Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

tillsättning av ledamöter i lärosätenas styrelser

Interpellation 2004/05:337 av Lindström, Torsten (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2005-01-28
Inlämnad
2005-01-28
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2005-02-09
Sista svarsdatum
2005-02-11
Besvarad
2005-02-17

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 28 januari

Interpellation 2004/05:337

 av Torsten Lindström (kd) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om tillsättning av ledamöter i lärosätenas styrelser

Kristdemokraternas syn på högskolor och universitet har sin utgångspunkt i kunskap, valfrihet och trygghet. Kunskap innebär både bildning, livslånga kunskaper och information. Den högre utbildningen bär bildningen, kulturarvet och samhällets grundläggande värden. En bred och fri bildning bidrar till utvecklingen och bibehållandet av demokrati. Högskolan ska ta till vara människors kreativitet. Den enskilde studenten ska därför ha ett reellt inflytande över sin utbildning, liksom forskaren och forskarlaget ska ha stor frihet att bedriva den forskning de bedömer vara intressant. Statens uppgift är att stödja lärosäten, studenter, forskare och personal. Lärosätena ska vara fria att forma sin verksamhet.

Kristdemokraterna har på enklaste sätt genomfört en undersökning över vilket parti ledamöterna i högskolestyrelserna har anknytning till. Resultatet är slående: Det finns en omotiverad överrepresentation av personer med vänsteranknytning. I stort sett hela denna överrepresentation består av personer med anknytning till Socialdemokraterna.

Regeringen har ändrat reglerna och tagit bort den borgerliga regeringens krav på relevant bakgrund för ledamöterna i högskolestyrelsen. Motiveringen var att regeringen ansåg "att det ligger i sakens natur att ledamöter med den i högskolelagen föreskrivna bakgrunden utses och föreslår därför att lagen inte längre skall ange kriterier för vilka personer regeringen skall utse."

Den av Socialdemokraterna föreslagna och genomförda lagändringen beredde därmed marken för en politisering av styrelserna. Kristdemokraterna kan därmed konstatera att tidigare mångfald, som värnades av den borgerliga regeringen och faktiskt också till synes av tidigare socialdemokratiska regeringar, under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet fått ge vika för en mer politiserad och därmed enögd socialdemokratisk utnämningspolitik.

Vid en frågestund i riksdagen den 27 januari öppnade utbildningsministern för en ändring i utnämningspolitiken. Det räcker inte. Kristdemokraterna kräver en annan modell som minimerar riskerna för att osunda överrepresentationer av partipolitiska bindningar kan uppstå.

Mot bakgrund av det ovan anförda:

Vad avser ministern att göra för att säkerställa att ledamöterna vid lärosätenas styrelser har en bakgrund i sådan verksamhet som är av betydelse för högskolans utbildnings- eller forskningsuppdrag?

Vad avser ministern att göra för att säkerställa ett politiskt inflytande i högskolestyrelserna som i högre utsträckning återspeglar resultatet vid senaste riksdagsval?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:337, tillsättning av ledamöter i lärosätenas styrelser

