Arbetsmarknaden

Motion 1994/95:A278 av Annika Jonsell och Fredrik Reinfeldt (m)

Inledning

I den här motionen föreslås förändringar som skulle
behövas för att undvika att de som är unga i dag blir en
''förlorad generation'' på arbetsmarknaden. Det är ett
mycket högt spel man spelar om man motsätter sig de
förändringar som behövs för att ge fler jobb totalt och
därmed få unga människor i arbete.

Vi har valt att ta upp konkreta problem som i dag hindrar
den nya generationen från att få in en fast fot på
arbetsmarknaden. Motionen behandlar dock inte det som
givetvis är grundläggande för att få fram de nya jobben i
Sverige, nämligen betydelsen av en ansvarsfull ekonomisk
politik samt en politik som verkligen går till grunden med de
strukturella problem som bland annat våra höga skatter, stora
offentliga sektor och statsskuld utgör.

Utgångspunkter

Den generation som nu håller på att göra sitt intåg på
arbetsmarknaden har naturligt nog också sin egen
generations syn på arbete och utbildning. Innebörden av
detta är absolut inte att alla dessa unga människor vill leva
sina liv likadant i den betydelsen att de alla bär på samma
slags drömmar, utan kanske snarare tvärtom. Vad de har
gemensamt är ett i princip gränslöst tänkande kring alla
möjligheter att kombinera ihop olika jobb, utbildningar,
fritidsintressen, livsstilar, bostadsformer och annat som hör
livet till.

För många som är unga i dag är snarare det ständiga
samlandet av upplevelser och erfarenheter det viktiga,
viktigare än några speciella mål i sig. Den ironiskt uttalade
devisen ''den som dör rikast vinner'' är typisk för
sjuttiotalisternas mest kritiska beskrivning av sina föräldrars
liv -- det liv som inte lockar sjuttiotalisterna. I stället kan de
tänka sig att göra ''tusen saker'' -- det vill säga pröva på olika
arbeten och livsstilar utan att dessa ingår i någon långsiktig
karriärplan.

För den nya generationen känns det främmande att någon
gång i 20- till 25-årsåldern bestämma att man har utbildat
sig färdigt och välja yrke för resten av livet. Tvärtom är det
naturligt att vilja varva eller kombinera arbete och utbildning
kontinuerligt livet igenom och att byta yrkesinriktning
emellanåt.

Det behöver heller inte vara naturligt eller önskvärt att
endast ha en arbetsgivare i taget, att alltid jobba mellan 9 och
17 fem dagar i veckan året om, att alltid jobba i samma land
eller ens att ha ett eget kontor. I framtiden kommer vår
personliga identitet knappast att som förut bestämmas av
vilket arbete man har. Fritid, vänner och familj blir minst lika
viktiga identifikationsgrunder som yrkesrollen.

Det finns mycket som är spännande med den nya
generationens visioner som inte minst präglas av ett stort
mått av gränslöshet och förkastande av den gamla tidens
förutfattade meningar. Vår tids utveckling understöder den
nya generationens drömmar. Internationaliseringen, IT-
utvecklingen och de fria marknaderna är nog de tydligaste
exemplen på detta. Det är i dag mest fantasin som sätter
gränser för hur datorer och informationsteknologin kan
användas på den framtida arbetsmarknaden.

Utan att det är menat som kritik kan man mena att de som
var unga förr inom samma generation hyste mer homogena
framtidsdrömmar. En yrkesutbildning som ledde till ett fast
jobb, familj och en bra bostad var nog vad de flesta strävade
efter. Det är absolut inget fel på den drömmen, många vill
säkert leva efter den även i dag, men det kanske inte fanns
så mycket svängrum för den som drömde om någonting mer
eller ville göra saker i en annan ordning. Och det var på något
sätt samma strikta karriär- och statusstege som alla försökte
klättra upp för. Man mätte alla med samma mått, med
konsekvensen att ingen, oavsett om man hade lust att tävla
eller inte, kunde undgå att bli rangordnad i förhållande till
andra människor.

