Underlag för lagstiftning på det rättspolitiska området
Interpellation 2025/26:382 av Ulrika Westerlund (MP)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2026-03-06
- Överlämnad
- 2026-03-09
- Anmäld
- 2026-03-10
- Sista svarsdatum
- 2026-03-24
- Svarsdatum
- 2026-04-13
- Besvarad
- 2026-04-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Den 5 mars kom Lagrådets yttrande över regeringens förslag om dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor. Vi har under den här mandatperioden fått vänja oss vid att läsa hård kritik från Lagrådet, men det här yttrandet får ändå sägas vara något i särklass.
Lagrådet skriver bland annat i sammanfattningen:
Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet. Huvudpunkterna i Lagrådets kritik är följande.
1. Lagrådsremissen är en del i ett reformarbete på straffrättens område som innefattar ett stort antal skilda lagförslag som på kort tid har kommit i en strid ström utan tydlig samordning. Detta gör det hart när omöjligt att överblicka förslagen och deras konsekvenser.
2. Handläggningen av lagstiftningsärendet har varit undermålig och uppfyller inte grundlagens krav på hur regeringsärenden ska beredas. Straffreformutredningen fick alltför kort tid på sig för att fullgöra sitt omfattande uppdrag, och trots att utredningens betänkande var mycket omfångsrikt innehöll det inte tillräckligt underlag för att remissinstanserna skulle kunna bedöma förslagen på ett tillfredsställande sätt. Till detta kommer att remissinstanserna fick alltför kort tid på sig.
3. Många remissinstanser har varit påfallande kritiska till utredningens förslag. Men regeringen har inte i nämnvärd utsträckning tagit hänsyn till remissinstansernas synpunkter.
4. Förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Allmänt gäller att lagrådsremissen inte är tillräckligt genomtänkt. För Lagrådet framstår den som ett hastverk.
5. I remissen sägs att det behövs en höjd allmän repressionsnivå, bland annat för att brottsligheten ska minska och tryggheten öka. Lagrådet framhåller att regeringen inte lägger fram något underlag som ger stöd för att straffskärpningarna kan förväntas få ett sådant resultat.
Det här är ett exempel på hur regeringen lägger fram lagförslag som inte har stöd i forskning och erfarenhet och som enligt bland annat forskare och remissinstanser riskerar att få motsatt effekt mot vad som är tänkt, eller inte få någon effekt, trots höga kostnader. Andra kritiserade förslag är förslaget om ungdomsfängelser och förslaget om att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år.
Med anledning av detta vill jag fråga justitieminister Gunnar Strömmer:
- Vilka skäl ligger bakom när ministern och regeringen går emot remissinstanser, forskare och Lagrådet då politiska förslag läggs fram?
- Vilka underlag har ministern och regeringen för sina antaganden att förslagen om höjda straff kommer att göra samhället tryggare?
- På vilket underlag fattade ministern och regeringen beslutet om att föreslå sänkt straffmyndighetsålder till just 13 år?
- Har ministern tagit initiativ till en analys av på vilket sätt Kriminalvården är mer lämpad än Sis att vårda och rehabilitera unga personer som gjort sig skyldiga till brott, och kan ministern i så fall redogöra för resultatet?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:382
Webb-tv: Underlag för lagstiftning på det rättspolitiska området
Dokument från debatten
- Måndag den 13 april 2026Kammarens föredragningslista 2025/26:103
- Protokoll 2025/26:103 Måndagen den 13 aprilProtokoll 2025/26:103 Svar på interpellation 2025/26:382 om underlag för lagstiftning på det rättspolitiska området
Protokoll från debatten
Anf. 15 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Ulrika Westerlund har frågat mig vilka skäl som ligger bakom att jag och regeringen går emot remissinstanser, forskare och Lagrådet då politiska förslag läggs fram och vilka underlag jag och regeringen har för olika avvägningar som gjorts i lagstiftningsprojekt på det rättspolitiska området.
Regeringen gör en omläggning av kriminalpolitiken för att återupprätta tryggheten i Sverige. Detta är något som vi har bildat opinion för under lång tid och fått väljarnas mandat att genomföra. En central del handlar om straffen. Alldeles för länge har svensk straffrätt tagit för stor hänsyn till gärningsmannens intressen och för lite till brottsoffers upprättelse och samhällets behov av skydd.
