Sveriges efterlevnad av FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering
Interpellation 2024/25:675 av Nadja Awad (V)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2025-05-14
- Överlämnad
- 2025-05-15
- Anmäld
- 2025-05-16
- Sista svarsdatum
- 2025-06-05
- Svarsdatum
- 2025-06-18
- Besvarad
- 2025-06-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Nina Larsson (L)
Den 6 december 2022 bjöd statssekreterare Martin Andreasson in till ett sakråd om Sveriges 24:e och 25:e periodiska rapport till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD). Sverige har fått rekommendationer från kommittén, bland annat inom områden såsom insatser mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet eller religion, olika former av rasism, insatser för urfolks- och nationella minoriteters rättigheter samt hatbrott. Arbetet för att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter är en viktig uppgift.
På mötet deltog 15 civilsamhällesorganisationer, representanter från Regeringskansliet samt representanter från Forum för levande historia, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Länsstyrelsen Stockholm.
Några av de synpunkter som representanter från de deltagande organisationerna framförde handlade om vikten av att både arbeta med kunskapshöjande insatser och att regeringen gör ytterligare ansträngningar för att fler personer som blir utsatta för rasism och hatbrott ska få upprättelse. Organisationerna lyfte även fram exempel på hur rasism påverkar människors liv när det kommer till exempelvis bemötande i arbetslivet och vården och hur barn blir bemötta i skolan.
CERD konstaterar bland annat att såväl hatbrott som rasistiskt hate speech (hets mot folkgrupp) mot muslimer, afrosvenskar och romer är alltför vanligt förekommande i Sverige och att dessa brott mycket sällan leder till att någon ställs inför rätta eller att det ens blir en utredning. Kommittén uttrycker sin oro över den utsatthet som särskilt muslimer, afrosvenskar och romer lever med och kräver av den svenska regeringen att den tar krafttag för att stoppa hat och hot såväl som för att bryta den ekonomiska segregationen.
Med anledning av det som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Nina Larsson:
- Vilka åtgärder har statsrådet själv och genom regeringen vidtagit för att leva upp till FN:s rekommendationer och krav?
- Vilka åtgärder, anser statsrådet, återstår att vidtas för att leva upp till FN:s rekommendationer och krav?
- Hur försäkrar sig statsrådet om att åtgärderna som har respektive kommer att vidtas sker i nära dialog med civilsamhället och andra relevanta aktörer?
Debatt
(13 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2024/25:675
Webb-tv: Sveriges efterlevnad av FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering
Dokument från debatten
- Onsdag den 18 juni 2025Kammarens föredragningslistor 2024/25:135
- Protokoll 2024/25:135 Onsdagen den 18 juniProtokoll 2024/25:135 Svar på interpellation 2024/25:675 om Sveriges efterlevnad av FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering
Protokoll från debatten
Anf. 92 Statsrådet Nina Larsson (L)
Fru talman! Jag tackar Nadja Awad för interpellationen och möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor.
Nadja Awad har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen har vidtagit för att leva upp till rekommendationerna och kraven från FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering, CERD, vilka åtgärder jag anser återstår att vidta för att leva upp till rekommendationerna och kraven och hur jag försäkrar mig om att åtgärderna som har vidtagits respektive kommer att vidtas sker i nära dialog med civilsamhället och andra relevanta aktörer.
Jag vill som sagt börja med att tacka för frågan och för ledamotens engagemang i dessa viktiga frågor.
De åtgärder som vidtagits för att leva upp till rekommendationerna från FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering framgår av den 24:e och 25:e periodiska rapport som regeringen lämnade till CERD-kommittén i januari 2023 (A2022/01221). På rekommendation av kommittén utgör denna rapport en uppföljning av tidigare rapporter. Under respektive artikel redovisas vilka åtgärder som har vidtagits i den senaste rapporteringscykeln.
Därefter har regeringens arbete på flera områden bidragit till efterlevnaden av rasdiskrimineringskonventionen i enlighet med kommitténs rekommendationer. Bland annat beslutade regeringen om en ny handlingsplan mot rasism och hatbrott i december 2024 (A2024/01394). Rapporter och granskningar från internationella övervakningsorgan för mänskliga rättigheter har utgjort viktiga underlag i arbetet med handlingsplanen.
Dialoger med civilsamhället om människors utsatthet för olika former av rasism och behoven av åtgärder har genomförts regelbundet sedan 2016. Företrädare för civilsamhället har spelat en viktig roll i att identifiera utmaningar och behov av åtgärder mot rasism och hatbrott och har därigenom lämnat viktiga bidrag till handlingsplanen. Civilsamhällets kunskaper och erfarenheter kommer även fortsättningsvis att vara värdefulla när handlingsplanen ska genomföras och följas upp. Dialoger med civilsamhället genomförs även regelbundet i andra sakfrågor som har bäring på CERD-kommitténs rekommendationer, exempelvis frågor som rör de nationella minoriteternas rättigheter eller trossamfundsfrågor.