Interpellationsdebatt 2004/05:337

Webb-tv: tillsättning av ledamöter i lärosätenas styrelser

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Leif Pagrotsky (S)
Anf. 1 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Torsten Lindström har frågat vad jag avser att göra för att säkerställa dels att ledamöterna vid lärosätenas styrelser har en bakgrund i sådan verksamhet som är av betydelse för högskolans utbildnings- eller forskningsuppdrag, dels ett politiskt inflytande i högskolestyrelserna som i större utsträckning återspeglar resultatet vid senaste riksdagsval. Universiteten och högskolorna har fått en allt större betydelse i samhället. De har ställts inför stora utmaningar, bland annat i form av en kraftfull utbyggnad av den högre utbildningen, ökade krav på forskningsprioriteringar samt samverkan med det omgivande samhället och därtill ökade krav på samarbete lärosätena emellan. Dessa viktiga uppgifter samt de omfattande resurser som samhället tillför universitet och högskolor ökar betydelsen av inflytande från allmänföreträdare i lärosätenas styrelser. Sammansättningen av styrelserna ska skapa förutsättningar för ett starkt och handlingskraftigt arbete. I sin interpellation anför Torsten Lindström att en ändring av högskolelagen har berett marken för en politisering av lärosätenas styrelser. Den förändring som Torsten Lindström syftar på och som riksdagen har beslutat om infördes därför att det bedömdes som överflödigt att ha en särskild lagbestämmelse om ledamöternas bakgrund. Att en mening togs bort ur lagtexten var inte avsett att innebära någon ändring i sak. Det är regeringens ansvar att utse personer som på bästa sätt kan vara av betydelse för högskolans utbildnings- och forskningsuppdrag (prop. 1996/97:141). Precis som jag framförde till Torsten Lindström vid frågestunden här i kammaren den 27 januari ställer jag mycket höga krav på kompetens och bred samhällsförankring hos personer som ska leda lärosätenas verksamhet. Den ordning som tillämpas, där styrelseordförande och rektor har möjlighet att föreslå externa ledamöter inför regeringens beslut och därmed har ett inflytande när de externa ledamöterna utses, fungerar enligt min mening väl. I betänkandet Högskolans ledning (SOU 2000:101) och i propositionen Den öppna högskolan (prop. 2001/02:15) har också redovisats att de externa ledamöterna bidrar till att intern polarisering undviks i styrelsearbetet och att tonvikt läggs på övergripande strategiska frågor. Av remissyttrandena över förslagen i betänkandet angående styrelser framkommer att de externa ledamöterna uppskattas av lärosätena eftersom de tillför kunskaper och viktiga impulser om den arbetsmarknad som högskolan utbildar för. Enligt högskoleförfattningarna har styrelserna det övergripande och yttersta ansvaret för högskolornas verksamhet. Deras arbete bör fokuseras på långsiktiga strategifrågor och uppföljning av beslut. Detta gäller såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning. När det gäller frågor som rör forskningens närmare inriktning och innehåll är det forskarna själva som granskar forskningen och bedömer inomvetenskapliga frågeställningar - en ordning som är viktig både för forskningens frihet och för dess kvalitet. Det är en missuppfattning från Torsten Lindströms sida att avsikten med att ha externa ledamöter i lärosätenas styrelser är att de ska utöva ett politiskt inflytande och att sammansättningen av styrelserna därför i större utsträckning behöver återspegla resultatet vid det senaste riksdagsvalet. Lärosätenas styrelser ska, som högskolelagen stadgar, ha inseende över högskolans alla angelägenheter och svara för att dessa uppgifter fullgörs. Styrelsen ska inte vara en politisk arena. Att söka efter kvalificerade kandidater som, och detta är viktigt, är beredda att ta på sig uppdraget att företräda allmänintresset inom universitet och högskolor på ett trovärdigt sätt är en angelägen och ständigt pågående process. Min bild är således att nuvarande ordning för att tillsätta ledamöter i styrelser för universitet och högskolor fungerar väl, och jag har inte för avsikt att verka för att den ändras.
Torsten Lindström (Kd)
Anf. 2 Torsten Lindström (Kd)
