Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Vapensamarbete mellan Sverige och Israel

Interpellation 2005/06:197 av Fridolin, Gustav (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-01-13
Anmäld
2006-01-17
Besvarad
2006-01-27
Sista svarsdatum
2006-01-30

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 januari

Interpellation 2005/06:197 av Gustav Fridolin (mp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Vapensamarbete mellan Sverige och Israel

”Utvecklingen har gjort att vi inte har något intensifierat militärt samarbete med Israel”, sade försvarsminister Leni Björklund i riksdagen den 9 juni 2005 som en sammanfattning av sitt svar på en rad kritiska frågor av Alice Åström.

En annorlunda bild framkommer efter en omfattande genomgång av det tillgängliga material som inte är hemligstämplat, och samtal med företrädare för de flesta berörda myndigheter och företag @ bland annat Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Försvarets forskningsinstitut, Saab Aerosystems med flera @ som genomförts av Palestinagrupperna i Sverige.

Några exempel:

Den 3@7 juli 2005 genomförs ett besök hos firman Kinetics i Israel av en svensk militär delegation bestående av en major, en kapten och en löjtnant. Det påpekas särskilt i beviljandet av resan från Försvarsmaktens Markstridsskola att ”resan genomförs i uniform”. Syftet med resan uppges vara att ”inom ramen för studie REMO stridsvagn 122” bese bland annat "värme/kyl/NBC- och kraftanläggningar för stridsfordon”. Dessutom påpekas att ”i samband med detta skall även Merkava 4 studeras.”

Den 7@10 mars 2005 deltar ett antal svenska officerare på inbjudan av Israels militärattaché i Sverige, överste Shmuel Avivi, i den andra internationella konferensen om så kallade lågintensitetskonflikter (Low Intensity Conflict, LIC) i Tel Aviv. För konferensavgiften, 600 dollar per person, kan svenskarna lyssna på föredrag av israeliska officerare om Urban Warfare, Guerilla Warfare, Protracted LIC, eller med andra ord den sorts krigsverksamhet som Israel är inblandat i på grund av ockupationen av palestinska områden. ”Intresserade gäster” kan också för ett tillägg av 130 dollar följa med på en endagsutflykt till ”the northern part of Israel (Golan Heights and the Galilee)”. Att Golanhöjderna enligt internationell rätt inte är en del av Israel utan en ockuperad del av Syrien framgår inte av programmet.

Parallellt med LIC-konferensen pågår ett medicinskt seminarium med minst en svensk deltagare som kan få del av israeliska synpunkter på bland annat ”Medical dilemmas in LIC - as seen through the commanders eyes”, ”Civil protest and public disorder as a tactical and medical dilemma” och ”Physiology and ´less than lethal weapons´ - where is it best to strike?”. Inte minst intressant är vilka slutsatser för den svenska försvarsberedskapen den närvarande stabsläkaren ska dra av utbildningen i var på kroppen det fysiologiskt är bäst att slå till med ”less than lethal weapons”, vilket i klartext bland annat betyder den sorts så kallade gummikulor @ metallkulor med gummiöverdrag @ som för ett antal år sedan vållade dåvarande utrikesminister Sten Anderssons upprördhet när han fick träffa några palestinska ungdomar som förlamats för livet av dem.

Den 28 januari 2005 tillstyrks en ansökan från två svenska majorer att till en kostnad av 28 000 kr ”besöka israelisk industri i syfte att inhämta grundläggande underlag avseende taktiska UAV-system för Marktaktiska UAV-studiens räkning, tillsammans med Sveriges Militärattaché”.

År 2005 får Sverige en militärattaché i Israel.

Den 26 mars 2004 hemställer FMV till svenska ambassaden i Tel Aviv ”med hänvisning till Säkerhetsskyddsöverenskommelse, Security Aspects Letter-RFQ att bifogat hemligt dokument överlämnas till Elop Electro-Optics Industries Ltd enligt bifogad skrivelse från Saab Tech AB”. Den 22 april 2004 är det dags för nästa identiska hemställan om att svenska ambassaden ska överlämna hemliga handlingar till ett israeliskt krigsmaterielföretag. I FMV:s diarium finns angivet för närliggande data (den 22 mars och den 31 mars 2004): ”Sändning av hemligt dokument till tänkbar leverantör av IRST och CESM....1 ex avgår med kurir till Sv amb/Tel Aviv”.

Mellan den 30 oktober och den 7 november 2003 besöks Berga Örlogsskolor och HMS Gävle av Haim Levanony, David Sahyani och Zeev Aizik från det israeliska krigsmaterielföretaget Rafael för att genomföra ”felsökning och reparation av störsändare på HMS Gävle”.

