Tolktjänstens betydelse
Interpellation 2025/26:115 av Jessica Rodén (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2025-11-02
- Överlämnad
- 2025-11-03
- Anmäld
- 2025-11-04
- Svarsdatum
- 2025-11-18
- Besvarad
- 2025-11-18
- Sista svarsdatum
- 2025-11-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
I Sverige finns omkring 30 000 personer som är beroende av tolktjänst för att kunna kommunicera med hörande på sitt språk – svenskt teckenspråk – eller genom skrivtolkning eller dövblindtolkning. Tolktjänsten är ingen särskild service utan en grundläggande rättighet och en förutsättning för jämlikhet, arbete, studier och delaktighet i samhället.
Utredningen Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten (SOU 2022:11) visar att dagens system är ojämlikt och splittrat. Tillgången varierar mellan regioner, kvaliteten är ojämn och ansvaret är otydligt. Många tolkanvändare vittnar om att de själva måste driva frågan för att få vardagen att fungera.
Utredningen lyfter också att barn och unga särskilt drabbas. Fritidstolkning prioriteras sällan, och många föräldrar tvingas agera tolkar åt sina egna barn vid fritidsaktiviteter. Det begränsar barnets självständighet och strider mot principen om barns rätt till delaktighet.
Mot denna bakgrund vill jag fråga socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall:
-
När avser regeringen att gå vidare med förslagen i SOU 2022:11 om en ny tolklag och en långsiktig utveckling av tolktjänsten?
-
Hur avser ministern och regeringen att säkerställa en likvärdig tillgång till tolktjänst över landet?
-
Vilka åtgärder avser ministern och regeringen att vidta för att barn och unga ska få tillgång till tolk även i sina fritidsaktiviteter, så att föräldrar inte tvingas tolka åt sina egna barn?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:115
Webb-tv: Tolktjänstens betydelse
Dokument från debatten
- Tisdag den 18 november 2025Kammarens föredragningslistor 2025/26:35
- Protokoll 2025/26:35 Tisdagen den 18 novemberProtokoll 2025/26:35 Svar på interpellation 2025/26:115 om tolktjänstens betydelse
Protokoll från debatten
Anf. 10 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Fru talman! Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag har en så otroligt svag röst. Jag hoppas att den ska hålla genom hela interpellationsdebatten.
Jessica Rodén har frågat mig när regeringen avser att gå vidare med förslagen i betänkandet SOU 2022:11 om en ny tolklag och en långsiktig utveckling av tolktjänsten. Jessica Rodén har även frågat mig hur jag och regeringen avser att säkerställa en likvärdig tillgång till tolktjänst över landet samt vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att barn och unga ska få tillgång till tolk även i sina fritidsaktiviteter så att föräldrar inte tvingas tolka åt sina egna barn.
Jag håller med Jessica Rodén om att tolktjänst inte är en särskild service utan en grundläggande rättighet och en förutsättning för jämlikhet, arbete, studier och delaktighet i samhället för personer med hörselskada, dövhet eller dövblindhet. Regeringen har en tydlig ambition att stärka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att fullt ut delta i samhällslivet. Mot denna bakgrund har regeringen gjort bedömningen att det finns behov av en mer systematisk och långsiktig uppföljning och utveckling av tolktjänsten. Därför har vi gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten.
Denna funktion ska bidra till att förbättra samordningen, öka kunskapen om tolktjänstens betydelse och stödja berörda aktörer i deras utvecklingsarbete. Det är ett viktigt steg för att skapa bättre förutsättningar för en likvärdig och tillgänglig tolktjänst i hela landet. Regeringen har också beslutat att från och med 2025 tillföra regionerna 41 miljoner kronor årligen för att stärka samordningen av tolktjänsten.
Betänkandet Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet (SOU 2022:11) innehåller flera värdefulla förslag för att förbättra tolktjänsten. Regeringen ställer sig bakom utredningens ambitioner. Den vidare beredningen har dock visat på betydande svårigheter med vissa förslag, exempelvis förslaget om en ny lag om tolktjänst för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet. Regeringen följer utvecklingen noga och utvärderar löpande behovet av ytterligare åtgärder – inte minst genom den nya nationella samordningsfunktionen för tolktjänsten.
När det gäller barns och ungas tillgång till tolk i fritidsaktiviteter vill jag understryka att detta är en viktig fråga. För regeringen är det en viktig prioritering att främja barns och ungas förutsättningar att delta i fritidsaktiviteter som bidrar till en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra.
