Älgjakten

Motion 1988/89:Jo878 av Sigge Godin (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Jo878

av Sigge Godin (fp)
Älgjakten

Skötseln och beskattningen av den svenska älgstammen har stor betydelse för
både samhället och många enskilda människor. Från samhällets synpunkt
utgör älgstammen en viktig naturresurs, som samtidigt kan förorsaka
samhällsekonomin betydande förluster genom skador på gröda och skog
samt allvarliga trafikolyckor. För landets drygt 300 000 jägare innebär
älgjakten ett värdefullt köttillskott i hushållen, på samma gångsom älgjakten
ger dess utövare ett synnerligen uppskattat rekreationsvärde som är svårt att
rättvisande omräkna i pengar. För markägarna medför älgjakten inkomster i
form av kött eller arrendeavgifter, samtidigt som älgarna stundom förorsakar
de enskilda markinnehavarna stora kostnader och förluster i form av skador
på gröda och skog. Under de senaste åren har skogsskadorna uppmärksammats
som ett särskilt stort problem.

Då riksdagen 1987 beslutade om en ny jaktlagstiftning och nya regler för
älgjakten var målsättningen att tillgodose både jaktens och de areella
näringarnas intressen. Det beslut som riksdagen därvid fattade var en
sammanjämkad kompromiss som ansågs fylla de uppställda krav som
föranlett riksdagens behandling av älgjaktsfrågan. Det framstår som självklart
att de som deltog i beslutsprocessen förväntade sig att den praktiska
tillämpningen av riksdagsbeslutet skulle följa vad som direkt angavs i
beslutet samt den lagstiftning som följde av detta beslut. Till viss del har detta
emellertid inte varit fallet.

Vid länsstyrelsernas beslut om älgjakten har det i många fall uppställts
högre krav för jaktutövningen än vad riksdagen avsåg och angav i sitt beslut.
För A-licensområden var den klart uttryckta meningen att dessa skulle bestå
enligt oförändrade regler, med undantag för att det borde finnas möjlighet
att ”något skärpa kraven” i fråga om licensområden som var osammanhängande
och splittrade på många olika skiften. Följdriktigt beslutade riksdagen
om att kravet för A-licens skulle vara att jaktområdet medgav en årlig
avskjutning av minst en vuxen älg. Således exakt vad som tidigare varit
gällande. Lagstiftningen är självfallet helt oförändrad i denna del. Trots detta
frångår länsstyrelserna detta beslut och den fastställda lagstiftningen och
kräver areal för tvä djur.

Aven i fråga om reglerna för registrering av B-licensområden har
länsstyrelserna frångått innebörden i riksdagens beslut. I flera fall har
länsstyrelserna vägrat registrering av B-licensområden fast dessa områden
fyllt de krav som angavs i grunderna för riksdagsbeslutet. Detta förfaringssätt
kan omöjligt accepteras. Vidare har länsstyrelserna genomgående kortat av

jakttiden för B-licenserna till 2-4 dagar, medan de stora jaktområdena fått
extra tilldelningar och förlängda jakttider som i flera fall omfattar även
januari månad. Motivet till de förlängda jakttiderna för de stora jaktområdena
anges vara omfattande skogsskador. Onekligen förekommer det omfattande
skogsskador även på de mindre jaktområdena med B-licens. Innehavarna
av dessa fastigheter undandras dock möjligheten att skydda sin skog
genom jakt de fem dagar som enligt jaktförordningen skall utgöra norm för
B-licensområden. Vid omfattande skogsskador skall naturligtvis alla jaktområden
beredas tillfälle att medverka till en minskning av älgstammen och
därmed förebygga skogsskador. Länsstyrelsernas handläggning av älgjaktsfrågorna
är i dessa avseenden inte konsekvent och objektiv.

Inom norrlandslänen uppgår i många fall den erforderliga arealen för en
A-licens till 300-500 ha. Jaktområden som inte fyller dessa arealkrav är
hänvisade till att söka B-licens. För att få denna B-licens är flertalet av dessa
markinnehavare tvingade till att gå runt i socknen och fråga sin större
markgrannar om lov för att få jaga vuxen älg på sin egen mark. Detta
förfaringssätt är kränkande för alla normala begrepp om frihet och enskild
rätt. Att ”med mössan i hand" tvingas gå runt och fråga grannarna om lov att
jaga på sin egen mark är mer diskriminerande än vad det sedan länge
avskaffade statarsystemet var. Detta kränkande och onödiga påbud bör
omgående avskaffas.

Den jaktliga administrationen hanteras olika länen emellan. Inom Västernorrlands
län har länsstyrelsen i flera avseenden prövat nya vägar för att få
bättre funktion av jaktadministrationen. Således var Västernorrlands länsstyrelse
först med att utarbeta en heltäckande och långsiktig plan för
älgstammens vård och beskattning. Vid utarbetandet av denna plan utnyttjade
länsstyrelsen samtliga regionala resurser i fråga om kunskap och
erfarenheter. Ett flertal län har använt sig av Västernorrlandsmodellen i sina
försök att förbättra sin egen administration. Därmed har Västernorrland
kommit att fungera som banbrytande föregångslän.

I sin strävan att uppnå bästa möjliga resultat av älgjaktsadministrationen
har länsstyrelsen i Västernorrland fullt ut utnyttjat länets båda jägarorganisationer.
Detta har slagit väl ut och varit betydelsefullt för att lösa flertalet
svårbemästrade problem som uppkommit inom länet. Västernorrland har
haft särskilt stora problem med skogsskador som varit sammanhängande
med älgvandringar samt älgjaktens påverkan av cesiumnedfallet. I fråga om
cesiumproblemen bör Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägares länsorganisations
arbetsinsatser för kartläggning och information särskilt uppmärksammas.
En långsiktig lösning av de cesiumdrabbade länens problem
med skogsskador och ändamålsenlig älgavskjutning förutsätter en god
samverkan mellan länsstyrelse, skogsvårdsintressen samt båda jägarorganisationerna.

Då Västernorrland kommit att fungera som föregångslän i fråga om den
jaktliga administrationen, finns det starka skäl att överväga att tills vidare
låta Västernorrland utgöra försökslän för en ytterligare fördjupad samverkan
av den jaktliga administrationen. Detta förutsätter att Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens
Jägares länsorganisation erhåller ett årligt bidrag som
täcker kostnaden för en handläggartjänst. Denna tjänst kan då medverka till

Mot. 1988/89
Jo878

4

förbättrat beslutsunderlag för länsstyrelsen i alla de skiftande frågor sorn rör
jakten och viltvården samt skogsskadorna. Samtidigt kommer denna tjänst
att avsevärt öka möjligheterna till den angelägna uppföljningen av cesiumnedfallets
inverkan på växter och djur. Länsorganisationen av riksförbundet
har förklarat sig berett att satsa ännu mer av egna resurser om bidrag till den
aktuella tjänsten beviljas. Mot bakgrund av de stora kostnader som
älgskadorna medför, är bidraget till ifrågavarande tjänst en låg kostnad i
relation till den nytta som kan uppnås med densamma. Bidraget kan
lämpligen tagas av odisponerade medel ur jaktvårdsfonden eller viltskadefonden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om länsstyrelsernas administration av älgjakten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av kravet om grannarnas lov för att
få registrera B-licensområde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Västernorrland tills vidare skall få utgöra
försökslän för fördjupad samverkan inom jaktadministrationen samt
att Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägares länsdistrikt i Västernorrlands
län erhåller bidrag för en tjänst som handläggare.

Stockholm den 25 januari 1989

Sigge Godin (fp)

Mot. 1988/89
Jo878

5