Den 8 mars 2003 står att läsa i FMV:s diarium: ”Beslut. Bemyndigande att underteckna säkerhetsskyddsavtal med behörig israelisk myndighet för Pär Landby”.

Den 21 maj 2003 skickar Israels militärattaché Shmuel Avivi en begäran om information till överste Joakim Collin vid det svenska försvarshögkvarteret. Det handlar om ”det förhållanden under vilka u-båtsbesättningar lever”. Eftersom den israeliska flottan saknar erfarenhet av sådant vill man av sina svenska kolleger få upplysningar om bland annat lämplig utformning av manskapshytter, matrum, kök för 45 besättningsmän och kaffehörn.

År 2003 visas JAS Gripen på flygmässan i Paris med ett vapenpaket (luftförsvarsrobotar, markmålsvapen, spaningskapslar) från den israeliska vapentillverkaren Raphael.

Den 24 september 2002 mottar brigadgeneral Jan Andersson, flygtaktiska kommandot, operativa avdelningen, Försvarsmakten en delegation på fem personer från Rafael.

Den 18 februari 2002 besöker två israeliska Rafaelföreträdare Musköbasen. Samma månad besöks Muskövarvet, ubåtsflottiljen och ubåten Västergötland av nio israeliska ingenjörer från Rafael.

I januari 2002 deltar en svensk löjtnant i teknisk utbildning hos Rafael i Haifa, Israel.

År 2002 sker en testflygning med israelisk UAV (Unarmed Aerial Vehicle) i Övre Norrland.

Den 30 maj 2001 skickar Israels militärattaché för Skandinavien Gabi Kessler ett brev till Major Allan J Sooman (Sjöman?) på försvarshögkvarteret med en niosidig förteckning för israelisk krigsmateriel som ska utställas på Flygmässan i Paris, däribland SOREK 4 (turbojetmotor för missiler och förarlösa flygplan), PUMA-330 ”SOCAT” (attackhelikopter), Hermes 450 UAV (förarlöst spaningsplan), DELILAH (luft-mark förarlöst flygplan), NEGEV (kpist), PYTHON-4 (luft-luft missil) och ytterligare några dussin högteknologiska vapensystem från israeliska vapenfabriker som Bet Shemesh, Controp, Elbit, Elisra, IAI, IMI, Magan, Rada, Radom, Rafael, TAT. Kessler vill ha hjälp med att sprida materialet till Sveriges flygvapen, flotta och materielverk. Han vill också arrangera ett möte på mässan mellan svenska ansvariga och den israeliske generalen Amos Yaron. På följebrevet från försvarshögkvarteret till FMV finns antecknat för hand: ”Anders Eriksson. För spridning”. Och därefter: ”Besök israeliska paviljongen inplanerat för VIP-delegation till 20/6/AE” (FMV Dnr Analys 01840:25808/01).

I september 2000 beslutar regeringen att ge försvarsmakten bemyndigande att teckna säkerhetsavtal med Israel. I augusti 2000 utger FOA en rapport från en konferens i mars 1999 i Ceasarea, Israel om ”The future of Military doctrine”. Rapportören Jan Foghelin konstaterar att konferensen handlade om hotbilder med tonvikt på Israel och USA, varpå följer en sammanfattning av hur Israels ÖB Mofaz och andra israeliska samt några amerikanska officerare ser på framtidens ”hotbilder” @ där en självklar utgångspunkt är att Israel är hotat av palestinierna, inte tvärtom.

Försvarsmaktens så kallade toppreseplan uppger att Sverige under första halvåret 2000 besöks av Israels ÖB.

I flera avseenden strider denna bild som framkommer ur det offentligt tillgängliga materialet hos olika relevanta myndigheter och verk mot den bild försvarsminister Leni Björklund gav i riksdagen den 9 juni 2005:

a.   Av Leni Björklunds riksdagssvar får man intrycket att det militära besöksutbytet tog slut med ett besök av Sveriges ÖB i Israel 1998. Att Israels ÖB enligt Försvarsmaktens toppbesöksplanering skulle besöka Sverige 2000 nämns inte. Men framför allt nämns inte den skytteltrafik av militära och militärtekniska besök som länge pågått mellan Sverige och Israel. Enbart i FMV:s diarium finns ett fyrtiotal svenska tjänsteresor till Israel angivna för tiden 2000@2004. Till detta kommer alla israeliska besök i Sverige och alla besök i regi av andra myndigheter. Besöken handlar inte enbart om direkta följder av gjorda inköp utan om deltagande i utbildningar och konferenser av betydlig allmännare militärt syfte, där svenska befattningshavare medverkar i analyser kring Mellanösternkonflikten med deltagande från endast den sida som utövar illegal ockupation i strid med internationell rätt.

