Sverige och relationerna med Kuba (Interpellation 2004/05:349 av Carlsson, Gunilla (m))

Anf. 1 Laila Freivalds (S)

Herr talman! Gunilla Carlsson har frågat mig hur jag avser verka för att EU:s beslut att normalisera relationerna till Kuba inte ska permanentas om de kubanska myndigheterna inte genomför reella och genomgripande åtgärder på människorättsområdet samt hur jag avser verka för att oppositionen ska kunna delta vid olika evenemang som äger rum på svenska ambassaden i Havanna. Birgitta Ohlsson har frågat mig varför Sverige bytt Kubapolitik och om vi kommer att bjuda in representanter för demokratirörelsen på Kuba på Sveriges nationaldag. Birgitta Ohlsson har även frågat mig varför jag inte lyssnat på de politiska ledare i Europa som har erfarenhet av att arbeta för demokrati under kommunistiska regimer och på vilket sätt jag avser att i framtiden stödja demokratiaktivisternas arbete på Kuba. Rosita Runegrund har ställt flera frågor som handlar om hur vi på olika sätt ska kunna upprätthålla kontakter med den kubanska oppositionen. Rosita Runegrund har även frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att Sverige och EU ska bidra till utvecklingen av ett demokratiskt och fritt Kuba. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang. Låt mig inledningsvis understryka att EU:s och Sveriges Kubapolitik ligger fast. Vi verkar fortsatt enat för att främja målen definierade i EU:s gemensamma ståndpunkt från 1996; såsom att främja en process för fredlig övergång till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt en hållbar ekonomisk återhämtning och en förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard. Det är samtidigt viktigt att en dialog kan föras med hela det kubanska samhället. EU har därför diskuterat hur den kritiska dialogen mellan EU och de kubanska myndigheterna i Havanna ska kunna återupptas. Vi är alla överens om att kontakterna med den demokratiska oppositionen absolut inte får avbrytas. Tvärtom ska denna dialog breddas och fördjupas. Mot den bakgrunden fattade EU beslutet om att temporärt, fram till juni 2005, häva de så kallade juniåtgärderna. Dessa innebar inbjudan av dissidenter till nationaldagsmottagningar samt begränsning av högnivåbesök och EU-deltagande i kulturella evenemang. I samband med upphävandet kom EU överens om att man enbart ska bjuda in företrädare för den diplomatiska kåren och landsmän vid firande av respektive lands nationaldag. EU kommer att se över sitt agerande, i ljuset av utvecklingen på områdena demokrati och mänskliga rättigheter, innan juli i år. Låt mig erinra om att samtliga nya medlemsstater, varav flera har erfarenhet av kommunistiska regimer, har deltagit i EU:s beslut. Sverige är representerat i Havanna med syftet att främja en fredlig övergång till demokrati. Under det senaste årets frysning av förbindelserna har våra möjligheter att påverka regimen kraftigt begränsats. Jag vill framhålla att ambassaden har och kommer att fortsätta ha nära kontakt med representanter för den kubanska demokratirörelsen, vid sidan av de mer formella nationaldagsmottagningarna. Regeringen har ett starkt engagemang för att främja de mänskliga rättigheterna på Kuba och för att bidra till en fredlig övergång till ett demokratiskt samhälle. Vi stöder det civila samhället genom kontakter med och stöd till de aktörer som verkar för demokrati. Vi bistår även de svenska organisationer som verkar för demokrati på Kuba. Då Birgitta Ohlsson som framställt interpellation 2004/05:355 anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Gabriel Romanus i stället fick delta i överläggningen.

Laila Freivalds (S)

Anf. 1 Laila Freivalds (S)

Herr talman! Gunilla Carlsson har frågat mig hur jag avser verka för att EU:s beslut att normalisera relationerna till Kuba inte ska permanentas om de kubanska myndigheterna inte genomför reella och genomgripande åtgärder på människorättsområdet samt hur jag avser verka för att oppositionen ska kunna delta vid olika evenemang som äger rum på svenska ambassaden i Havanna. Birgitta Ohlsson har frågat mig varför Sverige bytt Kubapolitik och om vi kommer att bjuda in representanter för demokratirörelsen på Kuba på Sveriges nationaldag. Birgitta Ohlsson har även frågat mig varför jag inte lyssnat på de politiska ledare i Europa som har erfarenhet av att arbeta för demokrati under kommunistiska regimer och på vilket sätt jag avser att i framtiden stödja demokratiaktivisternas arbete på Kuba. Rosita Runegrund har ställt flera frågor som handlar om hur vi på olika sätt ska kunna upprätthålla kontakter med den kubanska oppositionen. Rosita Runegrund har även frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att Sverige och EU ska bidra till utvecklingen av ett demokratiskt och fritt Kuba. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang. Låt mig inledningsvis understryka att EU:s och Sveriges Kubapolitik ligger fast. Vi verkar fortsatt enat för att främja målen definierade i EU:s gemensamma ståndpunkt från 1996; såsom att främja en process för fredlig övergång till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt en hållbar ekonomisk återhämtning och en förbättring av det kubanska folkets levnadsstandard. Det är samtidigt viktigt att en dialog kan föras med hela det kubanska samhället. EU har därför diskuterat hur den kritiska dialogen mellan EU och de kubanska myndigheterna i Havanna ska kunna återupptas. Vi är alla överens om att kontakterna med den demokratiska oppositionen absolut inte får avbrytas. Tvärtom ska denna dialog breddas och fördjupas. Mot den bakgrunden fattade EU beslutet om att temporärt, fram till juni 2005, häva de så kallade juniåtgärderna. Dessa innebar inbjudan av dissidenter till nationaldagsmottagningar samt begränsning av högnivåbesök och EU-deltagande i kulturella evenemang. I samband med upphävandet kom EU överens om att man enbart ska bjuda in företrädare för den diplomatiska kåren och landsmän vid firande av respektive lands nationaldag. EU kommer att se över sitt agerande, i ljuset av utvecklingen på områdena demokrati och mänskliga rättigheter, innan juli i år. Låt mig erinra om att samtliga nya medlemsstater, varav flera har erfarenhet av kommunistiska regimer, har deltagit i EU:s beslut. Sverige är representerat i Havanna med syftet att främja en fredlig övergång till demokrati. Under det senaste årets frysning av förbindelserna har våra möjligheter att påverka regimen kraftigt begränsats. Jag vill framhålla att ambassaden har och kommer att fortsätta ha nära kontakt med representanter för den kubanska demokratirörelsen, vid sidan av de mer formella nationaldagsmottagningarna. Regeringen har ett starkt engagemang för att främja de mänskliga rättigheterna på Kuba och för att bidra till en fredlig övergång till ett demokratiskt samhälle. Vi stöder det civila samhället genom kontakter med och stöd till de aktörer som verkar för demokrati. Vi bistår även de svenska organisationer som verkar för demokrati på Kuba. Då Birgitta Ohlsson som framställt interpellation 2004/05:355 anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Gabriel Romanus i stället fick delta i överläggningen.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 2 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! För lite drygt ett år sedan läste jag en artikel som avslutades på ungefär följande sätt: Om de här raderna når offentligheten är det för att författaren har undkommit fängelsevakternas övervakning och för att någon annan har vågat bryta mot lagen för att få dem publicerade utomlands. Artikeln var utsmugglad ur ett fängelse på Kuba, och artikelförfattaren var en av de 79 dissidenter ur den demokratiska kubanska demokratirörelsen som fängslats därför att de arbetat för politiska förändringar, yttrandefrihet och demokrati. De här dissidenterna dömdes efter summariska rättegångar till fängelsestraff på mellan 6 och 28 år. I den text som smugglades ut ur det kubanska fängelset skriver artikelförfattaren om hur Kubas diktator i 30 års tid har gjort allt för att kommunismen ska dominera världen. För dissidenterna är alla politiska och diplomatiska kontakter med Fidel Castro fullständigt uteslutna, Castro som aldrig hade ett ord av fördömande av Lenins, Stalins och Maos brott, som stödde Warzsawapaktens invasion av Tjeckoslovakien och som var tyst under Sovjets invasion av Afghanistan. Han kan aldrig bli en garant för frihet och demokrati. I samband med massarresteringarna på oliktänkande 2003 införde EU i juni ett antal åtgärder, som nu ska ses över. Det är det som vi ska diskutera i dag, eller uttryckt som Václav Havel i DN den 1 februari: "EU-ländernas ambassader i Havanna kommer nu att utforma sina gästlistor i enlighet med den kubanska regimens önskningar." Trots upprepade larmrapporter från Amnesty och andra människorättsgrupper och stor tveksamhet från bland annat holländare, tjecker och polacker vill nu Sveriges regering och EU normalisera förbindelserna med Kuba. Jag tycker att frågan är berättigad: Varför går man envåldshärskaren Castro till mötes och vänder dissidenterna ryggen? Men det handlar inte bara om ett EU-beslut, herr talman, utan det handlar också om Sveriges agerande. Därför skulle jag vilja fråga Laila Freivalds vad detta agerande var och vad den svenska regeringen gjorde när den politik tog form som nu leder till att företrädarna för Castros diktatur får plats under kristallkronorna. Hur ska vi förklara för de fängslade demokratikämparna att den svenska regeringen tillsammans med andra ministärer har tilldelat en positiv särbehandling av en regim som torterar och fängslar sina egna medborgare? Vad är det för spel som har pågått under den här tiden? Ett och ett halvt år efter införandet vill EU nu igen ändra position. Jag tycker att det är beklagligt. Jag tycker också att det sätt på vilket beslutet har vuxit fram är beklagligt. Jag undrar: Nästa gång vi riksdagsledamöter åker till Havanna, kommer vi att få hjälp att liksom tidigare få träffa dissidenter på vår egen ambassad i Havanna?

Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 3 Gabriel Romanus (Fp)

Herr talman! Jag ska be att få tacka för att utrikesministern har svarat på Birgitta Ohlssons interpellation. Birgitta Ohlsson är på resa med statsrådet Jämtin, så hon kan inte ta emot svaret. Det är min lott. Det framgår att riksdagsledamöter är något mera utbytbara än statsråd. Därför får jag försöka tänka mig in i Birgitta Ohlssons tankar. Utrikesministern säger att svensk Kubapolitik ligger fast. Det är något förvånande med tanke på att vi precis har ändrat på våra åtgärder. När diktaturen 2003 fängslade ett antal fritänkare sade Sverige och EU ifrån. Vi krävde frigivning av demokratikämparna och vidtog ett antal åtgärder för att begränsa kontakterna. Nu upphäver vi de åtgärderna för att Fidel Castro och hans regim ogillar dem. Vi ska sluta bjuda in folket till svenska ambassaden på vår nationaldag och i stället bjuda in diplomater. Ska det vara diktaturens diplomater? Jag förmodar det. Om inte det är en ändrad politik, vad är det då? Václav Havel kallade det med ett träffande uttryck för diplomatisk apartheid. Det är det Sverige står för nu tydligen. Havel säger så här i en artikel som är återgiven i Dagens Nyheter den 1 februari: "Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt för EU att vanhedra de nobla idealen frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter som unionen omfattar. För att försvara europeiska företags vinster, kommer unionen att sluta att bjuda in fritänkande människor till sina ambassader och kommer att dra slutsatser om vilka dessa är utifrån ansiktstuttrycken hos diktatorn och hans bundsförvanter. Det är svårt att tänka sig en mera skamlig överenskommelse." Det sammanfattar mina känslor ganska bra. Nu säger statsrådet att kontakterna med den demokratiska oppositionen absolut inte får avbrytas. Har ni fått lov av Castro att fortsätta ha sådana kontakter? Vad säger EU:s utrikesministrar om Castro kräver att även de kontakterna ska avbrytas? Ska vi backa ett steg till då? Utrikesministern säger att EU ska se över sitt agerande i ljuset av utvecklingen innan juli 2005. Det menas väl före juli 2005, förmodar jag. Vad betyder det? Betyder det att vissa krav ska vara uppfyllda för att vi inte ska återuppta juniåtgärderna? Den nya politiken ska ju ge större möjligheter att påverka, enligt utrikesministern. Vad säger Kubas demokratiska opposition om detta? Det framgick inte vid EU-nämndens sammanträde om man hade fått några kommentarer från Kubas demokratiska opposition. Man kunde möjligen tolka utrikesministerns uttalande så att den demokratiska oppositionen tyckte att det var bra att man skulle få andra möjligheter till dialog. Är det så? Har Kubas demokratiska opposition godkänt de här åtgärderna? I så fall kommer saken naturligtvis i ett annat läge. När det gällde Sydafrika var ju Sverige, i stor enighet, noga med att hålla kontakt med den demokratiska oppositionen och inte bara med de odemokratiska ledarna. Nu är frågan: Har EU fått garantier för att vi kan tala med oppositionen? Har oppositionen sagt något positivt om den här förändrade politiken?

Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 3 Gabriel Romanus (Fp)

Herr talman! Jag ska be att få tacka för att utrikesministern har svarat på Birgitta Ohlssons interpellation. Birgitta Ohlsson är på resa med statsrådet Jämtin, så hon kan inte ta emot svaret. Det är min lott. Det framgår att riksdagsledamöter är något mera utbytbara än statsråd. Därför får jag försöka tänka mig in i Birgitta Ohlssons tankar. Utrikesministern säger att svensk Kubapolitik ligger fast. Det är något förvånande med tanke på att vi precis har ändrat på våra åtgärder. När diktaturen 2003 fängslade ett antal fritänkare sade Sverige och EU ifrån. Vi krävde frigivning av demokratikämparna och vidtog ett antal åtgärder för att begränsa kontakterna. Nu upphäver vi de åtgärderna för att Fidel Castro och hans regim ogillar dem. Vi ska sluta bjuda in folket till svenska ambassaden på vår nationaldag och i stället bjuda in diplomater. Ska det vara diktaturens diplomater? Jag förmodar det. Om inte det är en ändrad politik, vad är det då? Václav Havel kallade det med ett träffande uttryck för diplomatisk apartheid. Det är det Sverige står för nu tydligen. Havel säger så här i en artikel som är återgiven i Dagens Nyheter den 1 februari: "Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt för EU att vanhedra de nobla idealen frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter som unionen omfattar. För att försvara europeiska företags vinster, kommer unionen att sluta att bjuda in fritänkande människor till sina ambassader och kommer att dra slutsatser om vilka dessa är utifrån ansiktstuttrycken hos diktatorn och hans bundsförvanter. Det är svårt att tänka sig en mera skamlig överenskommelse." Det sammanfattar mina känslor ganska bra. Nu säger statsrådet att kontakterna med den demokratiska oppositionen absolut inte får avbrytas. Har ni fått lov av Castro att fortsätta ha sådana kontakter? Vad säger EU:s utrikesministrar om Castro kräver att även de kontakterna ska avbrytas? Ska vi backa ett steg till då? Utrikesministern säger att EU ska se över sitt agerande i ljuset av utvecklingen innan juli 2005. Det menas väl före juli 2005, förmodar jag. Vad betyder det? Betyder det att vissa krav ska vara uppfyllda för att vi inte ska återuppta juniåtgärderna? Den nya politiken ska ju ge större möjligheter att påverka, enligt utrikesministern. Vad säger Kubas demokratiska opposition om detta? Det framgick inte vid EU-nämndens sammanträde om man hade fått några kommentarer från Kubas demokratiska opposition. Man kunde möjligen tolka utrikesministerns uttalande så att den demokratiska oppositionen tyckte att det var bra att man skulle få andra möjligheter till dialog. Är det så? Har Kubas demokratiska opposition godkänt de här åtgärderna? I så fall kommer saken naturligtvis i ett annat läge. När det gällde Sydafrika var ju Sverige, i stor enighet, noga med att hålla kontakt med den demokratiska oppositionen och inte bara med de odemokratiska ledarna. Nu är frågan: Har EU fått garantier för att vi kan tala med oppositionen? Har oppositionen sagt något positivt om den här förändrade politiken?

Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 3 Gabriel Romanus (Fp)

Herr talman! Jag ska be att få tacka för att utrikesministern har svarat på Birgitta Ohlssons interpellation. Birgitta Ohlsson är på resa med statsrådet Jämtin, så hon kan inte ta emot svaret. Det är min lott. Det framgår att riksdagsledamöter är något mera utbytbara än statsråd. Därför får jag försöka tänka mig in i Birgitta Ohlssons tankar. Utrikesministern säger att svensk Kubapolitik ligger fast. Det är något förvånande med tanke på att vi precis har ändrat på våra åtgärder. När diktaturen 2003 fängslade ett antal fritänkare sade Sverige och EU ifrån. Vi krävde frigivning av demokratikämparna och vidtog ett antal åtgärder för att begränsa kontakterna. Nu upphäver vi de åtgärderna för att Fidel Castro och hans regim ogillar dem. Vi ska sluta bjuda in folket till svenska ambassaden på vår nationaldag och i stället bjuda in diplomater. Ska det vara diktaturens diplomater? Jag förmodar det. Om inte det är en ändrad politik, vad är det då? Václav Havel kallade det med ett träffande uttryck för diplomatisk apartheid. Det är det Sverige står för nu tydligen. Havel säger så här i en artikel som är återgiven i Dagens Nyheter den 1 februari: "Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt för EU att vanhedra de nobla idealen frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter som unionen omfattar. För att försvara europeiska företags vinster, kommer unionen att sluta att bjuda in fritänkande människor till sina ambassader och kommer att dra slutsatser om vilka dessa är utifrån ansiktstuttrycken hos diktatorn och hans bundsförvanter. Det är svårt att tänka sig en mera skamlig överenskommelse." Det sammanfattar mina känslor ganska bra. Nu säger statsrådet att kontakterna med den demokratiska oppositionen absolut inte får avbrytas. Har ni fått lov av Castro att fortsätta ha sådana kontakter? Vad säger EU:s utrikesministrar om Castro kräver att även de kontakterna ska avbrytas? Ska vi backa ett steg till då? Utrikesministern säger att EU ska se över sitt agerande i ljuset av utvecklingen innan juli 2005. Det menas väl före juli 2005, förmodar jag. Vad betyder det? Betyder det att vissa krav ska vara uppfyllda för att vi inte ska återuppta juniåtgärderna? Den nya politiken ska ju ge större möjligheter att påverka, enligt utrikesministern. Vad säger Kubas demokratiska opposition om detta? Det framgick inte vid EU-nämndens sammanträde om man hade fått några kommentarer från Kubas demokratiska opposition. Man kunde möjligen tolka utrikesministerns uttalande så att den demokratiska oppositionen tyckte att det var bra att man skulle få andra möjligheter till dialog. Är det så? Har Kubas demokratiska opposition godkänt de här åtgärderna? I så fall kommer saken naturligtvis i ett annat läge. När det gällde Sydafrika var ju Sverige, i stor enighet, noga med att hålla kontakt med den demokratiska oppositionen och inte bara med de odemokratiska ledarna. Nu är frågan: Har EU fått garantier för att vi kan tala med oppositionen? Har oppositionen sagt något positivt om den här förändrade politiken?

Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 3 Gabriel Romanus (Fp)

