Arbetsmarknad och arbetsliv

Motion 1998/99:A257 av Alf Svensson m.fl. (kd)

Reformera arbetsmarknadspolitiken

Innehåll

1 Massarbetslösheten har bitit sig fast 3

2 Läget på arbetsmarknaden 3

2.1 Ungdomsarbetslösheten 4

2.2 Misslyckad politik 5

3 Halvering av arbetslösheten 5

3.1 Långtidsarbetslösheten 5

3.2 Kommuner och landsting 6

4 Regeringens budgetförslag för 1999 6

5 Kristdemokraternas alternativ 6

5.1 Mål för sysselsättningspolitiken 6

5.2 Bättre företagsklimat 7

5.3 Skatteväxling för gröna jobb 7

5.4 Regionalpolitisk helhetssyn 8

5.5 Kristdemokratiska principer för arbetsmarknadspolitiken 8

5.5.1 Prioritera att få ned långtidsarbetslösheten 9

5.6 Ungdomsarbetslösheten 10

5.6.1 Ungdomsgarantin kommunernas ansvar för unga
arbetslösa 11

5.7 Arbetstiden 11

5.8 Banta AMS 12

5.9 Ytterligare medel för tillfälliga personalförstärkningar 12

5.10 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder 13

5.10.1 Krav på AMS 13

5.10.2 Utbildningsbidrag 14

5.10.3 Arbetsmarknadsutbildning 14

5.10.4 Datortek och datautbildning 14

5.10.5 Arbetspraktik samt ALU och API 14

5.10.6 Starta-eget-bidrag 15

5.10.7 Jobbsökaraktiviteter 15

5.10.8 Bidrag till utbildning i företag 15

5.10.9 Feriearbeten 16

5.10.10 Försöksverksamhet med lokal samverkan 16

5.10.11 Offentliga tillfälliga arbeten (OTA) och Resurs-

arbeten (Kalmarmodellen) 16

5.10.12 Flyttningsbidrag 17

5.10.13 Sabbatsår/friår 17

5.10.14 Bemyndiganden om ekonomiska förpliktelser 17

5.11 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade 18

5.12 Forskning och utveckling inom arbetslivsområdet 18

5.13 Ny modell för lönebildning 18

5.14 Förenklad och moderniserad arbetsrätt 20

5.15 Arbetsmarknadsfrågor inom EU 20

6 Hemställan 20

Massarbetslösheten har bitit
sig fast

Att minska arbetslösheten var Socialdemokraternas
huvudbudskap inför valet 1994. Resultatet under de fyra åren
vid makten är magert. Efter fyra år har sysselsättningen bara
till en mindre del förbättrats. Trots en god internationell
konjunktur steg arbetslösheten under större delen av
mandatperioden. Det var först under det sista året som den
öppna arbetslösheten minskade. Den avgrundsliknande
klyfta som skiljer mellan den socialdemokratiska regeringens
löften och faktiska resultat framstår i tydlig dager när man
refererar till den ekonomisk-politiska motion som
Socialdemokraterna lade fram våren 1994, där man lovade
att med sin politik sänka den öppna arbetslösheten till 5
procent redan under 1995. 1998 beräknas den öppna
arbetslösheten bli 6,6 procent. Till detta kommer 3,9 procent
av arbetskraften i olika former av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och ytterligare cirka 80 000 människor i olika icke-
konjunkturberoende åtgärder.

Eftersom man med god sannolikhet kan anta att den internationella
konjunkturen inte kommer att hålla i sig i evighet och att internationell
erfarenhet visar att en långvarigt hög arbetslöshet är oerhört svår att få bukt
med, finns det all anledning att varna för den situation som nu råder. Mycket
tyder på att massarbetslösheten bitit sig fast på en oroväckande hög nivå. Det
krävs därför en helt ny politik som skapar dynamik i svensk ekonomi så att
tillväxten ökar och nya jobb skapas i en betydligt högre takt än vad som för
närvarande sker. Utan en sådan politik hotas hela vår välfärd och stora
grupper människor riskerar att permanent hamna utanför den ordinarie
arbetsmarknaden.

Läget på arbetsmarknaden

Enligt SCB var den öppna arbetslösheten 6,1 procent i
september 1998. Men den totala arbetslösheten var 11,2
procent när man inkluderar människor i olika former av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utomstående experter tror
inte att regeringen kommer att klara målsättningen om 4
procents öppen arbetslöshet år 2000. Regeringens
optimistiska kalkyler i finansplanen visar att målet kan
uppnås i slutet av år 2000, dock ej som genomsnitt för året,
om tillväxten ligger på en stabil och hög nivå. Några
betydande negativa effekter av Asienkrisen, någon
internationell lågkonjunktur och andra störande inslag i
regeringens prognoser får inte inträffa.

Studerar man diagrammet nedan ser man också att det är först under det
senaste året som det skett en positiv utveckling på arbetsmarknaden. 1995-
1997 var förlorade år för de arbetslösa. Sysselsättningen utvecklades positivt
när fyrpartiregeringen överlämnade ansvaret hösten 1994. Men denna
utveckling bröts av regeringens politik, och först nu under det senaste året
har en viss förbättring av den öppna arbetslösheten skett.

Några fakta som illustrerar detta: I augusti 1998 var 25 000 färre syssel-
satta än i augusti 1995. Till och med augusti i år var i genomsnitt 29 000
färre sysselsatta än samma period 1995. Till och med augusti i år var i
genomsnitt 18 000 färre sysselsatta än samma period 1996. Ett annat sätt att
uttrycka misslyckandet är att under den första halvan av högkonjunkturåret
1998 var 187 500 personer per månad sysselsatta i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska insatser!

Det var anmärkningsvärt tunt med förslag på åtgärder mot
arbetslösheten i det socialdemokratiska valmanifestet, i
höstens regeringsförklaring och i den budgetproposition som
presenterats nyligen. Regeringen verkar sakna politik för en
offensiv politik för nya jobb. Det är ytterst allvarligt med
tanke på alla de människor som i dag saknar arbete och den
välfärd som ska tryggas under kommande år.

Ungdomsarbetslösheten

"Ingenting är viktigare än att minska arbetslösheten bland de
unga och att förhindra att de drabbas av långtidsarbetslöshet.
Ett samhälle som inte kan erbjuda unga arbete bryts sönder.
Vi vill förhindra att ungdomar ska gå arbetslösa mer än 100
dagar."

Så hette det i Socialdemokraternas valmanifest från 1994. Också på denna
punkt är löftesbrottet stort. Ungdomsarbetslösheten är fortsatt mycket hög.
Enligt Arbetsmarknadsstyrelsens statistik för vecka 43 1998 var cirka 89 000
ungdomar i åldern 18-24 år arbetslösa. Regeringen anför vidare att
ungdomar under 25 år ska erbjudas arbete, utbildningsplats eller annan
åtgärd inom 100 dagar. Trots vallöftet var 5 740 arbetslösa i mer än 100
dagar vecka 43 1998, enligt AMS.

Regeringens misslyckande kanske kan förklaras av det låga intresse som
ungdomsarbetslösheten trots allt har hos Socialdemokratin. Tydligast fram-
kommer detta i tabell 4.2, sidan 21, volym 7, proposition 1997/98:1, där det
uttryckligen står att man inte hade som målsättning att leva upp till vallöftet
om 100-dagarsgarantin förrän 1998! Detta trots att vallöftet utställdes 1994.