Regeringens lagförslag på detta område föregås av gedigna utredningar, remittering till en stor mängd remissinstanser och omfattande analys och bearbetning i Justitiedepartementet. Utredningarna innehåller i regel genomgång av statistik, forskning och lagstiftning i Sverige och jämförbara länder. De största utredningarna har letts av några av landets mest erfarna utredare på straffrättens område. Ofta görs också justeringar efter synpunkter från remissinstanser och Lagrådet. Det ger ett gediget underlag för lagstiftning av hög kvalitet.
Förra veckan fattade regeringen beslut om en proposition och en lagrådsremiss som tillsammans tar hand om förslagen från Straffreformutredningen. Som interpellanten lyfter har Lagrådet invänt mot förslagen i den proposition som regeringen gått vidare med. En central del i kritiken är att man ifrågasätter en allmän höjning av straffnivån om syftet är att minska brottsligheten i samhället.
Här är det först och främst viktigt att komma ihåg att straff alltid är en avvägning mellan olika intressen, exempelvis att göra gärningspersonen till en bättre människa, att lära gärningspersonen ”en läxa” som avhåller honom från att begå nya brott, att avskräcka andra, att skydda samhället genom själva inlåsningen och att ge brottsoffer upprättelse.
Forskning visar att straff är mer eller mindre effektivt beroende på vilket intresse som man vill tillgodose. Men straff handlar i hög grad även om värderingar, som vilka normer man vill betona i samhället och hur man ser på rättvisa. I det hänseendet blir det en politisk avvägning hur höga eller låga straffen ska vara.
Regeringen ser ett stort behov av att stärka samhällets skydd mot brottslighet. Forskning visar att inkapacitering av dem som begår mest brott har effekt på brottsnivåerna i samhället. Den gängkriminelle som är inlåst kan inte beställa nya skjutningar eller rekrytera fler barn. Serievåldtäktsmannen som är inlåst kan inte begå nya övergrepp. Men regeringen vill dessutom se ett tydligare fokus på brottsoffers upprättelse, alltså skipandet av rättvisa i det enskilda fallet. Vi menar att rättviseskäl talar starkt för höjda straff generellt.
Vad gäller förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa allvarliga brott har det sin bakgrund i ett mycket mörkt läge. Förra året var över 50 barn under 15 år involverade i rättsliga prövningar för mord och mordplaner.
Det finns begränsat med forskning på hur man mest framgångsrikt bryter den här utvecklingen. Däremot vet vi med säkerhet att det som hittills har gjorts inte har fungerat. Dagens ordning lyckas varken skydda samhället mot livsfarligt våld eller bryta barnens destruktiva banor.
Genom att sänka straffbarhetsåldern och tidsbegränsa regleringen ges en möjlighet att hantera ett akut läge. Samtidigt får man på det socialrättsliga området en chans att fokusera på det förebyggande arbetet med hjälp av nya verktyg, till exempel den nya socialtjänstlagen och rivna sekretesshinder.
Vad gäller frågan om analys av på vilket sätt Kriminalvården är mer lämpad än Statens institutionsstyrelse, Sis, att ta hand om unga som begått allvarliga brott bygger förslagen på en utredning som noggrant analyserat skälen för och mot. Hänsyn togs bland annat till forskning som visar hur barn påverkas av frihetsberövande. Samtal genomfördes med barn som var dömda till sluten ungdomsvård. Att utredningen föreslog att fängelse skulle ersätta sluten ungdomsvård berodde bland annat på att Kriminalvården har bättre möjligheter att erbjuda stöd och kontroll vid övergången till frihet. Genom reformen kan Sis verksamhet renodlas till att på ett tydligare sätt avse ett vårdande uppdrag.
Regeringens straffrättsliga reformer handlar om att öka människors trygghet, stärka brottsoffers upprättelse och göra systemet mer rättvist. Att riksdagen nu, efter en omfattande beredning, får ta ställning till förslagen är helt i linje med den ordning som råder i vår demokrati och rättsstat.
Anf. 16 Ulrika Westerlund (MP)
Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Det innehåller flera delar som jag vill ta upp i den här diskussionen.
