Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Varsel i Norrbotten

Interpellation 2008/09:182 av Stenberg, Maria (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2008-12-03
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2008-12-03
Svar fördröjt anmält
2008-12-11
Sista svarsdatum
2008-12-17
Besvarad
2009-01-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 3 december

Interpellation

2008/09:182 Varsel i Norrbotten

av Maria Stenberg (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Nu har lågkonjunkturen kommit också till tillväxtregionen Norrbotten. På kort tid är omkring 600 jobb hotade i stora och små företag. En del visstidsanställda får gå med kort varsel, utan någon uppsägningstid.

Det är framför allt trähusindustrin som har drabbats hårt. Inom Trä- och skogsfacket menar man att branschen redan är mycket illa ute, även om man inte har sett slutet ännu.

Också inom verkstadsindustrin har man problem. Det är ett stort antal uppsägningar av vikarier, varsel på mindre företag och produktionsstopp på större företag som har aviserats under en kort tid.

Inte heller basindustrierna klarar sig undan krisen. Både skogs- och gruvnäringen har varslat om uppsägningar. Det gäller även LKAB, som har sagt upp 250 visstidsanställda, trots att man samtidigt genomför stora investeringar.

Den tidigare starka tillväxten i Norrbotten gynnade enligt SCB främst männen. De fick fast anställning i avsevärt större omfattning än kvinnorna, som fick nöja sig med tidsbegränsade anställningar. I och med att kommunerna nu tvingas till nedskärningar och handeln minskar är det kvinnorna som först blir arbetslösa. Men männen kommer strax efter, när varslen utlöses i uppsägningar.

Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern att vidta för att motverka effekterna av varslen och uppsägningarna i Norrbotten?

Debatt

(16 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:182, Varsel i Norrbotten

Interpellationsdebatt 2008/09:182

Webb-tv: Varsel i Norrbotten

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 30 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Maria Stenberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka effekterna av varslen och uppsägningarna i Norrbotten. Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av det ökande antalet varsel och den ökande arbetslösheten i dels Dalarna, dels Sverige. Inledningsvis vill jag säga att jag har besvarat många andra interpellationer och riksdagsfrågor med liknande frågeställningar. Regeringen har presenterat ett omfattande arbetsmarknadspolitiskt paket, vilket jag har redogjort för i mitt skriftliga svar som jag lämnade den 10 december 2008 avseende åtgärder för att mildra effekterna av varslen i Örebro län. Paketet finns närmare redovisat i propositionen Åtgärder för jobb och omställning (prop. 2008/09:97) som regeringen nyligen lämnat till riksdagen. I propositionen finns svar på Maria Stenbergs och Peter Hultqvists frågor, och därför sammanfattar jag endast kort propositionens innehåll. Regeringens politik har skapat förutsättningar för en hållbar ekonomisk utveckling och frigjort resurser för att hantera den rådande konjunkturavmattningen. För att möta de företag och människor som drabbas av varsel och nedläggningar har regeringen gett regionala samordnare i uppdrag att för regeringens räkning samordna insatserna lokalt och regionalt. Dessutom har regeringen inrättat en nationell samordningsfunktion i form av en statssekreterargrupp samt även presenterat ett stimulanspaket som omfattar ca 23 miljarder kronor under åren 2009-2011. Paketet innebär bland annat att regeringen intensifierar förmedlingsverksamheten, utökar antalet platser i arbetspraktik, inför praktisk kompetensutveckling, förstärker nystartsjobben för att hjälpa de långtidsarbetslösa, satsar på fler utbildningsplatser inom yrkeshögskolan och kommunal gymnasial vuxenutbildning (yrkesvux) samt föreslår att arbetslösa ska kunna få studiemedel med den högre bidragsnivån vid studier inom kommunal gymnasial vuxenutbildning med yrkesinriktning. Dessutom föreslår regeringen stärkta infrastruktursatsningar och införandet av en skattereduktion också för reparation, underhåll samt om- och tillbyggnad (ROT-arbete) för att stärka efterfrågan på arbetskraft inom byggsektorn. Detta är en kraftfull satsning som innebär att ca 60 000 personer 2009, 70 000 personer 2010 och 30 000 personer 2011 bereds möjlighet till antingen arbete, utbildning eller annan sysselsättning.
Maria Stenberg (S)
Anf. 31 Maria Stenberg (S)
Fru talman! Jag får börja med att tacka ministern för svaret, även om jag måste erkänna att jag tycker att det har tagit alltför lång tid för ministern att svara eftersom jag lämnade in denna interpellation den 3 december. Det känns alltid som att jag måste börja med att påminna om att Sverige är ett avlångt land och att det i sin tur innebär att förutsättningarna för människor och för företag kan vara olika. Jag kan säga att Norrbotten består av 25 procent av Sveriges landareal men att vi norrbottningar tyvärr är endast 2,8 procent av Sveriges befolkning. Som ni förstår kan det då vara långa avstånd och glest mellan folk. Det innebär att den som blir av med jobbet eller varslas kan ha väldigt långt till ett nytt jobb eller en möjlighet till utbildning. När nu varselvågen sköljer in över Norrbotten och 663 människor blev varslade om uppsägning bara i december månad skakar det om livet både hos människor och i företag där hemma. Känslan att bli varslad, att verkligen förlora jobbet eller gång på gång söka jobb och ändå inte få något jobb, är nog snarlik hos alla människor oavsett var i landet man bor. Men förutsättningarna, som sagt var, kan vara totalt olika beroende på var du bor och var du lever ditt liv. Det är klart att det är skillnad för människor som bor nära städer och därmed har närmare till att söka nya jobb och utbildningsmöjligheter. Därför blir avstånden speciellt påtagliga för oss glesbygdsbor. Nej, förresten: Avstånden blir högst påtagliga för alla som förlorar jobbet, eftersom den moderatstyrda regeringen skyndar sig att besluta att arbetslösa minsann inte behöver en enda dag till att ställa om hela sitt liv för att kanske kunna ta det där nya jobbet eller utbildningen som fanns 25 eller 105 mil bort från familj och hem. "Omställningstid" brukar det heta, men det gäller tydligen inte för människor som förlorar jobbet. Under år 2008 varslades 2 360 norrbottningar, men hur många som redan har fått lämna sitt jobb är det svårt att hitta i statistiken eftersom visstidsanställda inte finns där. En tredjedel av alla dessa varsel i Norrbotten under 2008 finns inom den offentliga sektorn, det vill säga undersköterskor, lärare, kokerskor och elevassistenter - med andra ord: välfärdsarbetarna. Det finns nog ingen utom möjligtvis regeringen som tror att vi har sett slutet på varslen som tvingas fram inom kommun- och landstingssektorn. När krisen nu slår skoningslöst ned i välfärden, hos ungarna på skolan och hos de gamla på sjukhemmen, finns det kommuner som Luleå som faktiskt vädjar om stöd från regeringen, men tyvärr gör de det för döva öron. Den moderatstyrda regeringen vägrar att lyssna på kommunerna. Inget stöd finns i sikte för kommunerna. Min fråga blir naturligtvis: Varför, arbetsmarknadsminister Littorin, hörsammar regeringen inte kommunernas vädjan?