Misslyckad politik

De senaste fyra årens socialdemokratiska regering har totalt
misslyckats med att förändra strukturer, öppna
tjänstesektorn, skapa ett mer flexibelt och dynamiskt
arbetsliv och öka utvecklingskraften i de mindre företagen.
De har dock varit desto mer fantasirika i att skapa nya
arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom 55+ och OTA.
Dessa åtgärder har ett gemensamt; de har misslyckats. Av
regeringens beräknade 40 000 sysselsatta har det blivit cirka
6 000. Åtgärden har också dömts ut av Statskontoret som
gjort en utvärdering. Statskontoret rekommenderar
regeringen att överväga att lägga ned de ovan nämnda
åtgärderna.

Halvering av arbetslösheten

I regeringsdeklarationen 17 september 1996 utställdes ett
löfte om arbetslösheten. "År 2000 ska den öppna
arbetslösheten vara högst 4 procent." Ingen oberoende
instans tror att målet kommer att nås, trots att regeringen på
en rad områden försökt att gömma undan arbetslösheten i
olika mer eller mindre krystade arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Vi kristdemokrater har också kritiserat målet
eftersom det fokuserar på den öppna arbetslösheten i stället
för att öka sysselsättningen. Vårt alternativ var att målet
skulle vara att halvera den totala arbetslösheten till år 2000.

I budgetförslaget för 1998 kvarstår regeringens gamla mål. Samtidigt
lanseras ett nytt mål, andelen sysselsatta i åldern 20-64 år av befolkningen
skall öka från 74 procent år 1997 till 80 procent år 2004. Det betyder att
cirka 375 000 nya arbetstillfällen behöver tillkomma netto, vilket innebär
55 000 nya arbetstillfällen per år.

Det är intressant att notera hur regeringen hela tiden sätter sina mål långt
efter ett riksdagsval så att målsättningens uppfyllelse inte går att utvärdera i
en valrörelse. Vid nästkommande val har det gått två år sedan målet skulle ha
uppfyllts varför debatten om huruvida målet uppnåtts troligen inte längre är i
fokus. En ytterligare förklaring kan vara att bristen på konkreta åtgärder i
regeringens politik motiverar en lång framförhållning för att utvecklingen i
omvärden med lite tur ska föra utvecklingen åt det hållet.

Långtidsarbetslösheten

En annan käpphäst under valrörelsen 1994 var att antalet
långtidsarbetslösa skulle minska. Men antalet
långtidsarbetslösa började sjunka på allvar först 1997, tre år
efter maktövertagandet. Fortfarande är 57 600 personer
långtidsarbetslösa. De utgör 36 procent av samtliga
arbetslösa. Enligt budgetpropositionen, sidan 23 på
utgiftsområde 14, är orsaken inte en bättre arbetsmarknad,
utan "kunskapslyftet och möjligheten att få tillfällig
avgångsersättning samt de konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna".

Kommuner och landsting

Under valrörelsen 1994 slog Socialdemokraterna fast att
verksamheterna i kommuner och landsting skulle värnas. Där
var det inte aktuellt med några neddragningar. "Barnomsorg,
skola, sjukvård och äldreomsorg ska värnas framför
ersättningar och bidrag. Socialdemokraterna slår vakt om
den välfärd som kommuner och landsting tillhandahåller."
(Valmanifestet 940819)

"Det är vansinnigt att nu tvinga ytterligare 20 000 kommunalt anställda att
lämna sina jobb på daghem, i skolor, på sjukhus och inom hemtjänsten. De
behövs där." (Ingvar Carlsson, partiledardebatt i riksdagen 11 juni 1994.)

Tidningen Kommunaktuellt från den 14 augusti 1997 har en nyhetsrubrik
som säger "Största varslen sedan 1995". Detta trots de extra miljarder
riksdagen försett kommuner och landsting med. Orsaken till detta är att
regeringen sammantaget fört en politik som drabbat kommuner och landsting
mycket hårt innebärande ett inkomstbortfall och en utgiftsökning på minst 16
miljarder kronor under mandatperioden. De nya miljarder som regeringen
tillfört kommunsektorn är hittills endast en kompensation för de indragningar
som tidigare skett.

Under den socialdemokratiska regeringstiden har antalet sysselsatta i
kommuner och landsting sjunkit dramatiskt, vilket främst drabbat kvinnorna.
Man räknar med att närmare 100 000 personer färre vid inledningen av detta
år arbetar i den offentliga sektorn jämfört med när Socialdemokraterna tog
makten. De kommuner som nu börjat en försiktig nyanställning börjar
uppleva rekryteringsproblem. Orsaken är att de människor som fått lämna
jobb inom vård och skola nu är borta ur arbetsmarknaden eller upptagna med
annat, och rekryteringen av nya går trögt på grund av den dåliga personal-
politik som förts.

Regeringens budgetförslag
för 1999

Regeringens budgetförslag för 1999 visar att man troligen
inte klarar målet med halverad öppen arbetslöshet till
sekelskiftet. Men i stället för att presentera ett batteri av
förslag för att skapa förutsättningar för nya jobb uteblir alla
förslag. Det enda regeringen gör är att presentera ett nytt mål
för sysselsättningen. Grundproblemet - att
massarbetslösheten bitit sig fast - orkar regeringen
fortfarande inte göra något åt. Om regeringen inte gör total
sinnesändring när det gäller företagandets villkor kommer de
100 000-tals deltagarna i kunskapslyftet efter avslutade
studier att få fortsätta som arbetslösa.

Kristdemokraternas
alternativ

Mål för sysselsättningspolitiken

Regeringen föreslår att ett nytt mål sätts för
sysselsättningspolitiken. År 2004 ska 80 procent av
arbetskraften mellan 20 och 64 år vara sysselsatta, jämfört
med 74 procent år 1997. Det innebär att cirka 375 000 nya
jobb måste skapas fram till 2004, vilket är 55 000
arbetstillfällen per år.

Kristdemokraterna anser att det är riktigt att fokusera på sysselsättningen i
stället för som hittills på den öppna arbetslösheten. Vi har kunnat se att
regeringen hittills lagt sin energi på att snygga till arbetslöshetssiffrorna,
inte
på att öka den totala sysselsättningen. Kan ett sysselsättningsmål bidra till
att
fokusera på just sysselsättningen är det bra.

Vi kristdemokrater anser det dock viktigt att höja ambitionen jämfört med
regeringen. Dessutom anser vi av demokratiska skäl det viktigt att målet för
sysselsättningen utvärderas i en valrörelse. Vi vidhåller det sysselsättnings-
mål som jobballiansen - Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna -
lanserade inför höstens val. Det innebär att 300 000 nya jobb skapas under
mandatperioden, d v s fram till år 2002. Med samma beräkningssätt som
regeringen använder innebär det i genomsnitt 60 000 nya jobb per år.

Bättre företagsklimat

Företagsklimatet och småföretagen är centrala för de nya
jobben. En framgångsrik ekonomisk politik för nya jobb
måste inbegripa en sund näringspolitik. Alla är överens om
att det är i det privata näringslivet de nya jobben måste
skapas. Då krävs också att rimliga förutsättningar läggs fast
för att nya företag ska startas och befintliga företag ska
kunna växa. Regeringens politik har dock på ett avgörande
sätt försämrat företagsklimatet och därmed möjligheterna för
tillväxt och nya jobb, inte minst i de små och medelstora
företagen: förlängt - och återtaget - arbetsgivaransvar i
sjukförsäkringssystemet, den förtida momsinbetalningen,
återinförd dubbelbeskattning på riskvilligt kapital som satsas
i företag, minskad flexibilitet i arbetsrätten för småföretagen
etc.