Herr talman! Allra först vill jag tacka utbildningsministern för svaret på min interpellation. Den högre utbildningens viktigaste uppgift är att utveckla och förmedla kunskap. För att göra det möjligt behövs kompetenta lärare och forskare och en stimulerande arbetsmiljö både för studenter och för personal samt en studiesocial trygghet. Högskolor, universitet och forskning bär bildning, kulturarv och samhällets grundläggande värden. En bred och fri bildning bidrar till utvecklingen och bibehållandet av demokratin. Högskolan ska ta till vara människors kreativitet. Den enskilde studenten ska ha makt över sin utbildning, liksom forskaren och forskarlaget ska ha stor frihet att bedriva den forskning de bedömer som intressant. Lärosätena ska därför vara fria att forma sin verksamhet. Under historiens gång har det visat sig att akademin har haft en avgörande roll för att utveckla nya idéer som på olika sätt varit till gagn för samhället. Det är därför nödvändigt att slå vakt om fria lärosäten med heterogena akademiska miljöer. Om lärosätenas frihet inskränks tystnar det fria och öppna samtal som är kännetecknande för en demokrati i mångfald. Varje tendens till att politiskt minska lärosätenas frihet är ytterst ett hot mot demokratin och mångfalden. Det gäller därför att vara vaksam inför varje tendens till partipolitisering liksom inför riskerna med mångsyssleri. Herr talman! Makt kan korrumpera oavsett vilka goda intentioner som en gång kan ha legat bakom politisk kraft. I år har Socialdemokraterna haft makten i 64 av de senaste 72 åren. Kristdemokraterna har på enklaste sätt med hjälp av Internet genomfört en undersökning av vilka partier som de ledamöter i högskolestyrelserna som den socialdemokratiska regeringen har utsett har anknytning till. Resultatet är slående. Det finns bland de ledamöter som har en tydlig partipolitisk koppling en omotiverad överrepresentation av personer med vänsteranknytning. I stort sett hela överrepresentationen består av personer med anknytning till Socialdemokraterna. Sex av tio med partipolitisk koppling är s-märkta, tre av fyra politiska ordförande är s-märkta. Exemplen är många. Ett av de mer graverande exemplen i dessa dagar är förstås Örebro universitets styrelse med en socialdemokratisk ordförande, en rektor som har socialdemokratisk bakgrund och fem socialdemokratiska styrelseledamöter jämfört med en borgerlig. Det är nog så intressant när vi vet att Socialdemokraterna delade ut universitetstiteln trots den kvalitetsgranskande myndighetens, Högskoleverkets, avrådan och att partiledaren, som råkar vara statsminister, nyligen fick en doktorshatt som tack för hjälpen. Genom en tydlig bindning till makten hotas frihet och mångfald, och därmed hotas också i ett längre perspektiv tankefriheten. Och blotta misstanken om det är allvarlig nog. Vi kristdemokrater vill därför se friare och mer självständiga lärosäten som formar sina strategier självständigt även om dialogen med staten utifrån den finansiering som staten står för givetvis måste vara tydlig. I sitt svar påstår ministern att sammansättningen av styrelserna som de ser ut i dag ger grund för ett starkt och handlingskraftigt arbete. Menar verkligen utbildningsministern att Socialdemokraternas ensidiga utnämningspolitik ger den mångfald som borgar för handlingskraft och styrka? Vore det inte mer tilltalande av en ny minister på detta område att i stället ta sitt ansvar för långsiktighet, för mångfald och för frihet och se till att lärosätena och deras styrelser får en friare och mer strategisk roll, så att blotta misstanken om en tveksam utnämningspolitik inte får grogrund?
Ulf Nilsson (Fp)
Anf. 3 Ulf Nilsson (Fp)
Herr talman! Jag tycker att det är väldigt bra att Torsten Lindström tar upp den här frågan. Jag vill också passa på att tacka ministern för att han ger ett svar, även om vi har olika uppfattningar om vad svaret på frågan borde vara. Genom historien har framgångsrik forskning och utbildning frodats framför allt vid fria universitet. Universiteten har genom århundraden varit en kritisk spegel av det omgivande samhället. De mest fria universiteten i Europa och på andra håll i världen är de som har stått fria från både politisk och religiös styrning. Min utgångspunkt som liberal är att forskare alltid ska få ställa de frågor som de vill och att vi i dag inte vet vilken forskning som kommer att bli nyttig i morgon. Vi har exempel på datachipp, genforskning och så vidare som bygger på grundforskning som man från början inte hade en aning om vad den skulle leda till men som 30, 40 eller 50 år senare visar sig ha stor betydelse. Ju närmare politisk styrning som forskning och även utbildning ligger, desto större är risken för styrning. Begreppet universitets och högskolors frihet och autonomi har varit ett oomtvistat begrepp fram till 90-talet i Sverige. Då ändrade Socialdemokraterna inriktning. Tidigare hade ni accepterat universitetens autonomi. Men då tog ni över det politiska inflytandet i forskningsstiftelserna som de borgerliga hade infört. Ni ändrade högskolestyrelserna så att regeringen skulle utse de flesta ledamöter och utse ordförande i alla högskolestyrelser. Man kan inte säga att detta blev ett ministerstyre, men det blir en väldigt stor risk för indirekt ministerstyre när regeringen faktiskt genomgående utser personer med värderingar som liknar regeringens. För mig är det självklart att det avgörande inflytandet ska ligga hos människor som har anknytning till forskning och utbildning. Det är de som ska ha det avgörande inflytandet över hur forskning och utbildning ska bedrivas. När omkring 