Arbetsmarknad och infrastruktur i Stockholms län

Motion 1992/93:T221 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

Inledning

Huvudstadsregionens betydelse för resten av landet

Utveckling och förändring är grunden för ett bättre
samhälle. I Stockholmsregionen finns unika förutsättningar
för både utveckling och förändring. Här bor en femtedel av
landets befolkning. Regionen står för mellan en femtedel
och en fjärdedel av landets inkomster. Här finns vart fjärde
företag i Sverige, som arbetar med import och export av
varor och tjänster. I Storstockholm finns en tillräcklig bas
för många slags aktiviteter, som helt saknas i andra delar av
Sverige. Storstadens mångfald skapar möjligheter och
ekonomisk expansion som kommer hela landet till del.

Utvecklingen i Stockholmsregionen har också stor
betydelse för hela landets framtid. Sysselsättningen i alla
industrialiserade länder förskjuts från tung energi- och
råvarukrävande varuproduktion mot den kunskaps- och
kommunikationsberoende tjänstesektorn. Sverige befinner
sig i en omfattande omstrukturering av arbetsmarknaden.
Klarar vår region omställningen, kommer andra landsdelar
att ha lättare att följa efter.

Det väsentliga i en fungerande regionalpolitik är att
skapa kreativa miljöer över hela landet.
Stockholmsregionen har många egna unika möjligheter att
stimulera kreativitet och därigenom kulturliv, forskning,
sysselsättning och välfärd. En allmän hämsko på
Stockholmsregionen genom indragningar, pålagor och
kontroller gynnar ingen, utan gör bara Sverige fattigare.

Storstockholms framtid måste utvecklas i samverkan
med andra regioner. Från många andra län framförs förslag
om tunga statliga investeringar i syfte att underlätta
kommunikation mellan det egna länet och huvudstaden.
Exempel är idéer om nya och snabba järnvägar runt
Mälaren, motorvägslänkar med andra större svenska städer
eller bättre flygförbindelser. I dessa sammanhang ser
uppenbarligen andra landsdelar Stockholm som en motor
för hela landet, en källa till gemensam utveckling som måste
utnyttjas i samverkan.

Trenden i regionens utveckling går för närvarande mot
allt större klyftor mellan den norra och den södra länsdelen.
Längs stråket Stockholms City--Arlanda flockas
framtidsindustrier och människor med högre inkomster.
Även andra klyftor i länet förstärks om trenden fortsätter.
Tillväxten är på både norra och södra sidan av länet
påtagligt förskjuten mot väster. Samtidigt finns också i norr
kommuner med påtagliga problem. På östra sidan finns
skärgårdskommunerna med glesbygdsproblem, få
arbetsplatser och delvis dåliga kommunikationer.

De centrala och nordvästra regiondelarnas försteg i
utvecklingen bygger bl.a. på deras goda kommunikationer.
Närheten till både huvudstadens kraftfält och förbindelser
till utlandet blir en källa till utveckling som bör tas tillvara.
Men det betyder också att nyinvesteringar i
kommunikationer bör kunna utnyttjas för att lyfta andra
regiondelar. På Södertörn kommer både befintligt och
nyetablerat näringsliv att gagnas av en ny fjärrtågsstation,
ett flygfält och nya vägprojekt som ger bättre kontakt med
Europavägnätet. Det ger också ett säkrare ekonomiskt
underlag för ett ökat bostadsbyggande i den södra
regiondelen.

Arbete och näringsliv

För Sverige som helhet är det bra om
Stockholmsregionen får utveckla det man är bäst på.

Rikets huvudstadsregion måste rimligtvis inrymma en
betydande administrativ verksamhet. Den bör dock
begränsas till vad som är gemensamt och nödvändigt för
hela landet. Möjligheter att decentralisera offentlig
förvaltning till länsstyrelser, andra regionala organ och
kommuner bör tillvaratas. En utflyttning av för riket
gemensamma funktioner är däremot mycket tveksam.

Det är också naturligt att huvudstadsregionen är
ledande, men inte dominerande, inom kulturliv och
teknologisk utveckling. Musik, teater och konst bör givetvis
vara väl företrädda i huvudstaden och på en kvalitetsnivå
som är attraktiv internationellt. Humanistisk och
naturvetenskaplig forskning samt högteknologisk
utveckling kräver för en fungerande kreativitet både en viss
minsta storlek och goda kontakter med andra grupper inom
och utom landet. Dessa förutsättningar uppfylls bäst i eller
i omedelbar närhet av ett storstadsområde.
Storstadsområdet är även unikt lämpat för utveckling som
bygger på importerad teknik, p.g.a. ett stort antal
fristående importörer och närheten till en stor marknad.

