottslighet i
affärsverksamhet, vars effekter hotar det ekonomiska livet
på ett sådant sätt att inte bara enstaka individers intressen
berörs.

Denna utveckling leder till ett ''annat'' samhälle, en
subkultur, där all slags brottslighet frodas; narkotikahandel,
illegal spelverksamhet, illegal sprithantering, prostitution
och olika former av bestickning, köp av vittnen och
våldsaktiviteter för att bl a upprätthålla ''ordningen'' i
systemet.

Det är allvarligt att denna subkultur breder ut sig så
relativt tyst och stilla. På sikt undergrävs hela det öppna
samhället. Därför är det utomordentligt viktigt att den
ekonomiska brottsligheten hamnar inom det
högprioriterade blickfältet.

Konkurserna under 1991 torde uppgå till ca 20.000.
Erfarenhetsmässigt föreligger misstanke om brott i cirka 75
procent av alla konkurser, vilket om det stämmer skulle
innebära runt 15.000 brott under året. Och detta då enbart
i den genom konkurs uppdagade brottsligheten. Domar på
näringsförbud är få i Sverige. Några egentliga
etableringshinder föreligger inte. I vissa branscher frodas
undervegetation kraftigt. Myndigheternas möjligheter att
resursmässigt hinna med alla skalömsningar inom
näringslivet är mycket liten.

Att starta en verksamhet med 50.000 kr i aktiekapital är
lätt. Om man sedan köper på kredit och inte betalar skatter
samt betalar arbetskraften svart, kommer verksamheten i
alla fall inte att haverera förrän om ett eller ett par år, då
vederbörande ''företagare'' kasserar in miljoninkomster och
låter bolaget gå i konkurs, för att genast starta ett nytt igen.
Det är orimligt att tillåta att dessa företagsmarodörer får
operera fritt. Utvecklingen förvärras dessutom genom att
man inte ens försöker skyla brottsligheten: man går in i ett
företag och länsar det på tillgångar, varefter bolaget går i
konkurs, gärna utan styrelse eller med en styrelse bestående
av s k ''målvakter'', dvs personer som är ogripbara för
rättssamhället, exempelvis i fängsligt förvar insatta mördare
eller socialt utslagna människor. Det finns ett antal
skalbolagshärvor som utgör klara exempel på denna
verksamhet.

Det behövs klart resursförstärkningar inom området i
beivrandet av den ekonomiska brottsligheten, men det
behövs också organisatoriska förändringar och klara
incitament i arbetet.

Några åtgärder värda att överväga är följande:
Delgivningsförfarandet bör ses över.Personligt ansvar
bör inträda om årsredovisninghandlingar och
revisionsberättelse inte inkommit i rimlig tid.Rätten att
utse god man/likvidator eller något liknande så snart som
bolag saknar behörig ställföreträdare bör prövas.Talerätt
för konkursförvaltare vid brott mot reglerna i 13 kap i
aktiebolagslagen (personligt betalningsansvar) bör
övervägas.Nya straff för kombination av vårdslöshet mot
borgenär och kreditbedrägeri bör övervägas samt likaså
skärpta påföljder för bokföringsbrott.Kompetensen hos
polis och åklagarväsende måste radikalt förbättras. Man
bör t ex kunna utnyttja skickliga processadvokater och
auktoriserade revisorer på entreprenadbas för att kunna
möta den ekonomiska brottsligheten med samma höga
ekonomiska och juridiska kompetens som den själv ofta står
för.Polisens spaningsresurser torde behöva förstärkas
avsevärt.Statens förmånsrätt vid konkurser bör ses över
och därmed leverantörernas möjligheter öka att få
utdelning vid konkurs. Se över lönegarantin och öka
incitamenten till arbetsinträde.Översyn av
sekretessbestämmelser som kan förmodas skydda grov
ekonomisk brottslighet.

Slutsats

Det är utomordentligt viktigt att det svenska
rättssamhället ser seriöst på beivrandet av den växande och
alltmer brutaliserande ekonomiska brottsligheten. Det får
inte bli så att rättssamhället koncentrar sin verksamhet mot
''småtjuvar'' och låter den avancerade brottsligheten
operera relativt ostört. Kampen mot den ekonomiska
brottsligheten måste av myndigheterna betraktas som ett
högprioriterat område om vi i längden skall kunna överleva
som rättssamhälle och som ett demokratiskt samhälle.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att betrakta beivrandet av den
ekonomiska brottsligheten som högprioriterat område.

Stockholm den 27 januari 1992

Ingvar Svensson (kds)

Liisa Rulander (kds)

Holger Gustafsson (kds)