Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

taltjänst

Interpellation 2004/05:548 av Linna, Elina (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2005-04-25
Inlämnad
2005-04-25
Besvarad
2005-05-09
Sista svarsdatum
2005-05-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 25 april

Interpellation 2004/05:548

 av Elina Linna (v) till socialminister Berit Andnor om taltjänst

I december 2004 ställde jag en fråga till socialministern angående taltjänst. Tyvärr var svaret inte så uttömmande som jag önskade varför det finns skäl att lyfta frågan för en debatt.

Behov av hjälpmedel är varierande beroende på funktionshindrets art och omfattning. Omgivningen och den enskildes önskningar är andra styrande faktorer vid utformandet av hjälpmedel. Det grundläggande syftet med ett hjälpmedel är att överbrygga de funktionsnedsättningar den enskilda har på grund av sitt funktionshinder. Verbal kommunikation är en mänsklig funktion som är oundgänglig för de flesta och möjligheten till att kunna kommunicera kan också vara föremål för ett funktionshinder. Det kan handla om röst-, tal- och språksvårigheter. Ett hjälpmedel för att överbrygga dessa kommunikativa hinder är taltjänst. Ett hjälpmedel som i mångt och mycket påminner om en tolktjänst.

I propositionen 1994/95:100, budgetpropositionen för 1995, konstaterade regeringen att man var oroad över att trots en överenskommelse 1990 med landstingen om utbyggnad av taltjänst så var uppbyggnadstakten utifrån ett riksperspektiv alltför långsam. År 2005 har det fortfarande inte skett någon utveckling på nästan tio år. Det är endast nio landsting som i dag har en möjlighet att erbjuda taltjänst. Vad som är intressant är att det som oroade regeringen 1994 ser dagens regering som en utveckling. Socialministern säger i sitt svar på den fråga jag ställde december 2004 "en viss utbyggnad har ändå skett fram till i dag när nio landsting har taltjänst". Detta anger socialministern i relation till att det 1996, då Socialstyrelsen gjorde sin uppföljning, fanns sex landsting som kunde erbjuda taltjänst. Enligt min mening borde en sådan minimal utveckling inte leda till minskad oro utan snarare tvärtom.

I sitt svar på den tidigare av mig ställda frågan om taltjänst anför socialministern vidare att de som är i behov av taltjänst är en heterogen grupp som är svår att nå och att man inte vill föregå beredningen av LSS och hjälpmedelsutredningen. I det senare hänvisar socialministern också till den tekniska utvecklingen inom hjälpmedelsområdet.

Men när vi ser på vilka landsting som i dag saknar taltjänst finner vi bland annat Skåne. Region Skåne är ett av de största landstingen i Sverige och det är dessutom är tätbefolkat. Har de, trots detta, färre personer som är i behov av taltjänst än andra län? Det faller sig också naturligt att fråga sig om svårigheten att nå ut med information till de behövande just handlar om kommunikationsproblem vilket är taltjänstens primära syfte.

När det gäller den tekniska utvecklingen ser jag en potential för bra hjälpmedel till många funktionshindrade samtidigt som jag ser en risk för en ökad tilltro till att tekniska innovationer kan lösa allt. När det gäller kommunikation handlar det till stor del om anpassning både efter person och efter situation, något som är väl känt att teknik har svårt att klara. Dessutom är det som socialministern säger en heterogen grupp som har behov av kommunikationsstöd och där vi kan tänka oss att tekniska hjälpmedel inte är att föredra.

Kommunikation handlar om språk. Sverige är inte längre ett språkligt homogent land, om det nu någonsin varit det. Vi har funktionshindrade med olika språktillhörigheter som är i behov av taltjänst och vi har inte minst ett åtagande i relation till våra nationella minoriteter. Det betyder att vi inte bara behöver en utbyggnad av taltjänsten som sådan utan också behov av att anpassa den efter de olika språkliga och kulturella behov den funktionshindrade har.