Peter Hultqvist (S)
Anf. 32 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern! Lågkonjunkturen slår nu mycket hårt. Arbetsförmedlingens prognoser pekar på att antalet arbetslösa kommer att öka från 6,2 procent till ca 9 procent år 2010. Hela 145 000 personer färre kommer att ha ett arbete: Samtidigt räknar regeringen i sin egen budget med ökade utgifter för socialbidrag under både 2009 och 2010. Det är allt fler som blir beroende av samhällets yttersta skyddsnät. I Dalarna räknar Arbetsförmedlingen med att 1 400 personer färre kommer att vara i arbete i slutet av 2009. I industrisektorn blir det 700 färre jobb, i byggsektorn 100 jobb färre, och inom offentlig sektor blir det en minskning med 800. Däremot räknar man med en ökning med 200 jobb inom den privata tjänstesektorn. Varslen i Dalarna har ökat månad för månad under hösten. I augusti var de 69, i september 104, i oktober 171, i november 603 och i december 962. Farhågorna är stora för att det under våren kommer att bli en andra varselvåg i företag som redan har varslat vid ett tillfälle. Situationen känns skakig, orolig och instabil. Arbetsförmedlingen i länet tror att arbetslösheten kan komma att öka från i dag ca 6 000 personer till i värsta fall 13 000 arbetslösa 2010. I kommunerna i länet och i landstinget ligger nu stora sparbeting. Det handlar om indragna tjänster, nedlagda verksamheter och kvalitetsförsämringar. Det spelar i stort sett ingen roll att regeringen påstår sig ha skickat pengar till kommunerna och landstinget. Så ser det ut i kommun efter kommun - ingen nämnd, ingen glömd. Det ekonomiska läget är bland annat på grund av nya och kraftigt försämrade skatteprognoser mycket kärvt. Varsel och uppsägningar väntar i den offentliga sektorn. Till sommaren kommer en stor och viktig grupp ut på arbetsmarknaden, nämligen de som slutar gymnasiet våren 2009. I Dalarna handlar det om 4 067 personer. Detta gäller alltså för år 2009. 2010 handlar det om 4 053. Vad kommer dessa personer att möta för verklighet, och vilka resurser är regeringen beredd att sätta in för att de inte ska bli arbetslösa? Jag vill också påminna om Ungdomsstyrelsens rapport från november 2008, där man konstaterar att 90 000 ungdomar, 14 procent av alla unga mellan 20 och 25 år, under ett år inte hade haft vare sig utbildning eller arbete. Min första fråga till ministern är: Vad är regeringen beredd att göra för att människor i företag som nu har låg produktion ska kunna övervintra och komma igen på sina jobb när konjunkturen vänder? Fråga 2 är: Kommer regeringen att avsätta mer pengar till kommuner och landsting för att undvika varsel, uppsägningar och kvalitetsförsämringar? Fråga 3 är: Är regeringen beredd att vidta några åtgärder för att alla de som nu går ut gymnasiet inte ska tvingas till arbetslöshet?
Kurt Kvarnström (S)
Anf. 33 Kurt Kvarnström (S)
Fru talman! Dalarna är ett län som är starkt beroende av sin basindustri, ministern. Jag tänkte i mitt anförande lite grann beröra situationen i stålindustrin, som är väldigt betydelsefull inte bara för vårt län utan också för hela landet. Varslen har även på det området duggat tätt. På Outokumpu i Avesta är de 260 - mer än var fjärde - i Smedjebacken, en ännu mindre ort, är de 160, och på SSAB i Borlänge är de 200. Det är de senaste siffrorna vi har från tiden runt årsskiftet. Den specifika situationen i Avesta, som är min hemort, är den att Outokumpu, som har stora planer på att investera, har skjutit upp investeringsbesluten. Delvis har man beslutat om investeringar som också är genomförda, men den större investeringen på drygt 5 miljarder har man i det här läget med en sämre orderingång naturligtvis valt att skjuta framåt i tiden. Den stora utmaning jag möter när jag möter företag och fackliga organisationer är frågan hur man ska hitta resurser för att på ett bra sätt när konjunkturen vänder kunna möta en internationell marknad för det speciella stål som tillverkas i Avesta, en marknad som också ser ut att växa. Då är det överlevnadsfrågan för industrin som är det viktiga. Mycket av den diskussion jag möter i företagen är den diskussion vi hade på 1970-talet när den så kallade 25-kronan fanns i bilden. Då gick samhället in och gav stöd till företagen när man bedrev utbildning. Inom parentes kan vi säga att behovet av utbildning i industrin är väldigt stort. Under den extrema högkonjunkturen de senaste åren har man inte riktigt gett utrymme för att utbilda personal. Nu ser man en möjlighet, men man har svårt att finansiera det. Här skulle jag vilja ställa frågan: Hur ser ministern på den typen av lösning, där man faktiskt kan behålla personal och få ett stöd från samhället för att vidareutbilda alla kategorier av personal för att sedan stå bättre rustad för framtiden? Jag tror att detta var en bra modell, och den borde man allvarligt ta upp och fundera på för att klara att möta framtiden på ett bra sätt. I svaret tar ministern också upp samordnade insatser som regeringen har gjort för att samla upp de synpunkter som kommer in. Då skulle jag vilja ställa frågan: Vad har samordnarna från Dalarna redovisat till regeringen? Vad är det för behov av insatser som man redovisar från samordnarna? Och vilka slutsatser har regeringen dragit av de förslag som har kommit från länet?