75 % av högskoleordförandena är s-märkta kan man naturligtvis fråga sig om de är beredda att ta strid för den enskilda högskolans intressen och se frågorna ur dess synpunkt. Det är naturligtvis också risk för dålig kompetens, men inte därför att socialdemokrater skulle vara mindre kompetenta än andra. Men man kan däremot fråga sig varför just socialdemokrater skulle vara mer kompetenta än andra att sitta som ordförande och styrelseledamöter. Om man bara premierar människor med en viss politisk inriktning finns det naturligtvis en väldigt stor risk för att andra meriter blir mindre viktiga och att sådana meriter som kunskap i forskningsfrågor och kunskap om högskolan kommer i andra hand. Jag tycker att frågan om öppnare tillsättningar är väldigt bra. Därför följer jag gärna upp den frågan och hoppas att ministern kan svara mer konkret på hur han vill göra dem öppnare. Samtidigt vill jag också säga att vi tycker att det vore mycket bättre om universitet och högskolor fick tillbaka den rätt som de har haft sedan 1400-talet att utse styrelser själva och att helt enkelt ta bort regeringens utnämningsmakt. Den borgerliga alliansens grupp för utbildningsfrågor har nu kommit fram till en enad linje. Om den borgerliga alliansen får vara med och bestämma efter 2006 kommer vi att ta bort regeringens rätt, alltså även en borgerlig regerings rätt, att utse ledamöter i styrelser för högskolor. Styrelserna ska utses av lärosätena själva. Det vore det viktiga och stora steget för att minska indirekt ministerstyre.
Tobias Krantz (Fp)
Anf. 4 Tobias Krantz (Fp)
Herr talman! Jag vill först tacka interpellanten för att han har väckt denna mycket centrala fråga och självfallet också tacka ministern för det svar som han har avgivit. Den här frågan är viktig och intressant ur två olika perspektiv. Först handlar det om ett generellt utnämningspolitiskt perspektiv där vi under senare år har fått alltfler rapporter om att Socialdemokraterna utnämner sina egna partikamrater på löpande band till alla ledande poster i svensk statsförvaltning. Det kan gälla generaldirektörer, ambassadörer och nu allra senast ordförande i de statliga kommittéerna. Detta har tyvärr också lett till att den paragraf i regeringsformen som föreskriver att tillsättningarna ska ske på sakliga grunder i praktiken har blivit så att säga en död bokstav. Men det är också intressant ur ett annat perspektiv, nämligen det perspektiv som interpellanten väcker, alltså synen på högskolans frihet och förhållande till den politiska makten. Den statistik som Kristdemokraterna har tagit fram i en rapport men som också Sveriges Television tidigare har pekat på när det gäller högskolestyrelserna är mycket avslöjande. Den socialdemokratiska regeringen tillsätter konsekvent partikamrater och personer från närbesläktade partier till alla ledande poster inom den svenska högskolan. Politiseringen ökar, och det politiska greppet stärks. Den fria akademin har fått nya överrockar. Detta hotar den fria forskningen, det hotar de akademiska miljöernas självständiga ställning. Och detta är förstås väldigt allvarligt. Det är allvarligt av flera skäl. Det hotar den fria forskningen. Och en fri forskning har enligt min uppfattning ett egenvärde. Vi ska ha en självständig och oberoende fri forskning för att generera ny kunskap men också därför att den fria forskningen genom århundraden har visat sig vara den mest effektiva forskningen. Om man jämför de länder som har haft en väldigt tydlig statlig politisk styrning med de länder som har haft en väldigt tydlig fri forskning så är det de senare länderna som har lyckats bäst i forskningen. En del brukar invända mot detta resonemang - jag misstänker att vi kommer att få höra det från utbildningsministern - och säga att tanken med att från regeringens sida tillsätta ledamöter i de statliga högskolestyrelserna inte är att dessa ska utöva politisk makt och att det inte heller finns några exempel på detta. Men det intressanta är då: Varför har regeringen skaffat sig denna makt att utse ledamöter i de statliga universitets- och högskolestyrelserna om makten inte är tänkt att utövas? Varför kan i så fall inte regeringen säga: Det kan finnas sådana misstankar, och vi drar tillbaka detta. Självklart ska universiteten utse sina egna styrelser. Statsrådet nämner i svaret att det är viktigt med kompetens exempelvis från politiken eller från näringslivet i universitets- och högskolestyrelserna. Och jag tror att alla är överens om att det är bra. Frågan är bara vem som ska utse de personer som ska sitta i universitets- och högskolestyrelserna. Problemet när regeringen utser dessa personer är att de i praktiken får sitt mandat från den socialdemokratiska regeringen eller från en eventuell borgerlig regering efter valet 2006. Mandatet borde komma från högskolan eller universitetet, det vill säga att universitetet och högskolan inser att det är jättebra att man har politisk kompetens eller näringslivskompetens och att man därför utser ett antal personer som sitter med i styrelsen för att bredda kompetensen så att man kan få en bra kontakt med näringsliv eller politiker. Vi behöver en ny kurs för den svenska högskolan och svenska akademin. Enligt min uppfattning borde de statliga universiteten och högskolorna själva få utse sina ledamöter i universitets- och högskolestyrelserna. Det är en modell som tillämpas på många andra håll runtom i världen och som har visat sig väldigt framgångsrik. Jag skulle vilja ställa frågan till Leif Pagrotsky: Är Leif Pagrotsky beredd att återvända till en klassisk svensk och västerländsk bildningstradition i det här avseendet?