b.   Enligt Leni Björklund skulle israelisk medverkan vid militärteknisk prövning ha skett närmast av en tillfällighet. ”Vi har använt ett franskt företag för att leverera en UAV, en obemannad farkost. De har i sin tur valt en israelisk produkt.” Men enligt dokument som gjorts tillgängliga planerades israelisk medverkan i detta redan 2000, medan flygningen utfördes 2002. Det förefaller märkligt om det skulle ha kommit som en överraskning för berörda svenska myndigheter att UAV:n hade israeliskt ursprung. Ska det tolkas som att beställningen inte skulle gjorts om det israeliska sambandet varit känt tidigare? Något sådant finns inte ens antytt i försvarsministerns redogörelse, varför bortförklaringen förefaller poänglös.

c.           Beträffande det intensiva samarbetet med Raphael säger försvarsministern bara att ”personal från Raphael har medverkat vid klargörning inför prov men ej deltagit i själva provverksamheten. Provresultat och utvärdering har sekretessbelagts och varken delgivits leverantören eller israeliska myndigheter.” De mängder med israeliska militärtekniker från Raphael som åkt i skytteltrafik till Musköbasen och andra högkänsliga svenska försvarsanläggningar skulle alltså inte ha varit kapabla att göra bedömningar och iakttagelser av intresse för den israeliska krigsmakten? Och de många säkerhetsskyddsavtal som möjliggjort överlämnande av hemligt material till israeliska myndigheter och företag skulle alltså inte i något fall ha omfattat material av militärt intresse?

d.           Försvarsministern erkänner att forskningssamarbete förekommit tidigare. Däremot hävdar hon att så inte längre sker. Samtidigt har redovisats att en svensk stabsläkare deltagit i en konferens kring mängder av krigsmedicinska frågor. Var går gränsen för ”forskning” och ”vetenskapligt samarbete” i dessa sammanhang? Har verkligen allt utbyte med Israel inom vetenskapsområden som kan ha militär betydelse upphört? Något sådant entydigt besked har inte givits.

e.   När det gäller samarbetet med Israel beträffande JAS Gripen tycks försvarsministern mena att det är en tillfällighet. ”Vi har inte satt in materiel i JAS Gripen från Israel. Där skulle man ha en målutpekningskapsel och den upphandlade Saab, som levererade den, av det tyska företaget Zeiss. Det visade sig att det i sin tur byggde på en grundkonstruktion från en israelisk underleverantör”. Betyder det att beställningen skulle annulerats om man från svensk sida tidigare känt till det israeliska ursprunget?

f.    Svensk utnämning av militärattaché i Israel. Enligt försvarsministern är ”beslutet om placeringen kopplat till den säkerhetspolitiska omvärldsbevakningen som kräver militär kompetens och inte till materielsamarbete”. Men av dokumentationen framgår att kopia av dokument som rör krigsmaterielärenden Sverige@Israel oftast skickats till den för Israel sidoackrediterade militärattachén i Turkiet. Nu har denna funktion flyttats till Tel Aviv. Normalt ingår i militärattachéers arbete att biträda svenska myndigheter vid inköp av krigsmateriel. Skulle alltså särskilda riktlinjer till militärattachén i Israel ha lämnats som frigör denne från befattning med krigsmaterielärenden? Det förefaller sannolikt att utnämningen av en militärattaché i Tel Aviv är ett tecken på det militära samarbetet med Israel nu nått en sådan omfattning av en sidoackreditering bedöms som otillräcklig.

Enligt den logik som ligger bakom svensk vapenexport @ att den påstås bidra till förstärkning av den svenska försvarskraften @ måste rimligen den israeliska vapenexporten till Sverige bidra till att stärka den israeliska krigsmaktens styrka.

Mot bakgrund av det ovan angivna vill jag fråga försvarsministern:

Avser försvarsministern att tydliggöra olämpligheten i att svenska militärer deltar i kurser i Israel om så kallade Low Intensity Conflict där det lärs ut hur såväl civilt som väpnat motstånd mot en ockupation ska slås ner?

Avser försvarsministern att tydliggöra vad de säkerhetsskyddavtal som existerar mellan Sverige och Israel i varje enskilt fall innebär i form av israelisk tillgång till sekretessbelagda svenska uppgifter?

Avser försvarsministern att utfärda en särskild riktlinje för militärattachén i Tel Aviv som särskilt anger att denne inte ska befatta sig med vapenhandelsärenden eller på något sätt bistå svenska företag som har eller eftersträvar vapentekniskt samarbete med Israel?

