Utveckling av landsbygden
Interpellation 2005/06:326 av Qarlsson, Annika (c)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2006-03-28
- Inlämnad
- 2006-03-28
- Besvarad
- 2006-04-19
- Sista svarsdatum
- 2006-04-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 28 mars
Interpellation 2005/06:326 av Annika Qarlsson (c) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)
Utveckling av landsbygden
På fastigheten Norebyn 1:2 i Steneby socken, Bengtsfors kommun i Dalsland, säger traditionen att Norebyn kapell haft sin plats. 1907 byggdes Norebyn skolhus på den platsen. Skolan är sedan många år nedlagd. Det gamla skolhuset inköptes av en företagare 1995.
Skolhuset blev ett gästgiveri och ägaren fick vid det tillfället bekosta utgrävningar som inte resulterade i några arkeologiska fynd. Falkholts Gestgifveri önskar nu komplettera sin verksamhet med ett hotell med 18 bäddar, dels för att utveckla sin befintliga verksamhet, dels för att skapa arbetstillfällen och rekreationsmöjligheter i ett mycket naturskönt område. Men nu sätter kulturminneslagen käppar i hjulet.
Länsstyrelsen begär att företagaren själv ska bekosta utgrävningar som är beräknade till runt 1 miljon kronor. Företagaren har från Steneby kyrkliga samfällighet fått godkännande av sina planer och även från Bengtsfors kommun. Men ärendet ligger hos handläggare på länsstyrelsen som överväger att avslå ansökan. Man ger den sökande möjlighet att yttra sig och komplettera ansökan, men vid påstötningar har inga klarlägganden om vilka kompletteringar som krävs preciserats.
I Dalsland är turismen en viktig framtida näring. När industrierna flyttar utomlands finns i alla fall naturvärdena kvar. Nu gäller det att utveckla turistnäringen som kan ge arbetstillfällen i en bygd som har hög arbetslöshet.
Jag är mycket väl medveten om att ansvarig minister inte kan gå in i ett enskilt fall, men detta fall belyser några viktiga principiella frågor som jag vill att ministern svarar på.
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att myndigheter ska göra en samlad bedömning av om det är rimligt att ställa krav på utgrävning efter arkeologiska fynd vid prövning av exploateringsprojekt?
Är ministern beredd att vidta åtgärder så att den som beslutar att villkora exploatering med utgrävning också ska stå för notan?
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att enskilda inte ska vara i underläge mot myndigheter när det gäller bevisbörda i fall som det nu nämnda?
Är ministern beredd att ta initiativ i regeringen för en översyn av kulturminneslagen?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:326
Webb-tv: Utveckling av landsbygden
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:106 Onsdagen den 19 aprilProtokoll 2005/06:106 8 § Svar på interpellation 2005/06:326 om utveckling av landsbygden
Protokoll från debatten
Anf. 16 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Annika Qarlsson har mot bakgrund av ett enskilt fall i Steneby i Dalsland ställt ett antal frågor till samhällsbyggnadsministern avseende arkeologiska undersökningar i samband med exploateringsprojekt och kostnaderna för sådana undersökningar.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Jag känner till den verksamhet som Annika Qarlsson hänvisar till i interpellationen och delar uppfattningen att turismen är en viktig framtida näring för Dalsland. Och mat och måltiden är en viktig del av den turistiska upplevelsen och har därmed betydelse för regionen.
När det gäller skyddet för fornlämningar vill jag börja med att citera vad som står i inledningsparagrafen i kulturminneslagen. Där sägs att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö samt att detta ansvar delas av alla. Kulturarvet är alltså inte bara en angelägenhet för det offentliga utan för oss alla.