Mina frågor till socialministern är därför:

1. Avser ministern att vidta några åtgärder så att taltjänst kan erbjudas i hela landet?

2. Avser ministern att vidta några åtgärder för att säkra tillgången till taltjänst på andra språk än svenska?

Debatt

(6 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:548, taltjänst

Interpellationsdebatt 2004/05:548

Webb-tv: taltjänst

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Berit Andnor (S)
Anf. 34 Berit Andnor (S)
Fru talman! Elina Linna har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder så att taltjänst kan erbjudas i hela landet. Hon har också frågat om jag avser att vidta några åtgärder för att säkra tillgången till taltjänst på andra språk än svenska. Alla människor ska ha samma möjligheter att kunna ta del av information och göra sig hörda. Målet för den svenska handikappolitiken är att alla människor oavsett funktionshinder ska kunna vara fullt delaktiga i samhällslivet. Sedan Socialstyrelsen gjorde sin senaste kartläggning 1996 har tre landsting tillkommit. Ett av dem är Västra Götaland som omfattar fyra tidigare landsting. Socialstyrelsens kartläggning visar att det som regel tar tid från att en ny verksamhet som taltjänsten introduceras i ett landsting till att den blir etablerad. Det är därför angeläget att de landsting som inleder ny verksamhet inte avbryter denna för snabbt om efterfrågan till en början är liten. I stället är det viktigt med ytterligare information och att ge verksamheten tid att bli känd. Landstingen har i en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet åtagit sig att bygga ut taltjänsten. Jag förutsätter att de tar sitt ansvar och utvecklar den ytterligare. Jag kommer fortsättningsvis att följa hur utvecklingen går. Jag vill också fortsätta att lyfta fram de möjligheter som den tekniska utvecklingen kan bidra med som ett komplement till det mänskliga kommunikationsstödet. Vi kan inte bortse ifrån att det i vissa delar av landet kan vara svårt att tillhandahålla taltjänst, på grund av att målgruppen är alltför liten eller de geografiska avstånden är alltför stora. I sådana fall kan tekniken ge möjligheter till en smidigare och alltid tillgänglig talhjälp som gör den talskadade oberoende av hjälp av andra. Taltjänsten arbetar redan i dag både med förskrivning av och utveckling av kommunikationshjälpmedel. Det är också viktigt att föra in en medvetenhet bland dem som utvecklar produkter av olika slag, att tekniken så långt det är möjligt måste fungera för alla i enlighet med konceptet Design för alla. Att kunna kommunicera är en av de grundläggande förutsättningarna för att kunna delta i samhällslivet på samma villkor som andra.
Elina Linna (V)
Anf. 35 Elina Linna (V)
Fru talman! Först vill jag tacka socialminister Berit Andnor för svaret. Som ministern vet framställde jag en skriftlig fråga i detta ämne strax före jul. Jag var inte riktigt nöjd med svaret. Därför ville jag nu lyfta fram behovet av taltjänst i en interpellation. Jag måste erkänna att jag inte är nöjd med svaret den här gången heller, men jag hoppas att vi i debatten nu ska kunna räta ut en del frågetecken. I mitt första inlägg tänker jag främst hålla mig till övergripande principer och till överenskommelsen mellan Landstingsförbundet och staten, naturligtvis utifrån ett riksperspektiv. Socialministern förutsätter att landstingen följer överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet om att bygga ut taltjänsten. Det förutsätter jag också. Men när verkligheten visar på annat så måste regeringen reagera, enligt mitt sätt att se det. Överenskommelsen slöts redan 1990. Regeringen reagerade i budgetpropositionen 1995 med att konstatera att utbyggnadstakten i ett riksperspektiv var alldeles för långsam. I dag, tio år senare, saknar över hälften av landets landsting taltolkar. Jag anser att vi inte ens kan tala om någon utveckling i dag, utan det handlar om ett misslyckande. Överenskommelsen efterlevs inte. Jag anser att regeringen måste reagera. Vad anser socialministern? Frågan är om vi inte bryter mot en del regler genom att utestänga människor från att göra sig hörda i samhället. I FN:s standardregler om handikappolitik kan vi i dess femte regel bland annat läsa: Informationen ska vara sådan att personer med funktionshinder själva kan förstå den. Vidare: Man ska också tänka på människor med andra funktionshinder som behöver information som passar dem. I ett annat regelverk, förvaltningslagen, stipuleras följande i 8 §: När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad bör myndigheten vid behov anlita tolk. Samma sak är det i förvaltningsprocesslagen. Där står det i 50 §: Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad skall rätten vid behov anlita tolk. Här gäller inte ens längre "bör" utan "skall" rätten. Frågan kvarstår: Vad gör vi när över hälften av landets landsting saknar taltolkar? Det behövs utbildade personer som kan hjälpa till och stödja kommunikationen mellan den talhandikappade och hans eller hennes samtalspartner. Det kan gälla att försvara en social rättighet, göra ansökningar eller kanske överklaga beslut. Socialministern lovar att följa utvecklingen och utbyggnaden av taltjänsten. Men räcker det?
Berit Andnor (S)
Anf. 36 Berit Andnor (S)
Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är oerhört positivt att Elina Linna lyfter fram den här frågan på nytt så att vi får tillfälle att debattera den. Den är naturligtvis oerhört central och viktig därför att det här ytterst handlar om mänskliga rättigheter och om alla människors möjlighet att delta i samhällslivet fullt ut. Taltjänsten är en viktig del. Men det som också har hänt sedan vi gjorde den senaste kartläggningen är att den tekniska utvecklingen har gått framåt. Vi ser också att det kontinuerligt utvecklas nya typer av hjälpmedel som är mycket användbara för människor med just det här funktionshindret. Sedan är det naturligtvis så att det också är förknippat med en del svårigheter. Bland annat kan vi konstatera, i enlighet med den hjälpmedelsutredning som presenterades i slutet av förra året, att det ser ganska ojämnt ut i landet. Tillgången till datorbaserade hjälpmedel varierar mellan våra län. Det finns för stora skillnader, enligt min uppfattning. Det handlar också om att man hänger med väldigt olika i utvecklingen ute i våra landsting. De här frågorna har ju lyfts fram av Catherine Persson, den särskilda utredare vi har haft just när det gäller frågorna om tillgången till hjälpmedel men också frågor som rör de avgifter som många gånger är förknippade med hjälpmedel. Detta betänkande har varit ute på remiss och är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet. Jag räknar med att kunna återkomma i en proposition till riksdagen i slutet av detta år eller i början av nästa år. De här frågorna finns med i det fortsatta beredningsarbetet. Det är också så att jag finner anledning att komplettera den kartläggning som har skett för kanske alltför länge sedan. Jag tror att det kan vara av vikt i det här beredningsarbetet att genomföra någon form av kartläggning och lämna ett sådant uppdrag till Socialstyrelsen. Jag tror att det också är viktigt för att kunna göra en bedömning av vilka ytterligare åtgärder som eventuellt skulle kunna vara för handen. Jag tycker också att i en sådan kartläggning borde inrymmas den frågeställning som Elina Linna lyfter fram i sin interpellation, nämligen behovet av taltjänst på andra språk än svenska. Sammantaget vill jag understryka att jag ser vikten av att fortsätta att följa utvecklingen inom det här området. Jag har också för avsikt att återkomma i den här frågan.
Elina Linna (V)
Anf. 37 Elina Linna (V)
Fru talman! Jag blir väldigt glad över socialministerns halva löfte - eller jag kanske kan kalla det löfte - att någon form av kartläggning kommer att ske med tanke på taltjänsten liksom när det gäller behov av taltjänst på andra språk än svenska. Jag ser också fram emot propositionen som bygger på Catherine Perssons utredning. Den propositionen tror jag kommer att innebära att funktionshindrades och handikappades behov bättre kommer att kunna tillgodoses och att vi skulle komma till rätta med ojämlikheten när det gäller både hjälpmedel och andra stöd- och hjälpåtgärder så att vi får en jämlikare tillgång till hjälp. Ett problem som socialministern lyfter fram i sitt svar är behovet av information. I dag är det taltolkarna själva som också informerar. Det anser jag är mycket