Avser försvarsministern och regeringen att tydliggöra att Israel i hänseende till vapentekniskt samarbete inte är att betrakta som vilket annat land som helst som Sverige har sådant samarbete med?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2005/06:197, Vapensamarbete mellan Sverige och Israel

Interpellationsdebatt 2005/06:197

Webb-tv: Vapensamarbete mellan Sverige och Israel

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Leni Björklund (S)
Anf. 24 Leni Björklund (S)
Fru talman! Gustav Fridolin har i en interpellation på fem sidor med bakgrund och kommentarer ställt fyra frågor till mig om vapensamarbetet mellan Sverige och Israel. Jag ska på den korta tid jag har till förfogande försöka besvara dessa frågor så fullständigt jag kan. Innan jag svarar på Gustav Fridolins frågor vill jag dock inledningsvis slå fast att regeringens syn på staten Israel och på ockupationen av de palestinska områdena är väl känd och vägledande för de olika ställningstaganden vi gör. Regeringen söker en fredlig lösning på konflikten i Mellanöstern med två stater - Israel och en palestinsk stat - inom säkra och erkända gränser. Det innebär att vi lägger stor vikt på dialog och kontakter med företrädare för den israeliska regeringen. Samtidigt tvekar vi inte att kritisera övergrepp som begås från någon sida i konflikten. Jag vill framhålla att Sveriges militära samarbete med Israel relativt sett varken är särskilt omfattande eller intensivt, vilket Gustav Fridolin vill göra gällande. Som jag sade här i kammaren i juni i fjol, som svar på en interpellation från Alice Åström, inskränker sig vårt militära samarbete till att vi importerar viss krigsmateriel från Israel. Det gör vi för att säkra vårt svenska försvars möjligheter att klara sina uppgifter. Sveriges regering har sedan 1980-talet ingått ett 20-tal samförståndsavtal på försvarsmaterielområdet med andra länder. Det har vi inte gjort med Israel. Sverige exporterar inte heller krigsmateriel till Israel. Däremot har ett visst och normalt utbyte mellan Sveriges och Israels försvarsmyndigheter ägt rum under samma period. Efter denna inledning går jag över till att besvara Gustav Fridolins specifika frågor. Den första gäller om jag avser att tydliggöra olämpligheten i att svenska militärer deltar i kurser i Israel om så kallade lågintensitetskonflikter där det enligt Gustav Fridolin lärs ut hur såväl civilt som väpnat motstånd mot en ockupation slås ned. Sverige deltar i dag i internationella insatser på flera platser runtom i världen. I så gott som alla dessa insatser finns det aspekter av lågintensitetskonflikter, som till exempel situationer med beväpnade folksamlingar, grupper som genomför kidnappningar med mera. När Sveriges riksdag skickar svenska soldater till internationella fredsinsatser måste de vara väl förberedda och utbildade för att klara av sina uppdrag. Deltagande i internationella konferenser inom olika områden är viktigt i den vidare utbildningen och utvecklingen av vår försvarsmakt. Detta är också fullt förenligt med att vi samtidigt starkt kritiserar övergrepp som begås mot enskilda i samband med konflikter runtom i världen. Den andra frågan gäller om jag avser att tydliggöra vad de säkerhetsskyddsavtal som existerar mellan Sverige och Israel i varje enskilt fall innebär i form av israelisk tillgång till sekretessbelagda svenska uppgifter. Sverige har inget övergripande generellt säkerhetsskyddsavtal med Israel. Däremot finns det fyra stycken projektspecifika säkerhetsskyddsavtal som upprättats av Försvarets materielverk. Det har antingen gjorts i samband med upphandling från israeliska företag eller när israelisk industri varit aktuell som underleverantörer till annan industri. Dessa avtal från år 2000 till 2003 reglerar hur sekretessbelagd information ska behandlas. Den tredje frågan gäller om jag avser att utfärda en särskild riktlinje för militärattachén i Tel Aviv som särskilt anger att denne inte ska befatta sig med vapenhandelsärenden eller på något sätt bistå svenska företag som har eller eftersträvar vapentekniskt samarbete med Israel. Försvarsattachéerna är anställda och utsända av Försvarsmakten, och den närmare inriktningen av deras arbetsuppgifter görs därför av Must. Jag vill dock återigen understryka att Sverige inte exporterar krigsmateriel till Israel. Som jag tidigare klargjort här i kammaren är skälet till beslutet att placera en försvarsattaché i Tel Aviv kopplat till den del av den säkerhetspolitiska omvärldsbevakningen som kräver militär kompetens - inte till materielsamarbete. Utvecklingen i Mellanöstern hade dittills bevakats av vår försvarsattaché i Ankara, som var sidoackrediterad till Tel Aviv. Men med de senaste årens händelseutveckling, inte