I december 2023 anordnades ett sakråd om det nationella arbetet mot rasism med ett tjugotal organisationer från civilsamhället. Syftet med mötet var att få en bild från civilsamhällesorganisationer av vad som är viktigt att bevara – eller vad som saknas – i det nuvarande arbetet, vilka samhällsområden och åtgärder som bör prioriteras samt på vilket sätt ett barn- och ungdomsperspektiv kan stärkas i det kommande arbetet.
Som ett led i uppföljningen av rekommendationerna från CERD bjöd Regeringskansliet in ett antal civilsamhällesorganisationer till sakråd om Sveriges 24:e och 25:e periodiska rapport i december 2022, vilket ledamoten också nämnde. Civilsamhällesorganisationer bjöds även in till ett sakråd som ägde rum den 22 maj i år.
Anf. 93 Nadja Awad (V)
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och för att vi kan ha den här viktiga debatten, även om det har varit sommaravslutning här i kammaren!
Fru talman! I augusti kommer FN att granska hur Sverige lever upp till sina åtaganden enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention. Granskningen sker i Genève, där Sveriges regering kommer att få svara på frågor om hur arbetet mot rasism och diskriminering ser ut i landet. Sedan kommer FN:s kommitté mot rasdiskriminering att ge rekommendationer om hur Sverige bör arbeta framöver för att förbättra arbetet mot rasism och diskriminering. Senast Sverige blev granskat var 2018.
FN:s rasdiskrimineringskonvention förbjuder alla former av diskriminering baserad på ras, hudfärg, härkomst eller etniskt och nationellt ursprung. Den skyddar rätten till likabehandling inom bland annat utbildning, hälso- och sjukvård, arbete, rättsväsen och bostad. Konventionen kräver också att stater ser till att diskriminerade personer har rätt till rättsmedel och skydd.
Sveriges nationella institution för mänskliga rättigheter, som inrättades 2022, vittnar om att det rättsliga stödet i Sverige brister vid hatbrott och diskriminering. Många vittnar också om att det är svårt att få upprättelse efter att ha blivit utsatt för rasism. Det meddelas även att det finns rasistiska undertoner i den politiska diskursen och i flera politiska initiativ, vilket väcker stor oro och riskerar att normalisera rasism både på nätet och ute i samhället.
Barn och unga utsätts för rasism i skolan, och rasistiska uttryck blir alltmer en del av vardagen för barn och unga. Diskriminering och rasism förekommer i kontakter med skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det har en negativ påverkan på rätten till social trygghet, bostad, utbildning och hälsa. Det konstaterar Institutet för mänskliga rättigheter.
Staten har ansvar för att fördöma, motverka och avskaffa rasism i Sverige. Institutet för mänskliga rättigheter ser positivt på att en ny handlingsplan mot rasism och hatbrott har tagits fram av den svenska regeringen. Men de tar också upp en rad olika problem med handlingsplanen. I de möten de har haft med organisationer och rättighetsbärare har flera lyft fram problem med hur handlingsplanen tagits fram. De pekar på bristande inkludering och konsultation med civilsamhället. Det framkommer också att handlingsplanen främst behandlar rasism som en attityd eller som någonting som sker mellan enskilda människor och att åtgärderna därmed inte är träffsäkra för att bemöta strukturell rasism.
Samtliga myndigheter som arbetar med att följa upp regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott har tidsbegränsade uppdrag, vilket Institutet för mänskliga rättigheter kritiserar.
De frågor som FN:s rasdiskrimineringskommitté kan komma att ställa till svenska staten är egentligen samma frågor som jag vill ställa till statsrådet. Om den svenska regeringen erkänner att strukturell rasism existerar, anser regeringen att handlingsplanens åtgärder är träffsäkra nog vad gäller att bemöta den strukturella rasismen? Det är den första frågan.
Den andra frågan är hur den svenska regeringen ska involvera civilsamhället och rättighetsbärare i implementeringen av handlingsplanen.
Till sist: Vilka åtgärder vidtar regeringen för att säkerställa att arbetet mot rasism och hatbrott blir långsiktigt och att det inte, som tidigare, till stor del grundar sig på kortsiktiga projekt?