Justitieministern upprepar bland annat något som ofta återkommer i debatterna i justitieutskottet, nämligen att den här regeringen har ett brottsofferperspektiv medan tidigare regeringar på något sätt fokuserade på gärningsmannens intressen. Detta anser jag är ett tydligt missförstånd eller en vantolkning av de åtgärder som tidigare regeringar har vidtagit.
Regeringen tycks mena att straffskärpningarna i sig själva innebär ett brottsofferperspektiv. Detta kan kraftigt ifrågasättas eftersom brottsoffer inte är en homogen grupp och hårdare straff inte nödvändigtvis är vad alla önskar sig.
Jag utgår från att alla partier har som mål för sin kriminalpolitik att brottsligheten ska minska, det vill säga att färre personer alls ska behöva få erfarenheten att vara ett brottsoffer. Då måste hänsyn tas till fler aspekter än bara förbättrad upprättelse i form av hårdare straff efter att ett brott redan har begåtts. Intressant i sammanhanget måste väl också vara att den som straffas inte begår nya brott och skapar nya brottsoffer. Då blir det intressant att fokusera också på Kriminalvårdens möjligheter att bedriva rehabiliterande behandling så att en tidigare dömd person kan återanpassas till samhället och komma bort från ett liv i kriminalitet.
Att sitta i fängelse innebär i sig självt flera risker, till exempel att en kriminell identitet stärks eller att fler kriminella kontakter knyts. Det innebär också en ökad risk för återfall. Chansen att motverka detta minskar om belastningen på Kriminalvården ökar – vilket den kommer att göra, kraftigt, med regeringens förslag. Kriminalvården uppskattar det ökade behovet av platser till nästan en tredubbling jämfört med i dag om alla regeringens reformer genomförs.
Bland andra MR-institutet har också påpekat att Sverige om allt detta blir verklighet skulle komma att ha fängelsepopulationer per capita i nivå med Ryssland och Turkiet.
I den kontexten borde det vara viktigt att veta att reformerna får en effekt som gör att alla dessa risker vägs upp. Så är det dock inte. Lagrådet har påpekat att regeringen inte presenterat något underlag som ger stöd för att straffskärpningarna kan förväntas få detta resultat, alltså att brottsligheten ska minska och tryggheten öka – vilket såklart är det vi alla vill.
I sitt svar påpekar ministern bland annat att en person som sitter i fängelse inte kan begå nya brott. Så är det naturligtvis, i alla fall oftast. Men det är ju också minst sagt intressant vad som händer när personen kommer ut igen.
Dessutom är samhällets resurser inte oändliga. De mycket stora kostnader som regeringen nu lägger på skattebetalarna, cirka 17 miljarder per år, hade i stället eller åtminstone delvis kunnat läggas på kraftiga förebyggande insatser. Det är ju också ett brottsofferperspektiv: att färre personer ens ska bli brottsoffer.
Om regeringen hade velat understryka sitt brottsofferperspektiv hade den också med fördel kunnat öka stödet till brottsofferjourerna med den i sammanhanget väldigt lilla summa, 15 miljoner, som de bedömde att de behövde för att upprätthålla verksamheten.
Herr talman! För tydlighets skull kan jag nämna att också tidigare regeringar, bland annat den där Miljöpartiet ingick, vidtog åtgärder som resulterade i höjda straff och kriminalisering av företeelser som tidigare inte var kriminaliserade, till exempel att rekrytera barn till att begå brott. Vi fokuserade också på att skärpa straff för sexualbrott.
Jag säger detta för att betona att jag självklart också förstår att politiska åtgärder kan vidtas utan att det finns stöd i forskning, till exempel för att en regering upptäcker ett behov av ny lagstiftning. Vi ser dock inget egenvärde i höjda straff, vilket mitt intryck av regeringens åtgärder är att regeringen gör.
När man genomför en så här genomgripande reform, som regeringen själv menar är den största reformen av det svenska straffsystemet sedan brottsbalken infördes, blir bevisbördan tung vad gäller effektivitet och resultat. När kritiken då är så tung och så omfattande borde regeringen backa och ta till sig av kritiken i stället för att forcera igenom förändringarna.
Jag undrar därför hur övervägandena såg ut. Och varför satsas inte mer resurser på ett förebyggande arbete?