Man kanske kan dra en parallell till vår tids mode som kan
ses som en spegling av detta. Om man förr hade en stil i taget
som alla försökte ta efter, innehåller dagens mode samtidigt
en rad trender som man kan välja mellan eller till och med
kombinera. Det är inte så att allt går lika bra jämt, men olika
trender ryms samtidigt och väldigt lite känns omöjligt.

Det finns många spännande och positiva effekter som
dessa direkta värderingsförändringar håller på att föra med
sig. Till exempel kommer knappast framtida generationer att
i samma grad rangordna yrken i ''finhetsgrader'' för att
sedan sträva efter det som de upplever som finast, oavsett
eget intresse. Vi lär tack och lov vara på väg bort från
fenomenet att den som inte vill något hellre än att bli till
exempel lärare eller polis får frågan: ''Varför blir du inte
läkare, du som har så bra betyg?'' På samma sätt kommer
förhoppningsvis en ung man att kunna bli förskollärare eller
sjuksköterska och en ung kvinna brandman eller stridspilot
utan att behöva försvara dessa val.

Hoten

Det kanske kan tyckas glättigt med dessa positiva ord om
den nya generationens visioner i en tid, när fler än på 60 år
går omkring och mår dåligt i en ganska hopplös arbetslöshet.
Det finns onekligen ett antal hot som skymmer de kreativa
funderingar som många unga människor har.

Risken finns att det, i den generation som är ung i dag, även
i ett längre perspektiv blir lika normalt att gå utan jobb och
leva på olika former av understöd som att arbeta för sin
försörjning. Många politiska partier och fackförbund verkar
totalt oförmögna att se den nya tidens visioner och hämmar
med sin politik den dynamiska utvecklingen och därmed
tillkomsten av nya jobb som enskilda och samhället i dag
behöver. Att inte reagera är att inte ta de hot som finns på
allvar.

Politikens uppgift är enligt vår mening en helt annan än att
i detalj reglera varenda tänkbar företeelse på
arbetsmarknaden. Risken är uppenbar att vi genom denna
och annan politisk klåfingrighet håller på att slå sönder de
oerhört positiva förändringar som övergången från
industrisamhället till informations- och kunskapssamhället
för med sig. Det handlar både om ökad rörlighet och nya
impulser, men också om förändrade värderingar som innebär
ökad tolerans och förståelse för människors olika livsval.
Politiken får helt enkelt inte förstöra allt detta positiva. För
den nya generationens möjligheter att vinna inträde på
arbetsmarknaden är det dessutom förödande om så sker.

Hur fackförbunden tror att de ska kunna rekrytera
framtidens medlemmar ur den grupp ung arbetskraft som
idag så påtagligt märker att facket inte har något som helst
intresse av att de överhuvudtaget ska kunna inträda i
arbetslivet är mycket svårt att förstå. Från att ha varit
organisationer som fyllt ett behov på arbetsmarknaden, tycks
fackförbunden tyvärr alltmer ha övergått till att vara rigida
och stelbenta systembevarare som hindrar den utveckling
som alla parter skulle vinna på.

Förslag till förändringar

Den socialdemokratiska regeringens förslag

Regeringens två paradförslag som framställs som åtgärder
för att minska ungdomsarbetslösheten framstår tyvärr som
ytterst kortsiktiga och ogenomtänkta. Det handlar dels om
utbildningsinsatserna, att låta ett antal personer vidareutbilda
sig i naturvetenskap och teknik och samtidigt få lön för detta.
Det är svårt att se detta som annat än stor orättvisa gentemot
de studenter som läser samma utbildning och bekostar detta
genom att ta hundratusentals kronor i studielån. Varför ska
en 22-åring låna 250 000 kronor för sin naturvetarutbildning
när ett några år äldre syskon får lön för samma utbildning?
Satsningen är inte bara orättvis, utan dessutom mycket dyr i
förhållande till vad man annars skulle kunna få ut av
pengarna.