Patrik Björck (S)
Anf. 34 Patrik Björck (S)
Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för ännu en debatt här i kammaren! Jag tänkte börja med att se bakåt. Det är viktigt att kunna sin historia om man ska kunna förstå vad som händer. Jag debatterar nu med en minister som säger sig tillhöra det nya arbetarpartiet och det nya moderata partiet. Det finns mycket nytt. Då skulle man kunna bli lite imponerad. Underförstått är ju något nytt något positivt och något gammalt är något dåligt. Men när det gäller den politik som arbetsmarknadsministern står för kan jag upplysa åhörarna här om att det inte finns något nytt i den. Jag läste häromdagen en fantastisk bok, utgiven av Sveriges Kommuner och Landsting, som beskriver välfärdens historia i Sverige. Den heter Vem har ansvar för välfärden? Där går man igenom olika delar av den svenska arbetsmarknadspolitiken. När jag kom till en av dessa delar kände jag plötsligt igen något som jag tyckte att jag hade hört förut. Man konstaterade att ministern står för en politik som säger sig inte längre behöva befatta sig med sysselsättningsskapande åtgärder under krisår. Det är den politik som ministern står för. Ministern anser också att fullt arbetsföra personer i princip inte ska behöva sakna sysselsättning under förutsättning att de accepterar de villkor som erbjuds på arbetsmarknaden. Det är den politik som ministern står för. Då undrar man: Var har jag hört detta, och var har jag sett detta? Jo, det är när jag läser en beskrivning av 1871 års fattigvårdslag som jag inser att den ordagrant återger de nya moderaternas arbetsmarknadspolitik. Det är fantastiskt, för då inser man plötsligt att den politiken inte är ny. Den är gammal och möglig och farlig att förtära, precis som allting som är för gammalt. Det som ministern letar fram i skåpen är 1871 års fattigvårdslag, och han kallar det för en modern arbetsmarknadspolitik. Det säger jag bara upplysningsvis. Nu ska jag egentligen gå över till interpellationen. Jag skulle vilja fullfölja de frågor som har ställts av Kurt Kvarnström, Peter Hultqvist och Maria Stenberg. Vi har haft många sådana här debatter, säger arbetsmarknadsministern i sitt svar. Det är sant. Inte bara i Örebro och Norrbotten och Dalarna, utan även i Skaraborg, har det funnits många förtvivlade rop på hjälp. Jag, som ledamot från Skaraborg, har fått ta del av väldigt mycket förslag och funderingar kring hur man skulle kunna ta sig ur den här krisen, om man då kan lämna 1871 års fattigvårdslag bakom sig och våga steget in i en modern arbetsmarknadspolitik. Ett av de moderna förslag som har kommit är just det som Kurt nu tog upp, att man skulle kunna hjälpa folk med utbildning och att vara kvar i företagen och göra företaget och de anställda starkare tills krisen är över. Människorna i Skaraborg och runt om i landet har slängts mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen har statssekreteraren från Näringsdepartementet sagt: Jo, självklart, vi jobbar med frågan. Nästa dag har näringsministern kommit ut och dementerat och sagt: Absolut inte. Sådan där gammaldags socialdemokratisk politik ska vi inte föra. Nästa dag läser jag mina lokaltidningar. Där lovar det lokala kommunalrådet detta: Jo, visst ska vi göra så här, för här har vi många arbetslösa på Volvo i Skövde. Självklart ska vi göra detta. Nästa dag träffar jag statssekreteraren i utskottet och frågar: Kan man göra en sådan här lösning och utbilda folk innan de blir arbetslösa? Då säger han: Nej, jag blev nog felciterad. Döm om min förvåning när jag slog upp Göteborgs-Posten i morse och läste att ett antal riksdagsledamöter har varit och träffat Volvochefen och lovat honom att man ska göra en satsning på utbildning för anställda, så att de inte blir arbetslösa. Det skulle vara spännande att höra: Har man nu för femte gången ändrat uppfattning, eller vad kommer ministern att ge för svar här? Är det möjligt att genomföra en sådan lösning eller inte? Det är väldigt många som väntar på det svaret. Vi vill ha ett riktigt svar nu och inte ett sådant här velande.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 35 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Först och främst ber jag naturligtvis Maria Stenberg om ursäkt för det sena svaret. Jag missade några tillfällen för interpellationsdebatter i december delvis som resultat av EU-arbete och annat. Låt oss vara överens - om det är jag nog överens med alla motdebattörer här i dag - om att den internationella finanskrisens härjningar på svensk arbetsmarknad är någonting som vi alla är både bekymrade och oroliga över. Man skulle kunna uttrycka sig med pregnans och prata om år av en viss typ - ni vet ungefär vad jag menar. Detta innebär dock inte att man står handfallen eller inte har en arsenal av åtgärder att försöka hantera och möta den här krisen med. Jag ska försöka besvara de olika frågor som har kommit upp. Jag noterade att Maria Stenberg pratade om omställning och flytt och underförstått, naturligtvis, om den slopade hundradagarsregeln, antar jag. Det är bara att konstatera att det är samma typer av skyddsregler som finns i dag i arbetslöshetsförsäkringen som fanns 2005 eller, för den delen, under lågkonjunkturen 2001-2002. Det handlar om tolvtimmarsregeln, den sociala hänsyn som ska tas till familj och liknande. När det gäller stödet till kommunerna, som är en fråga som har kommit upp på flera olika håll, vill jag trots allt påminna om en sak. Om man läser SKL:s rapport, som presenterades rätt nyligen, ser man att den pekar på fortsatt ökade skatteintäkter under 2009, förvisso i en lägre takt än 2008. Det är klart att med 8 miljarder mer i utrymme för kommunerna, tack vare den sänkta arbetsgivaravgiften, är ändå bedömningen att det här året är hanterbart. Vad som gäller för 2010 får vi naturligtvis återkomma till i det ordinarie budgetarbetet. Där har till exempel finansministern