olyckligt. Det blir så att ju mer informationsinsatser de gör, desto mindre tid får taltolkarna för själva tolkningen. Det blir väldigt ryckiga insatser. Det behövs mer kontinuitet, och jag anser att informationsinsatserna borde ligga hos någon annan. Det är återigen egentligen landstingen som borde se till att man informerar. I sitt svar och även i inlägget nyss lyfte socialministern fram tekniska hjälpmedel. Visst håller jag med om att utvecklingen när det gäller tekniska hjälpmedel har gått framåt. Men jag är av den bestämda åsikten att tekniska hjälpmedel endast kan ses som komplement när det gäller taltjänst. Det som handlar om en relation till en annan människa, om dialogen, nyanser i orden och känsloyttringar i kommunikationen, kan aldrig ersättas med tekniska hjälpmedel. Där behövs den mänskliga kontakten. Jag har också nyligen fått höra att det finns forskning, till exempel när det gäller personer som har drabbats av afasi, som visar att de väljer bort tekniska hjälpmedel. Om det inte finns taltjänst uteblir ju hjälpen helt och hållet. Det beror naturligtvis också på skadan hur tekniska hjälpmedel kan bidra. Men jag är tveksam till att det skulle vara någon lösning när vi talar om behovet av taltjänst. Återigen kommer jag till informationsinsatserna. Jag tror att det är många som inte ens känner till att de har rätt till taltolk. Det handlar ju inte om en liten grupp människor. Jag har nämnt afasi tidigare. Det finns också andra som drabbas av talsvårigheter, till exempel genom Parkinsons sjukdom, hjärnskador och naturligtvis olika typer av begåvningshandikapp. Det är en förhållandevis stor grupp. Personer med dyslexi kan också få stor hjälp av en taltolk.
Berit Andnor (S)
Anf. 38 Berit Andnor (S)
Fru talman! Jag vill understryka det som både Elina Linna och jag har konstaterat, att landstingen har det här ansvaret. De har också en överenskommelse med staten. De har själva påtagit sig ansvaret att bygga ut taltjänsten. Det utesluter inte att vi naturligtvis ska följa den här frågan och, precis som jag sade i mitt tidigare inlägg, kanske också göra en ny kartläggning av hur situationen ser ut för att kunna göra bra bedömningar. Men landstingen har i den här överenskommelsen tagit på sig ansvaret. Delar av detta kommer jag att återkomma till i den proposition som jag tidigare har nämnt. När det gäller de tekniska hjälpmedlen är det ändå på det sättet att utvecklingen går framåt mycket snabbt och på ett sätt som gör att man som person med funktionshinder kommer att kunna skapa sig en frihet och ett oberoende som naturligtvis skulle ha varit omöjligt i en situation där man var beroende av att ha den personliga assistansen. Den utesluts inte i det jag säger. Men rätt använd och med en riklig tillgång till de hjälpmedel som finns skapar vi förutsättningar för funktionshindrade att leva ett oberoende liv och med ett större mått av frihet. Det är också ett av våra viktiga mål med de insatser som vi har inom det här politikområdet. Jag tar denna fråga på allra största allvar, och jag har för avsikt att återkomma i en proposition. Därutöver ska jag noga följa frågan framöver.
Elina Linna (V)
Anf. 39 Elina Linna (V)
Herr talman! Jag talade i mitt tidigare inlägg om de arbetsuppgifter som personer inom taltjänsten har. Jag måste påpeka att socialministern framförde en klar missuppfattning i sitt svar, nämligen att taltjänsten arbetar med att utveckla tekniska hjälpmedel redan i dag. Det stämmer inte. Det vill jag rätta till. Jag vill tacka för det besked socialministern gav när det gäller personer med annat modersmål än svenska. Jag fick inget besked i det skriftliga svaret. Jag ser fram emot att det kommer att utredas. Problemet i dag är att vi inte vet hur många människor som har behov av taltjänst. Vi vet absolut inte hur många av de människorna det är som har ett annat språk som modersmål än svenska. Det behövs en utredning, och det behövs en informationskampanj om vad man kan få hjälp med med hjälp av taltjänsten och också rättigheten till taltjänst. Om vi talar om mänskliga rättigheter måste vi också komma ihåg att det i vår grundlag finns med rätten att uttrycka sig och att få yttra sig fritt.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.