Regeringens andra stora förslag är att skattesubventionera
anställning av personer som har varit registrerat arbetslösa en
viss tid. Detta förslag skapar även det orättvisa och felaktiga
incitament, men knappast några nya jobb.

Det är knappast så att en engångsrabatt på
arbetsgivaravgiften uppväger det långsiktiga ansvar och
kostnadsåtagande som en anställning innebär. Följaktligen
får vi inga nya jobb på grund av detta, däremot ett bidrag
som kostar pengar för staten, allt medan vissa arbetsgivare
tackar och tar emot. Vad bidraget däremot kan påverka är
vilken person arbetsgivaren anställer, och detta på ett mycket
orättvist sätt.

Man kan tänka sig tre personer med liknande
kvalifikationer som efter examen som högskoleekonomer
finner att de inte får jobb. Den ene av dem anmäler sig som
arbetslös och går på understöd i väntan på jobb. Den andre
tänker att han lika gärna kan komplettera sin utbildning i
väntan på jobb och läser därför juridik och franska på
universitetet. Den tredje väljer att jobba i en kiosk under
tiden han söker ett jobb som är mer adekvat med tanke på
hans utbildning. När dessa tre söker samma jobb kommer
den av dem som har ''stämplat'' att ligga bättre till än de som
har utnyttjat tiden för ytterligare utbildning respektive
försörjt sig på ett lågkvalificerat jobb. Den förres första tid
som anställd är nämligen statligt subventionerad. Hur
orättvist behandlade känner sig inte de som ansträngde sig i
stället för att göra ingenting och vilka signaler ger inte detta
system om vilka beteenden som lönar sig respektive inte
lönar sig?

Begränsa och förändra de arbetsmarknadspolitiska
stödåtgärderna

Även om det kan vara svårt att bevisa är det ett känt faktum
att de olika aktiva arbetsmarknadsåtgärderna för ungdomar i
många fall missbrukas och därmed faktiskt förhindrar
framväxten av, eller till och med tar bort, riktiga jobb.

I somras möttes många av de ungdomar som år efter år
varit välkomna på samma sommarjobb av det faktum att de
och en stor del av den övriga arbetsstyrkan ersattes av andra
skattesubventionerade ungdomar. Utbildade målare och
andra hantverkare kan berätta hur det känns när okvalificerad
men mer eller mindre gratis arbetskraft anlitas för de jobb
som hantverkarna ''vet'' att de annars skulle ha fått.

25-åringar i dag är ofta de som upplever läget som allra
mest hopplöst. De har nämligen precis hamnat utanför den
grupp som kan få ungdomspraktik, 18- till 24-åringarna.
Ålders- och kompetensskillnaden mellan 25-åringen och 24-
åringen är då så liten att det inte finns någon anledning att
anställa den förre om man kan få den senare med kraftigt
subventionerad lön.

System med aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder får
alltid oönskade konsekvenser. Vi måste inse att
arbetsmarknadsåtgärder inte kan skapa flera jobb. Deras
syfte är i stället att motverka passivisering av den som är
arbetslös. Vad man måste försöka se till är att de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna används sparsamt, att de
i så liten utsträckning som möjligt motverkar riktiga jobb
samt att de är meningsfulla och ger rätt incitament för den
arbetslöse att fortsätta sträva efter ett riktigt arbete.

Sänk arbetsgivaravgifterna

Ett spännande tankeexperiment är att fundera på hur
många arbeten som skulle komma till om man sänkte
arbetsgivaravgifterna motsvarande vad de olika
arbetsmarknadsåtgärderna kostar. Nu är det av naturliga skäl
inte möjligt att göra en sådan plötslig och genomgripande
rockad, men det visar på det strukturella fel som det innebär
att vi straffbeskattar arbete hårt på samma gång som alla
säger sig vilja få fram nya jobb.