minst med tanke på Irak, var det svårt för attachén i Ankara att kontinuerligt följa situationen i hela regionen. För att kunna göra det bedömer jag att en attaché med placering i Israel är värdefull. Den fjärde frågan gäller om regeringen avser att tydliggöra att Israel i hänseende till vapentekniskt samarbete inte är att betrakta som vilket land som helst som Sverige har sådant samarbete med. Export av krigsmateriel till Israel anses inte vara förenlig med de svenska riktlinjerna och har inte medgivits sedan 1950-talets början. Bedömningen av Israel som exportdestination kvarstår under rådande förhållanden. Varje ärende prövas dock från fall till fall. Sveriges import av krigsmateriel styrs av det svenska försvarets uppgifter, behovet av utrustning och tilldelade ekonomiska ramar. Det gäller därför att tillgodose de svenska nationella intressena på ett optimalt sätt genom att anskaffa materiel av hög kvalitet eller få tillgång till sådan materielanknuten kompetens som Försvarsmakten behöver, till lägsta kostnad och på affärsmässiga villkor. Sverige köper dock inte materiel eller därtill knuten kompetens från ett land som är föremål för internationella sanktioner eller embargon eller där en nationell svensk sanktion är beslutad. Israel är inte föremål för någon sådan sanktion.
Gustav Fridolin (Mp)
Anf. 25 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret. Min interpellation handlar om Sveriges militära samarbete med ett land som har blivit fördömt av till exempel FN:s internationella domstol i Haag för att bryta mot folkrätten, ett land som gått in i en konflikt på två ockuperade områden där människor dödas av militärmakten. Möjligen ska de lugnande ord som försvarsministern för fram i sitt svar om att Sveriges samarbete med ett sådant land ska vara begränsat ses i ljuset av den nyhet som har nått oss de senaste dagarna, att Sverige har ett mycket ingående militärt samarbete med ett annat land som sysslar med ständiga övergrepp mot folkrätten i en annan konflikt, Tjetjenienkonflikten, och till och med har tillåtit krigsförbrytare att vara i Sverige. I sitt svar säger försvarsministern att hon vill framhålla att Sveriges militära samarbete med Israel relativt sett varken är särskilt omfattande eller intensivt. Det har hon också sagt tidigare, och det var det som provocerade Palestinagrupperna i Sverige att gå igenom all den offentliga dokumentation som finns om samarbetet mellan Sverige och Israel i vapenhantering. Då kom man fram till att det som för försvarsministern varken är omfattande eller intensivt består av en rad besök, möten, konferenser och också en rad affärer där Sverige inhandlat såväl kompetens som försvarsmateriel från Israel. Jag tänkte ta upp ett par frågor som ställs i min interpellation och som jag vill ha vidare svar på. Den första av dessa gäller det militära besöksutbyte som finns med Israel. I ett svar som Leni Björklund tidigare har gett till riksdagsledamoten Alice Åström fick man intrycket att det militära besöksutbytet tog slut i och med ett besök av Sveriges ÖB i Israel 1998. I Palestinagruppernas sammanfattning har man kunnat se att Israels ÖB enligt Försvarsmaktens toppbesöksplanering skulle besöka Sverige 2000 och att närmast en skytteltrafik har pågått av militära och militärtekniska besök mellan Sverige och Israel, inte minst på Musköbasen. Är detta vad försvarsministern anser är ett visst och normalt utbyte mellan försvarsmyndigheter, eller är det ett omfattande militärt utbyte? Min andra fråga rör den militärtekniska farkost, UAV, som Sverige har utarbetat tillsammans med ett franskt företag. I sitt svar i riksdagen tidigare sade försvarsministern att vi har anlitat ett franskt företag för att leverera en UAV, en obemannad farkost. Frankrike har i sin tur valt en israelisk produkt. Enligt det dokument som finns tillgängligt planerades israelisk medverkan i detta innan svaret lämnades i riksdagen och innan flygning gjordes, så tidigt som 2000. Det förefaller märkligt om det skulle ha kommit som en överraskning för berörda myndigheter att UAV-farkosten hade israeliskt ursprung. Ska det svar som försvarsministern då lämnade tolkas som att beställningen inte skulle ha gjorts om det israeliska sambandet hade varit känt tidigare? Min tredje fråga är följande. I ett svar till mig rörande den konferens som den svenska armén har varit på i Israel säger försvarsministern att hon inte tänker klargöra att den typen av konferensdeltaganden är olämpliga. Vi talar alltså om en konferens där svenska militärer har fått information under titlar som Physiology and "less than lethal weapons" - where is it best to strike? I klartext är "less than lethal weapons" de metallkulor med gummiöverdrag som för ett antal år sedan vållade en stor diskussion när utrikesminister Sten Andersson blev upprörd efter att ha träffat palestinska ungdomar som blivit förlamande av sådana. Ska svenska militärer verkligen lära sig hur man använder sådana och "where it is best to strike", var det är bäst att träffa, eller är den typen av samarbete med en ockupationsstat olämpligt?