Idag pågår en minskning av varuproduktionen i
Stockholms län. Det har ibland vållat farhågor för en
obalans på arbetsmarknaden. I det stora hela är det
obefogat. Endast inom vissa högspecialiserade områden
kan tillverkningsindustrin konkurrera om arbetskraften i
storstadsområdena. Sett till regionen i stort finns ingen
anledning att med särskilda medel söka hålla kvar
tillverkningsindustrin i Storstockholm som annars skulle
söka sig till områden med bättre tillgång på arbetskraft. Om
man skulle söka öka andelen industri i Stockholm skulle
detta bl.a. leda till en från andra synpunkter oönskad
ökning av regionens totala befolkning och att andra
regioner berövas arbetstillfällen.

Om man beskriver industrins utveckling i länet i termer
av antalet sysselsatta så kan man notera att
industrisysselsättningen minskat med drygt 20 000 under en
femtonårsperiod. Mäter man istället produktionens
volymutveckling blir intrycket mer positivt. Den ökning
som skett hänför sig till den högteknologiska industrin.

Näringslivet är emellertid inte lika i alla delar av
regionen. Som tidigare nämnts finns det både i norr, öster
och söder kommuner med svåra sysselsättningsproblem.
Därför är det rimligt att stimulera framväxten av mindre
tillverkningsindustri, liksom självfallet även andra typer av
företag i glesbygdsområdena.

Lågkonjunkturen har nu slagit igenom fullt ut i
Stockholms län. Arbetslösheten är högre än någonsin. Just
nu har Stockholms län fler arbetslösa än hela Norrland från
Treriksröset till Gävle. Särskilt oroande är att bland
ungdomarna går var sjätte arbetslös. Det innebär särskilda
risker i en stor stad med gängbildningar på gator och i
tunnelbanan och den överallt närvarande drogfaran.

Regeringen har vid två tillfällen förelagt riksdagen
förslag till sysselsättningsskapande åtgärder genom
tidigareläggningar av investeringar i vägar och järnvägar.
Sammanlagt har 2 500 milj kr anvisats. Av detta belopp har
Stockholmsregionen samt Gotland erhållit 10 milj kr. Att
vår region tilldelats ett så marginellt belopp är
uppseendeväckande.

F n är över 50 000 i Stockholms län arbetslösa varav ett
stort antal är byggnadsarbetare. Också på
tjänstemannasidan är arbetslösheten oroande.

Inom några år kommer ett stort antal
anläggningsprojekt att sätta igång i regionen som en
konsekvens av Dennisöverenskommelsen. Planering och
projektering pågår för högtryck. Endast ett fåtal av dessa
projekt är möjliga att forcera så att de kan bidra till att
stimulera byggsysselsättningen i länet inom det närmaste
året.

Däremot finns det en rad andra projekt, som under alla
omständigheter bör genomföras förr eller senare, och som
kan påbörjas under år 1993. Det gäller bl a smärre
förbättringsarbeten och underhållsåtgärder samt objekt
som finns i gällande länstrafikanläggningsplan samt vissa
övriga objekt.

Länsstyrelsen har inventerat sådana objekt inom
Vägverkets, Banverkets och Storstockholms lokaltrafiks
områden.

Det finns flera starka motiv för staten att bidra till att de
här nämnda objekten kan komma igång snarast. Det första
är naturligtvis att objekten är angelägna i sig och viktiga
inslag i en successiv uppgradering av infrastrukturen i länet.

Det andra är dagens sysselsättningsläge. Objekten skulle
ge sysselsättning åt flera hundra byggnadsarbetare under år
1992 och en bit in på 1993. En stor del av dagens arbetslösa
eller varslade kan utan vidare sysselsättas i dessa projekt.
Men sysselsättningseffekten av byggprojekt sträcker sig
långt utanför byggbranschen -- och utanför länet.
Byggprojekt ger ökad sysselsättning inom
transportnäringen och inom byggmaterialindustrin.