Det är minst sagt en ond cirkel som Sverige har hamnat i.
På grund av de höga skatterna på bland annat arbete och
andra strukturella fenomen har vi en hög arbetslöshet. Av
denna höga arbetslöshet följer att vi betalar stora summor i
arbetslöshetsunderstöd och dyra arbetsmarknadsåtgärder.
Och så länge vi gör det är det svårt att sänka de skatter som
motverkar att vi får fler riktiga jobb.

Någon gång måste vi bryta cirkeln, och höjningen av
arbetsgivaravgiften med 1,5 procent visar bara att
socialdemokraterna inget har förstått. Vi vill i stället sänka
arbetsgivaravgifterna. Det är dock inte riktigt att ställa
grupper på arbetsmarknaden mot varandra genom att till
exempel ha lägre arbetsgivaravgifter för vissa kategorier.

Flexiblare lönesättning

Det kan inte finnas någon annan anledning till att facket
pressar upp ingångslönerna till så höga nivåer än att man
medvetet vill skydda sina medlemmar från den konkurrens
som ny, oorganiserad arbetskraft utgör. Talet om att det är för
de lågavlönades skull som man driver dessa krav klingar
falskt när konsekvensen blir att många av dem blir helt utan
jobb.

Vad kan det finnas för skäl till att säga nej till att låta
arbetsgivare anställa unga människor till en lön i nivå med
den de får som ungdomspraktikanter? De skulle på det viset
få riktiga jobb med goda möjligheter att stanna och
kvalificera sig för bättre lön och uppgifter inom företaget,
företagen skulle kunna behålla en person en längre tid till
en acceptabel kostnad och vi alla skulle vinna på att lönen
betalades av företaget i stället för med skattemedel. Det finns
dessutom forskning som tyder på att de nya jobb för unga
människor som på det här sättet skulle komma till inte
behöver konkurrera med de mer kvalificerade jobben utan i
stället kan komplettera dessa.

Speciella ungdomslöner är däremot inte tilltalande utan
lösningen är snarare en generellt flexiblare lönesättning. En
ung människa som är lika kompetent som en äldre ska
givetvis inte ha lägre lön på grund av sin ungdom. Dock är
det ju rimligt att anta att det framförallt är unga människor
som kan behöva få visa vad de går för under en period med
lägre lön.

Vem som helst kan hitta på jobb som skulle kunna göras
till den rätta lönen och med lägre arbetsgivaravgifter. Att det
skulle råda brist på arbeten är en myt, men lönebildningen
har dock en avgörande betydelse för om jobb ska finnas
tillgängliga.

Sverige har inte råd att avstå från att göra de lågt avlönade
jobben i den privata tjänstesektorn möjliga. Regeringens
plan för arbetsmarknaden leder till en arbetslöshet på 9,5
procent om fyra år om allt utvecklar sig exakt som man vill.
Och vid den tidpunkten lär det vara dags att gå in i nästa
lågkonjunktur.

Den del av arbetsmarknaden som har störst potential att
skapa nya arbetstillfällen är tjänstesektorn. Vardagssysslor i
hemmet, hjälp med inköp, barnpassning på hel- eller deltid
och sällskap åt ensamma människor, främst äldre, är några
exempel på uppgifter som tidigare främst har skötts av
dubbelarbetande i den här delen oavlönade kvinnor, men
som mycket väl kan skötas av andra på professionell basis.

Socialdemokraterna brukar under skallrop som
''pigsamhälle'' vända sig mot dessa tankar. Detta visar i
grunden på en ovilja att lämna gamla fördomar för att i stället
försöka se var det finns möjliga arbetstillfällen.

Tjänstesektorn innehåller fler arbetstillfällen än enbart
dem som inriktas på hushållstjänster. En stor del av
konsultmarknaden och datatjänstsektorn är också
framtidsbranscher som är goda exempel på flexibla små
enheter som säljer kunskap. Denna sektor skulle helt klart
växa med minskad beskattning och möjlighet att sätta lägre
löner.