Anf. 17 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Tack, Ulrika Westerlund, för möjligheten att få diskutera dessa utomordentligt viktiga frågor i dag!
Låt mig börja med frågan om brottsoffer. Straff är naturligtvis inte enda sättet att kompensera brottsoffer. Det krävs en lång rad olika saker för att både kompensera och stödja brottsoffer. Vi gör också väldigt mycket i fråga om brottsoffer, inte minst när det gäller möjligheten att få ut brottsskadeersättning utan att själv behöva driva in pengarna från förövaren. Vi ger tydliga uppdrag till rättsväsendets olika aktörer att ge brottsoffer ett bättre stöd. Vi ser över möjligheten att avskilja frågor från brottmål till civilprocesser, där brottsoffer till exempel måste driva frågor om skadestånd i särskild ordning med stora kostnadsrisker som följd. Vi gör en massa olika saker för att stärka brottsoffers ställning.
Med det sagt råder det ingen tvekan om att det i den svenska straffrätten – och det är knappast något nytt – finns en lång rad olika intressen som ska vägas in. De tre man typiskt sett brukar lyfta fram är samhällsskyddet, gärningsmannens olika aspekter och brottsoffrets olika aspekter. Vi menar kort och gott att brottsofferperspektivet just vad gäller straffen har varit alldeles för underdiskuterat och inte hanterats på ett tillräckligt bra sätt.
Det ser man om man tittar på straffrätten. Ett av de förslag som vi nu går till Lagrådet med är att ta bort ett antal av de så kallade billighetsskälen. I ett uppmärksammat fall i Örebro tingsrätt fick en äldre man sitt straff för barnpornografibrott nedsatt just på grund av att han var äldre. Någon annan har fått sitt straff nedsatt därför att vederbörande blivit av med jobbet som en konsekvens av det begångna brottet. Detta är ett gärningsmannaperspektiv i straffrätten som jag inte tycker har fog för sig om man ska ha ett brottsofferperspektiv. Därför är det viktigt för oss att lägga fram förslag som tar bort den typen av hänsyn för att brottsoffrets perspektiv ska få större genomslag.
I det sammanhanget går det inte att bortse från att straffnivån naturligtvis också är central. Vi säger att straffen ska återspegla brottens allvar, men brottsoffer kan ur sin synvinkel uppleva att de gör det i mer eller mindre hög grad. Det är klart att enskilda brottsoffer kan ha olika synpunkter, men ser man det generellt är det inget nytt att tänka att straffets nivå också är en del av kompensationen för brottsoffer. Där menar vi helt enkelt att straffen generellt sett är för låga, om man vill betona brottsofferintresset mer än gärningsmannaintresset.
Det andra jag skulle vilja kommentera är att det inte skulle finnas några underlag vad gäller våra motiv för att vilja göra detta. Det ena underlaget har jag just redogjort för: Vi tycker att brottsofferperspektivet måste få ett större genomslag i straffrätten. Det är naturligtvis till syvende och sist en värderingsfråga hur man ser på det. Det är också vägledande när det gäller andra förslag, till exempel att vi nu vill se över och ta bort dagens mängdrabatt. Vi vill att fler brott ska räknas, fler brott ska lagföras, fler brott ska klaras upp och fler brott ska leda till påföljd.
Det är klart att det kommer att innebära ett ökat tryck på Kriminalvården, men vi gör det därför att vi vill att fler brottsoffer ska få den upprättelse det ändå innebär att det brott man utsatts för utreds och prövas och förhoppningsvis också leder till en fällande dom. Det är ett väldigt påtagligt sätt att stärka brottsoffers ställning och en otroligt viktig del av motiven för den här reformen, vilket vi också har redogjort för väldigt utförligt.
Sedan gällde det effekten på brottsnivåerna i samhället. Som jag sa: Beroende på vilka effekter man eftersträvar finns det naturligtvis olika grader av stöd i forskningen, men när det gäller inkapaciteringens betydelse för att få ned brottsnivåerna i samhället vågar jag ändå påstå att forskningsstödet är rätt intakt.
Anf. 18 Ulrika Westerlund (MP)
Herr talman! Tack återigen för svaret, ministern!