Regeringen har bland annat avsatt medel till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor för att öka deltagandet i fritidsaktiviteter bland barn och unga med funktionsnedsättningar. Detta innefattar anpassning av lokaler, investering i utrustning och hjälpmedel eller insatser som bidrar till ökat jämlikt och jämställt deltagande. En väl fungerande tolktjänst är avgörande för att barn och unga med dövhet, hörselnedsättning eller dövblindhet ska kunna delta på lika villkor även på fritiden.
Det är regionerna som enligt 8 kap. 7 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) har ansvar för att tillhandahålla så kallad vardagstolkning. Det innebär att de ska organisera, finansiera och erbjuda tolktjänst för vardagssituationer, vilket inkluderar fritidsaktiviteter.
Det är mycket viktigt att regionerna svarar upp mot den skyldighet de har att erbjuda tolktjänst så att barn och unga med dövhet, hörselnedsättning eller dövblindhet kan delta i fritidsaktiviteter på ett bra sätt. Regeringen avser att följa frågan.
Anf. 11 Jessica Rodén (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för möjligheten att debattera denna viktiga fråga i dag, trots ministerns problem med halsen. Jag hoppas att det går vägen – vi får ta det lite lugnt.
Att kunna kommunicera är ingen lyx, utan det är själva grunden för människovärdet. Det är genom att kunna berätta hur man mår, ställa frågor till sin läkare, delta på arbetet och prata med sitt barns tränare som man är en del av samhället. Men för den som är döv eller teckenspråksanvändare ser vardagen annorlunda ut. Man är beroende av en tolk. Man är beroende av att någon annan dyker upp, förstår en och tolkar en rätt. Man måste överlämna sitt språk – och en bit av sig själv – till någon annan, och man vet aldrig riktigt om det man säger verkligen blir sagt. Den sårbarheten bär i dag döva, hörselskadade och personer med dövblindhet i vårt land.
Fru talman! Vi har nyligen sett fall som gör ont att ta in, som den döva mannen i Södertälje som fick vänta flera dagar på teckenspråkstolk inför en operation. Det gick flera dagar utan att han kunde förstå sin diagnos och utan att han fick veta vad som skulle hända med hans kropp.
Sveriges Dövas Riksförbunds ordförande Hedvig Ledung kommenterade det så här: Det visar på en bristande förståelse för att teckenspråk inte är ett hjälpmedel, utan ett språk.
Det är precis detta vi socialdemokrater lyfter fram i vår kommittémotion i socialutskottet: Tolktjänsten är inte en vanlig service. Det är en fråga om mänskliga rättigheter, om språkpolitik och om funktionshinderspolitik. Det handlar om rätten att känna sig delaktig på sitt eget språk.
Fru talman! Jag hörde i ministerns svar att regeringen lyfter fram arbetet med Myndigheten för delaktighet och de 41 miljoner som tillförs regionerna – och detta är bra. Ministerns svar är dock väldigt teoretiskt. Det låter bra när man hör det, men för den som står utan tolk i vården, i skolan eller på jobbet spelar det mindre roll att MFD gör en översyn eller att regionerna får extra pengar.
Det förändrar inte att grunden är densamma: Tolktjänsten är fortfarande ojämlik. Ansvarsfördelningen är fortfarande otydlig, och människor lämnas fortfarande utan sitt språk. Det förändrar inte verkligheten för den som i dag sitter på akuten och väntar på en tolk. Det förändrar inte heller det faktum att regeringen har haft utredningen Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet på sitt bord i tre år utan att lägga fram ett enda förslag.
Rätten till språk är rätten till värdighet. Svenskt teckenspråk är ett språk som är lika levande, lika viktigt och lika svenskt som själva svenskan.
Mot den här bakgrunden vill jag fråga ministern: När menar ministern att vi kan förvänta oss konkreta förslag på riksdagens bord? Och vad är det som är så svårt med att lagstadga rätten till ens språk?
(Applåder)
Anf. 12 Ewa Pihl Krabbe (S)
Fru talman! Jag vill också tacka för svaret till Jessica Rodén, och jag är glad för den positiva ton som socialministern ger uttryck för i detta angelägna ärende. Det är nämligen precis som interpellanten och socialministern säger: Det är en grundläggande rättighet och en förutsättning för jämlikhet och delaktighet i samhället att få en bra tolktjänst när man har en hörselskada, är döv eller är en person med dövblindhet.
Ibland måste man erinra om historien och om hur denna målgrupp hade det för inte så hemskt länge sedan. Döva personer i Sverige fick nämligen inte möjlighet att lära sig teckenspråk i skolan förrän i början av 1980-talet. Dessförinnan gällde det orala språket på dövskolorna. Den 14 maj 1981 beslutade Sveriges riksdag att erkänna teckenspråk som dövas modersmål, tack vare forskning om dövas teckenspråk, där det konstaterades att det svenska teckenspråket är ett språk liksom alla andra.
