ungdomsarbetslöshet
Interpellation 2003/04:101 av Astudillo, Luciano (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2003-11-12
- Inlämnad
- 2003-11-12
- Besvarad
- 2003-11-24
- Sista svarsdatum
- 2003-11-26
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 12 november
Interpellation 2003/04:101
av Luciano Astudillo (s) till statsrådet Lena Hallengren om ungdomsarbetslöshetDe största klyftorna och orättvisorna i samhället går mellan de som har och de som saknar jobb. Ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden är särskilt sårbara. Många ungdomar får inte ens chansen att komma in på arbetsmarknaden och går därför miste om viktig arbetslivserfarenhet. Utan arbetslivserfarenhet krymper chansen att få arbete. En ond cirkel skapas, fylld av bristande motivation, försämrad självkänsla och mindre hopp om framtiden @ en känsla av att inte vara behövd och bli över.
Situationen ser olika ut i olika delar av landet. Handläggare i till exempel Malmö som jobbar med dessa frågor rapporterar att flertalet av de ungdomar som de har kontakt med saknar tillräcklig arbetslivserfarenhet, behöver kompletterande utbildning och möjligheter att prova på ett nytt yrkesområde. Vidare har man noterat att de ungdomar som i dag är aktuella för arbetsstödjande åtgärder inte har "lika mycket på fötterna" som tidigare och att deras problematik är större. Många är yrkesrådvilla och det finns i större utsträckning en social, missbruks- och/eller psykiatrisk problematik än tidigare. Samtidigt har man märkt att det i dag inte är lika enkelt att få ungdomar i anställning eftersom arbetsgivarna är mer försiktiga.
I Malmö till exempel ser vi att toppen vad gäller arbetslösa och bidragsberoende ungdomar är högre under detta år än tidigare. För hela riket kan vi konstatera att antalet öppet arbetslösa ungdomar nu är tillbaka på den nivå som gällde under 1998 och 1999. Vi kan också se en dramatisk ökning när det gäller gruppen långtidsarbetslösa ungdomar som nu befinner sig i paritet med 1998 års nivå. Mycket talar därför för att ungdomar är arbetslösa under längre perioder än tidigare.
Många av de ungdomar som hamnar utanför systemet i tidig ålder @ till exempel genom avbruten skolgång, följt av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden @ har svårt att komma tillbaka. När det gäller ungdomar handlar det om att bryta den onda cirkeln i tid. I dagens samhälle behöver ungdomar gymnasieskola för att kunna få en anställning. Dessutom behövs ofta även annan utbildning.
En studie gjord av AMS visar till exempel att elever som avbryter sin gymnasieutbildning har påtagligt sämre utsikter att lyckas på arbetsmarknaden än de som fullföljt sin utbildning. De som hoppar av gymnasiet drabbas av högre arbetslöshet och lägre inkomster än de som fullföljer sin utbildning. Det finns också ett tydligt samband mellan föräldrarnas socioekonomiska situation och studieavhoppen.
Enligt AMS är sysselsättningsgraden för de elever som inte genomfört en fullständig gymnasieutbildning ca 20 procentenheter lägre än för de elever som fullföljt gymnasiet. Inskrivningstiderna vid arbetsförmedlingen är ca 60 % längre och löneinkomsterna 30@40 % lägre. Undersökningen visar också att de elever som avbrutit gymnasiet i högre utsträckning får tillfälliga jobb.
Enligt studien kostar den lägre sysselsättningsgraden för dem som saknar gymnasieutbildning samhället ca 2 miljarder i produktionsbortfall varje år @ enbart för en årskull.
På flera håll har dock de lokala insatserna för att bryta ungdomars utanförskap varit lyckade. I Fosie stadsförvaltning i Malmö, erbjöds ett antal ungdomar som inte fått jobb under sommaren möjlighet att delta i två veckors jobbsökaraktivitet. Satsningen fick bra respons, men man tvingades lägga ned den på grund av ett ökande antal ärenden. I Malmö har man också jobbat för att ordna praktikplatser för ungdomar, både i den privata och den kommunala sektorn, för att ge ungdomar möjlighet att skaffa sig arbetslivserfarenhet.
Självklart är det viktigt att anpassa insatserna efter lokala förhållanden, men det behövs också ett helhetsgrepp och en samlad insats, så att ungdomar kan bryta den onda cirkeln och ta klivet ut på arbetsmarknaden.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att ungdomar, som avbryter sina studier, får stöd att skaffa sig en utbildning som leder till att de får ett arbete?
