Behovet av katastrofpsykiatri

Motion 1988/89:Fö706 av Kristina Svensson och Ingrid Andersson (båda s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :Fö706

av Kristina Svensson och Ingrid Andersson (båda s)
Behovet av katastrofpsykiatri

I Sverige saknas en etablerad katastrofpsykiatri för att hjälpa människor att
bearbeta upplevelser i samband med olyckor och katastrofer. Skadade,
överlevande och anhöriga behöver inte bara somatisk vård utan även
psykiatriskt stöd för att lindra verkningarna efter t.ex. trafikolyckor,
bränder, överfall, våldtäkter, dråp.

Stora katastrofer är sällsynta men vid sådana bör också räddnings- och
vårdpersonal, åskådare och ansvariga erbjudas möjlighet till psykiatrisk
hjälp på grund av risk för psykiska skador. I en katastrofsituation måste man
kanske bevittna hur människor dör utan att man kan rädda eller hjälpa. Man
kanske måste välja mellan att rädda sig själv eller rädda sin kamrat.
Situationen kan vålla ångest och andra psykiska trauman lång tid efteråt. Ju
snabbare psykiatrisk hjälp sätts in desto fortare kan upplevelsen bearbetas
och genomlevas utan psykiska men.

Under 1988 har två katastrofer inträffat som aktualiserat behovet av
katastrofpsykiatri - den svåra bussolyckan i Norge, där svenska skolbarn och
anhöriga omkom och jordbävningskatastrofen i Armenien, där bl.a. svenska
hundförare deltog i räddningsarbetet.

Sverige har, vad gäller katastrofpsykiatri, mycket att lära av Norge, där
forskning inom ämnet bedrivits vid universitetet i Oslo sedan ett tiotal år. En
särskild avdelning vid universiteten har ansvaret för utbildning i ämnet för
sjukvårdspersonal, brandmän, polis, skyddspersonal och medicine studerande.

Genom den modell som utarbetats kan norrmännen snabbt mobilisera
psykiatrisk hjälp vid plötsliga, oväntade händelser. I Sverige finns ännu inte
någon officiell katastrofberedskap motsvarande Norges. Forskning har dock
påbörjats vid universitetet i Uppsala.

Den norska modellen har utvecklats både på central, regional och lokal
nivå. Försvaret och universitetet i Oslo har gått samman för att upprätta en
forsknings-, utvecklings-, undervisnings-, rådgivnings- och klinisk institution.
Utvecklingen av omsorgsarbetet har gått parallellt med forskningsarbetet.

Stor del av arbetet vid institutionen riktas mot regional och lokal nivå för
att överföra kunskap och medverka till organisationen av den katastrofpsykiatriska
omsorgen. Den norska modellen utgår från att medmänsklighet är
grunden för alla åtgärder och att även icke professionella kan uträtta mycket
bara de mobiliseras. Det handlar om att utveckla förhållningssätt, kunskap
och färdigheter.

På regional nivå utbildas ett katastrofpsykiatriskt team av fackfolk inom
psykiatrin, samt präst. En av dessa har specialkompetens om barn. Teamet är
representerat i sjukhusets katastrofkommitté och ansvarar för sin del av
planeringen. Bl.a. tar teamet kontakt med alla berörda yrkesgrupper.
Teamets viktigaste arbetsuppgift är att ta hand om ”vardagskatastroferna”.
Man har arbetat fram modeller för arbetet med olika grupper av drabbade
t.ex. stödgrupp för efterlevande. Det regionala teamet medverkar också i
rådgivning, utbildning och organisation av den lokala stödgruppen.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att räddningsverket får i uppdrag
att organisera modeller för katastrofpsykiatriskt stöd utifrån de
erfarenheter som vunnits i det norska arbetet.

Stockholm den 17 januari 1989

z Kristina Svensson (s) Ingrid Andersson (s)

Mot. 1988/89
FÖ706

11