Leni Björklund (S)
Anf. 26 Leni Björklund (S)
Fru talman! Allra först vill jag säga att jag tycker att det är en obehaglig insinuation som Gustav Fridolin gör när han tar upp frågan om den ryska övningen Snöflingan. Det är inte en fråga som finns med i interpellationssvaret. Jag anser att jag inte har någonting att dölja när det gäller vårt samarbete med ryska militärer. Lika lite finns det någonting att dölja när det gäller på vilket sätt vi har kontakter med Israel. Men nu är inte Rysslandsfrågan uppe i dag. Jag tycker att det är en obehaglig insinuation att diskutera att Sverige skulle vilja ifrågasätta och kränka folkrätt i vårt sätt att hantera våra frågor på försvarsområdet. Det är helt fel, i den delen har regeringen en bestämd hållning som även gäller för mig som försvarsminister. Det finns alltså praktiska skäl till att vi på vissa områden har samarbete med Israel. Vi har inte ett besöksutbyte, besök på högre militär nivå har inte ägt rum sedan konflikterna tornade upp sig ytterligare efter en period som, som man bedömde, skulle ge en mer fredlig utveckling i regionen. Det är det jag har sagt. Jag har aldrig fördolt att vi har ett par produkter i vårt svenska försvarssystem som är israeliska. De är inhandlade, de finns där därför att man har gjort prövningen att det är den teknik vi behöver. Därför har vi naturligtvis också ett visst samarbete i fråga om just de komponenterna. Det är det som också kan föranleda en del av besöken. Det är väldigt överdrivet att kalla det för skytteltrafik. Alla dessa är till för att motivera de investeringar och det kunskapssökande som vi behöver av försvarsskäl i Sverige. När det gäller provningen av UAV var det inte någon militärteknisk provning, utan man skulle göra en operativ demonstration tillsammans med Försvarets materielverk och Luftfartsverket. Kan man använda UAV när man samtidigt har annan flygverksamhet? Vad är det för säkerhetsproblem och annat? Eftersom vi inte hade en sådan farkost fick man från Frankrike låna en farkost som hade en israelisk bärare. Det var den teknik som fanns att tillgå. Det handlade alltså om luftvärdigheten. Kan vi använda oss av UAV när det samtidigt pågår annan trafik? Det var en säkerhetsfråga - om det där över huvud taget var något att ägna sig åt. Sedan kommer frågan varför vi ska behöva lära oss om lågintensiv konflikthantering. Jag vill bara ta ett enda exempel. Jag besökte Kosovo våren 2003 efter det att situationen hade varit oerhört allvarlig för befolkningen i några av de serbiska enklaverna men som också hade utsatt vår trupp för allvarliga moment. Då framfördes mycket starka krav på att vi för försvarets insatser, internationella insatser och fredsfrämjande insatser skulle införskaffa sådana här vapen som är icke-dödliga för att kunna använda dem i liknande situationer. Jag tycker att man innan man för in den typen av vapen i Sverige ska ha väldigt god kunskap om effekterna, kanske också på platser där Sverige är emot hur de används, så att man ser avigsidorna med ett system innan det införs.
Gustav Fridolin (Mp)
Anf. 27 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Jag vill varken vara obehaglig eller insinuera något. Jag tror heller inte att jag på något sätt insinuerade att Sverige bröt mot folkrätten som land. Däremot var jag tydlig med att det kan ha varit militärer på svenskt territorium, i Sverige, som har brutit mot folkrätten, i den övning som har gjorts med den ryska militären. Det är inget speciellt märkligt påstående eftersom även den officiella svenska linjen är att det har begåtts folkrättsbrott i konflikten med Tjetjenien och att de har begåtts av ryska militärer. Om det då har varit en militär i Sverige som varit väldigt aktiv i Tjetjenien är det väl rätt troligt att han också har begått brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Det här ligger lite utanför interpellationen, men det är ändå intressant, därför att det handlar just om frågan hur Sverige har två linjer i flera utrikespolitiska sammanhang: en officiell linje, där vi fördömer brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna, och samtidigt också ett omfattande samarbete med just de stater som bryter mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Gemensam militärövning med Ryssland är ett exempel, och omfattande militär handel med Israel är ett