Anf. 94 Ulrika Westerlund (MP)
Fru talman! Det är roligt att vi får tillfälle att diskutera den här viktiga frågan trots att sommaren står för dörren. Jag vill vara med i debatten eftersom jag nyligen startade ett nytt nätverk i riksdagen som behandlar mänskliga rättigheter i Sverige. Det finns sedan länge ett annat nätverk här som heter MR-nätverket och som fokuserar väldigt mycket på situationen för mänskliga rättigheter i andra länder. Men det är flera som har lyft fram behovet av att fokusera på mänskliga rättigheter också i Sverige. Jag hade kontakt med ett stort civilsamhällesnätverk inför uppstarten. De uppmuntrade mig att starta det här nya nätverket. Alla andra debattörer här i dag är också med i det nätverket.
Det är uppenbart att frågan engagerar flera av oss. På det senaste mötet diskuterade vi den kommande UPR-processen. Den knyter an till flera grejer. Man kan se vad som förmodligen kommer att tas upp när Sverige granskas utifrån rasdiskrimineringskonventionen. I UPR-processen är det också flera länder som slår ned på frågor som handlar om just det.
De allra vanligaste påpekandena från andra stater till Sverige handlar om rasism, hatbrott och diskriminering. Det är också flera som påpekar bristande systematik och bristande struktur när det gäller uppföljning av Sveriges åtaganden, bland annat vad gäller rasdiskrimineringsdirektivet. Några efterfrågar en nationell mekanism för rapportering och uppföljning och inte endast den typ av samråd som ofta förekommer, när civilsamhället får möjlighet att lägga fram sina synpunkter. Sedan är det nämligen väldigt svårt för dem att följa upp frågorna och få veta vad som händer med deras förslag. Det är svårt att få veta om de antas av regeringen och blir verklighet, vad som tas vidare och hur man ska kunna följa det.
Behovet av en uppdaterad strategi och handlingsplan för mänskliga rättigheter har också påpekats. Det skulle kunna bli en lite tydligare nationell mekanism. Jag tar upp det i den här diskussionen eftersom alla Sveriges åtaganden, inklusive det enligt rasdiskrimineringskonventionen, lider av samma brist på tydlig struktur för hur arbetet ska gå till. Det ska vara tydligt för alla rättighetsbärare och alla regeringar. Helst ska det ju vara konstant över tid, oavsett vilka partier som sitter i regeringen. Då blir det lätt att följa upp och fortsätta arbetet.
Den nu gällande MR-strategin är till exempel från 2016, och det finns inte riktigt någon handlingsplan. Här hade det varit bra med en bättre fungerande struktur, såklart. Då hade det varit lätt för en ny regering att haka i det arbetet.
Jag har också läst rapporten från MR-institutet. Den är väldigt pedagogisk och ger rekommendationer till kommittén om vad man skulle kunna fråga Sverige om. Förutom det som nämndes tidigare här av ledamoten Awad skulle jag vilja ta upp frågan om jämlikhetsdata, som ju engagerar många – mig, bland andra. Det råder olika uppfattningar om det är en bra idé, men MR-institutet väljer även att lyfta det i sina påpekanden till Sverige, som de tänker att kommittén kanske skulle kunna påpeka till regeringen.
Jag är också jättenyfiken på hur regeringen planerar sin närvaro i Genève i augusti. Är det statsrådet som kommer att vara delegationsledare, eller har ni inte bestämt er än? Det skulle jag gärna vilja veta mer om, så att vi och civilsamhället kan planera vårt arbete.
Anf. 95 Malcolm Momodou Jallow (V)
Fru talman! I dag står jag här inte för att läsa upp ännu ett formellt anförande utan för att väcka vårt kollektiva samvete. Det här är inte en vanlig interpellation; det är ett nödrop. Jag är trött på att år efter år stå här och prata om de här sakerna och behöva ropa om det uppenbara.
Jag kommer att fokusera på afrosvenska muslimer. Afrosvenska muslimer i Sverige behandlas som mindre värda och som andra klassens medborgare.
Jag är trött på att läsa DO:s rapporter och andra rapporter som bekräftar det vi redan vet, nämligen att våra barn mobbas, misstänkliggörs och avhumaniseras i skolor som påstår sig stå för jämlikhet. Jag är trött på att kvinnor i hijab misshandlas, trakasseras av rasister och diskrimineras på arbetsmarknaden. Jag är trött på att moskéer skändas och bränns ned och att hatbrott ökar. Det här sker utan att någon i regeringen över huvud taget reagerar. Så länge Sverigedemokraterna är nöjda är tystnaden total.
Jag är trött på myndigheter som socialtjänsten i Göteborg. Vi såg i veckan att de i all offentlighet i sitt så kallade utbildningsmaterial använt sig av rasistiska nidbilder som historiskt använts för att avhumanisera svarta människor. Det är inget annat än en skandal och förödmjukelse. Det är en påminnelse om hur djupt normaliserad rasismen är även i de rum som säger sig vilja hjälpa. Men så länge Sverigedemokraterna är nöjda är tystnaden total.