Det tredje motivet är att man genom tidigareläggningar
kan undvika att byggmarknaden om några år blir lika
överhettad som den var under senare delen av 1980-talet.
Risken för detta är nämligen ganska stor eftersom många av
de objekt som nu planeras inom ramen för
Dennisöverenskommelsen kommer in i ett
genomförandeskede i mitten av 1990-talet. Det är därför
angeläget att så mycket som möjligt av övriga angelägna
projekt sätts igång och genomförs innan alla byggresurser
tas i anspråk av Dennisobjekten.

Det är därför angeläget att regeringen utarbetar
ytterligare förslag till tidigareläggningar av
infrastrukturobjekt som kan förläggas till Stockholms län
enligt ovan. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

I Stockholm har länsskattemyndigheten jämfört med
övriga län en mycket stor andel komplicerade deklarationer
att granska. Det är framför allt de omfattande
företagsdeklarationerna som tar lång tid och som också
kräver hög kompetens hos dem som skall granska. Till detta
förhållande tas ingen hänsyn när Riksskatteverket fördelar
resurser. Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen
i uppdrag att hos Riksskatteverket begära förslag om en
förändrad modell för fördelning av medel till
deklarationsgranskning så att hänsyn tas till de speciella
svårigheter som råder för Stockholms läns del.

Samordning av statliga myndigheters verksamheter

Omfattande resurser, statliga och kommunala, läggs ner
på att bevara en levande skärgård med arbete för
skärgårdsbefolkningen året runt. För ett par år sedan
presenterade Sjöfartsverket en bemanningsplan för
lotsplatserna i Stockholms skärgård som i praktiken skulle
ha inneburit att skärgården mer eller mindre berövats de
allra mest naturliga arbetstillfällena. Samtidigt avsätts
arbetsmarknadspolitiska resurser från både stat och
landsting och kommuner i länet. Vi kan inte acceptera att
myndigheters handlanden så uppenbart strider mot
varandra. I stället måste en samhällsekonomisk helhetssyn
anläggas på frågor av denna typ.

Just nu pågår en ''omstrukturering'' av postens service i
Stockholms läns glesbygd, dvs skärgården. Postkontor läggs
ner och ersätts med postväska utan att man tar reda på vilka
besparingar som samhället egentligen gör och utan att ge
besked om hur man skall hantera t ex penningtransporter.
Kanske kunde samarbete etableras med Sjöfartsverket,
men utan den samordning som kan ske vid
myndighetssamarbete blir resultatet en ytterligare
utarmning av skärgården. Det är därför angeläget att
regeringen tar initiativ till att en samordning av statliga
myndigheters verksamhet kommer till stånd för att
samhällets resurser skall kunna utnyttjas optimalt. Detta
bör riksdagen ge regeringen till känna.

Utbildning

Som nämnts skiljer sig arbetsmarknaden i Stockholms
län på flera områden från övriga delar av landet. Den trend
som kan noteras i alla industrialiserade länder, att
sysselsättningen förskjuts från tung energi- och
råvarukrävande varuproduktion mot en kunskaps- och
kommunikationsberoende tjänstesektor, är extra tydlig i
vår region. Detta ställer stora krav på en hög
utbildningsnivå.

Trots den stora ökningen av antalet sysselsatta i den
kunskapsintensiva tjänstesektorn har inte motsvarande
expansion skett på utbildningsområdet. Detta förhållande
har lett till den inflyttning av välutbildade från övriga
landet, som Länsstyrelsen förra året redovisade i sin skrift
''De nya inflyttarna''. Där visas att inflyttarna i första hand
är unga och välutbildade och att de lämnar ett arbete på den
gamla orten för att hellre arbeta på Stockholms
arbetsmarknad. Denna utveckling har dock dämpats något.

Detta blir naturligtvis möjligt på grund av den
efterfrågan på välutbildad arbetskraft som finns i denna
region. Vi skulle dock hellre se att de ungdomar som redan
finns här fick den utbildning som behövs för att motsvara de
högt ställda krav som arbetsmarknaden här ställer.