Leif Pagrotsky (S)
Anf. 5 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Det var väldigt stora ord om hur det är ställt inom den svenska forskningen och de svenska universiteten. Jag antecknade några av orden: ingen tankefrihet, korruption, ministerstyre, ofri forskning - alla var från kd, som ju numera är värst på att ta i och som jag brukar kalla för treprocentssyndromet. Sedan kom Tobias Krantz med liknelser med Sovjetunionen. Det är väldigt stora ord. Men när det i praktiken kokar ned till vilka missförhållanden som råder i vardagen vid våra universitet och högskolor blir det väldigt diffust. Några exempel åberopas inte, annat än en doktorshatt, en ceremoniell belöning vars värde kan diskuteras. Det diskuteras också i termer av att det är köttgrytor, att man slevar i sig och att det är så fett. Om ni bara visste hur många av dem som erbjuds uppdrag i dessa viktiga styrelser som tackar nej, kanske ni skulle få en annan bild av avvägningen mellan arbete, ansvarstagande och glamour i de här uppdragen. Jag ser högskolestyrelserna på det här viset. För mig är det otroligt viktigt att högskolorna verkar i sin miljö, att de har ett kontinuerligt utbyte med sin omgivning och att de inte isolerar sig. Jag tycker att det är viktigt, och det har blivit bättre. Man har ett förflutet där man var för isolerad. När jag gick på universitet var det fult och tabu att prata om utbyte med det omgivande samhället. Man var sig själv nok, man var finare än de övriga och man höll sig på sin kant. Det har blivit bättre. Jag vill fortsätta på den vägen. Jag tycker att styrelserna ska innehålla representanter från till exempel den arbetsmarknad som universiteten utbildar för. Den största enskilda utbildningen på universitet och högskolor är lärarutbildningen. Det är logiskt att arbetsmarknaden är företrädd av denna yrkesgrupp genom att det finns folk med uppdrag i kommunerna som till exempel sysslar med skolfrågor. Det tänker jag verka för. Sjukvården är ett annat otroligt viktigt område för våra universitet och högskolor. Det tycker i alla fall jag, och jag hoppas att ni tycker det också. Jag tycker att den avnämande sektorn där bör vara företrädd ofta, gärna av folk som har fått förtroende av väljarna i den region där högskolan finns. Det är för mig ett plus, inte ett minus, att man har stöd från många människor. Jag hoppas att jag inte är ensam om att tycka det, men det jag har fått höra gör att jag tvivlar. Dessutom tycker jag att det är rimligt att allmänintresset är företrätt från riksnivå. Jag tänker fortsätta att be era partier nominera folk, och jag hoppas på bra förslag på personer som går att sätta in i högskolestyrelserna. Nu råkar det vara så - gudskelov, höll jag på att säga - att i stora delar av Sverige har medborgarna i sina regioner utsett socialdemokrater att leda landstingen och att leda skolpolitiken i kommunerna. Det kan man ha olika åsikter om. Det varierar över tiden. Men det är klart att det är med och påverkar. Jag håller gärna med om att det har varit många socialdemokrater i styrelserna. Jag skulle föredra att det var lite fler duktiga borgerliga ledamöter. Det som jag har prioriterat, och kommer att fortsätta prioritera, är att få in fler människor från det privata näringslivet. Det är svårt, för så attraktiva är inte uppdragen. Men jag tycker att det är otroligt viktigt och kommer att jobba för det. Nu vill jag veta vad ni vill, för interpellationen och alliansens förslag går i två helt motsatta riktningar. Jag får det inte att gå ihop. Jag kräver ett besked nu: Ska det vara rikspolitiker som speglar de politiska majoriteterna, som kd föreslår, eller ska det som i alliansens förslag alltid vara rent hus?
Torsten Lindström (Kd)
Anf. 6 Torsten Lindström (Kd)