Vi kan även tala om arbetsmarknaden, där meritokrati sägs råda men där hudfärg i praktiken avgör vem som får chansen och vem som sorteras bort. Det visar en rapport från Uppsala universitet. Afrosvenskar som är födda i Sverige och har tre års högskoleutbildning har nästan 50 procent lägre disponibel inkomst än andra svenskar. De få afrosvenskar som når chefspositioner får i snitt 25 procent lägre lön än sina kollegor.
Detta är inte bara diskriminering, utan det är systematisk utestängning från inflytande, trygghet och framtidstro. Det är den strukturella rasismen i dess mest konkreta form.
Fru talman! Rasismen slutar inte vid skolporten eller arbetsplatsen. Den följer oss ända in i vården. En studie från Uppsala universitet visar att afrosvenska kvinnor diskrimineras i svensk mödravård. De vittnar om att deras smärta ignoreras, att deras oro förminskas och att de stereotypiseras just när de är som mest sårbara. Det är inte bara respektlöst; det är en fråga om liv och död. Att vara en svart muslimsk kvinna i Sverige och gravid innebär att inte kunna lita på att man blir lyssnad på ens när livet står på spel. Men så länge Sverigedemokraterna är nöjda är tystnaden total när det gäller också den frågan.
Hur många barn ska behöva kallas n-ordet i skolan innan regeringen agerar? Hur många kvinnor ska nekas arbete på grund av sin tro innan ni agerar? Hur många moskéer ska brännas? Hur många hot ska ignoreras?
Jag får bära ett personlarm vart jag än går. Det finns folk som hatar mig, men inte på grund av min politiska övertygelse utan på grund av min hudfärg. Många andra utsätts för det här hela tiden, fru talman.
Låt oss tala klarspråk: Sverige bryter varenda dag mot FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, enligt FN:s upprepade kritik. Det är inte bara ett etiskt haveri, utan det är också ett statligt godkänt övergrepp på människovärdet. Det är inte ett minoritetsproblem, utan det är en moralisk kollaps som vi ser i dag i Sverige.
När staten tillåter att människor behandlas olika på grund av hudfärg eller religion är idén om mänskliga rättigheter inget annat än en vacker lögn. Därför frågar jag statsrådet vilka konkreta, inte symboliska, åtgärder som vidtas mot strukturell rasism och specifikt islamofobi och afrofobi. Kommer regeringen att ta fram en nationell handlingsplan specifikt mot islamofobi och afrofobi? När i så fall?
Anf. 96 Ciczie Weidby (V)
Fru talman! Välkommen säger jag till statsrådet Larsson. Vi har nämligen inte hunnit debattera med varandra än. Också jag är med i det tidigare nämnda MR-nätverket, men min vardag gör jag i arbetsmarknadsutskottet. Alla typer av arbetsmarknadsfrågor ligger mig varmt om hjärtat.
Den svenska arbetsmarknaden är som sagt hårt segregerad. Vi har en väldigt hög arbetslöshet. Då är det viktigt att veta vilka som är arbetslösa och varför. I stället för att slå på enskilda individer kan man snabbt se tydliga mönster.
Jag fördjupade mig lite grann i en rapport som länsstyrelsen tog fram för några år sedan. Tyvärr är nästan alla uppgifter fortfarande skrämmande aktuella. Jallow var inne på detta lite grann i sitt anförande, nämligen att afrosvenskar är den grupp som alltid på alla områden är mest utsatt, även inom arbetsmarknadsområdet.
Man har alltid betydligt lägre lön än den övriga befolkningen. I den privata sektorn är det ungefär 36 procent, men det ser likadant ut i det offentliga och inom landstingen. Likadant är det i fråga om arbetslöshet. Afrosvenskar har många fler arbetslösa dagar, oavsett utbildningsnivå. Det galna är att om en afrosvensk person ska kunna nå samma inkomst som övrig befolkning med treårig eftergymnasial utbildning krävs det i praktiken att man har en forskarutbildning. Det är inte bara ett utanförskap, utan det är en återvändsgränd.
Som vi tidigare har hört är afrosvenskar alltid kraftigt underrepresenterade i chefspositioner, andra högstatusyrken och så vidare. Man når i princip aldrig samma positioner som den övriga befolkningen, fastän man har samma utbildning. Det är ett glastak som är byggt av fördomar och rasism, ingenting annat. Det handlar inte om enskilda fall. Det är strukturell rasism och diskriminering.