redan angivit beredskap för både fortsatt diskussion och analys, och det finns säkert anledning att komma tillbaka till det senare. Peter Hultqvist pratar med stor oro, som jag delar, om de 4 067 nya ungdomar som lämnar gymnasieskolan i juni. Jag delar helt och fullt den oron. När vi går ned i lågkonjunktur - så ser det traditionellt ut, inte bara i Sverige utan överallt - är det naturligtvis de med svagast förankring som puttas ett steg längre bak i kön. Det är de unga. Det är personer med utländsk bakgrund. Det är personer med långtidsarbetslöshet, sjukdomar och vad det nu kan vara. Inte minst ungdomar har traditionellt sett i Sverige en svag position på arbetsmarknaden, delvis till följd av höga ingångslöner och, naturligtvis, en situation som gör att det har varit svårt under lång tid för ungdomar att ta sig in. Ni lämnade efter er 100 000 ungdomar i utanförskap när vi tog över - det tredje sämsta landet i Europa. Det är naturligtvis någonting som vi har all anledning att vara oroliga för och ta itu med. Därför är det glädjande att så många har lämnat utanförskap och fått ett arbete att gå till bland ungdomarna. Jag skulle kunna säga att det är en väldig tur att inte Socialdemokraterna regerar, för då hade de här 4 067 ungdomarna mötts av dubbelt så hög arbetsgivaravgift som de nu möts av. Jag skulle gärna vilja höra Peter Hultqvist förklara för de 4 067 ungdomarna varför det ska vara lättare att anställa dem när det är dubbelt så dyrt att anställa dem. Det är för mig obegripligt. I grunden handlar det om sunda statsfinanser, ett fungerande banksystem, det faktum att vi har den mest expansiva finanspolitiken i hela Europa och därtill de 23 miljarder som vi presenterade i början av december och som finns i den proposition som jag hänvisade till i svaret. Patrik Björck citerar lagstiftning från 1870-talet. Med all respekt Patrik Björck, men inte ens Patrik Björck kan väl tro på det han säger i det här fallet? Det är 23 miljarder på tre år. Det är 60 000 personer bara i år som omfattas av detta. Det är 70 000 år 2010 och 30 000 år 2011. Det låter inte riktigt som den verklighetsbeskrivning som Patrik Björck levererar. I min nästa omgång ska jag prata mer om den fråga som jag tycker är väldigt intressant och viktig. Hur kan vi möta den konjunkturuppgång som så småningom kommer? Det gäller alltså frågan om olika typer av utbildningsinsatser. Men min talartid är ute just nu. Jag återkommer.
Maria Stenberg (S)
Anf. 36 Maria Stenberg (S)
Fru talman! När arbetsmarknadsminister Littorin påtalar att kommunerna har fortsatt goda skatteintäkter vill jag bara nämna att arbetslösheten i Övertorneå är 8,5 procent. I Pajala är den 6,9. I Haparanda är den 6,8. Socialbidragskostnaderna har ökat med 60 procent i Haparanda och 46 procent i Överkalix, på tal om den stabila ekonomiska situationen för kommunerna. Arbetslösheten har faktiskt ökat med 17 procent under ett år i Norrbotten. När den moderatstyrda regeringen tog över makten år 2006 fanns det ca 6 300 arbetslösa norrbottningar. I dag är det faktiskt över 7 000 arbetslösa norrbottningar. Det om något kan vi väl nu kraftfullt likna vid vad som brukar vara en viss annan moderat ministers favorituttryck: massarbetslöshet. Massarbetslösheten sprider sig som en löpeld över Norrbotten och övriga Sverige just nu. Som jag sade tidigare är 7 000 norrbottningar arbetslösa och väntar på ett nytt jobb eller chansen till en utbildning eller kompletteringar av sin utbildning. Jag tvivlar faktiskt starkt på att norrbottningarna tycker att det räcker med att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i sitt svar till Norrbotten konstaterar att han redan har svarat på liknande frågor och hänvisar till en debatt som handlar om Örebro läns situation. Norrbottningarna nöjer sig inte med ett sådant svar från en ansvarig regering och dess statsråd. Jo, jag har läst i regeringens proposition Åtgärder för jobb och omställning som handlar om stöd till nya arbetslösa i form av mer coachning och praktik. Men det är absolut ingenting till arbetsgivare, företagare, som nu ska ta emot och hjälpa de här arbetslösa med en praktikplats. Tror verkligen inte regeringen att även företagarna är klämda till max i dagsläget? Det handlar om förstärkt stöd till nystartsjobb, men ni konstaterar i samma anda att det faktiskt kan bli rätt svårt att få till en plats med det här stödet, eftersom efterfrågan på arbetskraft minskar kraftigt. Ni själva bedömer faktiskt att nystartsjobben kan leda till en 60-procentig undanträngningseffekt när det gäller övrig sysselsättning på lång sikt. Sedan var det ROT-avdragen och infrastrukturen, och så omfördelar ni platserna mellan högskolor och universitet. Men det finns inte ett enda ord om välfärdens behov, inte en enda rad om hur lärarnas och undersköterskornas eller elevassistenternas framtid ska se ut. Det finns inte ett enda ynka paket till kommuner och landsting i kris. Magert är en sammanfattning god som någon. Jag tycker faktiskt att arbetsmarknadsministern när vi pratar om varsel över Norrbotten och Dalarna är skyldig att berätta om hur man ska säkra välfärden för medborgarna i Sverige i dag. Hur ska man se till att ungarna på skolan får den hjälp och det stöd de behöver? Hur ska man se till att de gamla har tillräckligt många människor som hjälper dem med deras dagliga behov? Ni verkar uppenbarligen inte ägna en enda tanke åt det, trots att det finns väldigt många av era egna partikamrater runt om i landet i kommuner och landsting som menar att en ansvarsfull regering borde se att det finns behov ute i välfärden. Kommuner och landsting behöver ett större stöd från regeringen i dag när vi pratar om den finansiella krisen. Därför tycker jag att arbetsmarknadsministern är svaret skyldig här och nu om hur man tänker när det gäller kommuner och landsting. Socialbidragskostnaderna ökar till exempel i Haparanda med 60 procent.