I en särskild motion redogör vi kristdemokrater för en näringspolitik och
småföretagarpolitik som ger goda förutsättningar för nya jobb. Det gäller
såväl skatter och riskkapital som bättre innovationsklimat. I en gemensam
motion (kd, fp och m) redogör vi för hur tjänstesektorn kan öppnas och nya
jobb skapas i så kallade hushållsnära tjänster.

Skatteväxling för gröna jobb

Skattetrycket bör sänkas, men det är också viktigt att inom
ett givet skattetryck omfördela beskattningen successivt från
arbetskraft till miljöbelastande utsläpp, ändliga naturresurser
och energi. En skattereform med sänkta skatter på arbete och
samtidigt höjda skatter på koldioxid, kväveoxid,
svaveldioxid, avfall m m skulle dels skapa incitament för en
miljövänligare produktion och konsumtion, dels främja
framväxten av nya arbetstillfällen. Förutom de sänkta
arbetskraftskostnaderna innebär en skatteväxling också att
arbetstillfällen kopplade till kretsloppssamhället, som t ex
återvinningsindustri, ny och småskalig energiproduktion med
inhemska och förnybara energikällor, kan växa fram.

I januari 1997 lade en parlamentarisk utredning fram ett förslag om hur
Sverige bör gå vidare i riktning mot ett mer miljörelaterat skattesystem.
Ännu har regeringen inte tagit något initiativ för att förverkliga de förslag
och den inriktning som finns i utredningens slutsatser, trots att de omfattas av
samtliga partier utom Moderaterna.

Regionalpolitisk helhetssyn

Många av de beslut regeringen tagit under sina två år vid
makten har slagit hårt regionalpolitiskt. Aktiva
arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder som
tillförsäkrar de lokala områdena och regionerna möjligheter
till fortsatt sysselsättning är nödvändiga om hela Sverige ska
leva. Jordbrukspolitiken är i det sammanhanget också
synnerligen väsentlig ur arbetsmarknadssynpunkt.
Kristdemokraternas syn på regionalpolitiken och
jordbrukspolitiken utvecklas i särskilda motioner.

Kristdemokratiska principer för
arbetsmarknadspolitiken

Full sysselsättning är ett djupt ideologiskt mål utifrån
kristdemokratisk synvinkel. Varje människa som inte ges
möjlighet att delta i arbetslivet är en människa som utestängs
från att delta i det samhällsbyggande som arbetslivet innebär.
Ett gott förvaltarskap innebär också att alla människors unika
karaktär, kapacitet och förmåga tas tillvara och ges möjlighet
att utvecklas i gemenskap med andra människor på en
arbetsplats. Arbetet är således viktigt för människans
möjlighet att utveckla sin identitet. Ett arbete har därför ett
värde i sig.

Personliga och sociala problem blir ofta följden vid långvarig ofrivillig
arbetslöshet eftersom vi vet att alla människor behöver känna sig efter-
frågade och behövda. Ett arbete är för de flesta av oss av största vikt för att
vi
ska uppleva en god livskvalitet.

Den ekonomiska politiken ska skapa förutsättningar för ekonomisk
utveckling och ett dynamiskt näringsliv. Med fler sysselsatta kan fler försörja
sig själva och därmed få mer makt över sitt liv. Med fler sysselsatta skapas
också resurser för att förstärka budgeten och därmed värna välfärdssystemen
så att de som bäst behöver samhällets stöd också får detta. Därför är
skapandet av nya jobb den i särklass viktigaste fördelningspolitiska
uppgiften. I Kristdemokraternas näringspolitiska motion utvecklas en politik
för fler och växande företag.

Men det är också viktigt att betona att människans värde inte avgörs av
huruvida hon har ett förvärvsarbete eller inte. Om en sådan attityd breder ut
sig drabbar arbetslösheten den enskilde individen än hårdare än vad som
annars skulle ha blivit fallet. Dessutom väljer många att under en viss tid i
livet avstå från förvärvsarbete helt eller delvis på grund av exempelvis vård
av egna barn eller för att kunna arbeta inom föreningsliv eller med en hobby.
Dessa val innebär för dem en högre livskvalitet och får således inte ses som
något märkligt och onaturligt.

En förutsättning för full sysselsättning är att det svenska näringslivets
konkurrenskraft upprätthålls gentemot omvärlden. En långsiktig och stabil
ekonomisk politik i samspel med en aktiv arbetsmarknadspolitik är därför
nödvändig för att skapa ett gott samhälle där alla får möjlighet att delta i
samhällsbyggandet. Hur många arbetsmarknadspolitiska åtgärder som än
sätts in kan och ska de aldrig ersätta de arbetstillfällen som med riktiga
förutsättningar kan och måste skapas i framför allt den privata sektorn.

Tillväxtpolitiken är sådan att den påverkas av åtgärder på många politik-
områden. För att stimulera tillväxten i Sverige måste arbetsmarknads-
politiken reformeras. I dag är just arbetsmarknadsområdet ett av de mest
genomreglerade samhällsområdena. Därför är det välkommet att regeringen
lyssnat på bland annat vår kritik och nu föreslår vissa förenklingar och
sammanslagningar av olika åtgärder. Men floran av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder är fortfarande för stor. Alltför stela regelsystem kring varje åtgärd
har skapat bristande flexibilitet och rent av rigiditet. Denna detaljreglering
måste ersättas med mer generella och enkla system. Regeringen bör ta
initiativ till en sådan förändring av arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsmarknadspolitiken måste också som mycket annat utgå från subsi-
diaritetsprincipen. Det vill säga att det en lägre nivå klarar av på egen hand
ska inte högre nivåer lägga sig i. Arbetsmarknadspolitiken ska vara subsidiär
på så sätt att samhällets insatser ska vara stödjande när så krävs, dock utan
att
skada ordinarie arbetsmarknad. Nu krävs en genomgripande nedflyttning av
ansvar och resurser från högre till lägre nivåer. Kommun, arbetsförmedling
och försäkringskassa bör gemensamt ansvara för genomförandet av arbets-
marknadspolitiken såväl praktiskt som ekonomiskt. De statliga resurser som
nu finns för åtgärder bör flytta med i en sådan decentralisering av
verksamheten. Företag, fackföreningar, utbildningsinstitutioner och ideella
organisationer bör givetvis involveras i det lokala arbetet mot arbetslösheten.

Prioritera att få ned långtidsarbetslösheten

Antalet långtidsarbetslösa är fortsatt hög vilket framgår av
budgetpropositionen. Detta är allvarligt då långvarig
arbetslöshet ofta leder till personliga och sociala problem.
Dessutom riskerar arbetslösheten att permanentas på en hög
nivå även vid högkonjunktur om antalet långtidsarbetslösa
tillåts ligga på en hög nivå.

Det är angeläget att arbetsmarknadspolitiken i kombination med kontant-
stödet utformas på ett sätt som så långt som möjligt förhindrar "rundgång" i
systemen. Detta får dock inte innebära att tryggheten rycks undan för redan
hårt drabbade grupper. Såväl arbetsförmedlingen som den arbetssökande
måste ges incitament att ta varje möjlighet till ordinarie arbete.