annat. Det är en ganska märklig politik att säga att vi inte kan sälja vapen till det här landet. Det här landet - Israel - använder vapnen på ett sätt som vi inte accepterar. Det är inblandat i en konflikt. Därför vägrar vi sälja vapen till det. Men vi köper vapen därifrån. När man argumenterar för den svenska vapenexporten - de som brukar göra det - brukar det vara just mot bakgrund av att vi måste sälja vapen för att kunna upprätthålla ett starkt försvar i Sverige. Logiken måste ju då ge att den man köper vapen ifrån, ja, för den stöder man också uppbyggnaden av en stark militär verksamhet. När vi köper vapen från den israeliska militärindustrin så stöder vi den israeliska militärindustrin. Det skulle jag önska att vi slutade göra. Den här interpellationen väcktes därför att försvarsministern hade sagt i riksdagen att samarbetet med Israel är varken omfattande eller intensivt. Jag konstaterar att vi kvarstår i olika uppfattningar om vad som är omfattande och vad som är intensivt. Jag har två frågor kvar. Den första rör den militärattaché som finns i Tel Aviv. I militär- och försvarsattachéers verksamhet ingår normalt att man hjälper till vid militärsamarbete och vid handel med vapen och militärt materiel. I försvarsministerns svar till mig säger hon att "skälet till beslutet att placera en försvarsattaché i Tel Aviv" är "kopplat till den del av den säkerhetspolitiska omvärldsbevakningen som kräver militär kompetens - inte till materielsamarbete". Ska jag tolka det som att försvarsattachén i Tel Aviv inte hjälper till och inte används när Sverige köper vapen av Israel? Det vore i så fall ett gott besked, för det skulle visa att utnämningen av en attaché i Tel Aviv inte beror på planer på att få ytterligare ett militärt samarbete med Israel. Den andra frågan rör den konferens som Leni Björklund också tog upp i sitt svar. Vi talar alltså om en konferens där det på programmet står om hur man bäst kan träffa en motståndare, en ockuperad, en demonstrant, en civil orolig grupp eller en grupp personer som står i en olivlund och försöker försvara sina sista träd med "less than lethal weapons" - med inte riktigt, men nästan dödliga vapen. Om vi ska använda den typen av vapen, vilket jag starkt ifrågasätter, är det klart att vi ska lära oss hur de används - men är Israel den bästa läraren? Nej, Leni Björklund antyder att det inte är så. Vi kanske ska träffa Israel just för att man använder vapnen på ett sätt vi inte vill att de ska användas på. Då föreslår jag att försvarsministern skickar svenska militärer till att träffa offren för de här vapnen snarare än till att träffa dem som använder dem.
Leni Björklund (S)
Anf. 28 Leni Björklund (S)
Fru talman! Jag vill återigen säga att jag inte tycker att tiden eller interpellationen medger att vi tar upp den viktiga frågan om Sveriges samarbete på det militära området med Ryssland. Det är en viktig fråga i sig, men den ingår inte i den här frågan, och jag vill därför avstå från den nu, inte därför att jag inte tycker att jag har svar utan därför att jag tycker att det inte hör till dagens interpellation. Det är nog rätt, som Gustav Fridolin säger, att vi har olika uppfattning om vad som är ett omfattande samarbete. Det är inte ett omfattande samarbete med Israel i den bemärkelse som vi har det med andra länder. Vi har till följd av det inte heller något generellt samarbets- eller säkerhetsavtal med Israel. Sådant förekommer inte. Däremot när det gäller militärattachén är det alldeles riktigt: Han är där därför att vi behöver kunskap om den här mycket viktiga regionen, inte bara för säkerheten i området utan för ett vidare område än så. I den rapport jag har fått framgår att han hittills inte har haft några som helst kontakter med industrin i samband med industribesök. Det hindrar inte, Gustav Fridolin, att jag inte skulle vilja säga att det aldrig skulle kunna komma att förekomma, därför att situationer kan förändra sig, men jag har förvissat mig om att några sådana kontakter hittills icke har förevarit. Han är fullt upptagen med det som är syftet med att vi har placerat en attaché i området. Inte minst de senaste dagarnas utveckling visar ju också att det är ett betydelsefullt område att ha ordentlig uppsikt över och kunskap om. Den andra frågan handlar om konferensen om icke-dödliga vapen. Gustav Fridolin, det var ändå för mig en upplevelse jag gärna delar med mig när jag träffade mina soldater - dina med - som fanns i Kosovo efter upproret där våren 2003. De var väldigt upprörda över att Sverige inte har den här typen av vapen, som vi då kallar icke dödande men som heter less lethal , som vi alltså inte översätter med "nästan dödliga". Dessa vapen innebär ändå att man försätter en människa