Lag-Utskottets Memorial N:o 23

Memorial 1868:LU23

4

Lag-Utskottets Memorial N:o 23.

H:o 23.

Ank. till Riksd, Kansli d. 28 Mars 1868, kl. 1 e. m.

Memorial, med förslag till samman] em foting af Kamrarnes
skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets Utlåtande
N:o 9 i fråga om förändrade bestämmelser
angående ordförandeskap i skolråd.

Uti ofvannämnda Utlåtande både Utskottet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad Herr C. Hasselrot i en af honom väckt motion (N:o 18 i
l:a serien) föreslagit, hemställt, dels att Riksdagen ville för sin del besluta, det
23 § i Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 Mars 1862, skulle erhålla följande förändrade lydelse:

“Kyrkoherden eller den hans embete förestår, eller ock annan prestman,
som han för något tillfälle kan dertill förordna, är i kyrkorådet ordförande.

I den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild prestman finnes
anställd, skall han föra ordet, när kyrkoherden eller den, som hans embete
förvaltar, ej är i stämman tillstädes.

Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar samt så många
i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit kände män, som församlingen
finner lämpligt utse.

Ledamöter i skolrådet äro församlingens kyrkoherde, eller den hans
embete förestår samt så många i kyrkostämma valde, för nit om skolväsendet
kände män, som församlingen finner lämpligt utse. Skolrådet väljer inom sig
ordförande och vice ordförande.

I såväl kyrkorådet som skolrådet må ledamöternes antal, ordföranden
inberäknad, icke understiga fem.

Ledamöterne i kyrko- och skolråden väljas för fyra års tid.“

dels ock att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t, derest nämnda beslut vunne Kongl. Maj:ts samtycke, täcktes i öfverensstämmelse
härmed vidtaga de förändringar i Kongl. Stadgan om folkundervis -

5

Lag-Utskottets Memorial N:o 23.

ningen i riket den 18 Juni 1842 och öfriga hithörande författningar, som till
följd af samma beslut blefve erforderliga.

Enligt Utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har Andra Kammaren
bifallit hvad Utskottet sålunda hemställt; hvaremot Första Kammaren antagit
det förslag till förändrad lydelse af 23 § i förstnämnda Kongl. Förordning, som
Herr Faxe i en vid Utskottets Utlåtande fogad reservation framställt, äfvensom
det i samma reservation förekommande förslag till underdånig skrifvelse, och
har Första Kammaren alltså för sin del beslutat, dels att ifrågavarande § borde
erhålla följande förändrade lydelse:

“Kyrkoherden, eller den hans embete förestår, eller ock annan prestman,
den han för något tillfälle kan dertill förordna, är i kyrkorådet ordförande.

I den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken ständig prestman finnes
anställd, skall han föra ordet, när kyrkoherden, eller den, som hans embete
förvaltar, ej är i stämman tillstädes.

I skolrådet skall jemväl kyrkoherden, eller den hans embete förestår,
vara ordförande, derest ej stiftsstyrelsen, på anmälan af kyrkoherden, eller eljest,
finner skäl att annan ordförande förordna.

Ledamöter i kyrkorådet — — — utse.

Till ledamöter i skolrådet eger församlingen likaledes att å kyrkostämma
utse lämpligt antal för nit om skolväsendet kände män.

Skolrådet väljer inom sig vice ordförande.

I så väl kyrkorådet — — fem.

Ledamöterne —• — tid.“

dels ock att Riksdagen skulle uti underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t, derest ett sådant beslut vunne Kongl. Maj:ts samtycke, måtte
täckas i öfverensstämmelse dermed vidtaga de förändringar i Kongl. Stadgan
om folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842 och öfriga dithörande författningar,
som till följd af samma beslut må blifva erforderliga.