Jag vill gå tillbaka till själva interpellationssvaret. Där nämner justitieministern den nya socialtjänstlagen och rivna sekretesshinder som exempel på åtgärder på det förebyggande området. Men möjligheterna att arbeta förebyggande är ju också beroende av ekonomiska resurser.
Regeringen har valt att inte ge kommunerna det de själva uppgett att de behöver. Det försvårar såklart för dem att leva upp till ett mycket viktigt inslag i den nya socialtjänstlagen, nämligen att arbeta brottsförebyggande i tillägg till allt annat som också ska utföras. Hur ska det vara möjligt när många kommuner dessutom saknar pengar till bland annat tillräckligt många förskolepedagoger och socialsekreterare? Deras arbete får naturligtvis också i förlängningen ses som brottsförebyggande, om än lite mer grundläggande.
Justitieministern nämner i sitt svar att det finns begränsat med forskning om hur man bäst bryter rekryteringen av barn till kriminalitet. Så är det. Däremot finns det en hel del erfarenhet från Sverige och andra länder från verksamheter som har visat på framgång. De har inte provats fullt ut i hela Sverige.
Om övervägandena som ligger bakom att just den här typen av åtgärder ska vidtas säger regeringen att det som har testats hittills inte har fungerat, att vi måste prova något nytt och så vidare. Men det här skulle också vara att göra något nytt. Man behöver inte bara sänka straffmyndighetsåldern och sätta 13-åringar i fängelse, utan man skulle storskaligt kunna prova på andra verksamheter, som jag vet att justitieministern känner till exempel på, bland annat polisens projekt Rätt kurva. Det finns också projekt som drivs av Skandia i Idéer för livet, där en före detta polis har valt att engagera sig för att han tyckte att det var mer meningsfullt. Det finns verksamheter som Ung Trygg hos Magelungen, och så vidare.
Jag vet att ministern känner till dessa verksamheter väl. De betonar alla vikten av samma typer av insatser: att arbeta nära unga i riskzon tillsammans med hela deras nätverk och stötta upp det där det behövs, till exempel genom att se till att föräldrarna får arbete om de saknar det, säkerställa att barnet får tillgång till fritidsaktiviteter eller att hjälpa hela familjen att flytta och lämna en miljö där barnet har dragits in i kriminalitet. Allt detta kostar pengar. Men vi har inte provat fullt ut vad som händer om alla ungar som är i behov av den här typen av punktbevakning får det.
Herr talman! Det här är en debatt som har flera aspekter, och jag vill också säga någonting om barn i fängelse. Justitieministern har svarat att sänkningen av straffmyndighetsåldern görs för att vi befinner oss i ett mycket mörkt läge. Det gör vi, men varför regeringen landade på just 13 år saknar jag svar på. En utredning föreslog 14 år.
De som utredde frågan om huruvida Kriminalvården skulle ta över ansvaret för dömda minderåriga betonade att de inte hade utrett detta med beaktande av en sänkt straffmyndighetsålder till vare sig 14 eller 13 år. Utredningen konstaterade dessutom att en eventuell sänkning skulle ge goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den här gruppen, alltså de yngre. Min fråga om vad man baserade straffmyndighetsåldern 13 år på kvarstår. Kan regeringen tänka sig att sänka den ytterligare? Varför stannade man vid just 13? Det är ett tydligt brott mot barnkonventionen, som ministern vet. Jag undrar också om det inte spelade någon roll. Det fanns ju inte med i övervägandena som regeringen gjorde.
Flytten av ansvaret för dömda unga till Kriminalvården känns också ganska förhastad när det samtidigt pågår en utredning om utformningen av Sis och hur Sis ska kunna förbättras. Jag är säker på att vi är överens om att det finns stor utvecklingspotential. Varför inte öka Sis möjligheter att förbättra eftervården i stället för att ge Kriminalvården ansvar för en helt ny grupp personer – väldigt unga personer – med andra behov än de den nu intagna gruppen har? Det gäller inte minst skolundervisningen. Hur tänker regeringen kring Kriminalvårdens möjligheter att bedriva fungerande skolundervisning för en grupp unga med mycket stora utmaningar?