Herr talman! Jag ska be att få tacka för att utrikesministern har svarat på Birgitta Ohlssons interpellation. Birgitta Ohlsson är på resa med statsrådet Jämtin, så hon kan inte ta emot svaret. Det är min lott. Det framgår att riksdagsledamöter är något mera utbytbara än statsråd. Därför får jag försöka tänka mig in i Birgitta Ohlssons tankar. Utrikesministern säger att svensk Kubapolitik ligger fast. Det är något förvånande med tanke på att vi precis har ändrat på våra åtgärder. När diktaturen 2003 fängslade ett antal fritänkare sade Sverige och EU ifrån. Vi krävde frigivning av demokratikämparna och vidtog ett antal åtgärder för att begränsa kontakterna. Nu upphäver vi de åtgärderna för att Fidel Castro och hans regim ogillar dem. Vi ska sluta bjuda in folket till svenska ambassaden på vår nationaldag och i stället bjuda in diplomater. Ska det vara diktaturens diplomater? Jag förmodar det. Om inte det är en ändrad politik, vad är det då? Václav Havel kallade det med ett träffande uttryck för diplomatisk apartheid. Det är det Sverige står för nu tydligen. Havel säger så här i en artikel som är återgiven i Dagens Nyheter den 1 februari: "Jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt för EU att vanhedra de nobla idealen frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter som unionen omfattar. För att försvara europeiska företags vinster, kommer unionen att sluta att bjuda in fritänkande människor till sina ambassader och kommer att dra slutsatser om vilka dessa är utifrån ansiktstuttrycken hos diktatorn och hans bundsförvanter. Det är svårt att tänka sig en mera skamlig överenskommelse." Det sammanfattar mina känslor ganska bra. Nu säger statsrådet att kontakterna med den demokratiska oppositionen absolut inte får avbrytas. Har ni fått lov av Castro att fortsätta ha sådana kontakter? Vad säger EU:s utrikesministrar om Castro kräver att även de kontakterna ska avbrytas? Ska vi backa ett steg till då? Utrikesministern säger att EU ska se över sitt agerande i ljuset av utvecklingen innan juli 2005. Det menas väl före juli 2005, förmodar jag. Vad betyder det? Betyder det att vissa krav ska vara uppfyllda för att vi inte ska återuppta juniåtgärderna? Den nya politiken ska ju ge större möjligheter att påverka, enligt utrikesministern. Vad säger Kubas demokratiska opposition om detta? Det framgick inte vid EU-nämndens sammanträde om man hade fått några kommentarer från Kubas demokratiska opposition. Man kunde möjligen tolka utrikesministerns uttalande så att den demokratiska oppositionen tyckte att det var bra att man skulle få andra möjligheter till dialog. Är det så? Har Kubas demokratiska opposition godkänt de här åtgärderna? I så fall kommer saken naturligtvis i ett annat läge. När det gällde Sydafrika var ju Sverige, i stor enighet, noga med att hålla kontakt med den demokratiska oppositionen och inte bara med de odemokratiska ledarna. Nu är frågan: Har EU fått garantier för att vi kan tala med oppositionen? Har oppositionen sagt något positivt om den här förändrade politiken?

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 4 Rosita Runegrund (Kd)

Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern. Det är ett svar som väcker fler frågor än det ger svar. Jag håller med Gabriel Romanus när det gäller detta att understryka att EU:s och Sveriges Kubapolitik ligger fast. Svaret går helt på tvärs mot det. EU:s beslut verkar uppenbart märkligt, i alla fall så som Laila Freivalds beskriver det i svaret. EU vet tydligen hur man tar upp den kritiska dialogen med regimen men inte hur man ska bredda och fördjupa dialogen med oppositionen. Hur ska man göra det? Kan inte utrikesministern svara på den frågan är det uppenbarligen ett spel för gallerierna. Det är inte en fördjupning att återgå till den typen av kontakter man hade innan man breddade och fördjupade kontakterna förra gången. Det innebär, som jag ser det, en försvagning av kontakterna med oppositionen om det är så att utrikesministern inte vet hur man ska göra i praktiken. Det är tydligt att det handlar om att EU går med på att Kuba använder de fängslade dissidenterna mot den demokratiska politiska oppositionen i landet. I mars förra året sade utrikesutskottet så här i sitt övervägande: "Relationerna på hög diplomatisk nivå skall skäras ned, relationerna till representanter för demokratirörelsen utökas och arbetet skall inledas för att revidera den gemensamma position som styrt relationerna till Kuba sedan 1996. Utskottet menar att detta är en välkommen förändring i EU:s hållning." Det var beslutet i Sveriges riksdag. Laila Freivalds sade också i utrikesdebatten förra veckan att det tidigare beslutet inte hade gett någon effekt. Socialdemokraterna, och i synnerhet Laila Freivalds, visar återigen prov på tillkortakommanden och en uppenbar okunskap om dem som beslutet rör. Jag har protokollet från riksdagsdebatten förra veckan. Där säger Laila Freivalds så här: "Det är tvärtom så att just att bara använda sig av gester och ord är det som vi måste komma bort från. Vi måste vara beredda att vidta handlingar som kan tyckas inopportuna just då. Men om ambitionen är att åstadkomma resultat, att faktiskt göra en förändring, måste man vara beredd att göra även det och frångå de tomma orden och de tomma gesterna." Det är en skymf mot de oppositionella på Kuba att säga att det är tomma ord och tomma gester. Demokratirörelsen har inte tystnat. Möjligtvis är det så att omvärldens stöd tystnar alltmer, och det visar ju det här beslutet från EU i januari. Varelaprojektet var en namninsamling som syftade till en folkomröstning på fem områden, precis det som är demokratins grund. Man samlade in så många namnunderskrifter. Det nationella dialogprogrammet är också ett dokument som målar upp hur ett demokratiskt samhälle skulle kunna se ut. Där finns idéer inom en mängd olika samhällsområden. Herr talman! Jag har suttit ned med dessa oppositionella på Kuba. Jag har suttit ned med de fängslades familjer. Jag har sett hur de trakasseras i samhällena. De har blivit arbetslösa eller tilldelats arbeten som kräver mycket lägre utbildning än vad de har. Att utrikesministern i Sveriges riksdag kan säga att det är tomma ord och gester ser jag som en stor skymf mot dem. Jag vill ha svar på de frågor som jag har ställt till utrikesministern i interpellationen. Jag ser fram emot de svaren.

Kaj Nordquist (S)

Anf. 5 Kaj Nordquist (S)

Herr talman! Fru utrikesminister! Tack för svaret. Jag och de andra debattörerna hör uppenbarligen lite olika. Jag är socialdemokrat. Jag är stolt över de internationalistiska värderingar som vi socialdemokrater har stått för och våra demokratiska socialistiska värderingar. Jag har växt upp med dem, och jag har alltid stått för dem. I Rosita Runegrunds interpellation finns det en fråga av retorisk karaktär som låter ungefär så här: Ska nu Socialdemokraterna återgå till sin Castrovänliga politik och sin Castrovänliga linje? Jag uppfattar inte riktigt den linje som vi har fört tidigare som Castrovänlig. Jag vet att bland annat Olof Palme besökte Kuba på 70-talet. Jag vet att 2 000 kubaner som inte gillar regimen sökte sig till Sverige 1994 just på grund av respekten för den här så kallat Castrovänliga linjen. Jag har också träffat dem, så jag vet precis vad jag pratar om. De tyckte att de insatser som de hade uppfattat från svensk sida gjorde Sverige till ett land som var intressant att fara till. Jag tycker att det finns en hel del missförstånd i debatten om Kuba från apologeterna för den kubanska regimen men också från motståndare. Man likställer Kuba och Castro. Ingenting kan vara mer felaktigt. Det finns miljontals kubaner, och de heter inte Fidel Castro allihop, och de tänker inte som Fidel Castro allihop heller. Det finns betydande skiktningar på Kuba. Det finns ingen anledning att jämställa de begreppen. Man kan fundera på hur den andra politiken skulle vara, det vill säga den som inte var vår politik. I vår politik, som jag hör den, är vi klara över att Kuba är en diktatur, att det är dåligt beställt med de mänskliga rättigheterna och att ekonomin inte alls är skött på ett sådant bra sätt som man skulle kunna vänta sig. Vad gör man då? Man kan ju dra till med sanktioner, embargon och bojkott. Det har försiggått mot Kuba i snart 45 år med mycket liten framgång. Man måste ha ett lite längre perspektiv för den utrikespolitik som bedrivs. Den kan inte bara vara kortsiktig, utan det måste finnas ett längre perspektiv om man ska kunna bidra till en demokratisk utveckling på sikt på Kuba. Man brukar ibland tala om den amerikanska hårda utrikespolitiken som skulle komma från Mars och den mjuka europeiska som skulle komma Venus. I så fall är det väldigt intressant. Det är nio av de mest framträdande marsianerna som har misslyckats grovt i sin politik. Jag kan räkna upp namnen på dem om någon vill, men det kan alla andra också. Efter 45 års bojkott har man inte alls lyckats få in någon demokrati på Kuba. Man har inte störtat regeringen. Man har däremot lyckats ge den kubanska regeringen en större auktoritet än den hade tidigare. Jag hörde inte, i vad utrikesministern sade, varken någon speciellt mjuk attityd mot den kubanska regimen eller någon undfallenhet. Jag tycker att det här är lite dåligt. Det påminner lite om en gammal klassisk amerikansk debatt där John F. Kennedy anklagade Richard Nixon för att vara soft on communism . Det var svammel den gången också.

