Ansvar för rovdjursförvaltningen

Motion 2024/25:1014 av Kerstin Lundgren (C)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att kräva att åtgärder bör vidtas så att enskilda tamdjursägare inte får bära kostnaderna för samhällets beslutade rovdjursförvaltning och tillkännager detta för regeringen.

2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att uttala vikten av att kunna upprätthålla öppna landskap genom betande får på landsbygden genom småföretag med djurhållning och tillkännager detta för regeringen.

3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av stärkt lokal förankring i viltvårdsdelegation samt inrättande av en viltmyndighet och tillkännager detta för regeringen.

Motivering

Sverige har ett självklart ansvar för att säkerställa en gynnsam bevarandestatus för våra

stora rovdjur. Detta får självfallet konsekvenser för annan verksamhet, inte minst lant

bruksföretag med tamdjur. Helt plötsligt kan en enskild företagare utan egen förskyllan

ställas inför helt nya utmaningar socialt, ekonomiskt, psykologiskt och arbetsmässigt.

Om ett vargrevir plötsligt bildas i deras närhet förändras förutsättningarna att driva

företaget helt. Det kan inte vara rimligt att den enskilda familjen och företagaren ska få

bära en så tung börda för det gemensamma intresset att hävda gynnsam bevarandestatus.

Dagens system är helt oproportionellt. Riksdagen uttalade i samband med sitt beslut 2013 att i syfte att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och förbättra möjligheterna att hålla tamdjur bör

vargstammens koncentration minskas där den är som tätast. Här fanns en markör om

vikten av att samhället gör en avvägning som syftar till att förbättra möjligheterna att

hålla tamdjur. Trots det är det tydligt att ansvaret för att bevara rovdjursstatusen tungt

drabbar enskilda företagare med tamdjur. Det är orimligt.

Molstaberg utanför Södertälje var ett ekologiskt fårföretag med många tamdjur. De

vistades över stora områden och markerna hölls öppna till följd av detta. Företaget och

hela familjen drabbades hårt och kan tjäna som ett exempel på hur en enskild företagare

får bära bördan för upprätthållandet av en livskraftig vargstam. En morgon upptäcktes

att många får var rivna och det konstaterades att det var varg som gjort detta. Sedan

utspelas en lång och krånglig historia. Den enskilde måste helt plötsligt klara av att

stängsla helt nytt. Nu inte för att hålla fåren inne utan för att hålla vargen ute. Det kan

för ett större lantbruksföretag leda till stora kostnader som inte ersätts av oss alla. Idag

ges bidrag till kostnaden för rovdjursavvisande stängsel via landsbygdsprogrammet för

blocklagd mark och blir en miljöinvestering. Icke blocklagd mark ges stöd via

viltskadeanslaget.

Dagens system innebär att den enskilde blir ersatt med ett schablonbelopp som inte

täcker kostnader för att ta bort det gamla och röja för och sätta upp det nya stängslet

samt dessutom att förskott och delbetalningar inte är möjliga. Ingen bank lämnar kredit

på förutsättningen att lantbrukaren kanske får stödet utbetalt. Och till det kommer

osäkerheten om pengar överhuvudtaget finns kvar när utbetalning ska ske, vilket är

långtifrån säkert. Det innebär att den enskilde företagaren plötsligt står inför att rädda

både djuren och företaget genom att hitta kapital på annat håll för att hålla rovdjur ute.

Över en natt ställs den enskilde företagarens hela verksamhet på spel. Vargen och de

system vi skapat är motspelare. Detta är inte rimligt och måste ändras.

Förutom det akuta kan företagaren som djurhållare bli brottsmisstänkt för att inte

stängsla mot rovdjur. Det blir ett brott mot djurskyddslagen och kan föranleda en

polisanmälan, vilket också skedde i fallet Molstaberg. Detta drabbar sålunda en icke ont

anande företagare som över en natt ställs med ansvaret för att säkra den svenska

rovdjurspolitiken. Helt plötsligt förändras också konkurrenssituationen för den enskilde

företagaren i relation till övriga företagare som inte får en varg/ett rovdjur som fattar

tycke för dennes tamdjursbestånd. Sammantaget visar verkligheten att det idag

föreligger en helt orimlig bördefördelning när det kommer till effekter och kostnader för

att upprätthålla en god bevarandestatus för våra stora rovdjur.

Det är väl att ersättningen höjts men det krävs en översyn av regelverket för att

säkerställa att kostnaderna för den svenska rovdjurspolitiken bärs solidariskt av

skattekollektivet. Översynen bör då bland annat sikta till att återföra bidraget till

viltskadeanslaget eller på annat sätt säkerställa att kostnaderna för upprätthållandet av

den gynnsamma bevarandestatusen för våra rovdjur tas gemensamt. Enskilda företagare

måste här hållas skadeslösa.

Samtidigt är det viktigt att viltförvaltningen decentraliseras och att de lokala

viltförvaltningsdelegationernas lokala förankring av berörda stärks för att kunna få en

bättre förankring av viltförvaltningen än vad som idag gäller. På samma sätt är det

angeläget att riksdagens beslut om att regeringen måste tillskapa en särskild

viltmyndighet för att ansvara för jakt och viltförvaltningen genomförs alternativt

förverkligas.

Kerstin Lundgren (C)