Jag besökte som ung student dövskolan i Lund i slutet av 60talet och kunde själv uppleva hur barnen hade det. Det var definitivt ingen barnvänlig miljö, vare sig i undervisningen eller i leksituationerna. Man tvingades ju till ett språk som man inte behärskade. Jag minns att jag grät när jag gick därifrån.
De fem dövskolorna har efter att teckenspråket blev officiellt haft en bra och kvalitativ utveckling i sin verksamhet. I början av 90talet kom cochleaimplantatet, som gjorde att många i målgruppen kunde gå i vanlig skola. Men i grunden har man sin funktionsnedsättning som gör att man kan behöva stöd i olika situationer. Dövskolorna i dag ser annorlunda ut jämfört med tidigare, och gruppen elever har en delvis annan problematik.
Fru talman! Sedan 90-talet har jag följt tolkverksamheten, och jag har sett ett antal utredningar komma och gå – eller rättare sagt hamna i någon byrålåda. År 2011 kom en tolktjänstutredning där man ansåg att ansvaret borde samlas under en huvudman. Att förstå och bli förstådd kom 2018, och den plan vi nu diskuterar, det vill säga Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet, kom 2022.
Det har längs vägen uppstått även andra problem som drabbar målgruppen. Det är brist på utbildade teckenspråkstolkar i hela landet, och flera utbildningar har lagts ned eller minskat i omfattning. Samtidigt ökar behovet, inte minst bland äldre med hörselnedsättning och bland personer med dövblindhet, som är en särskilt utsatt grupp där tolkbehovet är väldigt stort. Den som inte får tolk nekas i praktiken tillgång till arbete, utbildning och samhällsliv – och familjeliv.
I ett öppet brev till arbetsmarknadsministern riktar Sveriges Dövas Riksförbund, Hörselskadades Riksförbund och Förbundet Sveriges Dövblinda skarp kritik mot regeringens beslut att försämra tolkstödet i arbetslivet. De nya reglerna innebär att taket för tolkstöd sänks från 210 000 till 120 000 kronor per år. Det är en kraftig försämring för den enskilda, och många som behöver använda stödet vågar dessutom inte göra det av rädsla för att förlora jobbet.
Det är mycket bra att regeringen med den senaste utredningen som grund har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för att samordna tolktjänsten, men det behövs också ett förslag att lägga på riksdagens bord.
Anf. 13 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Fru talman! Tack så mycket för frågor och inlägg i den här väldigt viktiga frågan, Jessica Rodén och Ewa Pihl Krabbe!
Jag vill verkligen understryka hur betydelsefullt det är att döva, hörselskadade och personer med dövblindhet får sin rätt till tolkning – för det handlar om en rättighet – uppfylld. Jag kan däremot inte hålla med Jessica Rodén om att det inte händer någonting.
Nu lägger vi fram förslag där vi bland annat säger att regionerna behöver ha en enda väg in i stället för att en så stor del av de här personernas vardag ska behöva gå åt till att söka tolktjänst på olika platser. Med dessa 41 miljoner ska samordningen av tolktjänsten stärkas för att säkerställa att den som behöver tolk ska kunna ha en enda väg in.
Det är också glädjande, kan jag tycka, att det nu kommer ett sent uppvaknande från Socialdemokraterna. Till syvende och sist måste man nämligen titta tillbaka och se vad som hände under de åtta år då flera utredningar kom. Det hände faktiskt ingenting. Det är därför glädjande att se detta uppvaknande, även om det är senkommet.
Regeringen delar uppfattningen att det är viktigt att vi nu kommer framåt i frågan om tolktjänst, och man ska inte på något sätt underskatta eller nedvärdera den viktiga insats som Myndigheten för delaktighet nu gör. Vi ser att vi kan få en samordning och en uppföljning av olika delar av detta. Det är betydelsefullt – helt avgörande – för ett öppet och inkluderande samhälle att människor inte stängs ute, och då måste tolktjänsten fungera.
Som jag har sagt tidigare har regeringen en tydlig ambition att stärka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att fullt ut delta i samhällslivet. Därför har regeringen, som jag sa, beslutat bland annat om den här nationella funktionen. Vi ser att en sammanhållande resurs för en långsiktig uppföljning och kvalitetsutveckling av tolktjänsten är en viktig utgångspunkt för en väl fungerande tolktjänst som också kan tillgodose tolkbehoven.