Laila Freivalds (S)

Anf. 6 Laila Freivalds (S)

Herr talman! Jag är i och för sig inte förvånad över att det kan finnas tveksamheter kring den förändring i engagemanget på Kuba som EU-beslutet innebär. Det var naturligtvis också en djup diskussion inom EU-länderna, och det fanns stor tveksamhet från många av oss om detta var rätt åtgärd att vidta nu. Det var också skälet till att vi enades kring det här. Vi var inte nöjda med vad vi hade uppnått med det tidigare beslutet. Vi måste pröva någonting nytt, och vi utvärderar det ganska snart för att se effekterna av det. Det finns en stor enighet inom EU om Kubapolitiken, och det vi måste göra är naturligtvis att hitta mera effektiva metoder för att påverka den kubanska regimen och också hitta bättre och utökade metoder för att stödja oppositionen på Kuba. Det är inte fråga om, Gunilla Carlsson, att vi vänder dissidenterna ryggen - det är tvärtom. Beslutet innebär att vi måste fortsätta utveckla det stöd som vi ger till demokratirörelsen på Kuba. Vi måste bredda och fördjupa det. Rosita Runegrund vill veta på vilket sätt vi ska göra det. Jag vill inte gå in på det. Exakt hur vi gör det är faktiskt ingenting som vi redovisar, men vi har ett demokratistöd till dem som engagerar sig för utvecklingen på Kuba. Bara Sverige avsätter årligen 20 miljoner kronor i stöd till olika svenska och internationella organisationer - kyrkliga, fackliga och demokratiska - som arbetar på Kuba på olika sätt. Vi försöker uppmuntra till att få in mera projektförslag från det svenska samhället, och viss ökning har skett, inte minst med de två nya aktörer, Erikshjälpen och Diakonia, som vi har fått under senare året. Jag vet till exempel att Folkpartiets organisation, Silc, har olika projekt som man bedriver på Kuba. Men jag noterar med beklagan att vi inte har fått in några nya ansökningar förra året för att kunna ge ytterligare stöd. Det behövs flera projekt och flera som vill engagera sig, och det finns ekonomiskt och annat stöd att ge till dem som gör det. Det är det som är avsikten: att bredda och fördjupa engagemanget, inte minst från svensk sida men förhoppningsvis från alla EU-ländernas sida. Det är inte så, Gunilla Carlsson, att det nu är Castros representanter som ska stå under kristallkronorna. Beslutet innebär att man kommer att bjuda in sina landsmän och diplomatiska kåren. Det är för att markera att det här med nationalmottagningen är en tom gest om man bara bjuder in dissidenter men sedan inte kan göra något mera verkningsfullt. Det är därför vi måste hitta nya metoder. Vi kan inte nöja oss med den typen av synbara demonstrativa åtgärder, utan vi måste utveckla vårt betydligt djupare och bredare engagemang i demokratirörelsen. Självklart har vi inte bett om lov att få göra detta. Tvärtom: Det här är säkerligen något som inte alls uppskattas av regimen, det vill säga att vi i stället för att ha det öppna opponerandet genom att inbjuda dissidenterna utvecklar och fördjupar vårt engagemang och stödet till dem. Gabriel Romanus ställde frågan om detta har godkänts av oppositionen på Kuba. Det har kommit lite olika reaktioner från oppositionen. Jag tror att det avgörande är att vi visar att det europeiska stödet till dissidenterna faktiskt innebär förbättrade möjligheter för dem att arbeta. Det är därför det är viktigt med den utvärdering som sker ganska snart. Jag tackar Kaj Nordquist för en utomordentlig sammanfattning av vad den svenska socialdemokratiska politiken för Kuba är. Den går långt tillbaka i historien, och den är väldigt förpliktande för framtiden. Jag är övertygad om att den politiken en dag kommer att ge resultat.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 7 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Jag tyckte att det var viktigt att väcka den här interpellationen just för att jag är lite oroad över en del tendenser jag ser i EU. Jag ser också en del tendenser av undfallenhet när man behöver diskutera demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Kuba är ju inte den enda diktatur som EU har att hantera. Är det så här vi nu också ska börja agera med Vitryssland och en del andra så är det ganska legitimt att väcka en del frågor. Det gäller också bristen att vi inte tidigare har diskuterat det här i kammaren eller på några andra sätt. Helt plötsligt, som en A-punkt inom EU, kommer en snabb förändring till stånd där många länder uttrycker tveksamhet - det berättade också utrikesministern för oss här. Det har gått ett och ett halvt år sedan man införde juniåtgärderna som en följd av att man gjorde massarresteringar. Nu vill man redan se över detta, och jag har därför ställt frågor till utrikesministern, som jag inte tycker att jag fått svar på. Hur kommer man att verka för att EU:s beslut om att normalisera relationerna till Kuba inte kommer att permanentas om de kubanska myndigheterna inte genomför reella och genomgripande åtgärder på människorättsområdet, såsom att släppa politiska fångar fria? Var har utrikesministern varit i den här debatten i EU? Vad har man ställt upp för krav? Är det att frige samtliga dissidenter, eller gäller det några speciella? Hur har man agerat för att ställa upp kraven för att också kunna mäta om envåldshärskaren och diktatorn sedan 30 år tillbaka, Fidel Castro, helt plötsligt skulle komma på demokratiska och frihetliga tankegångar? Jag har själv tidigare sagt att jag tror att det innefattar ett stort mått av önsketänkande att tro att man kan komma någonvart, men jag har respekt för viljan att försöka åstadkomma något. Jag är dock väldigt orolig för de signaler som man faktiskt sänder med detta, för det finns inga tydliga definitioner, vad jag kan se, av vad Castro och Kubas regim nu måste leva upp till. Samtidigt är jag väldigt orolig för det som skulle kunna vara mer effektiva metoder, som utrikesministern nu säger att hon inte vill gå in på. Jag tror att det är oerhört viktigt att vara tydlig och säga att härifrån, från hela Sveriges riksdag, kan vi mycket väl öka engagemanget och också säga det: Självklart ska vi från Sveriges sida, när riksdagsledamöter kommer till Havanna, hjälpa till att ordna möten med vem man än vill träffa. Vi måste kunna fortsätta få den servicen att vi kan träffa dissidenter och för den delen också umgås under kristallkronorna med företrädare för regimen, om det skulle vara nödvändigt. Det är de här svaren jag vill ha för att visa att Sverige fortfarande har ett engagemang i demokratifrågorna och inte lämnar dissidenterna på Kuba åt sitt öde. Jag fick heller inte svar på frågan hur det kommer sig att Sverige är ett av de länder som ändå har uppfattats ha varit goda vänner till Kuba i den här delen. Det ryktas att Sverige har fått vissa favörer jämfört med en del andra EU-länder. Därför skulle jag vilja veta: Vad har utrikesministern gjort under den här tiden? Har Sverige haft något speciellt engagemang? Vad har man ställt upp för kriterier? Jag beklagar att EU har tagit det här beslutet. Det binder Sverige, och det är väldigt otydligt om man i så fall skulle återgå till de tidigare åtgärder som utrikesministern säger har visat sig helt värdelösa. Jag tror inte att de var det. Jag tror att de var väldigt viktiga för dissidenterna. Det visade också att EU står stark på den här sidan och att man faktiskt inte accepterar massavrättningar. Och inte bara det: På Kuba torteras och dödas meningsmotståndare till regimen. Här måste EU vara oerhört tydligt, och jag ser tyvärr att det här är ett steg i fel riktning. Jag hoppas att jag har fel, men jag kommer att fortsätta ha mina tvivel.

Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 8 Gabriel Romanus (Fp)

Herr talman! Det är naturligtvis positivt att det här beslutet har fattats under stor tveksamhet, därför att alla inser ju att det kan ge helt fel signaler. Om man först kräver någonting och vidtar vissa sanktioner och sedan inte får något tillmötesgående men ändå tar bort sanktionerna är det klart att det kan uppfattas som Václav Havel till exempel säger, nämligen att det är rena självmordspolitiken för EU att knyta an till Europas sämsta politiska traditioner vars minsta gemensamma nämnare är idén att ondskan måste erbjudas eftergifter. Nu säger utrikesministern att det här ska utvärderas inom några månader, mindre än ett halvår, men hon vill inte gå in på vad det är för motprestationer som ska komma för att vi inte ska återuppta de här sanktionerna. Nej, det kan jag förstå som en försiktighetsåtgärd, eftersom i varje fall vi här i Sveriges riksdag - jag är säker på att det är så i många andra parlament i Europa också - kommer att ställa frågor i juni: Vad har ni nu uppnått med den här mera eftergiftsbetonade politiken? Utrikesministern säger också att reaktionerna från oppositionen på Kuba var blandade. Det finns tydligen en del som har tyckt att det här var en bra linje. Det vore intressant att få exempel på vilka det är, i varje fall under hand, för något sådant har inte vi lyckats uppfatta. Jag hoppas att jag tolkar utrikesministern rätt, att kontakterna ska fortsätta och att det inte blir så att regimen ser det här som en framgång och sedan kräver att vi backar ytterligare. Kontakterna med oppositionen ska fortsätta och vi kräver resultat före juli i år. Vi kommer att följa det och naturligtvis ställa krav på att det redovisas vilka resultat eftergifterna har lett till. Jag uppfattar också att utrikesministern säger att inga företrädare för Castroregimen kommer att inbjudas på Sveriges nationaldag. Det var ju för väl. Det var lite oklart i svaret. "Diplomatiska kåren" kan ju vara lite av varje. Till Kaj Nordquist vill jag säga att det är bra om många socialdemokrater tar avstånd från regimen på Kuba. Det är inte så att någon av oss likställer Kuba med Castro, tvärtom. Det är det som är felet, att Castro är en sak och det kubanska folket en helt annan, men han får tala för folket i kraft av sin diktatur. Jag undrar möjligen om Kaj Nordquist har hört talas om Pierre Schori. Han är ju inte i politikens första linje nu, men han har onekligen utgjutit en del hyllningar över Castro under den tid då han var aktiv i politiken. Vi får väl hoppas att det nu anses tillhöra ett passerat stadium för socialdemokratin. Som sagt, jag skulle vara glad om jag har tolkat utrikesministerns besked rätt: Inga representanter för regimen kommer att bjudas in till Sveriges ambassad. När utvärderingen görs gäller det att åtgärderna har lett till något påtagligt resultat. De flesta av de människor som fängslades 2003 sitter fortfarande kvar i fängelse. De som har släppts av hälsoskäl är väl i husarrest, förmodar jag. Vi har inte uppnått någonting som kan motivera att vi lättar på de sanktioner som infördes 2003, de så kallade juniåtgärderna.

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 9 Rosita Runegrund (Kd)

Herr talman! Jag blev inte så mycket klokare på Laila Freivalds svar här. Att man inte vill redovisa öppet är en feghet, om det nu har skett en förändring av den så kallade politiken. Kaj Nordquist säger att den socialdemokratiska politiken har bidragit till den situation som är på Kuba. Under de år jag har suttit i utrikesutskottet har det varit väldiga tveksamheter just med skrivningarna runt Kuba, att få till riktigt skarpa formuleringar. Det jag läste upp tidigare var den hittills skarpaste formuleringen från utrikesutskottet. Jag vill återgå till demokratirörelsen på Kuba. Det är inte socialdemokrater i Sverige, Sveriges riksdag eller EU som är det kubanska folkets framtid, utan det är stöd till oppositionen. Jag vill framhålla Varelaprojektet, som ändå var det som satte i gång hela den process som är så avgörande för Kubas framtid. Varelaprojektet är ett fredligt projekt som förtjänar att stöttas mycket mer än vi gör. Utrikesministern tog upp att det finns x miljoner och att man stöttar de olika svenska organisationerna. Kristdemokraterna har kontakter på Kuba. Oswaldo Payá är kristdemokrat. Jag vet också hur han har ställt sig till det senaste EU-beslutet. Man kan läsa mellan raderna i hans diplomatiska svar. De är ganska utlämnade. EU är en så pass stark institution, och det är av betydelse vad EU säger. Det har mycket stor betydelse, mycket större än det Sverige och den svenska riksdagen säger, även om vi behöver ha ett klart beslut härifrån. I ett svar som jag har från Oswaldo Payá säger han att Europeiska unionen dock behöver omorientera sin inställning till den kubanska verkligheten innan några nya åtgärder vidtas. Det tål att lyssna på - att Europeiska unionen behöver omorientera sin inställning till den kubanska verkligheten innan några nya åtgärder vidtas. Det visar på att oppositionen på Kuba i dag känner att omvärlden inte har den kunskap som den borde ha om situationen på Kuba. Jag vill återigen hänvisa till de samtal jag själv har haft med oppositionellas familjemedlemmar på Kuba. Jag har sett vad de är utsatta för. Det går heller inte att undgå den artikel av Václav Havel som var i DN. Det han uttrycker är att den spanske socialistiske premiärministern José Zapateros kortsynthet har segrat. Vad anser utrikesministern om det?