Dessutom är det viktigt för rörligheten på
arbetsmarknaden att man går över till en mer individuell
lönesättning. Det är otidsenligt att betrakta arbetstagare som
ingående i stora kollektiv där varje individ är lätt utbytbar
som en kugge i ett hjul och som därmed ska ha solidariska
löner och exakt likadana avtal med sin arbetsgivare. Detta
stämmer knappast med den kommande generationens sätt att
se på sin egen roll i arbetslivet.

Sverige har nu en unik möjlighet att ta tillvara andra
länders erfarenheter genom att kombinera den flexibla
lönesättningen för att ge många jobb med vår
utbildningstradition. Det vill säga att vi kan dra fördel av den
flexibilitet och förmåga att balansera konjunkturer som
låglönejobben kan ge på samma gång som vi genom
utbildningssystemet kan undvika att någon fastnar i denna
typ av anställningar.

Förmodligen resonerar de flesta svenskar som så att det är
fullt rimligt och till och med en nyttig erfarenhet för en ung
person att under en period ha den här typen av
lågkvalificerade arbeten. Det är för många unga människor
fullt naturligt att jobba som till exempel städerska för att
dryga ut kassan medan man läser sin medicinarutbildning.
Däremot vill man inte se att någon mer eller mindre tvingas
kvar i den typen av arbets- och lönesituation, utan ser det som
rimligt och humant att det alltid finns utvecklingsmöjligheter
och vägar att ta sig vidare genom till exempel olika former
av utbildning.

Sänk ersättningarna i arbetslöshetsförsäkringarna och
skärp kraven på motprestationer i samband med
kontantbidrag

Ett offentligt ekonomiskt stöd som i vissa lägen är så högt
att man lika gärna kan leva på detta som att ta de lägst betalda
jobben, får oundvikligen konsekvensen att många människor
tappar motivationen att vilja arbeta. Särskilt i en sådan grupp
som dagens unga utgör, som kanske aldrig har haft något
jobb, kan det här grunda en inställning som inte gör någon
skillnad på om man låter andras arbete försörja en eller om
man gör det själv.

Även de som gärna vill arbeta kan lockas att ta svartjobb
då de upptäcker att eget arbete inte uppmuntras med att
levnadsstandarden ökar. Av samma anledning är det viktigt
att ställa krav på motprestationer i samband med
kontantbidrag. Inga människor ska kunna sätta i system att
leva på bidrag och våra bidragssystem måste alltid ge
incitament att fortsätta söka arbete.

Ta bort turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd
(LAS)

LAS premierar dem som har arbete men hindrar dem som
inte har kommit in på arbetsmarknaden. De regler som har
kommit till för att skydda anställda från godtyckliga
uppsägningar har i själva verket gett upphov till garanterad
otrygghet för en viss del av arbetskraften och blivit ett stort
hinder för den nödvändiga utveckling och förnyelse som
många företag behöver för att överhuvudtaget överleva.

Eftersom unga människor nästan alltid hör till de sist
anställda på en arbetsplats, medför ''sist in--först ut''-
reglerna i LAS att de alltid sitter löst, oavsett kompetens.
Den garanterade tryggheten för den äldre arbetskraften ges
alltså på bekostnad av den yngres. Att ett företag genom detta
lätt går miste om den unga arbetskraften med ny, uppdaterad
utbildning och färska idéer kan dessutom vara det som gör
att en nedgång inte går att häva utan att det slutar med att all
arbetskraft måste gå på grund av att företaget inte klarar sig.
Dessutom är det ett hot mot utvecklingen och effektiviteten
på hela arbetsmarknaden när människor inte vågar byta till
ett mer stimulerande jobb därför att de då ''hamnar sist i
kön'' igen. Genom att den naturliga rörligheten på
arbetsmarknaden på detta sätt motverkas får företagen allt
svårare att få tag i rätt arbetskraft vilket är nödvändigt inte
minst om man ska kunna hävda sig i den internationella
konkurrensen.