Herr talman! Så talade då makten. Allt är bra. Det verkar nästan som om utbildningsministern tycker att det är rimligt att använda utnämningspolitiken som något slags revansch, något slags hämnd för egna upplevelser. Inte kan väl utbildningsministern stå och säga det i riksdagens kammare och mena allvar med den typen av uttalande. Mer seriöst än så borde vi väl kunna se på lärosätena och deras roll i det omgivande samhället. Leif Pagrotsky säger att han ska fortsätta att be om nomineringar, men makten den ska han behålla själv så länge han sitter på maktens taburett. Det kallas för maktens syndrom. Herr talman! Vi kristdemokrater vill slå vakt om fria lärosäten. Därför är det bra att vi i alliansen har kunnat enas om en modell för lärosätenas frihet som samtidigt lever i ett omgivande samhälle. Jag kan vara överens med statsrådet om att det behövs allmänföreträdare i styrelserna. Självklart behövs det. Men skillnaden mellan oss är att medan ministern säger att det är bra att allmänföreträdarna i sex av tio politiska fall är socialdemokrater, vill vi kristdemokrater värna mångfalden. Vi tror nämligen inte att kompetens och partibok är samma sak, tvärtom. Vi vill inte ersätta socialdemokratiska ledamöter med borgerliga ledamöter när vi får chansen. Det är inte detta det handlar om, även om ministern försöker reducera det till det. Det handlar om kompetens, det handlar om mångfald, det handlar om bredd och det handlar om allmänföreträdare som representerar hela det omgivande samhället och som ska finnas med i lärosätenas styrelser för att de tillför lärosätenas verksamhet olika perspektiv och kunskaper. Självklart gör många som i dag är allmänföreträdare i styrelserna ett gott arbete och gör så gott de kan. Det behöver vi inte diskutera. Men det vi samtalar om är principen för hur dessa utses och om risken för att en enögd socialdemokratisk maktfullkomlig utnämningspolitik leder till att det blir nästan bara socialdemokrater som sitter i de olika styrelserna. Herr talman! Regeringen äger den här frågan. Ändå säger ministern att styrelserna inte ska vara en partipolitisk arena. Nehej. Men varför, återigen, är det då nästan bara socialdemokrater som sitter på de här olika positionerna. Tre av fyra partipolitiskt kopplade ordförande är socialdemokrater. I alla universitetsstyrelser har Socialdemokraterna majoriteten av de partipolitiska ledamöterna och i 22 av 28 högskolestyrelser som vi kristdemokrater tittat närmare på. Inte menar väl Leif Pagrotsky att det är i paritet med ens ett valresultat? Inte menar han väl att det står i paritet med väljarnas dom? Tvärtom har Socialdemokraterna överutnyttjat utnämningspolitiken för att sätta in sitt folk. Därmed finns tyvärr grogrunden för en misstanke om en obalans, en misstanke om att tankefriheten faktiskt kan hotas i det långa loppet. Herr talman! Ministern säger också i sitt svar att det var överflödigt att tidigare ha en särskild bestämmelse om ledamöternas bakgrund. Det var ju faktiskt den borgerliga regeringen som införde den bestämmelsen i linje med den politik som tidigare socialdemokratiska regeringar fört. Den bestämmelsen tycker nu ministern att det var bra att Socialdemokraterna tog bort på 90-talet, och det är klart att det är ju bra ifall man menar att det är besvärligt att ha bestämmelser och krav på kompetens när man ska utse sitt eget partifolk till olika positioner. Kan maktens arrogans bli tydligare än så, herr talman?
Ulf Nilsson (Fp)
Anf. 7 Ulf Nilsson (Fp)
Herr talman! Som ministern säger finns det på alliansens dagordning ett förslag från oss fyra borgerliga partier om att lärosätena själva ska utse styrelserna. Representanter för lärarna, studenterna och personalen ska utse dessa genom ett valförfarande. Vi säger också att det ska finnas allmänföreträdare företrädda. Vi tycker att det är väldigt viktigt. Men de ska utses av lärosätet - utses nedifrån, inte uppifrån. Ministern frågar hur det här går ihop med den här frågan. Jag hade inte väntat mig att ministern skulle vara intresserad av att helt avpolitisera styrelserna, men det är klart att vi vore tacksamma om ministern åtminstone hade visat en liten vilja att ta några steg i riktning mot en jämnare fördelning av dem som enligt dagens socialdemokratiska system utses till de här posterna. Vi hade varit tacksamma om ministern hade lämnat några förslag om hur man ska öka öppenheten vid tillsättningsförfarandet. Sedan är det en annan sak att vi vill gå mycket längre än vi har anledning att tro att socialdemokraterna någonsin kommer att göra, eller i alla fall de närmaste åren. Vi säger att en högskolestyrelse ska tala för sin högskola. Den ska vara aktivt granskande, kritiskt granskande, bland annat i fråga om politiken. Styrelsens huvuduppgift ska vara att kämpa för en bra miljö för sina studenter och sina forskare. I dag hör man inte styrelserna särskilt mycket i debatterna. Den debatt och kritik som hörs mot makten kommer ibland från rektorer och enskilda forskare och studenter. Styrelserna upplever vi inte står på högskolans sida, i alla fall inte tydligt. Man kan jämföra med USA, där framgångsrika offentliga universitet har sina egna styrelser och verkligen utför bra forskning. Som sagt: Vi hade inte väntat oss ett så stort steg som det alliansen vill ta, men vi hade gärna sett ett litet steg mot ökad öppenhet.