Åtgärder och utbildning för att förhindra långtidsarbetslöshet måste
inriktas mot kompetenshöjning som kan underlätta att få arbete i de bran-
scher som kan antas ha de bästa framtidsutsikterna.

Särskilda projekt där folkrörelserna tillsammans med arbetsförmedlingar
och kommuner aktivt arbetar mot den passivisering och modlöshet som lätt
blir följden vid framför allt långtidsarbetslöshet bör stöttas. Den arbetslöses
sociala situation måste uppmärksammas på ett betydligt mer aktivt sätt av
ansvariga myndigheter. Informationsinsatser med riktad information till alla
som lyfter någon form av arbetslöshetsersättning är ett förslag. Annonsering
via SVT:s anslagstavla ett annat. Allt i syfte att bryta isolering och
skamkänslor som dessvärre många arbetslösa drabbas av. En särskild
delegation för att arbeta fram förslag som kan stärka den arbetslöse i dennes
sociala situation bör tillsättas av regeringen.

Ungdomsarbetslösheten

Vår målsättning är att alla ungdomar mellan 18 och 24 år
skall erbjudas jobb eller meningsfulla studier före år 2002.
För oss kristdemokrater är det av yttersta vikt att allt görs för
att denna vision uppfylls. Om samhället inte lyckas med att
ge ungdomar meningsfull utbildning eller möjlighet till
sysselsättning riskerar vi att skapa ett utanförskap där
ungdomar känner att de inte är en del av samhället, och att
de inte fyller någon funktion i vardagen. Denna frustration
leder lätt till förakt för vuxenvärden och de normer och
värderingar som vi anser är grundläggande för demokratin.
Rasism, våld och utanförskap hänger ofta ihop. Genom att
ungdomar får en positiv start i livet minskas risken för en
negativ utveckling. Satsningar på att lösa
ungdomsarbetslösheten är därför inte bara en ekonomisk
fråga utan det handlar om ungdomarnas möjligheter att
komma in och etablera sig i vuxenlivet.

Med hög arbetslöshet hamnar ungdomar ofta i ett sämre utgångsläge på
arbetsmarknaden, än vad äldre arbetslösa personer med mångårig
arbetslivserfarenhet gör. Arbetslösheten bland ungdomar är därför betydligt
högre än bland äldre. Ungdomar förväntas ha både utbildning och
arbetslivserfarenhet, en omöjlig ekvation.

I dag är det svårt för ungdomar utan högre utbildning att konkurrera om
jobben, samtidigt som konkurrensen om högskoleplatserna ökar.
Arbetsrättens turordningsregler och de höga ingångslönerna är andra faktorer
som försvårar ungdomarnas situation på arbetsmarknaden.

Utbildningsplatser är en av de allra billigaste åtgärderna i kampen mot
arbetslösheten. Förutom att antalet arbetslösa sjunker, då de i stället utbildar
sig, så gör deras ökade kompetens dem mer attraktiva på arbetsmarknaden.
Dessutom ökar Sveriges konkurrenskraft med välutbildade människor.

De snåriga ersättningsreglerna för arbetslösa, kombinerat med låga
ersättningsnivåer, innebär att många ungdomar måste söka socialbidrag för
sin dagliga överlevnad. Det finns även en risk för att många ungdomar
fastnar i ett bidragsberoende.

Garantin om att ingen under 25 år skulle behöva vara arbetslös mer än 100
dagar har hittills inte förverkligats. Många ungdomar riskerar att fastna i ett
evigt kretslopp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningsperioder i
öppen arbetslöshet. Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet
vad gäller lönesättning för ungdom. En lägre ingångslön kan vara ett
verksamt sätt att få fler unga i arbete. Ett lärlingssystem med tre- eller
fyraårig utbildning/lärlingstid i dualsystem enligt exempelvis den tyska
modellen (tre dagar praktik och två dagar teori varje vecka med rimlig
ersättning, stigande med tiden) bör utvecklas. Att utveckla praktiksystemet
ytterligare och få till stånd lärlingsutbildning ute i företagen är ett sätt att
garantera ungdomar arbetsmöjligheter och framtida anställning.

Ungdomsgarantin kommunernas ansvar för
unga arbetslösa

En så kallad utvecklingsgaranti infördes för ungdomar under
det gångna året för att de ska sysselsättas. Vi hade hellre sett
en satsning på lärlingsutbildning, skattelättnader inom
tjänstesektorn, flexiblare lönesättning och ny
arbetsrättslagstiftning, det skulle ha gett ungdomar mängder
av ordinarie arbetstillfällen.

Förutom den låga träffsäkerheten, bara 1 356 ungdomar omfattades av
åtgärden under första halvåret 1998, finns det en rad oklarheter beträffande
ansvarsfördelning och ekonomisk fördelning mellan staten och kommunerna.
Det är en förklaring varför bara 204 av landets kommuner hittills tecknat
avtal med staten. Vidare så uppstår det märkliga situationer när vissa
ungdomar får en ersättning på 1.967 kr/månad, vilket är den statliga nivån
och andra får ett kommunalt bidrag som motsvarar socialbidragsnivån.
Förslaget kommer på denna punkt inte att påverka kommunernas
socialbidragskostnader i positiv mening. Därför måste det skattefria bidraget
för dem som står utanför arbetslöshetsförsäkringen höjas i nivå med vad vi
ansett vara rimligt för utbildningsbidraget. Vi anvisar ytterligare 90 miljoner
kronor inom anslagsramen för denna förändring. Vi kan också konstatera att
det statliga bidraget till kommunerna för utvecklingsaktiviteter är för lågt
tilltaget om man förväntar sig kvalitet på insatsen.

Arbetstiden

Mer tid för barnen, familjen och det sociala livet är önskemål
hos många människor. Vi har olika behov under olika tider
av livet. Exempelvis finns oftast önskemål om kortare
arbetstid från småbarnsföräldrar. Under andra perioder av
livet kan det finnas rakt motsatta önskemål. Gemensamt för
båda grupperna är behovet av ökad flexibilitet och nya
arbetstidsmönster.

Arbetstiden påverkar oss på många olika sätt. Det handlar om vilka tider
man ska arbeta för att verksamheten på arbetsplatsen ska kunna bli lönsam
och effektiv. Men det handlar också om de önskemål som finns för det
sociala livet efter arbetstidens slut. Arbete från 8 till 5, måndag till fredag,
är
knappast den norm som efterfrågas längre, varken från arbetsgivare eller
arbetstagare. I stället finns det stor anledning att pröva nya
arbetstidsmönster.

Fler och fler företag arbetar numera med tillverkning enligt just-in-time-
metoder, det vill säga de måste snabbt kunna ställa om produktionen för att
möta uppkomna behov. Att hålla stora lager medför betydande kapital-
kostnader. Det är i dag få företag som klarar den bördan med bibehållen
lönsamhet. Att klara snabb omställning allt efter inkomna order är i dag ett
krav för att företagen ska klara lönsamheten och därmed kunna behålla sina
anställda. En arbetstidslagstiftning som möjliggör ökad flexibilitet
tillsammans med rimliga förutsättningar för företagande är en nödvändighet
för Sverige om vi ska klara jobben och välfärden.

Att kunna påverka arbetstiden har stor betydelse även för arbetstagaren.
Framtidens arbetsmarknad innebär att allt fler får möjlighet att distansarbeta.
Undersökningar har visat att ökat utrymme för självvalda arbetstider ger en
positiv inverkan på arbetsmiljön.