Den gällande lagstiftningen på området, som härstammar från 1600-talet, ger fasta fornlämningar ett generellt skydd mot ingrepp som gäller utan någon myndighets beslut. Det är tack vare detta skydd som vi i Sverige har ett unikt historiskt material som berättar om de människor som levt före oss och om hur dagens samhälle vuxit fram. Enligt denna lagstiftning måste den som vill rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning ha tillstånd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska göra en avvägning mellan intresset av att bevara fornlämningen och intresset av att utföra ingreppet. Som villkor för ett tillstånd kan länsstyrelsen ställa krav på en särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen och ta till vara fornfynd. Länsstyrelsen kan också besluta om särskild utredning och arkeologisk förundersökning.
Enligt huvudregeln svarar exploatören, det vill säga den som önskar utföra ett projekt som berör en fast fornlämning, för de kostnader som en arkeologisk utredning eller undersökning innebär. Undantag från kostnadsansvaret gäller dock bland annat om det är fråga om en fornlämning som inte tidigare varit känd eller om den slutliga kostnaden väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angivit i sitt beslut. Vidare finns det vissa möjligheter att få statsbidrag för arkeologiska undersökningar. Frågor om undantag från huvudregeln om kostnadsansvar samt om bidrag prövas av länsstyrelsen.
Jag är helt införstådd med att kostnaden för arkeologiska undersökningar och utredningar kan uppfattas som kostsamma för den enskilde. Lagstiftningen utgår dock från att det är ett nationellt intresse att bevara en fornlämning, medan det generellt sett inte är ett nationellt intresse att ta bort den. Frågan bör också ses i ett större sammanhang. Vi vet att kulturarvet har en stor betydelse för den regionala tillväxten. Kulturarvet är viktigt för den regionala turismen och för att öka en regions eller orts attraktivitet. Ju större kunskap om den regionala och lokala historien, desto större möjligheter för ekonomisk tillväxt för de lokala företagarna.
Det finns enligt min bedömning inte skäl att göra en översyn av kulturminneslagens bestämmelser på detta område. Det är dock viktigt att tillämpande myndigheter - Riksantikvarieämbetet, RAÄ, och länsstyrelserna - följer upp och utvärderar kostnaderna för såväl enskilda arkeologiska undersökningar som undersökningar totalt sett. Detta är angeläget såväl för acceptansen för verksamheten som av samhällsekonomiska skäl.
Anf. 17 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Tack så mycket för svaret, ministern. I svaret finns det faktiskt en hel del saker som jag instämmer i till fullo. Vi talar om att det är en nationell angelägenhet. Det är självklart att vi ställer upp på det.
Vi kan också se att länsstyrelsen är en viktig instans som har att göra en avvägning av intresset att bevara eller att utföra ingreppet och då behöva göra en utgrävning. Jag kan också hålla med om att kulturarvet är av stor betydelse för den regionala tillväxten. I de sakerna är vi överens och eniga. Det vi kan se när vi går in på enskilda fall är att problemet är vem som ska stå för notan. Det är en av de viktiga punkterna som jag vill diskutera med ministern.
I det här fallet ser vi att det är en kyrkogård som är öde sedan länge. Den har inte haft någon annan historieskrivning runtomkring annat än att det är markerat i översiktsplaner och så vidare. Man har under årens gång gjort byggen av det här huset, och man har även grävt brunn. Man har från det närliggande området gjort stora schaktningar på flera meter för att använda till fylle vid ett vägbygge, och det är ändå i relativt modern tid.
Det som jag beskrev lite kort i min interpellation har på vissa sätt lösts upp. I hanteringen av det här fallet har det varit väldigt stelbent, och tidigare har det varit bristande tillmötesgående. Det har nu i stället gjorts besök av länsstyrelsen som har varit ute på platsen. Man försöker att hitta en lösning på det här lokala fallet, vilket är mycket bra.
Men jag har också sedan jag lade fram den här interpellationen fått en mängd samtal från andra personer som i andra ärenden är i ungefär samma situation. Bland annat har vi ett husbygge i Herrljunga kommun som villkorades med utgrävning. När den var gjord blev det i stället stoppat enligt strandskyddslagen. Det ligger vissa problem i de här frågorna som gör det svårt att få till stånd en utveckling lokalt både för företagare och för lite större aktörer, som Herrljunga kommun i det här fallet.