Här måste regeringen givetvis agera kraftfullt, inte bara för de enskilda personerna utan för hela samhället. Diskriminering på arbetsmarknaden får aldrig vara en lönsam business.
Rapporten jag talar om har många olika förslag på hur man skulle kunna komma till rätta med detta. Vi har tidigare pratat om jämlikhetsdata. Stora delar av världen inser att det här är det absolut bästa sättet för att se och mäta olika typer av diskriminering. Om man inte frågar efter någonting får man heller aldrig veta svaret. Det här är otroligt viktigt, särskilt för de mest utsatta grupperna.
Mina frågor blir: Hur ser statsrådet på att ta tag i den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden så att alla kan använda sin potential och nå sina mål i arbetslivet? När inför vi jämlikhetsdata i Sverige?
Anf. 97 Statsrådet Nina Larsson (L)
Fru talman! Stort tack, Nadja Awad, Ulrika Westerlund, Malcolm Momodou Jallow och Ciczie Weidby, för kommentarer, frågeställningar och möjligheten att diskutera dessa otroligt viktiga frågor.
Rasism och diskriminering är helt oacceptabelt. Det är en fundamental fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Därom råder ingen tvekan. Det är helt glasklart att den här regeringen, tidigare regeringar och kommande regeringar kommer att behöva jobba stenhårt för att se till att rasism inte förekommer.
Polariseringen i samhället ökar. Vi har en geopolitisk situation som är oerhört komplex. Hotbilden mot vår demokrati, vår frihet och våra mänskliga rättigheter är påtaglig, och det är svårnavigerat. Mycket kan hända på väldigt kort tid.
Detta gör dessa frågor ännu viktigare, skulle jag säga. Det gör frågan om en klar och tydlig diskrimineringslagstiftning, som verkligen kan följas, helt central. Det är nämligen detta som håller ihop vårt samhälle. Vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Vi vill inte att människor ska känna att man blir olika behandlad beroende på etnicitet, kön, funktionsnedsättning eller vilken diskrimineringsgrund det nu kan vara. Det är helt oacceptabelt.
En sådan utveckling leder till att vår motståndskraft minskar, stödet för våra institutioner och vår demokrati äventyras och sårbarheterna i vår demokrati ökar. Det gör att dessa frågor därför också utgör en säkerhetsfråga. Det är otroligt viktigt för vår demokrati att vi verkligen kan upprätthålla ett stenhårt arbete mot rasism och diskriminering, oavsett var detta förekommer.
I mitt svar tidigare pekade jag på några saker. Med detta sagt är min ingång när det gäller målet för politiken för mänskliga rättigheter att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter, precis som flera av frågeställarna också har varit inne på.
Synpunkter och rekommendationer från internationella granskningsorgan är inte juridiskt bindande, men de utgör en viktig vägledning för hur vi kan ta arbetet med att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter vidare. Dessa granskningar visar, precis som sagts, att det krävs kontinuitet och uthållighet – något som vi säkerligen behöver diskutera, fortsatt bevaka och utveckla vidare så att vi har en långsiktighet när det gäller dessa frågor.
Regeringen har vidtagit flera åtgärder som bidrar till arbetet med att leva upp till rekommendationerna. Ett exempel är inrättandet av myndigheten Institutet för mänskliga rättigheter, som fullgör de uppgifter som en oberoende nationell mekanism har enligt artikel 33.2 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och bland annat även har i uppgift att följa, undersöka och rapportera hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige.
Därtill har vi också handlingsplanen, som vi antog under föregående år.
Anf. 98 Nadja Awad (V)
Fru talman! Jag vill fortsätta där jag slutade i mitt förra inlägg. Som statsrådet är inne på inrättades Institutet för mänskliga rättigheter 2022. De har i den rapport som både jag och ledamoten Westerlund refererade till nämnt ett antal frågor som den här regeringen förmodligen kommer att få när utfrågningen sker i Genève i augusti.
Frågan kvarstår. Om regeringen anser att det existerar strukturell rasism behöver vi också prata om vilka åtgärder som motverkar den strukturella rasismen. Då måste vi prata om det som alla ledamöter har nämnt här: hur det omöjliggörs, skapas hinder, skapas ett vi och dom och så vidare på arbetsmarknaden, inom utbildning, på bostadsmarknaden och inom hälso och sjukvården, skolan, socialtjänsten och så vidare. Det är i dessa samhällssektorer som det i en rad olika forskningsunderlag tydligt visas att det förekommer rasism och diskriminering. Det är detta som är strukturell rasism.