Vi anser att det är arbetsgivaren och arbetstagarna som skall komma
överens om arbetstiden lokalt, d v s vi vill inte lagstifta om en arbetstids-
förkortning. Vi anser att arbetstiden måste kunna vara mer flexibel, t ex
varieras efter säsong och "toppar", d v s konjunkturanpassad arbetstid. Det
finns exempel på företag som sluppit avskeda personal efter att ha infört
konjunkturanpassad arbetstid som innebär att man under vissa tider jobbar
mer än 40 timmar i veckan, andra mindre. Inslag i lönerörelsen som innebär
sänkt arbetstid i stället för höjd lön skall uppmuntras.

Man kan också överväga att införa rätt för två arbetstagare med samma
kompetens och arbetsuppgifter att dela på ett heltidsjobb och fördela
arbetstiden sig emellan, så kallad job-sharing.

Att balansera den enskildes önskemål om arbetstidens förläggning med
verksamhetens behov och kravet på en god arbetsmiljö, blir den kommande
arbetstidslagstiftningens huvuduppgift. Det blir en balansakt som bara kan
klaras med stor öppenhet för nya arbetstidsmönster. I avvaktan på den
proposition om arbetstider som regeringen aviserat lägger vi nu inga
yrkanden i de principiella frågorna om flexiblare arbetstid.

Idag tror många att en allmän arbetstidsförkortning är ett sätt att få fram
fler jobb. Det är dock inte belagt att det skulle bli resultatet. Det är
önskvärt
med fler projekt och försök med förkortad arbetstid och arbetsdelning. Detta
har i viss mån kommit igång via "Försöksverksamhet med sysselsättnings-
skapande åtgärder och Särskilda medel".

Banta AMS

Vi förordar att AMS som central myndighet får mer av
stabskaraktär med möjlighet till ytterligare rationalisering.
En inbesparing skulle då vara möjlig under 1999. Vad gäller
mellannivån länsarbetsnämnderna bör de antingen
regionaliseras eller samordnas med länsstyrelsernas
verksamhet vilket skulle möjliggöra besparingar. Detta
tydliggör att det är fältarbetet på arbetsförmedlingarna som
skall prioriteras, något som regeringen numera också
betonar, samt att de högre organens roll är att stödja de lägre
nivåernas arbete. Sammantaget reduceras anslaget A 1 för
AMV med 100 miljoner kronor.

Ytterligare medel för tillfälliga
personalförstärkningar

Vi anser det riktigt med ett tillfälligt extra tillskott för
arbetsförmedlingsverksamhet. Vi är däremot inte säkra på att
det är den traditionella metoden som ska användas. På senare
tid har flera privata jobbcentrum etablerats med lyckade
resultat. AMV bör använda en del av de extra
resurstillskotten för att stimulera egenföretagarverksamhet
inom denna sektor. Detta för att avlasta den statliga
arbetsförmedlingen men också för att genom ökad
"konkurrens" kunna få såväl kvalitets- som
effektivitetsförbättringar.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Inte heller detta år redovisar regeringen hur
kostnadseffektiva de olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna är. Det är en brist att man ännu inte kan se på
kostnadseffektiviteten för varje åtgärd i förhållande till vilka
fasta arbeten de ger efter en åtgärdsperiod.

Nu när Sverige är inne i en god konjunktursituation är det än viktigare att
arbetsmarknadspolitiken kan bidra till att matcha arbetssökande med de
lediga arbeten som finns, eller som kan förutses uppkomma. Med en total
arbetslöshet på 11,2 procent (september 1998, enligt SCB) är det allvarligt
när vi kan konstatera tendenser till bristyrken och flaskhalsar på arbets-
marknaden. Än så länge är det mest specialister inom olika segment på
arbetsmarknaden som det är brist på. Men det börjar också bli brist på
sjuksköterskor, lärare, byggnadsarbetare, verkstadstekniker etc. Regeringen
pekar i sitt budgetförslag på att en inriktning mot en ökad satsning på
yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning inletts. Av budgetförslaget framgår
att antalet platser på sådana utbildningar ökade med cirka 2 000 platser
mellan 1997 och 1998, eller med 5 procent. Det är en alldeles för blygsam
omfördelning, enligt vår mening. En kraftig omfördelning inom anslaget A 2
till förmån för yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning är nödvändig.

De tillväxtförslag som vi i andra motioner föreslår kommer att leda till ett
mindre behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sammantaget kommer de
kristdemokratiska förslagen att leda till en påtaglig sysselsättningsökning
och därmed kan anslaget till arbetsmarknadspolitiska åtgärder minska. Vårt
budgetförslag innebär bl a en satsning på sänkt skatt inom tjänstesektorn och
en förstärkning av kommunernas och landstingens ekonomiska resurser som
kommer att ge effekter på sysselsättningen inom vården, omsorgen och
skolan. Till de statistiska beräkningarna kan läggas att de som kommer i
reguljärt arbete kommer att generera ytterligare nya arbetstillfällen och
skatteinkomster till stat och kommun vilket i sin tur ger effekter i form av
sysselsättning etc.

Kostnadsutfallet för det samlade anslaget för 1998 verkar nu bli ungefär 1
miljard kronor lägre än vad som budgeterats. Förra året föreslog vi en
minskning med drygt 2 miljarder kronor, vilket hade varit en blygsam
neddragning om kristdemokraternas politik i övrigt fått genomslag. Att
anslagna medel inte fullt ut utnyttjats är en återkommande effekt av den
budgeteringsteknik som regeringen verkar ha satt i system. En alternativ
tolkning är att regeringen inte förmår förverkliga sin egen politik och därmed
utnyttja de medel som anvisats för arbetsmarknadspolitiska insatser.

Vi bedömer att om våra tillväxtförslag genomförs innebär det minskat
behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilket vid en försiktig beräkning
innebär en besparing på 1 400 miljoner kronor för budgetåret 1999.

Krav på AMS

En mer flexibel och lokalt tillämpad arbetsmarknadspolitik
gör det inte möjligt att exakt bestämma hur många
människor som ska finnas i åtgärder. Redovisningen av utfall
i förhållande till budgetplanering visar också denna
svårighet. För att mjuka upp detta synsätt bör istället ett
intervall tillskapas och ett utvärderingssystem som också ser
på kvaliteten i åtgärderna. Riksrevisionsverket (RRV) har
också betonat kvalitetsaspekterna, något som regeringen
säger sig vilja följa. Det vill säga; man bör ha en helhetssyn
där man ser resultat mer i form av reguljära arbeten efter en
åtgärd. Detta måste vara ett mer kostnadseffektivt sätt att se
på arbetsmarknadspolitiken. Med ett genomförande av våra
föreslagna tillväxt- och företagsfrämjande åtgärder kan
intervallet vad gäller arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
budgetåret 1999 ligga mellan 140.000 och 160.000
åtgärdsplatser.

Utbildningsbidrag

Vi kristdemokrater motsatte oss regeringens förslag till
försämringar av utbildningsbidraget för dem som saknar
KAS eller a-kassa. Denna grupp bör ges möjlighet att
utnyttja en lånedel för att komma upp i samma nivå som
tidigare och för att få med andra studerandegrupper
likvärdiga villkor. Vi avsätter i konsekvens med detta
ytterligare 300 miljoner kronor.