Den fråga som jag ställde gällde rimligheten i att länsstyrelsen kan stoppa detta men att det är en enskild företagare som ska stå för notan. Väldigt ofta är det Vägverket eller andra stora aktörer som får ta på sig att gräva ut, och de har också en annan möjlighet att göra det.
I det här fallet handlar det om en investering på kanske 8-9 miljoner med möjligheten till arbetstillfällen och utvecklingen av ett mycket intressant turistföretag på en viktig plats i Sverige. Är det rimligt att det är han som ska betala kanske upp till 1 miljon för att göra den här utgrävningen?
Det som vi från Centerpartiets och min sida kan tycka vore bra är att om det är länsstyrelsen som har ansvaret för att se om det är en nationell angelägenhet och någonting som borde bevaras borde det rimligtvis också vara länsstyrelsen som har medlen att genomföra den här utgrävningen.
Det handlar både om att utveckla företag och om att ta till vara den historia som finns, som också kan vara av stort värde för oss.
Anf. 18 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Jag vill gärna tacka Annika Qarlsson för den här viktiga interpellationen. Den har riktat uppmärksamheten på den svåra målkonflikt vi har i Sverige när det gäller den typ av ärenden som vi diskuterar nu.
Vi har å ena sidan det gemensamma intresset av att bevara vårt kulturarv för eftervärlden och samtidigt å andra sidan ett gemensamt intresse av att inte lägga onödiga hinder för jobb, sysselsättning och dragningskraft på en utsatt ort. Det är en svår avvägning, och det är svårt att tänka sig att den ska kunna ske helt utan att någon blir missnöjd.
Det verkar som att Annika Qarlsson och jag har samma indikationer på det nu aktuella ärendet. Det kanske blir ett sådant lyckosamt exempel där länsstyrelsen genom ett tillmötesgående och en serviceinriktad attityd på senare tid med besök på platsen och samtal med den sökande framgångsrike näringsidkaren diskuterat sig fram till andra lösningar på de byggnationsproblem, byggnationsuppgifter och expansionsmöjligheter som fanns som inte inkräktar på fornminnet. Det sparar både kostnader och bevarar samtidigt kulturarvet för framtiden.
Jag är som Annika Qarlsson också vet lika intresserad som någon annan av att turistnäringen ska utvecklas. I västra Dalsland finns inte så mycket annat att jobba med, och turismen är av oerhört stor betydelse. Där är det också viktigt att fornminnen och kulturarvet också fortsätter att bidra till upplevelser på platsen.
Men det räcker inte. Det måste också finnas ställen att äta på och bo på. Det företag som vi nu diskuterar är en av de allra största magneterna som finns. Det är en restaurang av riksintresse med renommé vida omkring men där det saknas möjligheter till övernattning. Att människor kan övernatta är naturligtvis en jätteviktig sak för den regionala utvecklingen.
Att kunna övernatta på en historiskt viktig plats där det finns fornlämningar kvar som man kanske kan göra något spännande av tror jag kan vara ett plus för alla parter, som det här ärendet håller på att utveckla sig.
Min åsikt är att vi ska ha ett starkt lagligt skydd för den här typen av fornminnen. Men vi ska tillämpa dessa regler med förnuft, flexibilitet och serviceintresse från de myndigheter som finns. Det finns också vissa möjligheter till bidrag och gemensam finansiering.
Annika Qarlsson säger att om det nu är ett gemensamt nationellt intresse så borde det vara gemensam nationell finansiering. Det kan man tycka. Jag konstaterar att pengarna som vi har till förfogande inte räcker för att med skattemedel bekosta allt sådant, och nu tänker jag på de enskilda som investerar.