ur position att göra någonting. Soldaterna ansåg att dessa vapen, med hänsyn till de fredsfrämjande uppdrag man sänds ut på, är en arsenal som skulle kompletteras i den svenska Försvarsmakten. Innan man inför en sådan teknik och sådan materiel, vilket kanske är nödvändigt med tanke på uppgifterna, måste man ändå skaffa sig ordentlig kunskap om hur de kan användas och vilket resultat man får i länder som använder dem. Men vi har ju inte infört dem därför att vi anser att de är riskabla. Det är därför det är viktigt att titta på länder som använder dem. Det betyder inte att vi sympatiserar med dem och deras sätt att använda vapnen. Vi gör det också för att se: Hur tänker de? Hur bedömer de riskerna? Vi vet ju att de här vapnen är riskabla och farliga. Då är det, tycker jag, inte orimligt att Försvarsmakten också försöker skaffa sig ordentlig kunskap i beslutsunderlaget för att se om man verkligen ska rekommendera att detta ska ingå när vi sänder svensk trupp utomlands.
Gustav Fridolin (Mp)
Anf. 29 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Koherens! Koherens är det ord som kommit att dominera utvecklingen av den nya politik för global utveckling som Sverige ska stå för i till exempel biståndspolitiken. Tanken är att det man gör på ett område också ska stämma överens med det man gör på ett annat politikområde. Man ska hjälpa ett land att bygga upp demokrati, men man kan kanske inte samtidigt sälja vapen till det landet om det försvårar utvecklingen till en demokrati. Man ska hela tiden tänka på att de olika politiska handlingar man gör ska stämma överens. Det är mot bakgrund av just min tro på koherens som jag har väckt den här interpellationen och den här debatten. Jag tror att om vi ska bli lyssnade på när vi kommer med kritik mot folkrättsbrotten och mot brott mot de mänskliga rättigheterna måste vi också i praktisk handling visa att vi inte stöder den typen av brottslighet. När vi importerar vapen från länder som systematiskt bryter mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna blir det ett indirekt stöd till det landet och till det krigsmaskineri som utför dessa brott. När vi deltar i konferenser som handlar om hur man ska använda nästan dödliga vapen mot palestinier - det var ju det som konferensen i Israel handlade om - blir det en signal om att vi accepterar den typen av krigföring. Jag kan förstå om sådana vapen behövs i det svenska arbetet internationellt, även om jag förstås måste studera frågan vidare. Jag kan också förstå att vi behöver utbildning kring det, men jag tycker inte att den utbildningen ska komma från ett land som konsekvent använder vapnen mot fredliga demonstranter. Självklart gäller det inte endast dem, men jag har själv stått - för att ta ett exempel från verkligheten - i en fredlig demonstration som blivit beskjuten med dessa nästan dödliga vapen. Jag har vänner i fredsrörelsen som blivit beskjutna med sådana vapnen. Att Sverige deltar i den typen av konferenser kommer av israelerna att tolkas som ett stöd för deras krigföring. Därför tycker jag att det är olämpligt. Koherens!
Leni Björklund (S)
Anf. 30 Leni Björklund (S)
Fru talman! På en punkt är Gustav Fridolin och jag alldeles överens, nämligen att ledtråden med koherens är en viktig del av vår politik för att på sikt skapa bättre livsförhållanden för oss också i det här landet just med tanke på hur vi arbetar internationellt. Försvarsområdet är en del av det. En försvarsminister har emellertid att även väga in vad vi behöver i form av särskilda insatser för vår egen kompetens och vårt eget försvar. Då blir det ibland en konflikt med koherensprincipen. Anledningen till att jag inte har ansvaret för vapenexportfrågorna är just att jag av försvarsskäl kan ha ett intresse av att driva ett samarbete och en kontakt. Det måste då vägas ihop till en större helhet. Det finns alltså restriktioner när det gäller hur Sverige kan uppträda på materielsidan. Däremot har Sverige inte valt att ha en reglering av import av försvarsmateriel. Om det gör Gustav Fridolin lite lugnare kan jag säga att hans interpellation liksom andra frågor innebär att frågan om vad som vore bra ständigt är levande för mig. Sverige har dock inte valt att isolera ställen som vi är kritiska mot. Vi har sagt att när det finns en internationell bojkott, eller ett beslut om det, då ska vi naturligtvis inte sälja vapen. Det här är en fråga där man ständigt blir prövad, och jag vet inte var den till slut landar. Utredningen om försvarsmaterielexport bereds just nu i Regeringskansliet. Det är en svår avvägning eftersom inte heller isolering alltid är vägen till lösning för de människor som ytterst är utsatta.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.