Gymnasieskolan

Utbildningen på gymnasienivå har fortfarande i
Stockholms län -- och det i synnerhet i den södra länsdelen --
en alltför kraftig inriktning mot gymnasiets yrkesinriktade
studievägar. I förhållande till de arbetsmarknadssegment
som den yrkesspecifika gymnasieutbildningen riktas mot är
den alltför stor. I en utredning gjord vid
Planeringsavdelningen vid Länsstyrelsen i Stockholms län,
Teknikförnyelse eller stagnation, visas detta med all
önskvärd tydlighet. Totalt sett tycks den utbildning som
erbjuds inom länet på övriga nivåer inte heller motsvara de
behov som näringslivet ställer i samband med den snabba
teknikförnyelsen. Resultatet har blivit den inflyttning av
kvalificerad och välutbildad arbetskraft som redovisats
ovan.

I dag går ungefär var fjärde gymnasieelev på en
yrkesutbildning som förbereder för yrke inom industrin,
trots att sådana yrken endast upptar en knapp tiondel av
länets arbetstillfällen. Länsskolnämnden i Stockholms län
har vid flera tillfällen påpekat dessa förhållanden för
regeringen.

Högre utbildning

Enligt en studie av Regionplanekontoret vid Stockholms
Läns Landsting (''Det nya näringslivet --
Informationsteknologi i Stockholmsregionen'', Rapport
1986:4, publicerad febr 1987) redovisas en enkät bland 600
företag i regionen. Där sägs: ''Kunskapsintensiteten i
svenskt näringsliv ökar snabbt, och Stockholmsregionen
ligger före och driver på i denna utveckling ...
Stockholmsregionens roll som centrum för nationell
teknikspridning gör det särskilt angeläget att där satsa på
snabba transporter, på utbildning och på internationellt
orienterad Fou.'' Detta är fortfarande giltigt.

Utbyggnad av högre utbildning och forskning är av
ökande betydelse för näringsliv och förvaltning i vårt land.
Speciellt gäller detta för verksamhet inom de s.k.
kunskapsintensiva områdena. Detta omfattar särskilt fält
som bygger på kvalificerad informationshantering och ny
kommunikation t.ex. med teletekniska hjälpmedel.

Stockholmsregionen och Mälardalen i övrigt innehåller
ett antal av den svenska ekonomins mest dynamiska
företag. Där finns företag som Ericsson, Saab Scania, delar
av ABB, Astra, Alfa Laval, Atlas Copco, Fläkt och
Televerket. Där finns också den offentliga förvaltningens
organisationer, som ökar sitt intresse för utveckling och
förbättrad styrning. Behoven av en stabil grund inom de
kunskapsintensiva områdena i anknytning till
informationsteknologi och kommunikation är särskilt
tydliga i Stockholmsområdet.

En utbyggnad av resurserna för högre utbildning och
forskning inom informationsteknologi och kommunikation
i Stockholmsområdet bör ta inomregionala hänsyn i
beaktande. All expansion behöver inte förläggas till
områdena norr om staden.

En utbyggnad inom de angivna områdena i
Stockholmsområdets södra delar skulle inte utarma
satsningarna norr om staden. Det finns viktiga nya områden
för forskning och högre utbildning som utgör komplettering
och inte ersättning. Särskilt gäller detta för verksamhet med
systemanalys och kvalificerade tillämpningar av data och
telesystem för kommunikation, organisation och
arbetsmiljö.

I Botkyrka kommun arbetar sedan fem år Stiftelsen
Sveriges Invandrarinstitut och Museum. Stiftelsen
dokumenterar den historiska och nutida invandringen till
Sverige och bedriver forskning och utbildning. Denna
verksamhet bör kunna utgöra kärnan i ett centrum för
utbildning och forskning i invandrarfrågor. Det är naturligt
att denna disciplin förläggs till en högskoleenhet på
Södertörn.

Den medicinska och biovetenskapliga högskole- och
forskningsverksamhet som äger rum i anslutning till
Huddinge Sjukhus skulle kunna kompletteras med
utbildnings- och forskningssatsningar inom nya områden
som t.ex. de ovan nämnda. Här är också förberedelserna
för en Näringslivshögskola snart avslutade och utbildningen
kan sättas igång hösten 1993 om utbildningsplatser härför
avsätts.

Den påbörjade utbyggnaden som finns i Haninge och
Södertälje bör fortsätta, med koncentration på
grundutbildning på högskolenivå men utan den
kvalificerade forskningen som ju ofta kräver avancerad
utrustning som med våra begränsade resurser svårligen kan
spridas till många orter. Resurstilldelningen för
högskoleutbildning i Stockholmsregionen ligger dock
väsentligt under vad landet i övrigt får. Kostnaderna per
årsstudieplats på ekonomlinjen varierar från Stockholms
drygt 11 000 kronor i botten till Östersunds på ca 33 000
kronor. För kulturvetarlinjen är spannet från ca 10 000
kronor i Stockholm till drygt 23 000 kronor i Karlstad.