Den här regeringen behöver via den här handlingsplanen visa hur man långsiktigt och med kraftfulla åtgärder ska bemöta denna typ av rasism och diskriminering inom de olika samhällssektorerna. Det var därför jag frågade om statsrådet anser att handlingsplanens åtgärder är träffsäkra. Men jag får inte riktigt något svar. Ingenting i statsrådets förra inlägg visade på att man faktiskt uppmärksammar MR-institutets förslag på åtgärder för att mota bort strukturell rasism. Jag vill fortfarande få svar på frågan: Vilka åtgärder anser statsrådet är träffsäkra?
Jag tänker också på frågan om att involvera civilsamhället och rättighetsbärare i implementeringen av handlingsplanen. Hur ska detta se ut framöver? Som MR-institutet har nämnt upplever organisationer och rättighetsbärare att de uteslöts från processen när handlingsplanen togs fram. Detta är väldigt allvarligt, för det är inte minst de som kan föra fram hur den här regeringen och staten kan jobba för att fördöma, motverka och avskaffa rasismen och diskrimineringen i Sverige. Jag skulle alltså, ännu en gång, gärna vilja veta hur den svenska regeringen kommer att planera för att involvera civilsamhället och rättighetsbärare när det gäller denna fråga.
Det som ändå framkom i statsrådets förra inlägg, som är positivt, är att man vill se en långsiktighet och att man uppmärksammar att även kommande regeringar kommer att behöva jobba med denna fråga. Jag vill inte bara få en bekräftelse på att man vill ha den långsiktigheten utan också mer konkret veta hur man kommer att säkerställa att det arbetet fortgår.
Anf. 99 Ulrika Westerlund (MP)
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag fortsätter också lite grann på det som jag tog upp i mitt förra inlägg.
Men jag vill först nämna något som hände i veckan och fick ganska stor uppmärksamhet, nämligen fallet med de två mördade barnen, vars förövare nu dömdes för morden, som inträffade sommaren 2023. Detta kanske fick mest uppmärksamhet för att det ena barnets mamma hade ringt till polisen och fått ett vad jag skulle kalla rasistiskt bemötande. Detta var anledningen till att jag bad att rikspolischefen skulle komma till justitieutskottet och redogöra för hur polisen tänker sig att man ska arbeta för att denna typ av incidenter inte ska fortsätta att upprepas.
Man hade inte hade tagit dit en tolk trots att det hade behövts, och man raljerade också över mammans bristande svenska, kan väl sägas, i sitt bemötande av henne. Rikspolischefen menade att detta inte är tecken på ett generellt problem utan ville framhärda i att det handlade om ett enskilt tillfälle.
Samtidigt sa rikspolischefen att polisen inte egentligen har några rutiner eller strukturer för att ta fram rapporter om sådana här incidenter. Man har till exempel tagit fram en stor rapport som handlar om polisens misslyckande när det gäller mäns våld mot kvinnor. Men i det här fallet har man inte tagit fram någon rapport. Detta är ett exempel på hur man skulle kunna vidta tydligare åtgärder på strukturell nivå i stället för att fortsätta tänka att rasistiska händelser och uppenbara exempel vid olika svenska myndigheter är enskilda exempel snarare än exempel på strukturer som vi ska försöka åtgärda och attackera.
MR-institutet är en nationell mekanism som uppfyller Parisprinciperna. Men min fråga handlade om den mekanism som regeringen styr över, för rapportering, uppföljning, engagemang med civilsamhället och så vidare, som skulle kunna ingå i en uppdaterad MR-strategi och en handlingsplan som handlar om just detta.
Anf. 100 Malcolm Momodou Jallow (V)
Fru talman! Jag kan bara konstatera att jag inte en enda gång har hört statsrådet nämna afrosvenskar eller muslimer, trots att flera debattörer har nämnt den gruppen som särskilt utsatt. Det vore lämpligt att säga exakt vad man tänker göra för att skydda den gruppens mänskliga rättigheter.
Låt oss tala klarspråk: Regeringen och SD står för en stor del av den polarisering vi pratar om. Det är väldigt viktigt att man också tittar inåt.
Hatbrotten mot afrosvenskar har ökat med 29 procent på ett enda år, men bara 5 procent av anmälningarna leder till åtal. Vad säger det? Att våra liv, vår trygghet och vår mänsklighet inte räknas. Men det handlar inte bara om statistik. Det handlar om människor. Det handlar om namn, om ansikten, om liv som släcks i skuggan av samhällets likgiltighet. Och det mest skrämmande är inte hatet från rasister och extremister, utan det är tystnaden från makten. Vi pratar om afrosvenska muslimer. Makten säger inte ett enda ord om den gruppen.