2. Avser statsrådet att verka för att lokala insatser görs så att de ungdomar som är i behov av särskilt stöd kan utbilda sig för att få ett arbete?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:101
Webb-tv: ungdomsarbetslöshet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:34 Måndagen den 24 novemberProtokoll 2003/04:34 16 § Svar på interpellationerna 2003/04:101 och 102 om ungdomars situation
Protokoll från debatten
Anf. 88 Lena Hallengren (S)
Fru talman! Luciano Astudillo har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att ungdomar som avbryter sina studier får stöd att skaffa sig en utbildning som leder till att de får ett arbete. Luciano Astudillo frågar också om jag avser att verka för att lokala insatser görs så att de ungdomar som är i behov av särskilt stöd kan utbilda sig för att få ett arbete. Berit Högman har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att uppmärksamma ungdomars livssituation och vilka åtgärder jag avser att vidta för att underlätta för de ungdomar som lämnar gymnasiet med ofullständiga betyg. Eftersom frågorna behandlar samma områden har jag valt att besvara dem tillsammans.
Jag vill börja med att säga att jag instämmer i interpellanternas beskrivning av ungdomars situation på arbetsmarknaden i dag. Ungdomars etableringstid på arbetsmarknaden är ofta lång. Arbetsmarknaden är konjunkturkänslig för ungdomar. Tillgången till arbete beror i stor utsträckning på vilken utbildning man har. Såväl arbete som utbildning är viktiga förutsättningar för att unga ska ha goda levnadsvillkor och kunna leva självständiga liv.
Det finns ungdomar som har särskilt svårt att få arbete. Under år 2001 var ca 70 000 unga i åldern 16-24 år utanför studie- och arbetslivet. Betänkandet
Unga utanför
(SOU 2003:92) visar att ju längre tid man befinner sig utanför, desto svårare är det att komma tillbaka till studier eller arbete. Varje år finns i genomsnitt 27 000 ungdomar mellan 16-24 år som varit utanför på detta sätt i två år eller mer. Dessa ungdomar har tydliga svårigheter att skaffa sig en förankring på arbetsmarknaden. Ofta saknar de en slutförd gymnasieutbildning och ibland även grundskoleutbildning. Många gånger ligger också sociala problem, dåliga uppväxtförhållanden, mobbning och diskriminering bakom utanförskapet för denna grupp. Många har också invandrarbakgrund.
Konsekvenserna av arbetslöshet är allvarliga för individen, men också för samhället. Risken att hamna i långvarig arbetslöshet vid unga år måste därför minimeras. Det är viktigt att utveckla nuvarande stödformer för ungdomar att hitta tillbaka till utbildning och att få arbete. De insatser som står till buds måste också i högre grad utgå från ungas individuella behov.
Betänkandet
Unga utanför
innehåller flera förslag som syftar till bättre beredskap för att lotsa arbetslösa ungdomar till studier eller arbete. Utredningens mest framträdande förslag innebär ett lagstadgat ansvar för kommunerna att aktivt söka upp och stödja de ungdomar upp till 20 år som inte fullgjort sin skolplikt och som inte går i gymnasieskola eller motsvarande. Genom individuellt utformade insatser ska deras förutsättningar att studera på gymnasieskolan stärkas. Stödet kan även syfta till att stärka deras möjligheter att få och behålla ett arbete. Detta uppföljningsansvar föreslås förenas med kommunernas generella ansvar att erbjuda gymnasieutbildning. Utredningen föreslår också förändringar inom gymnasieskolan för att den tydligare ska tillmötesgå ungas individuella behov. Bland annat föreslås utökade möjligheter för gymnasieskolan att upphandla utbildningsinsatser från utbildningsanordnare med sådana pedagogiska profiler som dessa ungdomar behöver.
Utredningen föreslår även en försöksverksamhet där ett antal kommuner kompletterar arbetsförmedlingarnas, gymnasieskolans och socialtjänstens kontinuerliga arbete med dessa unga med så kallade Navigatorcentrum. Detta är en samlingsbenämning för verksamheter som Fryshuset i Stockholm, Communicare i Värmland och Urkraft i Skellefteå. Dessa verksamheter har lång erfarenhet av att stödja ungdomar för att de ska finna vägar till utbildning och arbete.
