Bättre regional balans

Motion 1988/89:A434 av Hans Rosengren m.fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :A434

av Hans Rosengren m.fl. (s)
Bättre regional balans

Det svenska näringslivet, som helhet betraktat, har under de senaste åren
haft en mycket stark tillväxt. Expansionen har emellertid i mycket hög grad
varit koncentrerad till Stockholmsregionen och ett litet fåtal andra områden.
Samtidigt brottas stora delar av övriga Sverige med långsiktigt svåra
sysselsättningsproblem, även om de under rådande högkonjunktur inte är av
samma akuta slag som för fem år sedan. Den extrema regionala obalansen i
nuvarande utveckling kan emellertid komma att leda till än värre sysselsättningsproblem
i områdena utanför storstäderna och universitetsorterna, när
konjunkturerna viker och när strukturproblemen inom industrin åter ger sig
till känna med stor kraft.

Expansionen i Stockholmsregionen har skapat svåra överhettningsproblem.
Samtidigt innebär själva det faktum att där sker en stark tillväxt, att det
bör finnas möjligheter att genom förnuftigt utformade regionalpolitiska
styrmedel åstadkomma en avlänkning av en del av expansionen till andra
regioner med stort behov av nya arbetstillfällen.

Expansionen har också gett en obalans inom Stockholmsregionen mellan
varuproduktion och tjänsteproduktion. Detta framförallt på industrijobbens
bekostnad.

Överhettningsproblemen tar sig många uttryck: stora svårigheter för
företagen att få tag på arbetskraft, bostadsbrist och en mycket osund
prisbildning på bostadsmarknaden, överbelastning och köer inom barnomsorgen
och annan samhällsservice o.s.v. Som vanligt är det framför allt
låginkomstgrupperna som drabbas hårdast av problemen. Speciellt utsatta är
också de som tvingats söka sig till nya arbeten i Stockholmsregionen när
jobben försvunnit i deras hembygder.

Överhettningen innebär således stora påfrestningar för såväl samhället
som för människorna och företagen. Samtidigt lämnas existerande resurser i
andra delar av landet underutnyttjade. En rimligare fördelning av tillväxten
och de produktiva resurserna skulle leda till både ett bättre tillvaratagande av
landets resurser och ett totalt sett bättre produktionsutfall. Det skulle också
leda till en rimligare fördelning av välfärden och därmed minskade kostnader
för att åtgärda obalansens negativa följdverkningar.

Ledande politiker i Stockholm liksom företrädare för de fackliga organisationerna
har på senare år gett uttryck för en mycket stark oro för den
situation som uppkommit och ställt sig bakom kraven på åtgärder för att
dämpa expansionen i Stockholmsregionen. Det råder alltså samstämmiga
uppfattningar att något omgående måste göras för att styra ut verksamheter
från Stockholm till andra delar av landet.

Eftersom näringslivet i dag vänt tidigare svårigheter till stora vinster och Mot. 1988/89
sysselsättningen och ekonomin i landet totalt sett förbättrats mycket starkt, A434

finns både de ekonomiska och politiska förutsättningarna för att på ett
kraftfullt sätt gripa tag i de regionalpolitiska problemen och verkligen få till
stånd en balanserad sysselsättningsutveckling.

En avlänkning av tillväxt från de överhettade områdena torde kräva både
insatser som stimulerar lokalisering till andra regioner och insatser som
motverkar överetablering. Ekonomiska stimulanser är många gånger nödvändiga.
Detta gäller företrädesvis tjänsteproducerande företag, men framför
allt krävs information och praktisk hjälp till företagen att etablera sig på
andra platser. Okunskap om fördelarna med andra alternativ gör att företag
förlägger sin verksamhet där andra gör det.

En inte obetydlig effekt bör kunna uppnås redan genom en ökad
information till företagen om etablerings- och utvecklingsmöjligheterna i
andra delar av Sverige än Stockholm och om de svårigheter som försök att
expandera i Stockholmsregionen innebär. En uppsökande verksamhet med
syfte att informera och intressera företagen för dessa möjligheter bör
genomföras, framför allt riktad mot företag inom tjänstesektorn, eftersom
det är där som den stora expansionen sker.

Regering och riksdag bör också utveckla och införa former som ger en
regionalpolitisk profil åt reglerna för investeringsfondernas användning.

Samtidigt bör särskilda företagsfonder för regional utjämning prövas. Dessa
fonder, som skulle skapas genom avsättning av en del av företagens vinster,
skulle i första hand få disponeras av företagen för investeringar som skapar
nya arbetstillfällen i de sysselsättningssvaga länen.

Skatte- och avgiftspolitiken är ytterligare ett område där en mer uttalad
regionalpolitisk profil torde ge effekter. De försök som hittills gjorts med
exempelvis reducerade arbetsgivaravgifter kan ge visst underlag, men de har
sannolikt varit alltför begränsade, såväl tekniskt som geografiskt, för att
effekterna av en mer konsekvent regionalpolitisk! uttnyttjad skatte- och
avgiftspolitik skall kunna bedömas. En sådan politik bör därför prövas i en
större och mer varierad omfattning.

Särskilda stimulansmedel bör utformas, som konkret tar fasta på just
utlokaliseringar från de överhettade områdena. Vi kan konstatera att de
regionalpolitiska verktygen till övervägande delen är konstruerade för att
användas i industriella sammanhang. Nya verktyg, speciellt anpassade för
tjänsteproducerande och högteknologiskt inriktade företag, bör därför
införas.

Samtidigt som de positiva stimulanserna för etablering i och utlokalisering
till de sysselsättningssvagare regionerna, bör också ekonomiska och/eller
administrativa begränsningar införas som dämpar tillväxten i de överhettade
områdena. Ekonomiska begränsningar som riktar sig mot efterfrågan är
därvid att föredra, eftersom de inte får samma negativa fördelningseffekter
som ut budsbegränsningar. Om exempelvis utbudet av lokaler begränsas
drivs priserna i höjden, vilket ger innehavarna stora vinster. Om däremot en
särskild regional arbetsgivaravgift eller fastighetsskatt införs, ökar företagens
kostnader utan att det resulterar i en oönskad fördelningseffekt.

Effekten blir i stället lägre lokalpriser och mindre regionala spänningar för 12

lönebildningen.

Tillväxten inom statsförvaltningen har, trots de tidigare genomförda Mot. 1988/89
utlokaliseringarna, i hög grad fortsatt att koncentreras till Stockholm. Därför A434
bör möjligheterna till ytterligare utlokaliseringar prövas, i första hand av nya
verksamheter eller förhållandevis fristående delar av befintliga. Samtidigt
bör krav ställas på långtgående decentralisering av arbetsuppgifter från
centrala myndigheter till regionala.

För att finna de allra bästa formerna för den avlänkning av tillväxten i de
överhettade regionerna som krävs, bör regeringen ta initiativ till ett samråd
med olika företrädare från de snabbt tillväxande regionerna respektive
utflyttningslänen. Regeringen bör också inleda en dialog med framför allt de
större företagen och näringslivets organisationer i Stockholmsregionen för
att skapa ett brett engagemang också inom näringslivet för regional
utjämning av sysselsättningen. Det är angeläget att de möjligheter som finns i
dag - att verkligen åstadkomma en regional utjämning - tas till vara.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att genom bland annat avlänkning
av tillväxt från de överhettade regionerna skapa en bättre regional
balans.

Stockholm den 24 januari 1989
Hans Rosengren (s)

Björn Ericson (s) Sven-Åke Nygårds (s)

13

16599, Slockholm 1989