Båtregister och båtskatt

Motion 2000/01:T613 av Bengt Silfverstrand (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om återinförande av ett obligatoriskt fritidsbåtsregister.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en avgift/båtskatt i
enlighet med vad i motionen anförs.1
3.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.

Motivering

Registreringsplikten inträdde då båten första gången sjösattes eller då den
utrustades med segel eller motor. Registret fördes av Sjöfartsverket och
länsstyrelserna. Båtarna tilldelades en registerbeteckning som bestod av
tre bokstäver och två siffror. Den anbringades väl synlig på båda sidorna
av båten.

Ändamålet med detta båtregister var att ge underlag för kontroll av ordning
och säkerhet till sjöss och att kunna planera trafiken med fritidsbåtar.
Registret skulle även användas som underlag för planering som avser turism,
friluftsliv och naturvård samt för utredningar rörande skatter, tullar och
indrivning. Den årliga avgiften per registrerad båt var 30 kronor.

Riksdagen beslutade i december 1992 på förslag av trafikutskottets
borgerliga majoritet (bet. 1992/93:TU10) och i enligt med prop. 1992/93:102
att avveckla fritidsbåtsregistret fr.o.m. 1992 års utgång. Som skäl för
avveckling av registret har bl.a. hävdats att detta skulle underlätta båtstölder
och försäkringsbedrägerier. Ett annat argument var att det inte bar sina
kostnader. Sistnämnda argument är i och för sig korrekt. Detta beror
emellertid på den missbedömning av antalet registreringsbara fritidsbåtar som
gjordes vid registrets införande. Antalet fritidsbåtar uppskattades då till ca
400 000. Den verkliga siffran visade sig emellertid vara enbart ca 300 000.
Det var således genom att basera en orimligt låg årsavgift - 30 kr per båt - på
ett orealistiskt antal båtar som registret blev en dålig affär för statskassan.

Detta togs sedan av motståndarna, som nästan uteslutande var
båtbranschen närstående intressen, till intäkt för att slopa båtregistret.
Argument som myndighetsövergrepp, integritetsbrott och överbyråkratisering
är däremot påståenden som saknar all grund. Bl.a. har Riksskatteverket vid ett
flertal tillfällen upptäckt att ett inte oväsentligt antal lyxbåtar smugglats in
i
landet.

Antalet båtolyckor liksom båtstölder och andra lagbrott till sjöss, såsom
bl.a. hastighetsöverträdelser, ökar. Sådana avarter har visat sig lättare att
hantera med ett båtregister som är en absolut förutsättning för att
överhuvudtaget kunna identifiera stulna båtar. Berörda myndigheter som
Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, sjöpolisen och sjöräddningen ställer sig
positiva till ett båtregister. Sjöpolisen anser att stulna båtar bara kan spåras
genom någon form av registerbeteckning samtidigt som man noterar att såväl
fartsyndare som tjuvar och rånare kunnat gripas tack vare registret. Enligt
sjöräddningen har registret också underlättat efterspaningen av försvunna
båtar. Avskaffande av båtregistret har också inneburit ett påtagligt avbräck för
exekutionsväsendet i dess uppgift att hitta utmätningsbar egendom.

De skäl för en avveckling av fritidsbåtsregistret som departementschefen
och trafikutskottets borgerliga majoritet anförde vilar på en synnerligen
bräcklig grund. För det första motsatte sig en rad tunga remissinstanser som
Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Generaltullstyrelsen,
Rikspolisstyrelsen, Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands och
Jämtlands län, Larmtjänst AB, Svenska stöldskyddsföreningen m.fl. att
fritidsbåtregistret avvecklades. För det andra anförde ett mindre antal
remissinstanser att någon form av frivillig registrering "synes önskvärd".
Enbart ett fåtal organisationer, med starka kopplingar till båtbranschen, ansåg
att fritidsbåtsregistret "i sin nuvarande form bör upphöra".

De enda instanser som förklarade sig vara kategoriska motståndare till ett
fritidsbåtsregister var sålunda dåvarande ledningen av
Kommunikationsdepartementet och trafikutskottets borgerliga majoritet. Som
praktiskt taget enda skäl för att slopa ett väl fungerande båtregister, som vid
årsskiftet 1992/1993 omfattade ca 300 000 fritidsbåtar, anförde
utskottsmajoriteten (bet. 1992/
93:TU10 s. 5) att det rörde sig om ett intrång i den enskildes integritet. På
följande sida i samma betänkande skriver man att det frivilliga register som
kunde tänkas inrättas "måste föras med hjälp av automatisk databehandling".