Anf. 19 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Beträffande förändringar av lagstiftningen när det gäller det brottsförebyggande arbetet är det helt riktigt att det har kommit en ny socialtjänstlag. I närtid kommer det även att läggas fram förslag på det som kallas för mellantvång, alltså möjligheter till mer offensivt arbete med familjer som säger nej till socialtjänstens insatser.
Rivna sekretesshinder, översyn av LVU och en pågående översyn av den statliga ungdomsvården är exempel på väldigt stora grepp för att ge möjligheter att flytta fram positionerna i det brottsförebyggande arbetet. Vad gäller ekonomiska satsningar i relation till detta, exempelvis när det gäller socialtjänstlagen, kopplas en budgetsatsning på närmare 10 miljarder kronor till kommunerna till den förändringen. Efter att ha tittat i många budgetar som Miljöpartiet har varit med och skrivit under kan jag säga att det inte har funnits några 10 miljarder till svensk socialtjänst där. Det är ett rekordbelopp kopplat till det stora skifte och den stora potential som ligger i förändringen.
Jag har också kollat på den kommunala nivån. Miljöpartiet är med och styr i Stockholm. Här lånar man väl en miljon i timmen? Man har dessutom höjt skatten med 5 000 kronor eller något liknande för en vanlig familj och lyckas ändå underfinansiera socialtjänsten. Det handlar alltså om vad man gör med sina pengar lokalt och hur man prioriterar. Den nationella nivån kan inte kompensera för allt.
Det andra som jag skulle vilja lyfta fram är återigen vikten av preventiva insatser. Jag är för allt det som Ulrika Westerlund nämner i det sammanhanget, till exempel Rätt kurva och andra typer av program av det slaget. Men jag vill bara säga att de inte på något sätt står i motsatsförhållande till den mycket svåra frågan vad vi gör när förebyggande insatser inte räcker till. Redan i dag är det de facto så att barn och unga begår allvarliga brott och döms till sluten ungdomsvård. Vårt mål är naturligtvis att krympa den gruppen så mycket som det bara går. Helst vill man inte ha några 13, 14, 15 eller 16-åringar som begår allvarliga brott. Självklart måste väldigt mycket som inte har gjorts tidigare göras för att bryta detta mönster.
De som är 13, 14 eller 15 år i dag var väl någonstans runt 3, 4 eller 5 år gamla när Miljöpartiet senast var med och styrde. Vi kan inte göra preventiva insatser mot det som gjordes eller inte gjordes tidigare. Vi måste göra väldigt mycket annat.
Vi kommer inte undan frågan vad vi ska göra när barn och unga ändå begår allvarliga brott. Det för mig in på det stora grepp regeringen arbetar med nu. Till att börja med är det så, som jag redogjorde för, att övergången till ungdomsfängelser när det gäller 15, 16 och 17-åringar är oerhört väl utredd och har mycket goda skäl för sig.
Det råder ingen tvekan om att när brottsligheten tränger ännu längre ned i åldrarna ställs vi inför delvis likartade, delvis annorlunda frågor. Skälet till att 13-och 14-åringarna kommer in här är att vi har sett en utveckling där. Jag nämnde att det handlar om drygt 50 barn under 15 år, primärt 13–14-åringar, som begår väldigt allvarliga brott. När det gäller 15, 16 och 17-åringarna måste vi lämna Sis-ordningen, som till exempel har 90 procent återfall bland barn som begår allvarliga brott kopplade till gängmiljön. Den ordningen är så dålig att vi måste lämna den – men ni vill släppa in 13- och 14-åringarna i den havererade ordningen. Det tycker jag är väldigt ansvarslöst.
Nu bygger vi upp någonting oerhört bra i Kriminalvården. Jag vågar påstå att det ur ett internationellt perspektiv förmodligen är det bästa som byggts upp när det gäller unga som begår brott. Att i det läget inte överväga att även låta 13- eller 14-åringar som begår allvarliga brott vara del av den ordningen tycker jag för egen del inte är särskilt logiskt. Jag kommer gärna tillbaka och utvecklar vilka skäl som gör att jag menar att vi måste överväga det i det läge vi nu befinner oss i.