Jag blev rätt förskräckt när jag förberedde den här diskussionen och försökte ta reda på vad Centerpartiet har för åsikt om detta så att vi kanske skulle kunna mötas i den här frågan också i den här delen av vår debatt. Jag fann att Centerpartiet vill minska anslaget med inte mindre än 70 miljoner kronor.
Att å ena sidan säga att vi ska ta ett gemensamt ansvar för finansieringen men att å andra sidan säga att vi ska avsätta mindre pengar är kanske någonting man skulle kunna tänka om till nästa budgetmotion i höst. Då kanske vi kunde enas om att göra det en liten smula mer generöst i varje fall.
Anf. 19 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Det som står i slutet på svaret är att det inte finns skäl att göra en översyn av kulturminneslagens bestämmelser på det här området. Det var en av mina frågor: Jag undrade om det fanns en beredskap för att göra en översyn. Jag tror att den viktigaste delen i det handlar om vilka effekter det får. Kulturminneslagen i sig är ju inte något annat än vad den används till. Det avgörande är människorna bakom som använder den.
Det jag har funderat på är detta: En översyn av en hel kulturminneslag kan ju vara ett stort arbete, och det är inte säkert att den resulterar i något annat än exakt samma förhållanden som de som rått tidigare. Frågan är: På vilket sätt pågår diskussioner? Hur reglerar man tillsynen av de här sakerna? Jag har också under den här tiden fått många reaktioner på att det är väldigt olika hur man bemöts beroende på vilken länsstyrelse som man har att möta. Självklart sker det utifrån lokala förutsättningar och lokala handläggare, men finns det något gemensamt handhavande av riktlinjer för den här typen av frågor för att se till att det blir någorlunda likadant utfall oberoende av på vilken sida av länsgränsen man bor?
Jag vill gå tillbaka till kostnaden, som jag tycker är en viktig fråga. Jag får ta med mig frågan om anslagen. Det pågår ju budgetdiskussioner i alla partigrupper.
Det jag ändå tycker är en intressant princip är att den som äger makten över ett beslut också är den som ska stå för notan. Det är denne som kan se om man kan göra avvägningar. Är det här ett rimligt beslut? Är det verkligen av så stort nationellt intresse att vi tycker att det är värt att satsa miljonen på att göra den här utgrävningen? I dag blir det i stället så att det är väldigt enkelt att sitta på en länsstyrelse och säga att man har markerade områden och en kyrkogård som ska bevaras i inte bara 500 år utan i ytterligare 500 år, och så hamnar detta i stället i knäet på Falkholts Gestgifveri, som då väljer att inte bygga ut verksamheten.
Om vi kan hamna i att vi är överens om principen så får vi väl var och en på sitt håll börja jobba med att också se till att det finns medel och pengar för att klara av att leva upp till denna princip. Det jag undrar är om detta är en princip som ministern skulle kunna tänka sig att ta hem och diskutera även i sina led.
Anf. 20 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Nu är vi överens igen! Vilken konstig debatt det här blev!
Jag tycker också, som sagt, att vi ska ha en stark lagstiftning på det här området, men lagstiftningen blir ju i slutändan vad de människor som så att säga sitter vid fronten och tillämpar den gör den till. Låt oss hoppas att det här ärendet, som gäller Falkholts i Dalsland, kan utvecklas till en solskenshistoria där alla parter blir väldigt nöjda och som vi kan använda som en sorts inspiration på andra länsstyrelser - kanske till och med på samma länsstyrelse - när det gäller hur man kan gå till väga om man tillsammans sätter sig ned och diskuterar hur man ska kunna komma runt de svårigheter som möter en näringsidkare som vill bygga ut där det finns värdefulla fornlämningar. Det är då inte bara att ge kalla handen och säga: Nej, det går inte för här finns det och det, så låt bli - eller gräv ut och gör någonting som kostar hur mycket som helst. I stället kan man sätta sig ned, klia sig noggrant i huvudet och försöka vara kreativ och hitta lösningar som inte inkräktar på fornlämningen och som kanske kan förena de båda intressena. Där detta inte går kan det också finnas möjlighet till bidrag till kostnaderna, kanske inte så att man får alltihopa täckt, men i alla fall ett stöd som lindrar den belastning som det här blir på investeringen och företaget.