Tobias Krantz (Fp)
Anf. 8 Tobias Krantz (Fp)
Herr talman! Utbildningsministern menade att jag hade gjort referenser till Sovjetunionen i mitt anförande. Jag har konsulterat mina kolleger om detta, och det kan utbildningsministern läsa i protokollet: Det gjorde jag inte. Det är möjligt att det avspeglar något tankemönster hos utbildningsministern själv, men jag har inte gjort sådana referenser. Utbildningsministern säger i sitt svar att man söker efter kompetens. Man söker efter skicklighet. Det är så svårt att nominera. På något sätt är det i grunden en slump att vi har den fördelning som vi har när det gäller universitetsordföranden och ledamöter i universitetsstyrelserna. Men menar utbildningsministern allvar? Är det trovärdigt att säga i riksdagens kammare att det är en slump att en så överväldigande majoritet av dem som sitter i universitets- och högskolestyrelser är socialdemokrater? Är det i enlighet med något slags sunt förnuft? Enligt alla rimliga sannolikhetskalkyler måste väl den fördelning som uppstått framstå som helt orimlig. Utbildningsministern har i sitt svar en mening som framstår som närmast parodisk: "Att söka efter kvalificerade kandidater som är beredda att ta på sig uppdraget att företräda allmänintresset inom universitet och högskolor på ett trovärdigt sätt är en angelägen och ständigt pågående process." Vad är allmänintresset? Enligt den fördelning som vi nu har sett är det uppenbarligen det socialdemokratiska intresset som definieras som allmänintresse. Till sist, herr talman, får jag också säga något om hur utbildnings- och forskningspolitiken har utvecklats de senaste decennierna. Tage Erlander och den regering som han företrädde förde en mycket klok och framsynt forsknings- och utbildningspolitik. Man satsade på grundforskningen och på forskningens frihet. Under de senaste socialdemokratiska ministrarna har detta changerat. Jag hoppas nu att utbildningsministern tar chansen att visa att han vågar återvända till det socialdemokratiska arv som handlar om att värna forskningens frihet och akademins frihet. Ta nu chansen, utbildningsministern!
Leif Pagrotsky (S)
Anf. 9 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! För mig står frågan om högskolornas öppenhet mot det omgivande samhället i centrum. Jag vill inte ha slutna högskolor som inte har utbyte med omgivningen och som inte kan mobilisera stöd bland skattebetalarna för ökade resurser för att de upplevs som en sluten värld som inte angår den övriga befolkningen. Jag vill ha öppenhet. Jag vill vidga rekryteringen. Jag är inte heller nöjd med den fördelning vi har i dag. Jag kommer att verka för att den blir annorlunda. Jag kommer att verka för att det blir fler representanter från näringslivet i styrelserna. Andelen har ökat under senare tid från en fjärdedel till en tredjedel. Jag vill att den ska öka ytterligare. Och det gäller inte bara näringslivet utan också andra delar av det omgivande samhället som tar emot universitetets utbildade arbetskraft och forskningsresultat. Jag vill ha bredare ytor för förslag på kandidater som kan göra ett bra jobb, som kan försvara högskolorna, känna ansvar för högskolorna och engagera sig. Vi frågar rektorerna inför varje omgång. Jag har frågat mina medarbetare. Ingen kan erinra sig ett enda förslag från en enda rektor på en person som har kristdemokratisk etikett. Kan det bero på att Kristdemokraterna antingen är komplett ointresserade av forskningsfrågorna och utbildningsfrågorna, inte har någon profil, inte syns, eller att de, i den mån de har det, motarbetar högskolor och universitet? Det kan ju inte vara en slump att det inte finns några förslag på kristdemokrater till Mittuniversitetet eller Malmö? Ni har ju varit emot att de över huvud taget skulle inrättas, mot att de skulle ges plats, mot att de ska få expandera. I dag vet jag inte om ni hör till dem, som till exempel Folkpartiet, som vill att de ska krympa och ta emot färre sökande. Det är klart: Sådana företrädare är ju inte till gagn för högskolorna och universiteten. Det måste man så klart väga in. Sedan övergår jag till frågan om att socialdemokraterna har politiserat genom att låta regeringen utse styrelserna. Nu ska jag läsa innantill ur den proposition där nuvarande ordning slogs fast: Regeringen utser majoriteten av styrelsens ledamöter medan övriga ledamöter utses av lärare och studenter. Företrädare för de anställda får närvaro- och yttranderätt i styrelsen. Detta läser jag innantill ur proposition 1992/93:1, Per Unckels proposition om detta. Sedan har vi gjort en formell ändring där ett fullständigt självklart krav, att det ska vara kompetenta människor som sitter i styrelsen, togs bort. Om detta nu var en så förhatlig ändring, Torsten Lindström, varför röstade du då inte emot den? Att det är vi som har politiserat och tagit detta beslut till regeringen är alltså helt enkelt osant. Så välkomna, kära kristdemokrater, att engagera er mer aktivt i högskolefrågorna. De är viktiga för Sverige. De är viktiga för framtiden. Välkomna till den här arenan. Jag har inte sett er här förut. Rektorerna har inte sett er här förut. Men jag hoppas på en bättring, en bättring som innebär att ni också accepterar synen att högskolorna ska verka i sina miljöer och inte vara slutna rum där de själva utser sina egna styresmän. Det är en underlig princip att vi ska sätta 20 miljarder kronor i händerna på styrelser som utses av den egna personalen. Ska vi göra likadant med Vattenfall? Ska vi göra likadant med SJ? Är det en princip som ni vill använda i övrigt när det gäller användningen av skattebetalarnas resurser?