Betänkandet
Unga utanför
innehåller ett flertal intressanta förslag, inte minst gällande det kommunala uppföljningsansvaret. Betänkandet remitteras för närvarande. Jag ser fram emot remissinstansernas synpunkter och återkommer därefter i frågan.
Avseende lokala insatser avsatte regeringen i juli i år 10 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden till projekt som syftar till att bryta ungdomars utanförskap på arbetsmarknaden. Ungdomsstyrelsen, som förfogar över medlen, ska i sitt arbete prioritera projekt - i huvudsak på lokal och regional nivå - som riktar sig till ungdomar med särskilt behov av stöd utifrån bland annat ett integrationsperspektiv eller utifrån socioekonomiska förhållanden. Regeringens avsikt är att under en treårsperiod avsätta sammanlagt 30 miljoner kronor för detta ändamål.
Slutligen vill jag också nämna det pågående arbetet med en proposition om en ny studievägsstruktur för gymnasieskolan. Den kommande propositionen har sin grund i Gymnasiekommitténs slutbetänkande
Åtta vägar
till kunskap
(SOU 2002: 120). Kommittén har bland annat lämnat förslag som syftar till att fler slutför en gymnasieutbildning och att antalet avhopp minskar. Kommittén har också lämnat förslag som syftar till att gymnasieskolan ska möta den framtida arbetsmarknadens kompetenskrav, förbättra utbildningsmöjligheterna för obehöriga elever samt minska den sociala och könsmässiga segregeringen.
Frågan om vilka insatser jag avser att vidta för att uppmärksamma ungas livssituation är viktig. Ungdomars livssituation är en angelägen fråga för regeringen. Under våren 2004 avser regeringen att återkomma med en proposition om en förnyad ungdomspolitik.
Anf. 89 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Först vill jag tacka ministern för svaret.
Sedan vill jag berätta om en 23-årig kille med rötter från Chile. Han kallas för Sebbe. Han lämnade grundskolan för ett par år sedan med rätt dåliga betyg, men han valde ändå att läsa vidare. Han visste inte riktigt vad han skulle läsa, men han sökte det som gick att söka med de betyg som han hade. Motivationen fanns egentligen inte. Valet blev halvhjärtat, och det ledde till att han efter mycket kort tid hoppade av.
Därefter följde ett par år då han hamnade helt utanför. Under något år gick han inte till arbetsförmedlingen och under en tid inte ens till socialen. Föräldrarna fick ta hand om honom trots att han var vuxen. En tid var han farligt nära att hamna snett. Knark, kriminalitet och ett gäng kompisar kring honom som inte var goda förebilder höll på att orsaka stora problem för honom. Lyckligtvis stod han emot.
Bara för en tid sedan började han att plugga på en folkhögskola. Jag önskar verkligen att han ska lyckas. Sebbe är nämligen en kille med ett stort hjärta. Han skulle numera med den erfarenhet som han har bli en jättebra förebild för exempelvis lite yngre ungdomar som går i grundskolan.
Sebbe är inte ensam. Mohammed, Karin och Monir är tre till. Enligt utredningen
Ung
utanför
är det - precis som ministern säger - 27 000 ungdomar som står nästan helt utanför samhället. Dessa ungdomar är uppväxta i 90-talets Sverige, ett årtionde då klyftorna ökade, ett årtionde med kraftiga nedskärningar som inte minst drabbade skolan, ett årtionde då arbetslösheten sköt i höjden och segregationen bet sig fast. Jag tror att det är sviterna av detta som är orsaken till att vi återigen ser att ungdomsarbetslösheten ökar.
För oss socialdemokrater är klyftan mellan dem som har ett jobb och dem som inte har det kanske det största problemet i samhället. När det drabbar ungdomar drabbas de dubbelt. Det får värre konsekvenser för ungdomar. Ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden blir mycket mera sårbara än andra. Utan arbetslivserfarenhet krymper inte bara chansen att få ett arbete senare, utan det skapar också en ond cirkel fylld av bristande motivation, försämrad självkänsla och mindre hopp om framtiden. Och inom dessa ungdomar växer en känsla av att inte vara behövd och av att vara över.
Situationen är väldigt olika i olika delar av landet. Därför har Berit Högman och jag valt att lyfta fram frågan tillsammans. Jag ska beskriva situationen i Malmö.