Peter Hultqvist (S)
Anf. 37 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! För ett antal år sedan var det 50 000 ungdomar som varken hade haft jobb eller utbildning under det senaste året. Det har fram till den 25 november 2008 vuxit till 90 000. En ökad andel av dem som uppbär socialbidrag är ungdomar. Vi har nu föreslagit en skattereduktion som motsvarar hela arbetsgivaravgiften för de företag som anställer en arbetslös ungdom. Vi vill också ge 10 000 långtidsarbetslösa ungdomar chansen att få ett prova-på-jobb, få referenser och skaffa sig ett yrke. Av den satsningen riktas 5 000 platser till första-jobbet-avdraget som är en skattereduktion för arbetsgivare på två tredjedelar av lönen. Vi vill också satsa på 5 000 platser i lärlingsutbildning. Vi riktar särskild uppmärksamhet på problemet med dem som går ut gymnasiet och ungdomar som riskerar att möta en arbetsmarknad som inte vill ha dem. Det är ett mycket viktigt problem. När det gäller situationen i Dalarna kan jag bara konstatera att det finns en pessimism i näringslivet. Den pessimismen är inte bra. Den skapar en ekonomisk nedåtgående spiral. Det blir inte bättre av att landets arbetsmarknadsminister står här i kammaren, har ett pessimistiskt och passivt synsätt och säger att frågan om jobben bara går att påverka marginellt. Det är ingen bra signal till vare sig näringsliv eller fackliga organisationer. Det finns många positiva exempel på företagare som strider i motvind och gör allt de kan även i den här situationen. Men när vi har företag som EM Eriksson i Borlänge, Adecco i Falun, Ernst Express i Avesta, SSAB och Avesta Jernverk som varslar personal står det för någonting. Då räcker det inte med åtgärder som att tillsätta länssamordnare mot krisen som för övrigt, om jag har förstått det rätt, är människor som dessutom är belastade med rätt så mycket andra arbetsuppgifter. Åtgärder som jag tror är nödvändiga är ett rejält stimulans- och räddningspaket till den kommunala sektorn. 15 miljarder på tre år skulle betyda mycket. SKL har krävt 5 miljarder som en inledning. Deras prognoser visar att det är ungefär 100 kommuner i Sverige som kommer att notera ett underskott 2009. Det är alltså en tredjedel av landets kommuner. Det behövs ett ordentligt spetskompetenslyft som ger människor i företag med låg produktion möjlighet att utbilda sig och komma tillbaka när produktionen åter ökar. Det behövs ett ROT-program som omfattar även hyresbostäder och offentlig sektor, exempelvis skolor. Vi måste satsa på fler platser på vuxenutbildning, högskola och kvalificerad yrkesutbildning. Här har vi ett program som är betydligt mer långtgående än det regeringen föreslår. Vi måste återigen satsa på utbildningsvikariat i kommuner och landsting. Personal kan då utbildas under en period och ersättas av personer som är arbetslösa. I vårt län finns en rad infrastrukturprojekt. Järnvägen Falun-Borlänge, Bergslagsbanan, det så kallade E 16-projektet Gävle-Oslo, vägen Enköping-Idre, Bergslagsdiagonalen och Förbifart Mora är exempel på sådant som det går att ta itu med. Regeringen kan göra betydligt mer än vad den gör. Såväl LO, TCO som näringslivet har kritiserat det man tycker är en passiv hållning. Det är för lite, och det är för sent. Det är intrycket. Jag har nu nämnt ett antal förslag som kommer att kunna ge resultat. Då är min fråga till ministern: Är ministern beredd att ta till sig något av de förslag jag har nämnt för att minska arbetslösheten och bekämpa jobbkrisen?