Det som jag och mina kollegor belyser här i dag är ett rättssäkerhetsproblem, ett människorättsproblem och ett demokratiskt problem som vi som lagstiftare inte längre har råd att blunda för. Det handlar om hur våld, hot och hatbrott mot muslimer och afrosvenskar och andra rasifierade i Sverige gång på gång förminskas, bagatelliseras eller ignoreras – särskilt när förövaren är högerextrem rasist och tillhör majoritetssamhället.
Det är också ett säkerhetsproblem, fru talman. Vi vet att när gärningsmannen är muslim talas det om radikalisering, terrorism och säkerhetshot. Men när gärningsmannen är vit och högerextrem talas det om psykisk ohälsa, ensamvargar och individuella trauman. Denna asymmetri är inte bara orättvis; den är livsfarlig. Den undergräver tilliten till rättsväsendet.
Låt mig avsluta med det här: Jag står inte här i dag enbart som riksdagsledamot. Jag står här för de barn som lär sig att tystnad är ett sätt att överleva, för de föräldrar som måste förklara för sina barn varför deras efternamn gör dem misstänkta, för de afrosvenska och muslimska kvinnor som varje gång de ska föda barn riskerar att inte bli lyssnade på och därmed riskerar livet och för de muslimer som hotas, hatas, trakasseras och avhumaniseras och bär sin smärta i tystnad medan staten vänder bort blicken.
Ta ansvar och svara! Vad tänker ni göra för att skydda de här människornas rättigheter?
Anf. 101 Ciczie Weidby (V)
Fru talman! Tack, statsrådet Larsson, för ditt försök att svara på alla våra frågor! För en del är fyra minuter jättelång tid, men jag förstår att den rinner iväg när man ska svara på alla frågor.
Jag tror dock att det är viktigt, inte bara för oss som ställer frågorna här i dag utan för väldigt många av dem som följer debatten nu eller kommer att se den senare, att statsrådet bemöter fler av våra konkreta frågor och framför allt att hon svarar på vad man faktiskt vill göra från regeringens sida.
Man måste erkänna att det finns en strukturell rasism, alltså säga de orden, och därmed också ta fram handlingsplaner för det. Statsrådet sa ju i sitt förra anförande att rasism och diskriminering är ett stort demokratiskt problem. I ett fritt och demokratiskt samhälle verkar vi fritt utan att diskriminera varandra.
Här kan också civilsamhället mycket väl komma in. Regeringen behöver inte alltid göra allt jobb själv. Den kan ha en nära och bra dialog med civilsamhället, med föreningar, med antirasistiska nätverk, med fackföreningar och så vidare för att se och veta vad som behövs för att vi ska komma åt olika typer av diskriminering och rasism – framför allt på arbetsmarknaden, som jag brinner mycket för, så att alla människor inte bara får höra att de ska vara med och bidra och jobba utan att det också är någonting som de tillåts göra och att deras kunskaper och utbildning gills och räknas. Jag hoppas verkligen att statsrådet kommer att svara lite grann på hur vi ska göra för att alla personer ska ha den rätten på arbetsmarknaden.
Anf. 102 Statsrådet Nina Larsson (L)
Fru talman! Jag fortsätter på frågan om handlingsplanen som jag har nämnt och som är en viktig del i det här.
Handlingsplanen mot rasism och hatbrott är en central åtgärd och en kraftsamling i arbetet med att bekämpa rasism i stort men också att med olika åtgärder synliggöra och motverka rasism mot grupper som bland annat nämns i CERD-kommitténs rekommendationer. Det är antimuslimsk rasism, antisemitism, antisvart rasism, antiziganism och rasism mot samer. Handlingsplanen ska skapa en struktur för det nationella arbetet mot rasism och hatbrott, men den ska också kunna bidra till arbetet på lokal och regional nivå.
I Sveriges rapport till kommittén 2023 beskrivs även att Diskrimineringsombudsmannen har inlett ett arbete för att förändra inriktningen för sin verksamhet med utgångspunkten att DO ska utreda fler anmälningar så att fler människor som utsatts för diskriminering ska få upprättelse. Detta är även fortsatt en viktig inriktning för myndigheten och något som jag ser oerhört positivt på.
Diskrimineringslagstiftningen innebär också proaktiva åtgärder för att verka för mångfald och jämställdhet, vilket inte ska underskattas. Det är en otroligt viktig del också i de bitarna att Diskrimineringsombudsmannen har resurser, kapacitet, kunskap och förmåga att faktiskt driva de enskilda fallen. Även om det inte är det som frågeställarna åsyftar är det otroligt viktigt av flera anledningar. Det är viktigt för att man ska få upprättelse när man blivit utsatt som enskild individ. Men det är också ett viktigt signalverktyg mot samhället i stort och mot arbetsgivare om hur de ska förhålla sig när det finns olika gråzoner beroende på säkerhetsklädsel eller vad det vara månde. Det är otroligt viktigt.