Anf. 14 Jessica Rodén (S)
Fru talman! Vi pratar ofta om tillgänglighet, men för döva och hörselskadade eller personer med dövblindhet handlar det om något mycket djupare. Det handlar om att få förstå, det handlar om att få bli förstådd och det handlar om frihet.
Att leva som döv är att ständigt leva i någon annans händer. Du kan inte ta ett spontant samtal. Du kan inte ringa vårdcentralen. Du är helt beroende av att tolken är bokad, av att tolken kommer och av att tolken förstår inte bara dina ord utan även vem du är. Tolkning handlar nämligen inte bara om språk; det handlar om identitet – om tonfall, blickar, sammanhang, humor och allvar. Det handlar om att din personlighet ska följa med genom tolkningen. När tolken inte känner dig, när samtalet går för fort eller när någon avbryter kan du som döv plötsligt bli missförstådd eller osynliggjord. Det är en maktobalans som vi hörande aldrig behöver uppleva.
Det är det här som skapar minoritetsstress och en ständig förklaringsbörda – att behöva börja varje möte med: ”Jag finns här. Jag behöver tolk. Det här är mitt språk.”
Jag vill också lyfta fram barnen. Det handlar om barn som vill leka, delta och vara en del av ett lag. Den nationella bilden är tydlig: Fritidstolkning prioriteras nästan aldrig. Föräldrar får tolka åt sina egna barn på scouterna, på fotbollen och i stallet. Barn som vill vara självständiga får inte chansen. Föräldrar som vill vara just föräldrar tvingas vara tolkar.
Fru talman! Ministern beskriver i sitt svar att regeringen har avsatt medel via MUCF för att stödja barns och ungas fritid. Det är jättebra, men det löser inte frågan om tolktjänst. Det spelar ingen roll hur många fritidsprojekt som får stöd om barnen fortfarande står utan sitt språk när de ska spela fotboll, rida eller delta i scouterna. Det är här skillnaden mellan ambition och verklighet blir tydlig. MUCF-medel ersätter inte rätten till tolk, och de åtgärder ministern lyfter fram förändrar inte det faktum att fritidstolkning sällan prioriteras av regionerna.
I den utredning som jag nämnde i mitt tidigare inlägg föreslogs att barns och ungas tolksituation ska analyseras nationellt tillsammans med SPSM för att deras rätt till språk, delaktighet och självständighet ska säkras. Tre år senare har det arbetet fortfarande inte påbörjats. Varför har regeringen inte påbörjat det arbete som föreslogs i utredningen?
Anf. 15 Ewa Pihl Krabbe (S)
Fru talman! Jag vill passa på att ta upp en annan aspekt av tolktjänsten, och det är ledsagningen.
I synnerhet för personer med dövblindhet är ledsagningen väldigt viktig, för som en tolkanvändare med dövblindhet uttryckte det: ”Om jag inte kan ta mig till själva aktiviteten för att det inte finns möjlighet att få ledsagning är det ju ingen idé att jag bokar tolk alls.” Och så är det ju.
Det blir ett moment 22 för många med svåra funktionsnedsättningar. De ska slåss för att få färdtjänst, vilket är väldigt svårt bland annat i Skåne. Kanske behöver man ledsagning på en resa där man är beviljad tolk. Nekas man ledsagning har man ingen nytta av tolken eftersom man inte klarar av att ta sig till målet själv. Färdtjänst, ledsagning och tolk är alltså viktiga ingredienser för ett självständigt liv om man är funktionsnedsatt.
Jag är medveten om att ledsagning inte hör till frågeställningen i dag, men jag tycker att ämnet är relevant eftersom det fortfarande inte har hänt något sedan riksdagen i juni 2024 gjorde ett tillkännagivande där man krävde att regeringen ska se över möjligheten att reglera ledsagningen i en särskild lag. Ledsagning och tolktjänst hänger nämligen ihop för många personer med svår funktionsnedsättning.
Anf. 16 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Fru talman! Jag kan bara instämma i den beskrivning som Jessica Rodén gav av hur personer som inte får tolk upplever sin situation. Jag är glad över att jag har kontinuerliga möten med funktionshindersorganisationer. Det är bra för den fortsatta ledningen av det här arbetet. Att lyssna på och resonera med dem har väglett oss vidare.
När det gäller ledsagning finns det, precis som Ewa Pihl Krabbe beskrev, stora bekymmer runt en annan del. Kommunerna har ett omfattande ansvar och är skyldiga att efterleva lagstiftningen. Den LSS-lagstiftning som en borgerlig regering införde för drygt 30 år sedan skulle vara en viktig frihetsreform och göra att personer med olika slags funktionsnedsättningar får jämställd och full delaktighet i vårt samhälle. Ett stort ansvar faller på kommunerna, men det finns också andra delar, bland annat Socialstyrelsens rapport. Detta bereds just nu på olika sätt i Regeringskansliet.