Anf. 20 Ulrika Westerlund (MP)
Herr talman! Det här är som sagt en bred debatt. Anledningen till att vi tycker att kommuner borde få större stöd från staten än vad de nu får är att de inte ska hamna i situationer som den i Stockholm där man lånar eller höjer skatten. Vi tycker att det ska finnas ett större stöd från staten, och det kan jag för tydlighetens skull också säga att vi har med i vår budget. Vi tänker att staten gör otillräckliga satsningar i statsbudgeten på att stödja kommunerna i deras viktiga brottsförebyggande arbete.
Jag tycker mig fortfarande inte höra något svar på exakt varför man har landat på just 13 år. Det finns de som säger att en ytterligare sänkning av straffmyndighetsåldern skulle kunna få brottsligheten att krypa ännu längre ned i åldrarna. Åtminstone vissa forskare menade att det syntes ganska tydligt när till exempel straffrabatten för unga vuxna togs bort. Det var ju också någonting som Miljöpartiet medverkade till. Då kröp brottsligheten ned i åldrarna. Det måste tas med i beaktandet.
Att beslutet att sänka straffmyndighetsåldern och överföra unga dömda till Kriminalvården har mötts av massiv kritik måste ministern ändå vidgå. Det är ingenting som Miljöpartiet har hittat på. Ett samlat civilsamhälle har sagt att de inte rekommenderar att dessa förändringar genomförs.
Ministern har nämnt i tidigare inlägg att man har vidtagit flera olika typer av åtgärder för att höja olika straff. En kritik mot den utredningen, som genomfördes av en väldigt kvalificerad person, var att det inte gjordes någon översyn av hela brottsbalken. Man har gjort lite här och där, och brottsbalken och straffen har blivit något av ett lapptäcke.
En grundfråga jag har är varför regeringen har så bråttom. Det pågår flera olika utredningar som inte är klara, till exempel av Sis, men regeringen hastar igenom och snabbar på förändringarna av brottsbalken. Det håller inte riktigt ihop. Man inför en väldigt genomgripande ändring med sänkt straffmyndighetsålder. Varför är det så bråttom?
Anf. 21 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Herr talman! Ja, 62 dödades i gängskjutningar 2022. Det var det sista året som Miljöpartiet var med och styrde eller i varje fall understödde en vänsterregering. Däri har vi en viktig del av svaret till varför det har varit väldigt bråttom att göra rätt ingripandeåtgärder för att trycka tillbaka brottsligheten. Det faktum att över 50 barn under 15 år var delaktiga i mord och mordplaner under förra året är ett annat viktigt skäl som talar för viss skyndsamhet när det gäller att bryta utvecklingen.
Det är utmärkt att den här frågan kommer upp. Miljöpartiet gör sig nu till den främsta förespråkaren för det som en del har kallat slow politics, som innebär att vi inte ska agera skyndsamt när vi ser riktigt stora samhällsproblem. Vi talar ändå om en mandatperiod. Det måste vara möjligt att genomföra genomgripande reformer också på straffrättens område i processer som tar en mandatperiod.
Bortsett från att vi tappar verkligheten och samhällsproblemen tror jag att vi annars tappar medborgarna, i varje fall en stor del av de medborgare som verkligen vill ha en sådan förändring. Man ser att brottsoffer utsätts i alldeles för hög grad för allvarliga brott. Man ser att samhället inte är skyddat mot allvarlig brottslighet. Det är klart att viss skyndsamhet ändå är påkallad.
Det är inga lapptäcken vi talar om. För första gången på 60 år tas ett helt grepp om straffrätten. Lägger man ihop den proposition som vi skickade till riksdagen i torsdags med den lagrådsremiss som gick iväg samma dag ser vi det bredaste helhetsgrepp som har tagits kring svensk straffrätt på över 60 år. Möjligtvis var det grepp som togs 1989 också principiellt viktigt.
Skälet till detta är mycket enkelt. Det har lappats och lagats under så lång tid att vi nu har behövt ta det här greppet. Kvar finns ändå frågan: Vad är Miljöpartiet emot, om vi talar om substansen? Är det de dubbla straffen för gängkriminella? Är det att upprepade grova våldtäkter ska kunna leda till livstids fängelse? Är det att vi en gång för alla måste hitta sätt att bryta de destruktiva mönstren runt barnen?
Den frågan får vi återkomma till, om vi lämnar frågan om process och så småningom övergår till att tala om politikens innehåll.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.