Arbetsmarknadsutbildning

Vi kristdemokrater har hävdat att
arbetsmarknadsutbildningen bör knytas närmare, och på sikt
bli en del av, det reguljära utbildningsväsendet. Detta verkar
nu också vara rörelseriktningen. Det reguljära
utbildningsväsendet får på det sättet en naturlig inriktning
mot arbetsmarknaden som i dag i långa stycken saknas.
Arbetsmarknadsutbildningens roll bör vara att underlätta
strukturomvandlingar i samhället, inte att ersätta det
ordinarie utbildningssystemet.

Som tidigare nämnts bör en större del av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna utgöras av yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning.

Datortek och datautbildning

Kvaliteten och effektiviteten i datortekverksamheten har
ifrågasatts på många håll. Statskontoret bör på motsvarande
sätt som för OTA genomföra en studie av
datortekverksamheten för att vi därmed ska få ett säkrare
underlag för en bedömning om den fortsatta verksamheten
för datorteken.

Alla arbetslösa utan dataerfarenhet bör erbjudas utbildning i
grundläggande datakunskap och ta ett datakörkort. Det finns ett speciellt
europeiskt datakörkort (European Computer Driving License) framtaget av
Dataföreningen i Sverige tillsammans med andra dataföreningar i Europa.
Datakörkortet är standardiserat så att samma krav gäller för datakörkort i de
länder som anslutit sig till ECDL. Dataerfarenhet ökar möjligheterna till ett
framtida jobb.

Arbetspraktik samt ALU och API

ALU kritiserades tidigare av Socialdemokraterna, men de
har under sina år vid regeringsmakten nyttjat systemet
maximalt. För att minska antalet arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inrättas enligt budgetförslaget en ny åtgärd,
arbetspraktik. Regeringen föreslår att arbetslivsutveckling
(ALU) och arbetsplatsintroduktion (API) ingår i denna
åtgärd. Det är positivt.

Arbetsgivare som anordnat arbetspraktik ska delfinansiera åtgärden. Efter
en överenskommelse med länsarbetsnämnderna skall anordnaren som regel
betala ett finansieringsbidrag på 3 000 kronor, per månad och person. Det är
bra att grupper såsom utrikes födda och arbetshandikappade kan undantas
från kravet att betala finansieringsbidrag, likaså ideella organisationer som
anordnar arbetspraktik.

Vi menar att det dessutom är viktigt att statliga myndigheter undantas från
finansieringsbidraget. Många ungdomar gör ALU eller API inom statliga
förvaltningar i dag. Insatserna är angelägna och inkräktar inte på ordinarie
arbetsmarknad utan bör fortsätta såvida inte dessa ungdomar får riktiga jobb
eller meningsfull utbildning.

De ekonomiska villkoren för ungdomar och andra i API (arbetsplats-
introduktion) och liknande har försämrats högst avsevärt när regeringen drev
igenom en sänkning av utbildningsbidragen. Ersättningarna är nu på en nivå
som förre arbetsmarknadsministern Margareta Winberg själv kallade
skandalös, ett uttryck hon fällde i samband med diskussionen om lönerna för
feriearbetande ungdom sommaren 1997. Slutsatsen är att ministerns egna
betyg på den förda politiken är "skandalös".

Efter att regeringen avskaffade den ungdomspraktik som fyrklöverre-
geringen införde har man aldrig kommit upp i samma kvalitet och omfattning
som då vad gäller insatser för arbetslösa ungdomar.

Det är viktigt med tydligare avgränsningar för ovanstående åtgärder så de
inte tränger ut ordinarie arbetskraft.

Starta-eget-bidrag

Det finns anledning att understryka vad Riksdagens revisorer
sagt om risken för att starta-eget-bidrag kan bidra till att
tränga undan ordinarie arbetstillfällen. När myndigheterna
beslutar om dessa bidrag måste det stå helt klart att det inte
handlar om snedvridande konkurrens.

Jobbsökaraktiviteter

Liksom vad gäller datorteken bör Statskontoret få i uppdrag
att se över om denna typ av aktivitet har kvalitet och bedrivs
effektivt.

Bidrag till utbildning i företag

Detta bidrag möjliggör exempelvis satsningar av den typ vi
förordat som alternativ till OTA och resursarbeten, nämligen
kompetensutveckling av personal som annars skulle bli
uppsagd.

Feriearbeten

För att åstadkomma feriejobb åt alla gymnasieungdomar
anvisade regeringen 100 miljoner kronor 1998 till kommuner
som kan "stimulera näringslivet" att ordna fler feriearbeten.
Detta nya inslag av köp av arbetstillfällen strider mot
konkurrensreglerna och kommer att ge tydliga
undanträngningseffekter. Vi avvisade därför dessa extra
pengar avsedda för detta ändamål. Regeringen skriver nu
kryptiskt: "Även i fortsättningen ser regeringen det som
angeläget att så många ungdomar som vill kan få ett
feriearbete." Vad regeringen avser med detta är oklart.
Självklart är det positivt om ungdomar kan få ett feriearbete.
Men på det sätt som det sker och kostnaden för det är
väsentlig för att vi kristdemokrater ska stödja en sådan
politik. Vi utgår från att regeringen återkommer till
riksdagen med ett konkret förslag som vi då kan ta ställning
till.

Försöksverksamhet med lokal samverkan

Våra farhågor om att det begränsade försök med lokal
samverkan som regeringen genomfört skulle bli en
halvmesyr har dessvärre besannats. Nu måste istället
regeringen ta steget fullt ut och föra ned beslut, ansvar och
resurser till lokal nivå i enlighet med vad tidigare anförts i
denna motion.

Offentliga tillfälliga arbeten (OTA) och
Resursarbeten (Kalmarmodellen)

Som vi beskrev redan då regeringen införde OTA saknar
denna åtgärd relevans. Av de förväntade 40 000 platserna har
det blivit en tiondel. Nu har också Statskontoret i sin
utvärdering av denna verksamhet rekommenderat regeringen
att överväga att avveckla denna åtgärd, något vi yrkar på.

Liksom vad gäller OTA anser vi att s k resursarbeten bör mönstras ut ur
den arbetsmarknadspolitiska arsenalen. Här handlar det om att skapa ett sorts
B-lag inom offentlig sektor, tidigare anställda som får komma tillbaka, men
med lägre lön.

Vi är väl bekanta med den arbetsmarknadspolitiska situation som gör det
svårt för många att få fäste på arbetsmarknaden. Detta gäller inte minst de
människor som har en gammal utbildning och som förlorat sitt jobb efter
lång yrkesverksamhet. Vår politik tar sikte på att skapa tillväxt genom nya
och växande företag. Det är genom en offensiv näringspolitik som bl.a.
inbegriper skatte-, arbetsmarknads- och finanspolitiken som förutsättningar
för nya jobb på den reguljära arbetsmarknaden kan skapas. Regeringens
politik är fortfarande alltför mycket inriktad på att med konstgjorda medel
ordna sysselsättning istället för stabila arbeten. Tankarna på att upprätta ett
särskilt "arbetslag" på arbetsmarknaden som ska ägna sig åt verksamhet som
enligt kommunernas, landstingens och statens synsätt egentligen är
obehövligt är inte tilltalande. Gränsdragningsproblematiken vid tillskapandet
av dessa sysselsättningstillfällen är oändligt svår. Undanträngningseffekterna
vad gäller ordinarie personal kan också komma att bli stora.