Skillnaderna är inte rimliga och bör analyseras så att
skillnaderna minskar. Detta bör ges regeringen till känna

Regionalpolitiska hänsyn bör sålunda tas vid
utbyggnaden av högskoleutbildning och forskning i
Stockholmsområdet.

Länsstyrelsens utredning har tydligt klarlagt att risken är
stor att de redovisade inflyttningsströmmarna blir allt större
om inte Stockholmsregionen får en ökad tilldelning av
utbildningsresurser på högskolenivå . Detta får då också
negativa effekter på landets näringsliv i övrigt på så sätt att
Stockholmsregionen lockar till sig kvalificerad och
välutbildad arbetskraft från övriga landet.

Slutsatsen är dock inte att utbildningskapaciteten bör
dras ned i övriga regioner, utan endast att den bör ökas i
Stockholmsregionen.

Kommunikationer

Goda kommunikationer är en förutsättning för en
framtidsinriktad utveckling av en region och ett land.
Kommunikationerna i Sveriges olika delar är
sammanlänkade och värdet av investeringar i
infrastrukturen är beroende av att dessa samband beaktas.
Detta gäller i synnerligt hög grad för satsningar på att
förbättra Stockholmsregionens kommunikationer.

En fungerande huvudstadsregion är en nationell
angelägenhet. Det ligger i hela Sveriges intresse att
Stockholmsregionen förmår att konkurrera med andra
storstadsregioner i Europa. Härutöver är
Stockholmsregionen också hjärtat för landets tåg- och
flygtrafik. De investeringar som nu planeras, delvis inom
ramen för den s k Dennisöverenskommelsen, är därför av
riksintresse. Trafikprojekten har till stor del en direkt
betydelse för övriga delar av landet, förutom det
gemensamma intresset av en fungerande huvudstad.

Staten måste i högre grad, än som har varit fallet under
en följd av år, bidra till kostnaderna för trafikinvesteringar
i Stockholmsregionen. Riksdagens tidigare beslut att anslå
3,5 miljarder kronor till infrastruktursatsningar i regionen,
som en del av ett större anslag till de tre
storstadsregionerna, var ett positivt ställningstagande. Nu
är det angeläget att målmedvetet och långsiktigt stödja
genomförandet av Dennisöverenskommelsen och andra
angelägna utbyggnadsprojekt.

Genom en unik uppgörelse har en bred majoritet av
Stockholmsregionens politiker överenskommit om att
regionens bilister genom avgifter skall finansiera ett stort
antal tunga väginvesteringar, samt vissa andra väganknutna
investeringar. Sammanlagt avses investeringar om 19,8
miljarder kronor finansieras med bilavgifter. Detta är ett
mycket långsiktigt åtagande från regionens sida, då avgifter
kan behöva tas ut ända till år 2025. Eftersom
investeringarna avses lånefinansieras, beräknas den totala
summa som Stockholmsregionens bilister till dess kommer
att betala att uppgå till ca 40 miljarder kronor.

Mot denna bakgrund är det självklart att statens
finansiella åtaganden för trafikinvesteringar i regionen även
måste bli mer långsiktiga. Som en första åtgärd måste en
indexuppräkning ske av de av riksdagen tidigare anslagna
särskilda statsbidragen, som i prisnivå 1992-01 då skulle
uppgå till 3 850 mkr. I överläggningar med regionens
företrädare måste regeringen därefter skapa klarhet i frågan
om statens bidrag till finansieringen av regionens
investeringar i trafiksystemet under
Dennisöverenskommelsens senare hälft.

Riksdagen bör ge regeringen till känna att
Stockholmregionens andel av ordinare anslag till väg- och
kollektivtrafikinvesteringar inte får minska. Det är en
nödvändig förusättning för Dennisöverenskommelsen.
Överenskommelsen förutsätter också att de statliga
investeringsmedel som frigörs genom att vägprojekten
Ringen och Yttre tvärleden finansieras genom bilavgifter
överförs till investeringar i kollektivtrafiken samt att dessa
medel med indexuppräkning reserveras i aktuella
flerårsplaner. Medel för bidrag till länstrafikanläggningar
enligt överenskommelsen måste också reserveras med
indexuppräkning i aktuella flerårsplaner.