De signaler jag har fått från Malmö är att ungdomar saknar tillräcklig arbetslivserfarenhet. De behöver kompletterande utbildning och möjligheter att prova ett nytt yrkesområde. De ungdomar som i dag är aktuella har mindre på fötterna än vad man hade tidigare, uttryckte en arbetsförmedlare. Många är yrkesrådvilla. Många har sociala problem och ibland problem med missbruk. Kostnaderna för socialbidrag i Malmö har återigen börjat att öka. Alltfler ungdomar tvingas att leva på socialbidrag.
Samtidigt berättade arbetsförmedlaren att det är mycket svårare för dessa ungdomar att få en anställning eftersom arbetsgivarna är mycket mer försiktiga.
Det finns många bra och konkreta förslag men här krävs det ett helhetsgrepp på många olika politikområden för att pressa ned arbetslösheten och för att minska de ungas utanförskap. Därför vill jag fråga om ministern, Regeringskansliet, avser att hitta ett sätt för att samordna detta. Och vilka åtgärder tror ministern är effektiva för att just se de ungdomar som över huvud taget inte är sedda?
Anf. 90 Berit Högman (S)
Fru talman! Också jag vill tacka ungdomsministern för hennes svar på våra frågor. Jag är glad att ministern delar vår syn på problemet och också på det uppdrag som vi har gemensamt.
I Värmland är drygt 1 200 ungdomar arbetslösa. Alltför många av dem, företrädesvis unga män, har varit arbetslösa alldeles för länge. Kanske lever för många av dem samma liv som Sebbe ett tag levde.
Jag tror också att, som ministern nämner i sitt svar, så kallade Navigatorcentra är ett bra instrument - alltså detta med att ta till vara unga människors idéer och att stötta dem i förverkligandet av deras drömmar.
Ett annat gott exempel, ett värmländskt exempel, är projektet Värmlandslärling, som bland LO tagit initiativ till. Inte mindre än 84 % av dem som går in i projektet har fast anställning efter 22 veckor. Mer än hälften av de 1 200 som hittills fått arbete är under 30 år. Men projektet visar också att det tar lite längre tid än tre månader att få fäste på arbetsmarknaden. Detta tror jag är något som vi borde ta fasta på när vi framöver funderar över regelverken.
Vidare tror jag att det är väldigt viktigt att vägarna till arbete blir fler än vad dagens gymnasieskola medger. Det är viktigt att få möjlighet att visa de färdigheter som liksom sitter i händer och själ, inte bara de som sitter i huvudet.
Det är djupt olyckligt att en så stor andel av våra unga lämnar gymnasieskolan med ofullständiga betyg - en stämpel som försämrar både självkänslan och möjligheten till arbete och egen försörjning för lång tid framöver. Detta påverkar unga människors tillit till samhället i stort. Det kan sätta i gång krafter som vi absolut måste motverka. Jag tycker att det är bra att gymnasieskolan utreds.
Mina frågor till ungdomsministern blir därför hur hon ser på möjligheterna att tydligare än i dag styra den yngre arbetskraften mot sektorer där vi vet att det kommer att vara stora brister framöver, där det kommer att vara brist på arbetskraft. Och hur ser ministern på detta med att vi skulle bli tydligare i kravet på att alla arbetsgivare - arbetsgivare av alla slag - måste tillhandahålla praktikplatser vare sig det handlar om prao i åttan och nian eller det handlar om platser inom det kommunala uppföljningsansvaret?
Det är klart att det i dag är ett problem att veta vad man ska bli om man aldrig får möjlighet att prova på saker.
Anf. 91 Lena Hallengren (S)
Fru talman! Roligt är väl fel ord att använda men jag kan säga att jag är väldigt glad över att vi står här och diskuterar just nämnda grupp. Det är en grupp som, menar jag, vi nog alla har vetat att den finns men som varit osynlig och som vi kanske har försökt att uppmärksamma. Men vi har inte riktigt haft statistik och det underlag som många gånger krävs för att myndigheter och för den delen också departement - politiker och tjänstemän, människor som på olika sätt kan spela en roll för dessa ungdomars vardag och framtid - verkligen ska ta detta på fullt allvar.
Vi har nog alla mött en Sebbe, eller den Juan som jag träffade på Fryshuset och som under tio år varken hade pluggat eller jobbat. Han hade någon gång sökt jobb men efter att ha blivit avvisad några gånger var det självklart inte något som han gjorde med lätta steg.
