om avskaffande av signeringskravet för patientjournaler

Motion 1987/88:So411 av Charlotte Branting och Ingrid Hasselström Nyvall

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:So411

av Charlotte Branting och Ingrid Hasselström Nyvall

(fp)

om avskaffande av signeringskravet för
patientjournaler

Den nya patientjournallagen har nu varit i kraft i cirka två år. Huvudändamålet
med lagen är att tillgodose en god och säker vård för patienterna.
Detta är naturligtvis en viktigt målsättning. Dock vill vi invända emot
det mycket strikta kravet på att journalerna skall signeras av ansvarig
läkare/vårdpersonal.

Signeringen saknar betydelse på många sätt. Vid genomgång av ärenden
anmälda till socialstyrelsens ansvarsnämnd från början av 1970-talet och
framåt i tiden har man inte hittat ett enda fall där signeringskravet kunnat
hindra misstag.

Oavsett om en journalhandling är signerad eller ej blir den när den läggs i
journalen allmän handling och signeringen saknar då betydelse för frågan
om journalen skall anses upprättad eller ej.

Signeringskravet har inte heller någon betydelse för om den som behandlat
patienten och är ansvarig för anteckningen skall undgå ansvar eller ej vid
en ev. felbehandling.

Signeringen av patientjournalerna tar alltför lång tid i anspråk, vilket får
till följd att patienttiden minskar. I Gävleborgs läns landsting har Bollnäs
sjukvårdsdistrikt räknat ut att signeringen inom Bollnäsdistriktet på ett år
motsvarar 2 000 patientbesök. Omräknat för hela landstinget motsvarar det
lika mycket tid som 12 500 patientbesök.

Journaler befinner sig nu ofta under distribution eller på enskilda läkares
tjänsterum, vilket försvårar tillgängligheten vid akutbesök, telefonförfrågning,
återbesök, inskrivning av provsvar, insortering av laborationssvar etc.
Dessutom kan mottagningsverksamheten vid s.k. filialer försvåras.

Signeringskravet har utan tvekan medfört ökade kostnader för sjukvårdshuvudmännen
om oförändrad verksamhet skall upprätthållas inom hälsooch
sjukvården. Dessutom har ett påtagligt stressmoment skapats - särskilt
där brist på sjukvårdspersonal råder.

När vi för ett år sedan väckte en motion med motsvarande innehåll var
det bl. a. klinikchefer från olika håll i landet som instämde i motionens
yrkande. En av dessa anförde t. ex.:

Som tillförordnad chef för en större kvinnoklinik brottas jag dagligen med
problemet att genomföra påtvingade besparingar med så liten effekt som
möjligt på det direkta sjukvårdsarbetet. Utan tvekan finns enkla verksamhetsförhållanden
där signeringskravet inte innebär något större bekymmer,
men på en klinik med många läkare med både akut och planerad öppen och
sluten vård på mottagningar, vårdavdelningar, förlossningsavdelning och

1* Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr So410-415

operationsavdelning uppstår betydande störningar i joumalhanteringen, till
men bl. a. för åtkomligheten t. ex. vid nya akutbesök. Föreskriften har
därför på ett missriktat sätt kommit att inkräkta både på vårdkvantiteten
och vårdkvaliteten.

Vi anser därför att en ändring i lagtexten bör ske som anger att en
rekommendation bör vara att journalanteckning signeras. Det bör ankomma
på klinik/primärvårdsledning att utifrån hur verksamheten fungerar eller
hur den rådande bemanningen är, avgöra om journalanteckning skall signeras.
Förutsättningar att med bibehållen sjukvård klara ett krav på signering
varierar i dag avsevärt, vilket inte har beaktats.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att signeringskravet för sjukvårdsjournaler skall
ändras till en rekommendation om signering.

Stockholm den 18 januari 1988

Charlotte Branting (fp) Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

Mot. 1987/88
So411

4