Förändringar i fördelningsmodellen för investeringar i
länstrafikanläggningar bör övervägas, i syfte att stärka det
regionala ansvaret och samtidigt säkerställa att statens
långsiktiga åtaganden genomförs. Som en första åtgärd bör
det bli möjligt för länsstyrelserna att besvära sig hos
regeringen över de av Vägverket fastställda länsramarna.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Förtroendet för att de avgifter som regionens bilister
betalar också går till avsedda ändamål får inte kunna
ifrågasättas. Riksdagen bör mot denna bakgrund uttala att
moms på avgifter uttagna enligt Dennisöverenskommelsen,
liksom på eventuella motsvarande avgifter i andra delar av
landet, ej utgår eller till fullo kompenseras genom bidrag till
projektens genomförande.

Vägprojekten i Dennisöverenskommelsen belastar inte
statens budget, utan skall, som ovan nämnts, finansieras
genom avgifter som uttas av trafikanterna. Avgifter införs
1996. Det är dock angeläget att regeringen snarast möjligt
föreslår riksdagen den ändrade lagstiftning som erfordras. I
enlighet med överenskommelsen bör lagstiftningen medge
att avgifterna används för att styra trafiken och uppnå
miljövinster. De bör vidare kunna differentieras utifrån
exempelvis fordonstyngd och utrustning för avgasrening.

Stockholmsleder AB har hittills, genom riksdagsbeslut,
erhållit statliga garantier för att genom upplåning kunna
genomföra projektering. Med hänsyn till den akuta
situationen på arbetsmarknaden är det angeläget att
riksdagen snarast föreslås bemyndiga regeringen att bevilja
utökade garantier, så att byggstart kan ske redan under
vintern/våren 1993. Det finns, som tidigare nämnts,
vägprojekt som är planlagda och miljöprövade och som kan
igångsättas omedelbart.

Dennisöverenskommelsen bygger på och utgår från den
nyligen antagna regionplanen för Stockholms län.
Regionplanen har arbetats fram av landstinget, som i
Stockholms län är regionplaneorgan, i samspel med länets
kommuner, länsstyrelsen och andra aktörer. Parallellt har
kommunerna antagit sina översiktsplaner, i vilka
Dennisöverenskommelsens projekt likaledes har
behandlats. Länsstyrelsen har i samråds- och
granskningsyttranden över dessa planer bl a framfört och
avvägt berörda riksintressen. Inför eventuella prövningar
av kommande detalj- och arbetsplaner, kommer regeringen
i enlighet med naturresurslagen att erhålla en särskild
redovisning av kommuner och länsstyrelse över hur lagen
avses behandlas i genomförandet av
Dennisöverenskommelsen. Förutsättningarna är därför
mycket goda för att regering och riksdag utan reservationer
skall kunna uttala att de i överenskommelsen ingående
järnvägs- och vägprojekten är av mycket stort nationellt
intresse.

Utöver de i överenskommelsen ingående projekten,
finns ett antal större och för såväl regionen som hela landet
angelägna kommunikationsprojekt i området. Det gäller t
ex Mälar- och Svealandsbanorna samt Arlandabanan.
Dessa järnvägsutbyggnader är direkt och indirekt beroende
av att Dennisöverenskommelsen också genomförs, t ex vad
gäller utbyggnaden av ytterligare spår mellan Årsta och
Stockholms Central. Denna utbyggnad är för övrigt av
riksintresse med hänsyn till utbyggnaden av
snabbtågstrafiken.

Arlandabanan har nu fått klartecken. Det är emellertid
endast en första etapp som planeras. En direkt
genomgående spåranslutning måste snarast säkerställas för
att också övriga delar av Mellansverige och södra Norrland
skall kunna ges en radikalt ökad tillgänglighet till flyget.
Finansieringen av projektet måste även möjliggöra att
flygplatsen på rimliga ekonomiska villkor kan trafikeras
med regionaltåg på sträckan Uppsala--Stockholm--
Södertälje och till angränsande län. Om man ser till antalet
boende längs denna axel är det två tredjedelar av
befolkningen i länet som är berörda.