När det gäller den grupp som blivit utredd, om man får uttrycka sig så, är fördelen att gruppen har blivit synlig på ett annat sätt, att vi kan tala om den och att vi faktiskt kan peka på det behov som här finns. Det handlar naturligtvis om att sätta dessa ungdomar som
individer
allra främst. Sedan vet vi, precis som Luciano Astudillo väldigt tydligt beskrev, vad som händer om de här ungdomarna inte får det stöd och den hjälp som de behöver, vad de senare hamnar i.
Det är klart att det är kostsamt både ekonomiskt och sett till individens tid i livet. Ingen ska gå in i vuxenvärlden och känna att vederbörande inte kan försörja sig själv, inte har ett jobb och inte har en utbildning liksom att ingen efterfrågar honom eller henne - att man inte spelar någon roll i ett demokratiskt samhälle.
Man kan ta del av det PM som finns till utredningen
Unga utanför
. Ett antal historier har skickats in till utredaren. Där beskriver killar och tjejer sin vardag och verklighet. Om inte annat är det en väldigt givande läsning för alla som på olika sätt berörs när det gäller den här gruppen.
Utredningen har gått ut på remiss, och remisstopp är den 15 februari. Jag hoppas att debatten inte avstannar utan att den fortsätter fram till dess. Kanske kan den bli ännu starkare efter remisstoppet och då vi fått in synpunkter. Utan att gå händelserna i förväg finns det, tycker jag, många intressanta förslag från utredningen. Även om man kan tycka att helhetsgreppet kunde vara ännu vidare kommer det självklart att bli nödvändigt att på ett eller annat sätt verkligen tydliggöra det kommunala uppföljningsansvaret.
De idéer som jag nämnde i mitt interpellationssvar om Navigatorcentra och om utredarens idéer om lärlingar, praktik och möjligheten att inte bara inom ett fåtal sektorer få skaffa sig den utbildning och kompetens som krävs är väl värda att pröva.
När det gäller gymnasieskolan tror jag att det i den proposition som läggs fram till våren kommer, skulle jag vilja säga, en förnyad inställning till IV. Det är ännu inte klart hur det hela kommer att se ut men på ett eller annat sätt kommer det att se annorlunda ut. Man kommer att ta hänsyn till nämnda grupp och inte acceptera att ungdomarna bara gör studiebesök i gymnasieskolans värld och aldrig lämnar ett nationellt program. Att ungefär en tredjedel lämnar det individuella programmet och resten hoppar av tycker jag självklart inte är annat än ett misslyckande.
Målet att 50 % av ungdomarna ska gå vidare till högskolan före 25 års ålder tycker jag är ett fantastiskt mål. I perspektivet ett antal decennier tillbaka - några av oss var kanske inte ens födda då - är det klart att det är ett fantastiskt mål att se hur många som inte bara går på gymnasiet utan också går vidare till högskola, till högre studier.
Man behöver dock inte vara Einstein för att räkna ut att återstående 50 % inte går vidare till högskola eller universitet. Det tror jag att vi ordentligt behöver fundera på. Vad händer med de 50 procenten? En del börjar läsa när de är 26, 27 eller 30 år gamla. Men för en del är högskolan kanske inte det alternativ som sätts allra främst. Man vill någonting annat.
Redan i dag utgår man på några Navigatorcentra från unga människors drömmar. Att se till att försöka greppa den motivation som faktiskt finns tror jag är vår gemensamma uppgift.
Anf. 92 Luciano Astudillo (S)
Fru talman! Jag delar Lena Hallengrens syn här. Det viktigaste är att se de här människorna, att se Sebbe och Juan och att se alla de ungdomar som inte bara tappar fart i livet utan som ibland inte ens kommer i gång - ungdomar som på grund av problem hamnar helt utanför, vilket i sin tur i värsta fall kan leda till att de glider in i missbruk.
Man kan också lyfta fram detta utifrån den myckna forskning som finns på området. För en tid sedan presenterade Anna Nilsson och Jonas Agell från Stockholms universitet rapporten
Crime, unemployment and labor market programs in turbulent times
. Rapporten visar väldigt tydligt hur en lägre arbetslöshet leder till färre brott. År 1996 jämförs med år 2000. Vi vet ju hur utvecklingen var under de åren. Vi lyckades pressa ned arbetslösheten rejält i samhället. I och med det kunde tydliga signaler ses vad gäller hur den totala brottsligheten i Sverige minskade. Sedan tidigare vet vi att ungdomar är överrepresenterade när det gäller kriminalitet - just den typ av kriminalitet som det kunde konstateras gick ned.