Vid sådant förhållande har Utskottet, jemlikt § 63 Riksdagsordningen,
till åliggande att söka, så vidt möjligt är, sammanjemka de olika meningarne
och med förslag derom till Kamrarne inkomma. En jemförelse mellan de beslut
i ämnet, som af Kamrarne blifvit fattade, visar emellertid, att dessa beslut,
för så vidt de afse ordförandeskapet i skolråd, icke blott äro skiljaktiga derutinnan,
att Första Kammaren endast medgifvit undantag i vissa fall från
kyrkoherdes sjelfskrifvenhet till berörda befattning, under det att Andra Kammaren
velat helt och hållet afskaffa samma sjelfskrifvenhet, utan äfven gå i
alldeles motsatt rigtning mot hvarandra, i det Första Kammaren åt stiftsstyrelserna
öfverlemnat skolrådsordförandes tillsättande i vissa fall, men Andra
Kammaren, lika med Utskottet, ansett valet af sådan ordförande alltid böra af
skolrådet verkställas. Då en sammanjemkning af dessa meningar icke synes

6

Lag-Utskottets Memorial N:<> 23.

Utskottet möjlig; men Kamrarne deremot varit ense i att besluta, det vice
ordförande i skolråd skall af skolrådet bland dess ledamöter utses, finner Utskottet
sig nu endast böra hemställa, att Kamrarne måtte, med frångående af
sina förut i ämnet fattade beslut, för sin del sammanstämmande besluta:

att § 23 i Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

“Kyrkoherden, eller den hans embete förestår, eller ock
annan prestman, den han för något tillfälle kan dertill
förordna, är i kyrkorådet ordförande.

I skolrådet skall jemväl kyrkoherden, eller den hans
embete förestår, vara ordförande.

I den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild
ständig prestman finnes anställd, skall han föra ordet,
när kyrkoherden eller den, som hans embeteförvaltar, ej är
i stämman tillstädes.

Ledamöter1 i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar,
samt så många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och
nit kände män, som församlingen finner lämpligt utse.

Till ledamöter i skolrådet eger församlingen likaledes
att å kyrkostämma utse lämpligt antal för nit om skolväsendet
kände män.

Skolrådet väljer inom sig vice ordförande.

I såväl kyrkorådet, som skolrådet, må ledamöternes
antal likväl, ordföranden inberäknad, icke understiga fem.

Ledamöterne i kyrko- och skolråden väljas för fyra
års tid.“

Då sålunda ingen förändring skulle ega rum i nu gällande bestämmelse
om kyrkoherdes sjelfskrifvenhet såsom ordförande i skolråd, torde den af Kamrarne
hvar för sig beslutade underdåniga skrifvelsen till Kongl. Maj:t om vidtagandet
af erforderliga ändringar i Folkskolestadgan jemte öfriga dithörande förordningar
icke vidare påkallas, utan beslutet härom få
anses hafva förfallit.

Stockholm den 27 Mars 1868.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Lag-Utskottets Memorial N.-o 23.

7

Reservationer:

af Hen- Ribbing: “Emot det slut, hvartill Utskottet kommit, för så vidt
fråga är om ordinarie ordförande i skolrådet, får jag af formela skäl reservera
mig. Då det försök till sammanjemkning af olika beslut, hvilket enligt § 63
åligger Utskott, till följd af beskaffenheten af ifrågavarande olikhet, ej lyckats
Utskott, har den vanliga praxis hittills vant att Utskott i sitt förnyade Utlåtande
till antagande föreslagit antingen det beslut, som under ståndsriksdagarne
hade de flesta Ståndens bifall, eller ock då förr två Stånd stadnat emot tvä eller
nu de båda Kamrarnes beslut vore olika, återupprepat sitt första, af två Stånd eller
en Kammare antagna beslut. I förevarande fall åter har Utskottet, i den punkt der
Kamrarne stadnat i olika beslut, nemligen i fråga om den ordinarie ordföranden i
skolrådet, efter att hafva ansett sammanjemkning af dessa beslut omöjlig, icke afgifva
något förslag till beslut, utan i stället stadnat vid det rent negativa slut att
anmärka, det fråga om ändring i förevarande fall förfallit. Den olika praktiska
betydelsen af nämnda båda sätt att förfara, är lätt att finna. Enligt det förra
stod det den ena Kammaren fritt att, när ärendet, på grund af Utskottets andra
betänkande, ånyo förekom, medelst accederande till Utskottets af ena Kammaren
gillade förslag, vinna en ändring i det bestående; enligt det sednare
sättet åter är hvarje fråga, i hvilken Kamrarne stadnat i olika beslut vid
första behandlingen, såvida sammanjemkning af Utskott ej kan åstadkommas,
ovilkorligen fallen. Jag anser eu sådan tillämpning af föreskriften i § 63 ej
vara den enda lagenligt möjliga, till stöd för hvilken åsigt jag endast behöfver
åberopa den motsatta praxis såväl vid sistlidne riksdag, som förut — anmärkande
att förra Riksdags-ordningens föreskrift i detta hänseende väsentligen öfverensstämmer
med den nu gällande. Jag anser deremot samma förfaringssätt
onödigtvis ställa saken i fråga om bifall eller afslag på sin spets, då man
erinrar sig att enligt § 59 samma ärende, såvidt möjligt är, skall af båda Kamrarne
samtidigt behandlas. Det kan nemligen alltförväl hända att ett ärende
är af den art, att ena Kammaren, heldre än att låta status quo qvarstå, vill
gå in på andra Kammarens beslut om ändring äfven med frånträdande af sitt
eget först fattade beslut. Möjligheten häraf, eller valet deremellan och afslag
finnes för Kammaren, om Utskott följer den förra praxis i ifrågavarande fall,
hvaremot, med den nu af Lag Utskottet iakttagna, en af båda Kamrarne önskad
och beslutad förändring kan blifva afklippt endast af det skäl, att den
ena Kammaren, idet ögonblick den beslutar sättet för sådan ändring, ej känner huru

8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24.

andra Kammaren samtidigt fattar beslut i samma hänseende. Anmärkas bör
ock att endast enligt förra förfaringssättet en verklig analogi finnes mellan behandlingen
af frågor, som af ständigt Utskott behandlats, och sådana, som remitterats
till tillfälligt Utskott, vid hvilka sistnämnda vanligen den Kammare,
som sist beslutar, alltid känner andra Kammarens beslut och sålunda, ifall ej
båda Kamrarnes öfverensstämma, har valet mellan att antaga sistnämnda,
beslut eller definitivt afslag. Enligt mitt förmenande hade Lag-Utskottet alltså,
i stället för sin nu gjorda förklaring att ärendet förfallit, bort förnya sitt
förra af Andra Kammaren antagna förslag, derest det ej ansett sig i stället
böra föreslå reservantens af Första Kammaren antagna; följaktligen i hvarje
fall framställa ett •positivt förslag till Kamrarnes bifall eller afslag.

af Herrar Rosenberg och Rätter Sv. Ersson.

j%:o 24.

Ank. till Riksd. Kansli d. 28 Mars 1868, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af gällande
stadganden rörande verkställighet af Konungens Befallningshafvandes
och Underrätts utslag.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till Lag-Utskottets behandling remitterad
motion, N:o 7, har Herr C. J. Storckenfeldt förmält, att orsaken, hvarför
misstroendet till realsäkerheten i så betänklig grad tilltagit, vore att söka
i nuvarande lagstiftning, som, särdeles då fråga vore om fast egendom, lemnade
en tredskande gäldenär eller nyttjanderätts innehafvare ett rikt fält för trakasserier,
så att ofta åratal förginge, innan man kunde erhålla liqvid för eu förfallen
intecknad fordran, innan man komme i besittning af en vid exsekutiv

auktion