Det är också angeläget att man i den fortsatta
planeringen inte omöjliggör lokaltrafik på järnväg till
flygplatsen. Att utnyttja möjligheten att ge också
pendeltågsresenärer tillfälle till täta och snabba
kommunikationer skulle också ge ett bättre ekonomiskt
underlag för Arlandabanan. Upplands Väsby är Sveriges
åttonde största pendeltrafikstation med drygt 12 000
pendlare varje dag, som kunde ge god stadga åt ekonomin.

Flyget

Flygresandet har utvecklats mycket snabbt i
Stockholmsregionen. Arlanda flygplats har snart nått
maximum för sin kapacitet. Den planerade utbyggnaden
med en tredje bana på Arlanda är av stor betydelse inte bara
för Stockholmsregionen, utan också för övriga landet. Om
flygets infrastruktur i Stockholmsområdet inte räcker för att
klara efterfrågan, talar mycket för att regionalflyget i första
hand drabbas.

Studier av flygplatsfrågan visar entydigt att regionen,
utöver Arlandas tredje bana, på sikt behöver ytterligare en
flygplats. Tullinge/F18 skulle vara den bästa lokaliseringen
av en ny flygplats. Emellertid verkar de politiska
förutsättningarna för en lokalisering dit vara obefintliga för
lång tid framöver.

För att möjliggöra en konstruktiv regional och lokal
planering och bereda alternativ, så att inte flygsituationen i
Stockholmsregionen blir ohållbar, är det nu nödvändigt att
de för flyget ansvariga, närmast regeringen och
luftfartsverket, tydligt klargör behovet av ytterligare
kapacitet för flygtrafiken i Stockholmsområdet. Klargörs
därigenom vilka riksintressena verkligen är, och hur man är
beredd att verka för dem, bör regeringen ta initiativ till att
inleda planeringen av en ny flygplats. Den bör lokaliseras
till den södra regiondelen, eftersom det mest motsvarar
efterfrågan, medför lägre utsläpp från bilar och flygplan,
samt är den billigaste lösningen. Dessutom skulle en ny
flygplats i den södra regiondelen verksamt bidra till att
stärka den regionala balansen i Stockholms län.

Det ligger även i Stockholmsregionens intresse att
flygplatser i angränsande regioner som Nyköping och
Västerås, utvecklas. De utgör en tillgång för näringslivet
där, samtidigt som de kan avlasta Arlanda viss trafik. Dessa
flygplatser ligger dock för långt från Stockholm såväl för att
påverka den regionala utvecklingen som för att ge övriga
landet godtagbara förbindelser till huvudstaden.

Levnadsvillkor i Stockholms län

Det finns myter om hur man lever i Stockholm och hur
man lever i landsorten. Nordbanken har gjort en intressant
studie som tydligt belyser hur ovederhäftiga de gängse
påståendena är som går ut på, att de boende i
Stockholmsregionen har det så mycket bättre än andra.

Studien visar klart att stockholmaren har det väsentligt
sämre än invånare i andra delar av landet.
Stockholmsfamiljen har mindre pengar kvar än familjer
med motsvarande inkomster och boendestandard i Växjö,
Ljusdal och Örkelljunga när alla basutgifter betalats. Detta
trots lägre kommunalskatt i Stockholm. Främst beror detta
på de högre boendekostnaderna i Stockholm.

Småhusboendet kostar mer i Stockholm p g a att priser,
taxeringsvärden och nettoutgifter är högre.
Hyreskostnaderna är högre och överlåtelsepriser och
nettoutgifter för bostadsrättsboende är även de högre.

Vid en jämförelse av underskottsavdragen för boendet
1989, visar det sig att dubbelt så många inkomsttagare i de
jämförda kommunerna gör avdrag för boendet jämfört med
Stockholm.

Undersökningen visar också, att en barnfamilj med
genomsnittsinkomster som bor i jämförbara småhus har 2
544 kronor i boendekostnad per månad i Bjurholm, medan
boendekostnaden för motsvarande småhus i Danderyd är
10 446 kronor per månad. Samma familj har egentligen inte
råd att bo i småhus i Danderyd. Underskottet blir -9 108
kronor på ett år, medan familjen i Örkelljunga har 80 000
kronor kvar när boendekostnader, barnomsorg och
hushållskostnader är betalda 1991!

Endast 10 % av stockholmarna bor i småhus, medan
hälften av invånarna i Växjö och Ljusdal gör det.
Boendetätheten är högre än på landsorten och andelen
trångbodda hushåll är fyra gånger så många i Stockholm
som i t ex Växjö.