För en tid sedan fick vi en rapport från AMS om den grupp ungdomar som hoppar av från gymnasiet. Just den här gruppen ungdomar visar sig ha sämre förutsättningar i allt de företar sig senare i livet. De har svårare att få jobb, och när de väl har jobb är det otryggare jobb. Får de väl dessa rätt så otrygga jobb är det dessutom ofta sämre betalt. På något sätt följer det med under resten av livet. AMS siffra var, tror jag, 2 miljarder i kostnader per årskull - 2 miljarder kronor som vi skulle kunna göra så mycket mer med.
Anledningen till att jag tror att det behövs en samordning på området är just att de olika mål som vi sätter upp, till exempel att fler ska läsa vidare på högskolan, inte får krocka så att vi därmed någonstans glömmer bort dem som inte hinner med och som tappar fart.
Där har kommunerna ett jättestort ansvar. Vi måste också se lärlingsplatser på folkhögskolor och studieförbund som ett sätt att slussa in fler ungdomar i arbete. Där är utbildningspolitiken det stora sjoket.
Sedan har vi arbetsmarknadspolitiken. Det finns olika orsaker till att ungdomar hamnar i sådana åtgärder. Det finns de som är målmedvetna men som kanske inte riktigt hittar rätt i det liv som öppnas för dem. Det finns de som är osäkra på vad de vill göra, och det finns de som är passiva och som man måste jaga lite och hålla ögonen på.
Här krävs olika åtgärder beroende på vad det är för typ av ungdomar. Men det viktigaste är att följa upp och verkligen inte släppa de här ungdomarna som står längst bort. Framför allt måste vi agera så tidigt som möjligt, se signalerna tidigt så att vi inte får den utveckling man fick i England, i Manchester, där en del ungdomar permanent hamnade utanför samhället, med dåliga följder för dem själva men också för samhällsekonomin.
Jag vill inte behöva stå här och prata om Sebbe, Mohammed, Karin eller höra ministern stå och prata om Juan. Jag vill slippa de här debatterna framöver. Vi kommer att behöva varenda en för att kunna bibehålla en hög tillväxt i det här samhället och på så sätt en bra välfärd för oss alla.
Anf. 93 Berit Högman (S)
Fru talman! Jag delar helt ministerns uppfattning om 50-procentsmålet vad gäller universitetsstudier. Där tycker jag att det har hänt mycket och att vi har gjort mycket med lärcentra, distansuniversitet, eller när en del bokstavligen tar med unga människor som är studierädda till universitet för att de ska kunna bekanta sig med miljön, studievägledarens kontor och så vidare. Vi har vägar att gå. Därför är det viktigt med fokus på resten för att smala Sussie bara ska finnas på film och inte i verkligheten. Den visionen måste vi ha.
Vi vet samtidigt att vi går mot en stor arbetskraftsbrist i vårt land. Då har vi absolut inte heller råd att förlora många i en ungdomsgeneration.
Värmland är det län som kommer att ha den största ökningen av invånare över 65 år. Fram till 2020 kommer ökningen att vara 9 % mot riksgenomsnittet 5 % och Stockholms 2 %. Det är med den bakgrunden som vi också måste hata det utanförskap och den arbetslöshet, frånvaro från utbildningar och aktivitet som finns i dag. Det är viktigt, som också Luciano nämnde, med en gemensam strategi och politik för landet. Då blir det spännande med ungdomspropositionen. Men det måste finnas frihet och möjlighet att arbeta med uppdraget lokalt. Det är en himla skillnad mellan orterna. Munkfors kommun med 4 086 invånare - det sade kommunalrådet när jag ringde i morse - och 39 arbetslösa under 25 år har naturligtvis andra förutsättningar än vad som finns i exempelvis Malmö. Men uppdraget att se till att alla behövs är precis detsamma.
I utredningen
Unga utanför
diskuteras också det kommunala uppföljningsansvaret. Ministern nämnde det själv. Då blir min sista fråga: Kan du tänka dig att ha aktivitet som ett krav för utbetalning av samhällets bidrag till individer oavsett formen för stödet?
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.