Den syn på arbetsmarknaden som turordningsreglerna
grundar sig på, det vill säga att människor skulle vara kuggar
i ett hjul och lätt utbytbara mot varandra, hör tack och lov
gårdagen, kollektivismen och industrisamhället till. Det
bästa vore om även turordningsreglerna kunde förpassas till
gårdagen och ersättas av lagar som bättre passar dagens
samhälle.

Förläng möjligheten till visstidsanställning

Egentligen borde det inte vara det minsta konstigt att en
arbetsgivare kan behöva anställa en person under ett år eller
kortare period för att till exempel genomföra ett projekt eller
täcka personalbehovet under en stor beställning eller
motsvarande. Det är knappast onaturligt att ett företag
behöver anlita fler medarbetare under perioder med mycket
jobb och färre under andra.

Inhyrning av arbetare för att komplettera det arbete som
utförs av fast anställda kan förstås vara ett bra sätt att lösa
dessa toppar och dalar. Den arbetskraft som hyrs in kan ju
ha sin fasta anställning i ett företag som sysslar just med
arbetskraftsuthyrning. Det finns knappast något som talar för
att det skulle vara mindre tryggt att vara fast anställd i
exempelvis en firma som har specialiserat sig på uthyrning
av sekreterartjänster än att vara fast anställd sekreterare i ett
visst företag.

Många övertidstimmar i företagen visar att man i dag
täcker dessa behov med befintligt anställda i stället för att
låta jobben gå till de arbetslösa som så väl behöver dem. En
från början tidsbegränsad anställning kan mycket väl leda till
att man får den erfarenhet som behövs för att söka sig vidare
till andra jobb och med den nya generationens betraktelsesätt
behöver inte det faktum att ett jobb är tidsbegränsat innebära
någon större nackdel.

På sikt kan man anta att hela den företeelse som det
innebär att vara anställd kommer att försvinna. Kravet på
flexibilitet för att parera de allt snabbare
omvärldsförändringar som följer av den hårdare
konkurrensen i kunskapssamhället leder till att idén bakom
att vara fast anställd måste omprövas.

Vi kommer att få inkomster från olika håll i kortare, mer
avgränsade projektanställningar. Det kommer efter hand att
bli naturligt för allt fler att bli delägare eller bryta sig loss
och på konsultbasis sälja sina tjänster till större företag. Inga
företag kommer att klara av att hålla sig med grupper
anställda som statiskt förutsätts göra samma saker år ut och
år in. Redan i dag är det ganska vanligt att en person
''frilansar'' som journalist, men av någon anledning inte om
hon är dataexpert eller bartender.

Förläng möjligheten till provanställning

Det är heller inte underligt att en arbetsplats kan behöva en
tid för att se om den de anställer passar på arbetsplatsen och
för arbetsuppgifterna. På samma sätt som en anställd givetvis
tar ett jobb med inställningen att hon får pröva på om det är
en miljö och uppgifter som hon trivs med, och i annat fall
söka sig vidare, är det naturligt att man, inte minst på en
mindre arbetsplats, är angelägen om att se till att allting
stämmer innan man gör ett sådant omfattande åtagande som
en fast anställning innebär.

Inte minst unga människor riskerar att väljas bort på grund
av den begränsade möjligheten att provanställa en något
längre period. Detta eftersom det är naturligt att en
arbetsgivare då tar det säkra före det osäkra och anställer en
person med erfarenhet och betyg från tidigare tjänstgöringar.
Följden blir att den unge har mycket svårt att ta sig in på
arbetsmarknaden. Det faktum att man har svårt att få
anställning på grund av att man inte tidigare har haft någon
anställning blir en ond cirkel som är svår att ta sig ur om
ingen vågar ge den unge en chans, vilket oftare hade varit
möjligt med goda möjligheter till provanställning.