Dessutom andas förslaget en märklig inställning till den offentliga
verksamheten såtillvida att man bedömer att varje äldre person, oavsett
yrkesbakgrund, ska kunna rycka in var som helst inom det offentliga.

Bättre är då att, som vi kristdemokrater föreslagit, säkerställa resurser för
kommuner och landsting så att man kan upprätthålla en god personalbeman-
ning inom prioriterade områden som vård och omsorg och förhindra öppen
arbetslöshet. Att förhindra uppsägningar inom dessa sektorer med särskilda
utbildnings- och kompetenshöjande insatser är också ett redskap som bör
finnas med i den arbetsmarknadspolitiska arsenalen.

Länsarbetsnämnderna ska tillåtas skriva avtal med kommuner och lands-
ting om utbildning/kompetensutveckling när alternativet är öppen arbets-
löshet. Vi står fast vid att offentliga tillfälliga arbeten för äldre och
resurs-
arbeten inte skall finnas med som arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De
riskerar snarast att förvärra arbetslöshetssituationen genom att de kan bidra
till uppsägningar i kommuner och landsting.

Genom att vi avvisar Offentliga tillfälliga arbeten och Resursarbeten som
arbetsmarknadspolitisk åtgärd görs en besparing inom anslaget på 500
miljoner kronor för OTA, 55 miljoner kronor för särskild stimulansersättning
för OTA och 600 miljoner kronor för Resursarbeten för 1999.

Flyttningsbidrag

I konsekvens med våra tidigare yrkanden vidhåller vi att
flyttningsbidraget ska avskaffas. Förslaget om ett
flyttningsbidrag som gäller i hela Norden avvisar vi också.
Vi beräknar därmed en besparing på cirka 200 miljoner
kronor för 1999.

Sabbatsår/friår

Ur arbetsmarknadsmedel bör resurser kunna tas för att
bekosta ett s k sabbatsår - eller som regeringsföreträdare
kallar det, friår - för personer mellan 45 och 55 år. Detta
skulle ge möjlighet för många att komma in på en ny
yrkesmässig bana samtidigt som vikariatsmöjligheten skulle
minska arbetslösheten. Om detta ska komma ifråga måste
företaget som beviljar ett sabbatsår tillsätta en vikarie som är
arbetslös. Ett sabbatsår kan också bekostas av den enskilde
individen genom förtida pensionsuttag. Regeringen bör få i
uppdrag att återkomma till riksdagen med ett förslag i denna
riktning.

Bemyndiganden om ekonomiska förpliktelser

Regeringen anhåller även detta år om ett bemyndigande om
att regeringen får fatta beslut om sammanlagt 55 miljoner
kronor som belastar anslaget påföljande budgetår. Anslaget
avser regeringen "disponera för försöksverksamhet med
sysselsättningsskapande åtgärder och särskilda medel".
Bristen på uttömmande redovisning för hur medlen används
och avses att användas är argument i sig för att avslå
regeringens anhållan. Dessutom finns möjlighet för AMV att
disponera en del av anslaget A 2 för "otraditionella medel".
Det är också AMV som ska bedriva verksamhet, inte
regeringen, varför regeringens begäran bör avslås av
riksdagen. Det innebär att pågående projekt får avslutas men
att inga nya projekt påbörjas. De goda idéer som kan finnas
bör hänvisas till AMV:s anslag för otraditionella medel.

Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade

Det är nödvändigt att tillförsäkra de arbetshandikappade
möjligheten till fortsatt aktivt arbetsliv. De förändringar som
regeringen genomfört för lönebidragsanställda har försämrat
situationen varför en omprövning är nödvändig. I
förordningen för lönebidragsanställda bör på nytt införas en
paragraf som innebär att om risk för uppsägning föreligger
skall en sänkning av lönebidrag ej genomföras. Rätten till en
ersättning på 90 procent vid anställning i ideella
organisationer skall gälla såväl vid nyanställningar som för
dem som innehade anställning efter 1 juli 1995.
Arbetsmarknadsdepartementets tolkningar av de beslut
riksdagen fattade med anledning av regeringens försök att
sänka ersättningsnivån för denna senare grupp har varit
synnerligen olyckliga och skapat stor osäkerhet och oklarhet
när de ska genomföras i praktiken. Det bästa är nu därför att
ha en generös tolkning i de fall där tvister råder och
uppsägningshot föreligger p g a genomförd sänkning av
lönebidraget. Ytterligare 20 miljoner kronor avsätts för detta
under kommande budgetår.

Den särskilda IT-satsning regeringen nu föreslår måste också bli tillgänglig
för handikappade. Det innebär att man skall tillse att nödvändiga hjälpmedel
för att funktionshindrade ska kunna delta i IT-satsningen inberäknas i
kostnaderna för denna satsning.

Forskning och utveckling inom
arbetslivsområdet

Regeringen föreslår återigen en anslagsökning på anslaget
B 3. Den här gången med 34 miljoner kronor. Förra året
bedömde vi att en besparing på 60 miljoner kronor var
möjlig. Det finns därför ingen anledning att frångå
möjligheten till besparingar också under 1999 varför
anslaget reduceras med 90 miljoner kronor. Vi vill också
poängtera vikten av att forskningen inom arbetslivsområdet
verkligen kommer dem som berörs till del.
Implementeringen av forskningsresultat måste prioriteras.

Ny modell för lönebildning

Lönebildningen måste anpassas till dagens krav och
förhållanden. Kunskapssamhället och Sveriges
konkurrenskraft ställer krav på en lönebildning som
stimulerar och uppmuntrar kunskap och kompetens. De nya
formerna för att organisera arbete genom decentralisering,
eget ansvar, krav på flexibilitet och så vidare påverkar också
till en ny lönebildning. Varje arbetstagare är idag i större
utsträckning än förr unik i sin kompetens och sitt kunnande,
vilket gör det svårt att åstadkomma enhetliga former för lön,
arbetstid och andra avtalsbundna villkor.

Det finns två problem med lönebildningen i Sverige. För det första är löne-
strukturen extremt sammanpressad. Många offentliganställda akademiker har
till exempel lägre livslöner än gymnasieutbildade. Utbildning lönar sig dåligt
i Sverige, vilket är förödande för vår framtida konkurrenskraft. Detta
förhållande kan också försvåra rekryteringen av välutbildad personal till den
offentliga sektorn, vilket därmed kan försämra verksamhetens kvalitet.

För det andra har svenska akademiker internationellt sett betydligt lägre
löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i
privat och i offentlig tjänst.

Lönebildningen bör på ett bättre sätt än idag ta hänsyn till löntagarens
kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar jobbet
innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande och
goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa hänsynstaganden att
lönebildningen i större utsträckning bör ske på det lokala planet och vara
individuellt inriktad. Man bör i en mer individuellt inriktad lönebildning vara
ytterst observant på den ojämlika situation som kan uppstå vid en löne-
förhandling mellan en arbetsgivare och en enskild individ. Arbetstagar-
organisationer, som historiskt slutit kollektiva löneavtal, kommer i detta
perspektiv att med all sannolikhet spela en viktig stödjande och rådgivande
roll. Kan man hitta bra former för arbetsvärdering kan detta vara ett viktigt
instrument för att nå en mer objektivt riktig lönesättning.