Svenska Stöldskyddsföreningen (SSF) är huvudman för det frivilliga
fritidsbåtsregister som nu finns tillgängligt. Föreningen uppmanar båtägare att
registrera sin båt i detta register. Som skäl anges att stöldrisken minskar, att
möjligheten ökar att snabbt få tillbaka sin båt om den blir stulen och att
sjöräddningsarbetet underlättas. Detta är exakt samma skäl som åberopades
till fördel för det tidigare existerande obligatoriska båtregistret. Därmed
torde
det en gång för alla vara bevisat att ett så heltäckande båtregister som möjligt
är till stor fördel för samhället. Trots att några särskilda krav på storlek
etc.
inte finns i det frivilliga registret uppgår antalet registrerade båtar till
mindre
än 200 000 enligt senast tillgängliga uppgifter. Denna synnerligen blygsamma
anslutning skall jämföras med att det totala antalet båtar i Sverige enligt
Svenska Båtunionen uppgår till ca 1,3 miljoner.

Ett båtregister är för övrigt jämförbart med ett bilregister i så måtto att det
krävs "spelregler" såväl på sjön som på vägarna. Sjöräddning, sjöspaning,
narkotikabekämpning, polisinsatser vid båtstölder m.m. kräver varje år stora
ekonomiska resurser, vilka till stor del faller på skattebetalarna. Detta är ett
fullkomligt orimligt förhållande.

Vid tidigare behandling av motioner om båtregister resp. båtavgift/båtskatt
har trafikutskottet konstaterat att alltför många av de båtar som fanns införda
i
det statliga registret synes stå utanför det privata. Utskottet har också slagit
fast att fritidsbåttrafiken är förenad med inte obetydliga kostnader, främst för
sjöräddning, till vars bestridande riksdagen årligen anvisar medel.
Trafikutskottet har mot denna bakgrund kommit fram till slutsatsen att ett
återinförande av ett fritidsbåtregister bör övervägas. Skatteutskottet har för
sin
del ansett att regeringen i samband med överväganden om ett
fritidsbåtregister också borde pröva frågan om en båtskatt. Båda utskotten har
givit regeringen sin uppfattning till känna och sedermera hänvisat till
utredningen Fritidsbåten och samhället (SOU 1996:170). Utredaren föreslog
att ett statligt register över fritidsbåtar inrättas men avvisade en särskild
båtskatt med hänvisning till att samhällets intäkter enligt utredningens
beräkningar vida överstiger kostnaderna.

I bet. 1999/2000:SkU16 skriver skatteutskottet: "Utskottet är inte berett att
nu föreslå att en särskild skatt införs på fritidsbåtar utan anser att
regeringens
överväganden om obligatorisk ansvarsförsäkring för ägarna av fritidsbåtar
skall avvaktas."

Trafikutskottet hänvisar i bet. 1999/2000:TU1 ang. ett statligt båtregister
att regeringen avser att under 1999 återkomma till riksdagen med ett konkret
förslag till utformning av en allmän registrering av fritidsbåtar. Utskottet
skriver vidare:

I det osäkra läge som frågan om införande av ett statligt register befunnit
sig i har några ytterligare resurser inte avsatts för att utveckla och
förbättra det frivilliga registret. Nu anför regeringen att ett allmänt
register bör bygga vidare på det frivilliga fritidsbåtregistret. En
obligatorisk ansvarsförsäkring för ägare av fritidsbåtar kommer också att
övervägas av regeringen. Därmed skulle också skapas en möjlighet för
försäkringsgivarna att lämna kontrolluppgifter om fritidsbåtinnehav till
skattemyndigheterna. Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till
riksdagen i dessa frågor.

Den proposition om ett nytt båtregister som tidigare utlovats till 1999
skjuts nu upp ytterligare. En ny utredning av ansvarsförsäkring och
båtregister beräknas nu inte vara klar förrän 2002. Sedan tar det
naturligtvis ytterligare minst ett år innan ett eventuellt beslut kan träda i
kraft. Denna tidsutdräkt är synnerligen anmärkningsvärd både mot
bakgrund av riksdagens klart uttalade intentioner ifråga om båtregister
och det faktum att det redan nu finns goda erfarenheter av båtregister att
ta vara på. Någon ytterligare utredning i detta redan långt utdragna ärende
torde vara obehövlig.

Vad slutligen gäller den avgift/skatt som det i ett inledande sked skall
åligga varje båtägare att betala så bör den, förutom registerkostnaden, också
ge ett väsentligt bidrag till samhällets kostnader för upprätthållande av en god
sjösäkerhet. Om man väger samman samhällets totala kostnader för
sjösäkerhet etc. och de stora och obeskattade förmögenhetsvärden som
återfinns i ovan angivna båtmassa, talar starka skäl också för att en regelrätt
båtskatt snarast möjligt införs.

Stockholm den 26 september 2000

Bengt Silfverstrand (s)