Torsten Lindström (Kd)
Anf. 10 Torsten Lindström (Kd)
Herr talman! När Socialdemokraterna genomförde förändringen så att kompetenskravet försvann vid utseende av styrelseledamöter röstade Kristdemokraterna emot det förslaget tillsammans med de övriga allianspartierna. Ministern kan få reservationen av mig. Själv hade jag inte möjlighet att rösta emot den eftersom jag inte befann mig i riksdagen under den mandatperioden. Herr talman! Det fanns en tillstymmelse till öppenhet, om man nu ska ta vara på det positiva i ministerns svar. Han var inte nöjd. Det var en bra insikt. Ingen kan vara nöjd med den nuvarande fördelningen och partipolitiseringen av styrelserna för högskolor och universitet. Det är därför det är så viktigt att inte, som Leif Pagrotsky gör, slå vakt om makten och värna det egna privilegiet. Han säger att han ska lyssna och sedan ska han själv bestämma. Han ska utse. Han ska ha makten själv. Det är därför det är så viktigt att lägga makten där den hör hemma, nämligen hos fria, mer självständiga lärosäten som knyter till sig de allmänföreträdare som man anser sig behöva. Det är inte introvert, herr talman. Det är att ta ansvar för en fri och öppen forskning. Vi kristdemokrater har länge och väl tjatat och tjatat, och vi kommer att fortsätta tjata, om att det ska komma mer resurser till forskning och högskolor. Tänk när vänsterkartellen också kan börja inse det och komma efter och sluta vara det släpankare som de är i utbildnings- och forskningsfrågorna. Herr talman! Den här debatten har tydligt visat att det finns en skillnad mellan socialdemokraterna och oss kristdemokrater och våra vänner i alliansen. Vi vill slå vakt om friare lärosäten. Vi vill slå vakt om forskningen. Vi vill slå vakt om den högre utbildningen. Den nya utbildningsministern vill mest slå vakt om sin egen makt. Utanför riksdagshuset är det vinter, herr talman. Risken för en mental vinter vid lärosätena är också tydlig. Släpp i stället lärosätena loss! Låt mångfalden, friheten och tusentals blommor blomma, herr utbildningsminister!
Leif Pagrotsky (S)
Anf. 11 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Det är roligt att höra företrädare för Kristdemokraterna prata om mångfald i högskolan och inom universiteten efter att i ett decennium ha klagat på att vi har inrättat för många högskolor och universitet, samtidigt som man har värnat färre platser och mindre resurser till högskolan ända fram till helt nyligen. Jag är glad över att det engagemanget har börjat uppstå. Hoppas det är allvar och inte bara ett utslag av treprocentssyndromet. Det har i dag varit mycket förtal av högskolorna och deras styrelser. De är inkompetenta. Det låter nästan på Torsten Lindström som att vi har lagfäst inkompetensen - som han formulerar den i det närmaste obetydliga lagändringen som genomfördes. Det är stora ord om allt möjligt, men ni kan inte komma med ett enda exempel på hur högskolestyrelsen har missbrukat sin makt och inskränkt forskarnas frihet. Jag har inte hört ett enda exempel som bygger under de fruktansvärda anklagelser om korruption, ministerstyre, tankeofrihet, ofri forskning och parallellen till länder där universiteten är ofria. Var och en kan ju undra över vilka sorts länder man syftar på när man gör jämförelsen mellan de länder som har fria universitet och de länder som har ofria universitet. Jag vill ha öppna universitet där man har ett kontinuerligt utbyte med det omgivande samhället. Jag vill ha universitet som har stöd från de breda lagren av människor, av arbetsmarknadens parter, av företagen - avnämarna av utbildningen - och medborgarna i regionerna som är beredda att betala skattemedel till högskolorna, 20 miljarder kronor. Jag tror inte att det befrämjas av det färskaste borgerliga förslaget som innebär att universiteten ska vara självstyrande, slutna grupper. Bäst-före-datum är kort. Jag fick en interpellation om hur jag ska säkerställa ökat kristdemokratiskt inflytande i paritet med riksdagsvalet. Jag möter i en debatt en grupp av tio som har en helt annan politik än när interpellationen skrevs. Det är inte alltid så lätt, men ibland kan det vara underhållande.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.