En av politikernas roller i lönebildningen är att hålla marginalskatterna
nere. Skattereformens mål om en maximal marginalskatt på 50 procent måste
hållas intakt. Likaså bör inkomstskatten sänkas för alla, exempelvis genom
höjt grundavdrag. Dessa skattepolitiska åtgärder skulle verksamt bidra till
låga nominella löneökningar och därmed stärkt konkurrenskraft och ökade
möjligheter till nyanställningar. Vidare är det politikernas ansvar att bedriva
en god ekonomisk politik som ger en stabil ram för lönebildningen. Det
direkta ansvaret för lönebildningen har arbetsmarknadens parter. Löne-
bildningen får inte verka inflationsdrivande. De lagar som i praktiken
reglerar balansen mellan parterna på arbetsmarknaden borde med de 30
senaste årens erfarenheter utvärderas och reformeras.

Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller
lönebildning för ungdom. Lägre ingångslöner kan vara ett verksamt sätt att få
fler unga i arbete. Detta bör i första hand lösas avtalsvägen.

Arbetslöshetsförsäkringen betalas idag genom medlemsavgifter, arbets-
givarnas arbetsmarknadsavgifter och över statsbudgeten. Försäkringen bör i
större utsträckning än idag finansieras genom avgifter från de försäkrade. En
sådan modell kommer att ge incitament för en bättre fungerande löne-
bildning.

Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den
framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel kopp-
ling mellan företagens vinster och de anställdas ersättningar. Arbetsgivarav-
gifter bör inte tas ut på ersättning från ett vinstdelningssystem.

Förenklad och moderniserad
arbetsrätt

I takt med att arbetsmarknaden och behoven förändrats har
det för allt fler blivit allt mer uppenbart att det är hög tid för
en moderniserad, mer flexibel arbetsrätt. Dagens arbetsrätt är
en lagstiftning för dem som har jobb medan förlorarna är de
som ännu inte finns på arbetsmarknaden.

Dagens arbetsrätt är anpassad efter 1970-talets samhälle med stora företag
som förebild och fasta jobb. Vi anser att arbetsrätten måste reformeras för att
passa dagens samhälle med många små företag och kortare anställningar.

Under fyrpartiregeringen genomfördes en rad förändringar av arbetsrätten i
syfte att underlätta för en mer flexibel arbetsmarknad och till de förhållanden
under vilka de mindre företagen lever. Dessa förändringar upphävdes av den
socialdemokratiska regeringen efter maktskiftet 1994. Senare återställde
regeringen delvis återställaren. Dock på ett otillräckligt sätt.

Kristdemokraterna anser att arbetsrätten bör göras mer flexibel och bättre
anpassad till de mindre företagens situation. Det handlar om rätten att
undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning, att fackets
vetorätt vid entreprenader avskaffas och att förbud mot blockad av
enmansbolag införs. Möjligheten till provanställning förlängs till tolv
månader. Vidare vill vi ändra återanställningsrätten så att den minskas till
sex månader för viss arbetskraft, till exempel för personer under 55 år, och
att visstidsanställning vid arbetsanhopning tillåts upp till två år.

Arbetsmarknadsfrågor inom EU

Inom EU har arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten
blivit en allt viktigare fråga. Det står helt klart att
gemensamma initiativ är nödvändiga för att förhindra den
utslagning som den höga arbetslösheten innebär. Ökad
flexibilitet inom arbetsmarknadsområdet (exempelvis
arbetsrätten), lägre löneskatter samt satsning på
tjänstesektorn är några huvudpunkter i de gemensamma
program som upprättats inom EU:s ram.

På dessa punkter har den svenska regeringen haft svårt att ta till sig de
förslag som man enats om. Riksdagen bör därför av regeringen begära ett
handlingsprogram för att omsätta de gemensamma ståndpunkter som EU-
länderna enats om vad gäller arbetslöshetsbekämpning.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadspolitikens inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om målet att halvera den totala arbetslösheten till år 2000 och målet
om andelen sysselsatta år 2004,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föra ned arbetsmarknadspolitiken på den lokala nivån
avseende såväl praktisk hantering som resurser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om långtidsarbetslösa och insatser för att stärka den enskilde
arbetslöse i dennes sociala situation,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ungdomsarbetslösheten och ungdomsgarantin,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nivån på det s.k. skattefria bidraget till ungdomar utan
arbetslöshetsförsäkring,

7. att riksdagen i konsekvens med vad i motionen anförts om det skattefria
bidraget till ungdomar utan arbetslöshetsförsäkring beslutar om följdändring
i 9 § lagen om kommuners ansvar för ungdomar mellan 20 och 24 år,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lärlingssystem,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetstiden,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om besparingar inom AMV,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur de extra resurserna till tillfälliga personalförstärkningar för
arbetsförmedlingsverksamhet skall användas,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändring av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna till enklare
och mer generella system med ökad flexibilitet,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ange nivån på antalet personer i arbetsmarknadsåtgärder i
intervall i stället för i fixa tal,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nivån på utbildningsbidraget för dem som saknar
arbetslöshetsförsäkring,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsmarknadsutbildningen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om datortek,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av jobbsökaraktiviteter,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om feriearbeten,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statliga myndigheter och finansieringsbidraget för arbetspraktik,

20. att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om fortsatt giltighet av
lagen (1996:870) om offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avveckling av resursarbeten,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning/kompetensutveckling för personal inom kommunernas
och landstingens vård- och omsorgsverksamhet,

23. att riksdagen dels avslår regeringens förslag om att godkänna att
flyttningsbidragen till de övriga nordiska länderna för dem som är eller
riskerar att bli arbetslösa införs i enlighet med vad regeringen anför (anslaget
A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder), dels ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flyttningsbidragen i övrigt,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sabbatsår/friår,

25. att riksdagen avslår regeringens förslag om att bemyndiga regeringen
att under 1999, i fråga om ramanslaget A2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
besluta om bidrag som inklusive tidigare åtaganden innebär utgifter på högst
55 000 000 kr efter år 1999,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att om det vid en omförhandling av nivån på lönebidrag
föreligger risk för uppsägning skall en sänkning av lönebidrag inte
genomföras,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nivån på lönebidrag i ideella organisationer,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den extra IT-satsningen skall göras tillgänglig för
funktionshindrade,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bidrag och uppdrag inom arbetslivsområdet,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lönebildningen,

31. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en moderniserad
arbetsrätt i enlighet med vad som anförts i motionen,

32. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett handlingsprogram
för att genomföra de program mot arbetslösheten som EU-länderna
gemensamt kommit fram till,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en kostnadseffektiv syn på arbetsmarknadsåtgärderna i form av
uppföljning av kostnader per åtgärd i relation till hur många som får reguljärt
arbete efter en åtgärd,

34. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anvisar anslagen under utgiftsområde Arbetsmarknad och arbetsliv
enligt följande uppställning:
Anslag
Regeringens förslag
Anslagsförändring
A 1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
4 189 814 000
-100 000 000
A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
21 961 114 000
-3 155 000 000
A 3 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
6 655 092 000
+20 000 000
B 3 Bidrag och uppdrag inom arbetslivsområdet
295 780 000
-90 000 000
Summa för utgiftsområdet
48 274 400 000
-3 325 000 000

Stockholm den 28 oktober 1998

Alf Svensson (kd)

Inger Davidson (kd)

Mats Odell (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Göran Hägglund (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

1Yrkande 2 hänvisat till FiU.