Kurt Kvarnström (S)
Anf. 38 Kurt Kvarnström (S)
Fru talman! Det är inte så ofta jag debatterar med ministern i den här typen av frågor. Det kanske var det som föranledde att jag inte fick svar på någon av de frågor jag ställde. Jag tänker därför upprepa mig lite grann. Jag höll mig konkret vid en viktig motor i vårt län. Det är basindustrin. Jag har specificerat mig när det gäller stålindustrin, men jag kan också peka på pappersindustrin. Den har signaler om att den också är på väg in i dåliga tider. Men där har man under de senare åren trott mycket på förutsättningarna i vårt land. Man har investerat rejält och har kanske förutsättningar att fortsätta att investera. Det här är väldigt påtagligt i stålindustrin och i Avesta, där man nu har skjutit på det här. Den diskussion jag lyfte upp tyckte jag var värdefull att få någon tanke kring. Tjugofemkronan som kanske var innan arbetsmarknadsministern blev aktiv var ett väldigt positivt inslag. Människor vidareutbildade sig med stöd till företagen och behövde inte gå ut i en passiv arbetslöshet som många tvingas göra. Det tror jag är något som man måste fundera på. Det är det vi ser att andra länder gör runt omkring oss. Varför gör vi ingenting i Sverige? Det ansvaret ligger naturligtvis hos regeringen. Både företag, som jag sade, och fackliga organisationer efterlyser det som ett mycket bra exempel. Mina andra frågor handlade om de samordnare som ministern redovisar i sitt svar. Vad har de redovisat för underlag till regeringen utifrån vårt län? Den typen av åtgärder borde finnas med om man har redovisat det och framfört det i diskussioner som har förts. Vilka slutsatser drar regeringen av det här? Har man tagit till sig något av samordnarnas förslag? De har bara förslagsrätt. De har ingen beslutanderätt och inga pengar. Det är regeringen som har fulla ansvaret för att fullfölja det här.
Patrik Björck (S)
Anf. 39 Patrik Björck (S)
Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern, men jag tror att arbetsmarknadsministern missförstod mig lite. Jag menade inte alls att jämföra krontal med 1871 års budget. Det existerade inte ens miljarder på den tiden. Det var meningen, ideologin som var densamma, övertron på marknaden och misstron mot de arbetslösa. Det var det man kunde läsa in i 1871 års fattigvårdslag som är identisk med den politik som arbetsmarknadsministern bedriver. Jag ställde precis som Kurt Kvarnström en konkret fråga - Kurt ställde fler, jag ställde en. Jag fick inget svar på den tyvärr. Det är en fråga som jag har ställt förut som jag ställer nu igen, som fackföreningarna har ställt, som arbetsgivarna har ställt, som samordningsmännen som Kurt Kvarnström hänvisade till har ställt och nu även de borgerliga riksdagsledamöterna från Västsverige. De hävdar att det är rimligt att tänka sig att man går in och tillsammans med företagen finansierar utbildning som gör att de anställda kan stanna kvar i företagen, bygga upp sin kompetens och se till att företaget är starkt när man går ur krisen. I dag är det möjligen bara arbetsmarknadsministern och arbetsmarknadsministerns kolleger som tycker att det är ett dåligt förslag. Hittills har regeringen sagt nej till det här. Statssekreteraren på Näringsdepartementet tycker att det är ett utmärkt förslag, till och med så att man arbetar med det. Det finns tydligen långt gångna förslag på Näringsdepartementet där man arbetar med frågan. Riksdagsledamöter från den borgerliga majoriteten tycker att det här är bra. Volvochefen tycker att det är bra. Metall tycker att det är bra. Alla som över huvud taget vill svensk industri någonting gott tycker att det här är ett bra förslag. Vad säger arbetsmarknadsministern i dag?
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 40 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag är ledsen, men om ni är fyra stycken som ställer frågor i 16 minuter och jag har fyra minuter på mig att svara hinner jag inte med alla på en gång. Men jag aviserade ändå att jag skulle gripa mig an de sista frågorna i den här omgången. Grundfrågan här är naturligtvis en bra frågeställning: Varför inte låta personer som riskerar att bli varslade eller bli av med sina jobb gå kvar hos de arbetsgivare de har och i stället få utbildning eller varva utbildning och anställning och på det sättet kunna undvika arbetslöshet eller åtminstone kunna övervintra eller vad vi nu kallar det för? Jag tycker att det är en behjärtansvärd fråga. Och det finns all anledning att gå igenom vad det finns för olika alternativ och hur man skulle kunna hantera det. Det som har förekommit i debatten har till exempel varit permitteringslöner, någon form av permitteringslönesystem. Det har förekommit diskussioner om den så kallade Gimomodellen från Sandvik, där man hade ett slags deltids-a-kassa varje fredag. Ja, det finns flera olika varianter på detta. Mitt svar på den frågan har varit ungefär så här. Först och främst är min grundinställning att resurser som vi har i budgeten till arbetslösa bör gå till arbetslösa och inte täcka lönekostnader i privata företag. Skälet till det är att vi inte har så väldigt goda erfarenheter av permitteringslönesystemet på 80-talet. Det var bland annat därför som Socialdemokraterna avskaffade det systemet den 30 juni 1995. Det har visat sig att det finns en ganska stor trubbighet i det systemet. Det riskerar att bli både dyrt och ganska ineffektivt. Det behöver inte innebära att frågan är fel, men svaret permitteringslöner tror jag är fel svar. Det förstärker den slutsatsen om man läser verkstadsavtalet, om man läser det som Metall har kommit överens om med Teknikarbetsgivarna. I verkstadsavtalet, Patrik Björck, har Metall gått med på att avstå från turordningsreglerna i LAS. Det tycker jag är en oerhört märklig ordning. Det skulle innebära att vi får ett A-lag, ett B-lag och ett C-lag på arbetsmarknaden - ett A-lag som är kvar, ett C-lag som blir uppsagda och ett B-lag där företaget självt med Metalls goda minne kan välja ut dem som de vill ha kvar. Jag undrar hur den ordningen stämmer överens med Patrik Björcks ideologiska grundsyn. Slutsatsen är, för att återgå till grundfrågan, att det inte finns några garantier i permitteringslönesystemet. Även om naturligtvis vi som befinner oss i det här rummet och runt omkring på allvar kan tro på framtiden för Outokumpu - jag har varit där - Sandvik i Sandviken - jag har varit där också - Volvo i Göteborg - jag har varit där också - och deras framtidsutsikter och de fantastiska produkter som deras duktiga medarbetare arbetar med, så vet vi ingenting om när marknaden vänder. Vi vet ingenting om vilka olika teknologier som hör framtiden till. Vi kan tro och vi kan hoppas, och risken är det aktieägare som står för och inte nödvändigtvis skattebetalare. Vad ska man då göra? Ja, kanske det är utbildning som behövs, vilket är sant i bra många fall. Inte minst de unga som riskerar att få lämna och som kanske inte har fullständiga gymnasiebetyg och annat ska naturligtvis beredas plats på gymnasieskolor, på yrkesvux, på kommunal vuxenutbildning och vad det nu kan vara. Det är därför vi har tillskjutit mycket resurser i det här paketet just för det. Man kan vara arbetslös men kanske inte behöver utbildning. Jag var i Göteborg och träffade Metallklubben, och deras medlemmar säger: Vi vill inte ha någon Amsutbildning, vi vill ha ett jobb att gå till. Det är naturligtvis helt rimligt. Då finns det resurser inom ramen för arbetsmarknadspolitiken, 3 ½ miljard extra i år. När det gäller de som är varslade vill jag påminna om ESF-rådet, Europeiska socialfonden, med 12,6 miljarder under den här ramperioden - pengar som är redo att sökas. Det finns en medfinansiering från statens sida som är inlagd i budgeten. Tyvärr har vi alldeles för få ansökningar. Men vi jobbar väldigt hårt tillsammans med svenska ESF-rådet på att öka antalet ansökningar för att på det sättet, som Scania i Södertälje till exempel, kunna erbjuda anställning i stället för uppsägning.