Kaj Nordquist (S)

Anf. 10 Kaj Nordquist (S)

Herr talman! Jag är, som jag sade tidigare, socialdemokrat och utgår från den internationella solidariteten och ett lite längre perspektiv. Jag tycker att det är viktigt att stå för det även i fortsättningen, att vi inte bara har en kortsiktig bild. Det här är ett problem som har funnits länge. Den nuvarande kubanska regimen har funnits där i drygt 45 år, så det är ingenting nytt. Jag tror att Rosita Runegrund lite grann missade vad jag sade. Jag sade att den socialdemokratiska politiken mot Kuba gjorde att 2 000 kubaner som inte gillar Fidel Castro tyckte att Sverige var ett väldigt bra land att flytta till. 2 000 åkte hit på egen bekostnad 1994. Sedan blev det lite krångligare i och med att man inte kom in utan visum beroende på att vi gick med i EU. Det var den bild som den vanlige kubanen hade av Sverige, företrädesvis av socialdemokratisk politik. Det är viktigt att komma ihåg. Sedan säger Rosita att det inte kommer att vara svenska socialdemokrater som kan avgöra vad som händer på Kuba, och det stämmer nog. Men det kommer å andra sidan inte svenska kristdemokrater att göra heller, utan det är snarare kubaner som ska bestämma vad som händer på Kuba. Det tycker jag är en viktig princip. Så till Gabriel Romanus: Jo, jag känner till Pierre Schori. Det är bara några veckor sedan jag träffade honom senast. Jag tycker att han har gjort mycket bra insatser inom många områden. Men det blir lite fånigt när Folkpartiet jagar oss för att han sade någonting om det här som kanske inte var så bra. Jag skulle till exempel kunna kontra med att fråga om Folkpartiet fortfarande tycker som Ola Ullsten, att det amerikanska imperiet ska bekämpas och att Robert Mugabe är en mycket begåvad ledare för Zimbabwe. Det har jag nämligen hört Ola Ullsten säga. Det är lika sant som något annat. Vi brukar säga att det är viktigt att EU har en samlad utrikespolitik. Nu har vi en samlad utrikespolitik, och då är det genast fler partier som hoppar upp och säger att det inte är bra. Det blir lite ologiskt jämfört med hur man tänker annars. Jag tycker snarare att det hela luktar inrikes utrikespolitik.

Laila Freivalds (S)

Anf. 11 Laila Freivalds (S)

Herr talman! Jag måste faktiskt anknyta till vad Kaj Nordquist säger. Jag trodde att vi var överens i riksdagen om att det är viktigt att EU har en samlad utrikespolitik, att vi är eniga kring frågor som inte minst är viktiga för Sverige: bekämpande av diktaturer och brott mot mänskliga rättigheter över hela världen. EU är en kraft i de sammanhangen. Vi måste utnyttja den kraften, men en förutsättning är att vi är eniga. Det är inte alltid lätt att bli enig. Självklart kan man ha olika erfarenheter och olika syn på frågan. Nu har vi arbetat oss fram till en enighet kring att vi måste öka vårt engagemang för stödet till demokratirörelsen på Kuba. Vi måste få kanaler till regimen för att kunna framföra de krav vi faktiskt har på frisläppande av dissidenter som sitter i fängelse och mot brott mot mänskliga rättigheter. Vi har kommit fram till att vi behöver de kanalerna, och dem ska vi nu utnyttja. Det är heller ingen tvekan om att dissidenterna är nöjda om vi ökar stödet till dem och engagemanget för deras rörelse. Att vi inte kan redovisa på vilket sätt vi fördjupar detta har ingenting med feghet att göra, Rosita Runegrund, utan det handlar naturligtvis om att vi inte alltid i detalj redovisar på vilket sätt vi stöder motståndsrörelser och demokratirörelser. Vi vill ju inte att regimerna ska veta exakt vilka strategier vi har och vilka åtgärder vi vidtar. Det är synd att jag över huvud taget behöver säga det, men kanske måste jag påminna om att det inte alltid är bra att redovisa exakt hur stödet till motståndsrörelser ser ut. När det gäller Gunilla Carlssons fråga ifall man, när man besöker Kuba, kommer att få hjälp att träffa dissidenter och ordna olika arrangemang är svaret: Självklart. Vi hoppas att detta blir en del av resultatet av det nya beslutet, nämligen att fler kommer att engagera sig, resa till Kuba, söka kontakt och hitta gemensamma projekt. Då är det ambassadernas, inte minst den svenska ambassadens, uppgift att ge hjälp och stöd till dem som vill engagera sig. Vi ger pengar till dem som engagerar sig i Sverige, och vi ställer upp när man kommer till Kuba, för att hitta formerna och få till stånd ett samarbete med företrädare för demokratirörelsen. Gunilla Carlsson säger att vi får favörer av Kuba. För det första behöver Sverige inga favörer av Kuba. För det andra måste jag erinra om att beslutet inte mötts med något jubel från Castro eller från den kubanska regimen. Tvärtom tycker de att detta är en sämre variant. De var nöjda med det läge som var tidigare, vilket var ett av skälen till att vi insåg att den metod vi hade valt inte gav oss möjligheter att uppnå det som vi vill uppnå. Sedan frågade Gabriel Romanus om regimen blir inbjuden. För att ge ett klart besked om det är svaret: Inte till nationaldagsmottagningarna. Vi återkommer, som sagt, i den här frågan, och jag ser fram emot att få frågor i juli om vad effekterna av den nya politiken blivit. Förhoppningsvis kan jag då åtminstone ge beskedet att vi fått bra gensvar från demokratirörelsen på Kuba och att de ser positivt på den utveckling vi åstadkommit. Däremot är jag inte säker på att vi i grunden kommer att ha förändrat den kubanska regimen till juli, precis som Kaj Nordquist påpekade. Det har varit, och är fortfarande, ett långsiktigt projekt, och vi kommer att göra allt vi kan för att främja en demokratisk utveckling på Kuba.