Den sociala utslagningen är större i Stockholms län än
någon annanstans. Andelen missbrukare är högre,
merparten av landets HIV- och AIDS-patienter finns i
Stockholm och kostnaden per invånare för individ- och
familjeomsorgen är tre gånger så hög som i Växjö och
Ljusdal. Andelen socialbidragstagare är också störst i
Stockholm.

Stockholms läns andel av statens skatteintäkter är 30 %,
länet genererar 25 % av landets BNP, länet har 20 % av
landets befolkning, men får bara 3,5 % av statsbidragen.

År 1991 låg den genomsnittliga inkomsten för
stockholmaren på 11 % över riksgenomsnittet. Om den
pågående utvecklingen fortsätter kommer inkomsten 1995
att ligga 14 % under riksgenomsnittet.

Främst är det de höga boendekostnaderna som
undergräver ekonomin för invånarna i regionen.
Regeringen bör finna former för beräkningsmodeller vid
resursfördelning av anslag till regionen som tar hänsyn till
detta förhållande. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen tillkänna.

Det borde vara en naturlig strategi från riksdag och
regering att utveckla huvudstadsregionens möjligheter till
gagn för hela landet. Storstadsutredningen (Sou 1990:36)
understödjer denna slutsats.

Mot bakgrund av de ovan redovisade uppgifterna är det
uppenbart att huvudstadsregionen dräneras på resurser och
att stockholmaren kraftigt missgynnas vid fördelningen av
de resurser som finns. Den missgynnas när det gäller
tilldelning av statsbidrag, väganslag, högskoleplatser, olika
former av företagsstöd, företagsbeskattning, fastighetsskatt
m m. Under senare delen av 80-talet introducerades t o m
särskilda straffavgifter mot Stockholm i form av
investeringsavgift och fastighetsskatt på kommersiella
lokaler.

Avslutning

Det är nödvändigt att riksdag och regering intar en mer
positiv hållning till Stockholmsregionen. Det skulle gagna
hela landet, motverka utflyttningen av företag från Sverige,
stärka vår konkurrenskraft i den alltmer
internationaliserade ekonomin och bidra till ökade impulser
och innovationer till övriga landet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om länets arbetsmarknad,1

2. att riksdagen hos regeringen begär att
Riksskatteverket får i uppdrag att presentera en ändrad
fördelningsmodell av resurserna för granskning av
deklarationer,2

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av samordning av statlig
verksamhet,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad teoretisk
gymnasieutbildning i Stockholm län,3

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av regionalpolitiska
hänsyn vid utbyggnad av universitets- och
högskoleutbildningen i Stockholms län,3

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av den s.k.
Dennisuppgörelsen vad gäller anslag till trafikinvesteringar
i Stockholmsregionen och nödvändiga förändringar i
lagstiftningen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Stockholmsregionens andel
av ordinarie anslag till väg- och kollektivtrafikinvesteringar
inte får minska,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om indexuppräkning av medel enligt
Dennisöverenskommelsen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om moms på vägavgifter,2

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att länsstyrelserna bör ges rätt att överklaga Vägverkets
länsramar för länstrafikanläggningsanslagen till regeringen,

11. att riksdagen hos regeringen begär att den skall
klargöra behovet av ytterligare kapacitet för flygtrafiken i
Stockholmsregionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av fortsatt utbyggnad av
spårbunden trafik i Stockholms län, även efter det att nu
påbörjade och beslutade projekt är färdiga,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de medel som regeringen nu
satsar på transportapparaten i storstäderna skall användas
för utveckling eller introduktion av ny miljövänlig, snabb,
resurssnål och säker automatisk kollektivtrafik,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av modeller för
fördelning av statsbidrag som tar hänsyn till de höga
boendekostnaderna i Stockholms län,4

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om nödvändigheten av en
mer positiv syn på huvudstadsregionen.1

Stockholm den 26 januari 1993

Ylva Annerstedt (fp)

Hadar Cars (fp)

Lotta Edholm (fp)

Carl B Hamilton (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Barbro Westerholm (fp)

1 Yrkandena 1, 3 och 15 hänvisade till AU.

2 Yrkandena 2 och 9 hänvisade till SkU.

3 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till UbU.

4 Yrkande 14 hänvisat till FiU.