Semester-, arbetstids- och ledighetsregleringar måste
utformas för största möjlighet till individuell anpassning

Tänk så många olika sätt det finns att vilja disponera över
sin tid och fördela arbete och fritid! Varför ska man inte
kunna ha dubbla heltidsjobb ett halvår om det gör det möjligt
att resa under det andra halvåret? För en person som pendlar
långt är det kanske vettigt att jobba fyra långa dagar varje
vecka för att möjliggöra längre helger i hemmet. Samma
lösning kan vara idealisk för den som vill studera och
föredrar att disponera en hel dag i veckan till detta i stället
för att sitta över böckerna då hon är trött efter en arbetsdag.

Den som har småbarn kan vilja slå ut sin arbetsvecka på
sex lite kortare dagar för att barnen inte ska behöva så lång
barntillsyn på dagarna, eller kanske jobba färre timmar totalt
under en period då det kan vara värt den löneminskning detta
innebär att få vara mer med barnen när de är små. Man
kanske till och med kan tänka sig att två personer vill dela
på en tjänst och sinsemellan fördela arbetstiden efter vad
som för tillfället passar dem bra. Överhuvudtaget lär
utvecklingen gå mot att man löser upp de skarpa gränserna
mellan arbete, fritid och utbildning.

Vad det handlar om är givetvis inte att tvinga arbetsgivaren
eller arbetstagaren att gå med på alla möjliga och omöjliga
lösningar, utan att ge parterna rätten att på egen hand skriva
de avtal som gynnar dem båda. Det kan väl knappast finnas
någon anledning att hindra att arbetstagare och arbetsgivare
skriver individuella avtal som de ömsesidigt gagnas av. Detta
är också en bra väg att gradvis reformera arbetsrätten -- att
låta parterna välja mellan att teckna individuella avtal eller
att följa de lagar och kollektivavtal som finns.

Det är långt ifrån självklart att en person ska ha rätt till
långa ledigheter för att exempelvis studera. Man måste
komma ihåg att dessa lagar, som har tillkommit för att ge
trygghet åt de personer som har fasta tjänster, i andra änden
förhindrar att andra människor som kanske åravis vikarierar
för dessa kommer till en stabil tjänst.

Slutord

För oss hade de ovan skisserade förändringarna varit
önskvärda även om Sverige inte hade haft det höga
arbetslöshetsläge som vi har i dag. Detta eftersom vi är
övertygade om att förändringarna ligger i samklang med hur
framtidens arbetsmarknad kommer att se ut och med de
kommande generationernas sätt att förhålla sig till
lönearbete.

Den stela arbetsmarknaden hör helt klart också till de
strukturella problem som Sverige i dag lider av och som vi
måste komma till rätta med för att vara ett land att räkna med
även i framtiden. Om man betänker att det, förutom de goda
effekter som förändringarna skulle ge, i princip inte kostar
någonting att genomföra dem är det nära nog ofattbart att
arbetet i regeringen snarare går i rakt motsatt riktning.

Det som är svårt att förstå är dock att partier som är
motståndare till en reformering av arbetsmarknaden kan
fortsätta att argumentera mot dessa som om vi i Sverige inte
hade några som helst problem med arbetslöshet. Man
argumenterar mot lågavlönade jobb i den privata
tjänstesektorn genom att framhålla att det är bättre med
högre avlönade jobb och man protesterar mot längre prov-
samt tidsbegränsade anställningar genom att säga att det är
bättre med fasta jobb.

Det väsentliga i sammanhanget är ju dock att alternativen
under överskådlig framtid inte är högre avlönade och fasta
jobb. Alternativen i dag är tyvärr för det mesta arbetslöshet!
Genom detta envisa sätt att hålla fast vid de gamla
positionerna har man tyvärr låtit det bästa bli det godas
fiende och därvid låtit bland andra en stor del av landets unga
människor ta konsekvenserna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en förändrad syn på
arbetsmarknaden för att få fram nya riktiga arbeten.

Stockholm den 25 januari 1995

Annika Jonsell (m)

Fredrik Reinfeldt (m)