Maria Stenberg (S)
Anf. 41 Maria Stenberg (S)
Fru talman! Jag ska återgå till det som jag tycker är väldigt viktigt i min interpellation, nämligen varslen i Norrbotten. Fjärde kvartalet 2008: Luleå 659 varslade, Kalix 102 varslade, Arvidsjaur 18 varslade och så vidare. Det var det min interpellation handlade om och det som jag helst ville debattera med ministern. Jag ska avsluta den här debatten med att berätta, när vi nu pratar om ungdomsarbetslösheten och ministern hänvisar till förra regeringen, att under det här året när arbetsmarknadsminister Littorin och hans regering har styrt i Sverige har till exempel arbetslösheten bland ungdomar i Piteå ökat med 35 procent. Långtidsarbetslösheten bland dem har ökat med 67 procent under er regeringstid. Så tydligen funkade inte den moderatstyrda regeringens faktiskt ganska cyniska politik för unga, att en sämre och dyrare a-kassa skulle ge dem större möjligheter till nya jobb. Det blev bara en ytterligare orättvisa. Åter till frågan om vuxenutbildningen och den kommunala vuxenutbildningen. Det verkade ju så himla lätt i början för den moderatstyrda regeringen att med ett enda pennstreck i budgeten ta bort stora delar av komvux och arbetsmarknadsutbildningarna. Organisationerna ute i kommunerna rasade fullständigt samman. Bortglömd var tydligen insikten om att det är så mycket lättare och att det går så mycket fortare att rasera någonting än att bygga upp det på nytt igen. Och det är priset för denna raseringsiver från den moderatstyrda regeringen som nu ska betalas av människor som är arbetslösa eller varslade och av de unga vuxna. Det är trist och det är orättvist, men det är den verklighet som norrbottningar och övriga medborgare i det här landet lever i just nu.
Peter Hultqvist (S)
Anf. 42 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Jag kan konstatera att några pengar till kommunerna verkar det inte bli, och några pengar till landstingen verkar det inte bli. Vi har olika uppfattningar om verkligheten i kommuner och landsting. Jag ser en nedskärningsvåg som är rätt så brutal och omfattande, och det är stor risk för att det kommer varsel under våren. Ministern ser en annan verklighet, så här har vi olika uppfattningar. Jag tror att det vore oerhört klokt att gå in med pengar från regeringens sida för att värna kvaliteten men också värna jobben och inte späda på arbetslösheten. När det gäller ungdomssidan spårar jag mer välvilja och allmänna formuleringar än nya förslag som leder till någonting. Jag har presenterat ett antal förslag som ministern hittills inte har kommenterat. När det sedan gäller företagen tror jag att om man har låg produktion ska man försöka satsa på att utveckla personalen, utbilda personalen och se till att de kan komma igen när man har en högre produktion, när konjunkturen vänder. Det är ett bra sätt för alla att övervintra. Men då krävs det någon form av utbildningsstöd. Då krävs det ett spetskompetenslyft. Då krävs det att man är beredd att göra något. Ministern hänvisar nu till ESF-rådet. Men min fråga är: Är du kategoriskt emot utbildningsstöd i företag eller kan du säga ja till det? Svara ja eller nej! Det är rätt enkelt och tar bara någon sekund. Slutligen kan jag notera att vi i vårt budgetalternativ för tre år har ungefär 30 000 fler platser per år i yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, yrkesvux, komvux, kvalificerad yrkesutbildning, högskoleutbildning än vad regeringen har i sin budget. Utöver det har vi 20 000 platser i spetskompetenslyft och 5 000 i utbildningsvikariat. Här har vi alltså en rätt så rejäl satsning för att kunna möta alla behov. Jag tycker att regeringen skulle ta till sig det. Det är dags att ta ut steglängden och göra mer än vad man gör i dag.