Nu händer saker som inte hände under de föregående åtta åren. Jag kan inte känna annat än motvillig beundran för en riksdagsledamot som inte har något i bagaget från sina egna åtta regeringsår men som ändå går upp och kritiserar regeringen när det nu tas steg framåt när det gäller tolktjänsten. Flera utredningar lades i en byrålåda. Utredningarna låg i den byrålådan när jag gick in på Socialdepartementet. Det finns verkligen inte mycket att hurra för när det gäller vad den tidigare, socialdemokratiska regeringen gjorde i fråga om tolktjänsten. Detta är ett faktum, inte att sätt att skylla ifrån sig.
Nu tar vi steg framåt, och uppdraget till MFD är väldigt viktigt. Det handlar om att ta fram, sammanställa och tillhandahålla information om regelverk så att regioner, kommuner, statliga myndigheter, arbetsgivare och andra aktörer verkligen vet vad som är deras uppgift och ansvar. Det handlar även om att samordna utvecklingsinsatser som rör tolktjänst och denna målgrupp samt om att samordna och hantera frågor som rör tolktjänsten och målgruppen och som inte har någon naturlig hemvist hos någon annan aktör.
Att upphandla tolkservice för förtroendevalda i vissa organisationer är ibland ett bekymmer. Detta är en viktig del i att demokratin fungerar. Det gäller dessutom att betala ut statsbidrag till regionerna för tolktjänst och att ansvara för en samlad nationell uppföljning av tolktjänsten inklusive insamling av statistik och sammanställning av aktuell forskning. Detta är viktigt att betona, för forskningen leder oss framåt.
Det här var exempel på vad denna nationella funktion kommer att betyda. Jag är övertygad om att den kommer att ha en avgörande betydelse.
(Applåder)
Anf. 17 Jessica Rodén (S)
Fru talman! I dag har vi diskuterat något djupt mänskligt, nämligen rätten till språk, rätten att förstå och att bli förstådd samt rätten att vara en del av helheten, oavsett om man är döv, hörselskadad, dövblind eller hörande.
Här i kammaren finns tolkar som teckenspråkstolkar hela debatten i realtid. På läktaren kan representanter från Sveriges Dövas Riksförbund följa allt som sägs på sitt språk och utan fördröjning. Det är så demokratin ska fungera, fru talman. Den ska vara tillgänglig, likvärdig och språkligt inkluderande.
Låt mig vara tydlig: Teckenspråk är inte ett hjälpmedel, utan det är ett språk. Det är en mänsklig rättighet och en självklar del av Sveriges språkgemenskap.
Fru talman! Nästa år är ett valår. Då blir det ännu viktigare att alla kan följa samhällsdebatten på sitt eget språk utan hinder eller fördröjning. Det är en demokratisk rättighet, inte en service.
Jag vill tacka ministern för debatten. Jag hör hennes engagemang i frågan, och jag och många andra uppskattar det.
Anf. 18 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Fru talman! Jag vill tacka Jessica Rodén så mycket för debatten.
Jag hör mitt eget engagemang speglas i ledamotens väldigt fina beskrivningar av betydelsen av att få det här språket och att kunna använda sig av sitt språk. Min ingång är att det inte ska spela någon roll om det är valår eller inte – man ska alltid ha förutsättningar och de rättigheter man faktiskt äger att kunna ta del av samhällsdebatten. Det är grunden för hela LSS-lagstiftningen. Det är absolut viktigt att det är valår, men man ska få sina rättigheter tillgodosedda alla år och alla dagar i veckan.
Avslutningsvis vill jag fästa fokus på hur viktigt det är att barn och unga får tillgång till tolk när det gäller fritidsaktiviteter. För regeringen är det en otroligt viktig prioritering att främja barns och ungas förutsättningar att delta i fritidsaktiviteter så att de får en meningsfull och aktiv fritid i gemenskap med andra barn och unga. Det är därför de medel som jag beskrev tidigare har avsatts.
Det ska finnas en extra del för att öka deltagandet bland barn och unga med funktionsnedsättningar, eftersom vi vet att statistiken pekar på att de inte har samma rätt eller samma förutsättningar att ha en aktiv fritid. En väl fungerande tolktjänst är helt avgörande för att barn och unga med dövhet, hörselnedsättning eller dövblindhet ska kunna delta på lika villkor även på fritiden.
Stort tack för debatten!
(Applåder)
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.