Jag tycker att det är en viktig skillnad här mellan å ena sidan fornlämningar som är allmänt kända och som näringsidkaren känner till när han köper sin fastighet och börjar sin verksamhet och å andra sidan sådana som länsstyrelsen plötsligt en dag kommer och pekar ut: Du vet inte om det, men under ditt hus finns det en stenålderslämning som du inte får peta på.
De två fallen tycker jag är ganska olika, och jag vill gärna prioritera det fall då det kommer som en blixt från klar himmel för en näringsidkare som inte hade möjlighet att gardera sig och förbereda sig på detta. Men när någon köper en fastighet och redan vid köpet vet om att något sådant här finns är det en lite annorlunda situation.
Men låt oss inrikta oss på att i så många fall som möjligt hitta gemensamma lösningar som gör alla nöjda och kanske till och med kan göra att fornminnet höjer dragningskraften till den fastighet som det här handlar om. Så tror jag att det kan bli i det speciella fallet hos Falkholts. Ingen av oss vill ju att Falkholts ska behöva höja priset på sin goda mat för att möjliggöra att kulturminnesvården ska få sitt, utan att detta kan gå hand i hand med fortsatt attraktiv och prisvärd verksamhet.
Anf. 21 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! Kopplat till det här finns också en annan fråga som jag vet att andra centerpartister före mig har varit uppe och debatterat. Det handlar om möjligheten att göra utgrävningar. I dag anses detta vara ett myndighetsutövande, vilket gör att man inte kan konkurrera om det hela, och det finns ingen möjlighet att kanske pressa priset på de utgrävningar som görs. Där har man tittat på Danmark som ett exempel på att göra på ett lite annorlunda sätt. Är det något som ministern har tittat på och sett som något intressant?
Jag kan bara avslutningsvis säga att i det här enskilda fallet står förhoppningen till att det ska lösa sig bra. Jag kan fortfarande se att de principiella frågor som man tog upp, som handlar både om ansvaret för kostnaden - att det inte ska drabba enskilda näringsidkare - och om hur man efterlever den här lagstiftningen på olika håll, fortfarande finns med som en problematik som inte löser sig bara för att Falkholts Gestgifveri i Dalsland kanske får framgång och kan utveckla sin verksamhet - och utveckla Dalsland som det fantastiska turistområde det faktiskt är.
Anf. 22 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Det finns inget större behov av att förlänga debatten när vi är så eniga, men det kom en ny tråd om att sänka kostnaderna för utgrävningarna. Vi har utrett den frågan. Den har varit på remiss, och vi arbetar just nu med att ställa samman detta och se vad det kan bli.
Också jag är besjälad av en vilja att sänka kostnaderna. Vi diskuterade ju i förra replikskiftet hur vi ska minska antalet fall där detta blir ett problem. Men där det ändå blir ett problem gäller det att minska kostnaderna, inte bara genom att öka statsbidragen utan genom att sänka de kostnader som det här handlar om. Där har utredningen föreslagit att man ska öppna för konkurrens, just i syfte att få en bättre kostnadsutveckling. Utgångspunkten för mig, innan jag har tagit del av den fortsatta utvecklingen, är att det är en viktig aspekt också för kulturminnesvården. Det är inte bara att övervältra vilka kostnader som helst på näringslivet. Här har vi ett ansvar att se till att ingen av de kostnader som vi tvingar andra att betala är omotiverade eller för höga av det ena eller det andra skälet. Vi måste se till att varje chans att förbilliga detta tas till vara.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.