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 12 Gunilla Carlsson (M)

Herr talman! Enligt en PM från Regeringskansliet, med anledning av beslutet att häva juniåtgärderna, reagerade den kubanska regimen direkt med att avfrysa EU-ambassaderna i Havanna, och relationerna Kuba-EU är i nuläget normaliserade. Så Castro tyckte nog inte att beslutet var helt igenom dåligt. Samtidigt påtalade den kubanska regimen tydligt att den inte kan acceptera regelbunden och synlig dialog med oppositionen. Detta dilemma står EU nu inför, och då har vi en svensk utrikesminister som hoppas att man kanske om bara några månader ska kunna visa på tydliga resultat av denna nya tidens politik. Jag sade tidigare att där kanske fanns ett visst mål av önsketänkande, men jag önskar lycka till. Självklart ska vi använda EU som en kraft för mänskliga fri- och rättigheter samt demokrati. Om orden är vi alltid överens, men frågan gäller hur, och jag tycker mig här se en undfallenhetens politik. Jag har frågat hur Sverige och Sveriges utrikesminister agerat under tiden detta beslut växte fram. Vad har de haft för uppfattningar? Det har varit ett kontroversiellt beslut i EU. Det har funnits antydningar om att man, av olika skäl, gått den spanske socialdemokratiske regeringschefen till mötes, alltså för att han ska få vissa bättre möjligheter. Anledningen till att jag ställer frågan och vill diskutera den är just att det i Sveriges riksdag inte borde finnas några som helst skiljaktigheter i den här frågan, det vill säga bland oss som deltar nu och Centern. Anna Lindh var 2003 oerhört engagerad när sanktionerna gentemot Kuba infördes, ivrigt påhejad av oss andra. Det finns ingen anledning att vi här skulle ha meningsskiljaktigheter. I stället borde vi arbeta tillsammans för detta, och EU måste också vara tydlig i de här värderingsfrågorna. Jag tackar utrikesministern för debatten och de svar vi fått och tror att vi kommer att få anledning att återkomma.

Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 13 Gabriel Romanus (Fp)

Herr talman! Visst är det viktigt att EU har en samlad utrikespolitik, och det hade vi 2003. Om det sedan inte är Sverige som tagit initiativ till förändring har dock andra velat ändra. Då är frågan om Sverige motsatt sig detta, och om vi låtit oss bli överkörda. Vi behöver naturligtvis kanaler till regimen, och jag får väl tolka utrikesministerns svar så att man ansett att för att få de kanalerna behöver dessa eftergifter göras. Utrikesministern säger att det inte är någon tvekan om att dissidenterna är nöjda om vi kan åstadkomma någonting. Vi får väl se hur nöjda de är i juli när den här politiken ska omprövas. Vi kommer säkert att få anledning att diskutera detta fler gånger. Till Kaj Nordquist vill jag bara säga att jag noterar att han inte försvarar Pierre Schoris uttalanden. Sedan tycker han att det är skoj att påminna mig om att Ola Ullsten sagt att Mugabe var begåvad. Ja, jag tror tyvärr att både Mugabe och Castro varit begåvade. Det utesluter inte att de är ganska hänsynslösa diktatorer. Begåvning kan dessutom gå över med åren, och det kanske gäller båda dessa herrar. Låt mig också säga att de 2 000 kubaner som kommit till Sverige är välkomna hit. Däremot tror jag att de betackar sig för att bli kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Låt kollektivanslutningen vara ett passerat kapitel.

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 14 Rosita Runegrund (Kd)

Herr talman! Jag har tolkat utrikesministerns svar så att det kommer att bli inbjudningar till ambassaden men kanske inte på nationaldagen. Det är min tolkning. Visserligen kom det 2 000 kubaner till Sverige under Bildtregeringen, men det är 25 000 som skrivit på Varelaprojektet och tycker att Kuba är ett bra land som de vill utveckla demokratiskt. De som varit på Kuba har kanske låtit sig förledas av regimen. Vi har, utrikesministern, en stor svensk turism till Kuba som mycket proffsigt avskiljer turisterna från den kubanska befolkningen. Då är det musik och cigarrer som kännetecknar Kuba. Men för oss som är politiskt aktiva är det något helt annat som kännetecknar Kuba, nämligen bristen på mänskliga fri- och rättigheter. Jag har tolkat utrikesministern så att det går att öka engagemanget, och det ser ljust ut för den kristdemokratiska rörelsen på Kuba. Jag hoppas i det fallet på utrikesministerns stöd. Vi har bra kontakter med våra politiska vänner där, och de behöver Sverige och bra beslut från EU:s sida. Jag vill tacka för debatten, även om jag inte anser att jag fått svar på de frågor jag ställt. Jag har dock tolkat utrikesministern så att man kommer att öka engagemanget.

Laila Freivalds (S)

Anf. 15 Laila Freivalds (S)

Herr talman! För att kunna arbeta även för dem som inte är frisläppta från fängelserna på Kuba måste vi naturligtvis ha kontakter med regimen så att vi på ett tydligt sätt kan ställa våra krav. Det som upplevts som ett problem är just att vi inte haft kanaler där vi kunnat formulera det enade starka EU:s avsikter, behov och tydliga krav. Därför tror vi att det här beslutet kan vara ett effektivare sätt att påverka utvecklingen på Kuba. Men låt oss fortsätta den diskussionen, för vi kommer inte att ha löst problematiken till juli. Det är, som sagt, ett långsiktigt engagemang. Vi har naturligtvis från svensk sida inte låtit oss köras över. Man blir inte överkörd i EU när det gäller utrikespolitiska frågor, utan det gäller att diskutera sig fram. Jag har ärligt sagt att många har haft invändningar i den här frågan. Även vi från Sverige har känt tveksamhet om vad som är den rätta åtgärden. Det har lett till intensiva diskussioner. Vi kunde därför till slut enas om att göra en förändring men vara beredda att noga följa utvecklingen. Det hänger väldigt mycket på oss själva hur ambitiösa vi är när det gäller stödet till demokratirörelsen. Till Rosita Runegrund vill jag säga att det är väldigt bra att kd är aktivt på Kuba. Jag ser fram emot att det kommer förslag på konkreta och bra projekt som vi kan ge ekonomiskt stöd. Vi skulle behöva fler nya idéer, nya grupper och nya tankar om hur stödet till demokratirörelsen kan utformas på Kuba. Jag ser fram emot att det engagemang som Rosita Runegrund har visat här i riksdagen också avspeglar sig i konkreta projekt som man vill ha stöd för. Jag tackar för debatten.

Sverige och relationerna med Kuba

Interpellationen är besvarad

Händelser

Interpellationer

Interpellationen

Debatt

Webb-tv: Sverige och relationerna med Kuba

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Laila Freivalds (S)

Anf. 1 Laila Freivalds (S)

Anf. 2 Gunilla Carlsson (M)

Anf. 3 Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 3 Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 3 Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 3 Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 4 Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 5 Kaj Nordquist (S)

Anf. 6 Laila Freivalds (S)

Anf. 7 Gunilla Carlsson (M)

Anf. 8 Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 9 Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 10 Kaj Nordquist (S)

Anf. 11 Laila Freivalds (S)

Anf. 12 Gunilla Carlsson (M)

Anf. 13 Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 14 Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 15 Laila Freivalds (S)

Intressenter

Frågeställare

Besvarad av

Interpellationer