Jan Ericson (M)
Anf. 43 Jan Ericson (M)
Fru talman! Patrik Björck nämnde vårt möte i går med alliansen i Göteborg då vi träffade lokala politiker och företagsledare och diskuterade krisen i fordonsindustrin. Eftersom jag var på plats ska jag berätta lite grann om vad som egentligen sades vid detta möte. Det bollades många idéer och förslag på mötet. Det var helt uppenbart att det stora problemet var att kunderna på exportmarknaderna saknar likvida medel. Det var också mycket diskussion om hur man ska kunna värna om kompetensen i de stora fordonsföretagen. Däremot utfärdades det givetvis inga löften från någon i alliansen om att det skulle vara statliga pengar som skulle skjutas till för utbildning. Det vill jag tydligt säga. Jag kan inte heller låta bli att reflektera över att flera av de stora börsföretag som nu begär statlig hjälp för att kunna utbilda sin personal i stället för att varsla delade ut många tiotals miljarder till sina aktieägare under den senaste högkonjunkturen - allt för att hålla nere storleken på sina kassor. En bråkdel av dessa pengar hade räckt för att bekosta en ganska omfattande utbildning. Nu är det dock som det är. Man kan fråga sig om det är statliga pengar som nödvändigtvis ska bekosta denna form av utbildning av personal i företagen. Jag vill fråga ministern om inte Europeiska socialfonden har en del intressanta program som man kan använda just för att utbilda personal som är sysselsatt och alltså inte varslad.
Berit Högman (S)
Anf. 44 Berit Högman (S)
Fru talman! Nu är det hög tid att ge besked, arbetsmarknadsministern. Det går inte att hur länge som helst prata runt en mycket konkret fråga. Är regeringen beredd att stötta de företag som har utbildningsplaner för sin personal för att undvika uppsägningar och för att ha en bra beredskap när konjunkturen vänder? Låt mig ta ett konkret exempel. I går besökte jag Finnveden Bulten AB i Hallstahammar. Ägaren har åtminstone tre företag som gör kvalificerad skruv till bilindustrin i Sverige, Tyskland och Belgien. Den del av företagsledningen som jag träffade berättade att såväl i Tyskland som i Belgien går staten in och hjälper företaget för att behålla personalen. Man ställde en högst berättigad fråga som jag tycker att statsrådet ska svara på. Var tror statsrådet att ägaren är beredd att starta verksamheten när konjunkturen vänder? Är det i det företag som har kunskapen - som är den viktigaste investeringen och kapitalet - och som kan sätta i gång direkt när ordern kan verkställas? Eller är det i den industri som har tvingats göra sig av med sin personal och får räkna med minst sex månaders uppstart för att få tag i den arbetskraft som krävs? Det handlar nämligen om kvalificerade arbetsuppgifter i den enda fabrik i Norden som tillverkar just denna rostfria skruv till bilindustrin. Detta är bara ett exempel. Vi skulle kunna nämna många fler om vi hjälptes åt här i kammaren. Kravet är entydigt. Det kommer från samordningsmän, fackföreningsrörelse - IF Metall, Unionen och andra - arbetsförmedling och företagsledningar. Varför inte ge ett konkret besked? Vem är det människor ska lyssna på? Ska Leif Johansson i Göteborg lyssna på Eva Flyborg som säger: Jovisst, så ska det bli? Eller ska han lyssna på Sven Otto Littorin som säger: Nja, egentligen inte? Ska man lyssna på Centerns partisekreterare och ett centerpartistiskt kommunalråd i Västra Götaland som säger: Det är en bra idé, den ska vi genomföra? Eller ska man lyssna på Jöran Hägglund som säger: Nja, det ska vi nog inte göra? Vad är det som gäller? Det vore enkelt för arbetsmarknadsministern att ge ett besked här i kväll. Då kan samordningsmännen stryka det från sin kravlista, Leif Johansson får hitta andra idéer och arbetstagarna får ett tråkigt, negativt och rent av destruktivt besked. Men det är i alla fall ett besked.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 45 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Beskedet är enkelt. Det blir inga permitteringslöner. Det har jag sagt många gånger förut och kommer att fortsätta säga. Skälet är att vi inte vill göra det som Berit Högman och Socialdemokraterna vill, nämligen skyffla över hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar till amerikanska ägare i de stora företagen - pengar som borde gå till att ta hand om arbetslösa och få dem tillbaka i arbete. Så enkelt är det. Jag förstår inte riktigt. Vill Socialdemokraterna införa permitteringslöner? Vill Patrik Björck, till exempel, se till att man frångår turordningsreglerna i LAS som man gör i Metalls verkstadsavtal? Är det er poäng? Det är märkligt. Låt mig svara på några av Peter Hultqvists frågor som jag inte hann med att svara på förut. När det gäller kommunerna har Anders Borg flaggat för att man i den ordinarie budgetprocessen kommer att titta över också kommunernas ekonomi i framtiden. Det får Peter Hultqvist säkert anledning att debattera med finansministern om så småningom. Det är bra att Socialdemokraterna är aktiva när det gäller ungdomsarbetslösheten. Vi kommer att ha en interpellationsdebatt på det temat strax. Det är bra. Problemet uppstår när man räknar ihop det. Först höjer ni arbetsgivaravgifterna med 20 miljarder, sedan har ni kommit på en idé som kan jämföras med nystartsjobb för unga och lägger tillbaka några hundra miljoner. Det är bra att ni ansluter er till den idén, men det blir en dålig ekonomi och en dålig arbetsmarknad för ungdomar. När det gäller Jan Ericsons fråga om ESF-rådet är det helt korrekt. 12,6 miljarder, varav hälften är samfinansierat över den svenska statsbudgeten, står redo under programperioden för att just kunna erbjuda den typ av utbildningar som kan behövas. Det är precis det som samordningsmännen jobbar mycket aktivt med tillsammans med svenska ESF-rådet. Vi har varit mycket pådrivande gentemot kommissionen för att få tydligt besked om att pengarna kan användas på det sättet. Slutligen vill jag som svar på Kurt Kvarnströms fråga säga att den 11 februari ska samordningsmännen träffa statssekreterargruppen och redovisa sina önskemål.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.