Frågeställaren Malcolm Momodou Jallow kanske tycker att det är en symbolfråga. Ledamoten efterfrågade ju större åtgärder. Men ett uppdrag som den här regeringen nyligen har gett Diskrimineringsombudsmannen är att öka informationen om diskrimineringslagstiftningen gentemot verksamhetsutövare som tillhandahåller tjänster i krogmiljö, exempelvis restauranger, men också gentemot allmänheten. Vad krävs när man blir utsatt? Hur ska man gå till väga när man anmäler? Det gäller ju att se till att Diskrimineringsombudsmannen får så bra underlag som möjligt i de anmälningar som kommer in så att det kan leda till en fällande dom när man blivit utsatt. Det är en liten men också viktig fråga i sammanhanget.
När det gäller arbetsmarknadsfrågorna påverkar diskrimineringslagstiftningen arbetsmarknadens funktion i stort. Här jobbar vi nu vidare med ett förslag till en ny arbetsmiljöstrategi, där de här frågorna också är centrala. Att se till att varje individ på arbetsplatsen kan nå sin fulla potential ligger så att säga i arbetsgivarnas intresse. Det är ju också en fråga om konkurrenskraft. Vid sidan av den betydligt viktigare frågan om demokrati och mänskliga rättigheter är det också en fråga om konkurrenskraft.
Anf. 103 Nadja Awad (V)
Fru talman! Tack, statsrådet, för debatten! Just när det gäller frågan om strukturell rasism och hur man kan mota bort denna rasism så förutsätter det, som statsrådet var inne lite på, att institutioner såsom myndigheter, kommuner, regioner och så vidare – och regeringen – faktiskt får i uppdrag att ta fram en strategi för hur man ska kunna mota bort rasism och diskriminering inom samhällets olika sektorer. Det måste också tillkomma resurser för att detta ska kunna göras.
Det behövs alltså en plan, och det behövs en resurs för att kunna göra detta. Olika institutioner får i dag resurser. Exempelvis Diskrimineringsombudsmannen menar gång på gång att det är svårt att mota bort diskrimineringen av afrosvenskar och muslimer inom svensk skola. Vilka är det som driver de fallen av diskriminering, och hur klarar man upp de fallen när det saknas resurser?
Då blir det ju inte heller möjligt att döma i samtliga fall, och alla får helt enkelt inte den upprättelse man förtjänar – som rättighetsbärare och som utsatt för rasism och diskriminering.
Det är också därför vi har haft den här debatten med statsrådet nu – för att påminna om att det måste till både uppdrag och resurser till olika institutioner för att möjliggöra arbetet för att strukturell rasism och diskriminering faktiskt ska försvinna från alla delar av Sveriges samhällssektorer.
Anf. 104 Statsrådet Nina Larsson (L)
Fru talman! Stort tack till Nadja Awad och övriga ledamöter för möjligheten att få debattera och diskutera de här mycket viktiga frågorna! Jag vill verkligen understryka att mänskliga rättigheter och arbetet mot rasism och mot diskriminering är helt centralt. Det är en helt central demokratifråga.
Det är också en helt central försvars- och säkerhetsfråga, för det handlar om ett samhälle som behöver hålla ihop. Vi har en oerhört svår geopolitisk situation, och hoten mot vår demokrati är många. Detta gör det här området ännu viktigare än det redan är.
Jag vill säga några korta ord om involveringen av civilsamhället. Jag hann inte beröra det i tidigare anföranden. Jag delar interpellantens ambition – det är en otroligt viktig del. Min bild är att vi verkligen involverar civilsamhället på en rad nivåer. Vi gör det dels i olika saksamråd, dels i olika möten där vi belyser specifika frågor i olika rundabordssamtal.
Inte minst har alla våra myndigheter också ett väldigt stort utbyte med civilsamhället. Civilsamhället ges möjlighet att föra fram synpunkter kopplat både till lägesbilden och hur nuläget ser ut och till möjliga åtgärder och förslag på vägen framåt. Det är ett viktigt arbete att fortsätta med.
Jag tar med mig frågan om huruvida vi behöver stärka vår uppföljningsmetodik och vårt långsiktiga synsätt när det gäller hur vi skarpare kan följa upp de här frågorna. Den svenska statsapparaten kan alltid förfina sitt arbete i de bitarna. Jag som har bakgrund i näringslivet är väldigt angelägen om att man sätter upp mål och når resultat. Jag instämmer i det. Men den frågan får vi säkerligen också återkomma till. Jag tackar så hemskt mycket för möjligheten att debattera.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.