Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

svensk försvars- och säkerhetspolitik

Interpellation 2002/03:56 av Hökmark, Gunnar (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2002-11-22
Anmäld
2002-11-26
Besvarad
2002-12-03
Sista svarsdatum
2002-12-06

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 22 november

Interpellation 2002/03:56

 av Gunnar Hökmark (m) till statsminister Göran Persson om svensk försvars- och säkerhetspolitik

Natos toppmöte i Prag innebär att Estland, Lettland och Litauen inbjuds att tillsammans med Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien blir nya medlemmar i alliansen från och med 2004. Detta är en revolutionerande förändring av Europas säkerhetspolitiska karta. Det innebär större trygghet och stabilitet för de tre länder som till för drygt tio år sedan var ockuperade av Sovjetunionen. Det innebär större trygghet och stabilitet för Europa i allmänhet och för Sverige i synnerhet.

Självfallet förändrar denna utveckling förutsättningarna för svensk säkerhet och svensk säkerhetspolitik.

Denna förändring har desto större betydelse eftersom vi parallellt med denna utveckling också ser en hotbildsutveckling där hoten mot Sverige i mycket ringa utsträckning riktar sig mot Sverige som ensam nation. I stället handlar det nästan uteslutande om hot som vi delar gemensamt med andra länder och som bara kan motverkas och begränsas genom gemensamt agerande.

Det är mot denna bakgrund anmärkningsvärt att företrädare för regeringen i olika sammanhang har hävdat att de baltiska ländernas anslutning till Nato inte påverkar svensk säkerhet och svensk säkerhetspolitik.

Jag vill med anledning av utvidgningen av Nato därför fråga statsministern vilka slutsatser regeringen drar av den nu inledda utvidgningen av Nato vad gäller inriktningen av svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:56, svensk försvars- och säkerhetspolitik

Interpellationsdebatt 2002/03:56

Webb-tv: svensk försvars- och säkerhetspolitik

Protokoll från debatten

Anna Lindh (S)
Anf. 24 Anna Lindh (S)
Herr talman! Gunnar Hökmark har frågat statsmi- nistern om vilka slutsatser regeringen drar av den nu inledda utvidgningen av Nato vad gäller inriktningen av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Statsminis- tern har överlåtit åt mig att svara på interpellationen. De säkerhetspolitiska förändringar Europa nu ge- nomgår måste ses i ett större sammanhang. Tillsam- mans utgör de viktiga steg mot den alleuropeiska freds- och säkerhetsordning som Sverige under lång tid har strävat efter. I dag är det tydligare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter och att strävan efter säkerhet måste fokusera både på individers och staters säkerhet. De hot vi möter i dag, fattigdom, hiv/aids, förtryck av mänskliga rättigheter, miljöka- tastrofer, etniska och religiösa motsättningar och terrorism, är alla globala och kan endast avvärjas i samverkan kring hållbar utveckling och säkerhet. En sådan stabil och gemensam säkerhetsordning innebär fred och frihet, demokrati och respekt för våra gemensamma värden, frånvaro av skiljelinjer och intressesfärer, och respekt för varje lands själv- ständiga säkerhetspolitiska vägval. Inget land ska kunna hota ett annat land och därigenom äventyra den gemensamma och odelbara säkerheten. EU står nu inför sin största och viktigaste utvidg- ning hittills. Vid toppmötet i Köpenhamn i mitten av december kommer vi att bjuda in tio länder att bli nya medlemmar i EU. I Prag, för en vecka sedan, fattade Nato beslut om att utvidga alliansen med sju nya medlemmar. Samt- liga var för bara ett drygt decennium sedan satellit- stater i Warszawapakten. Våra grannländer Estland, Lettland och Litauen utgjorde dessutom, mot sin vilja, delrepubliker i Sovjetunionen. Berlinmuren föll och drog med sig det kommunistiska imperiet i sitt fall. Nu har också den gråzon av länder som på 1990- talet ännu inte hade funnit sin säkerhetspolitiska hemvist försvunnit. Det politiska och ekonomiska utbytet växer snabbt mellan EU och Ryssland som utvecklat ett nära partnerskap. Gemensamma intressen förenar nu öst och väst. Ryssland och Nato är inte längre fiender. Nato och Ryssland får nya, gemensamma gränser. Utvidgningen av alliansen genomförs i samförstånd. Genom ett nytt samarbetsråd har Ryssland nu säte och stämma vid Natos bord. Ett verkligt euroatlan- tiskt partnerskap har skapats. Herr talman! Vi står nu nära förverkligandet av denna alleuropeiska säkerhetsordning. Hur påverkas då Sverige av alla dessa förändringar och vilken be- tydelse har de för vårt eget säkerhetspolitiska vägval? Vårt säkerhetspolitiska läge är i dag bättre än nå- gonsin tidigare i modern tid. Alla de processer som jag just har beskrivit har starkt bidragit till detta. Vi har ett enat och fredligt Europa. Genom vårt medlem- skap i den europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten. Förhoppningsvis har vi snart också en gemensam valuta och penningpolitik. Europas förändring märks tydligast i Östersjöom- rådet. Förtroende och samarbete skapar säkerhet och stabilitet i vårt närområde. Vi gläds med våra grann- länder Estland, Lettland och Litauen som nu uppnår sina säkerhetspolitiska målsättningar - medlemskap i EU och Nato, och goda grannrelationer. Vi gläds också åt de ekonomiska framstegen i Ryssland och åt det allt närmare samarbetet mellan Ryssland och de västliga samarbetsstrukturerna. För Sverige, med sitt geografiska läge i regionens centrum och med den längsta kusten i Östersjön, är dessa säkerhetspolitiska förändringar och det mycket gynnsamma läge som härigenom uppstått givetvis av mycket stor betydelse. Förutsättningarna för vår sä- kerhetspolitik har förändrats till det bättre. Vi ser i dag inget konventionellt militärt hot mot vår frihet och vårt territorium. Sverige har inget säkerhetsun- derskott. Vi lämnar i stället bidrag till säkerheten i närområdet, i Europa och i den vidare världen. I nä- rområdet utgör det säkerhetsfrämjande samarbetet en hörnsten i vår Östersjöpolitik. Vårt stöd har underlät- tat för Estland, Lettland och Litauen att trygga, och vinna respekt för, sina egna säkerhetspolitiska mål- sättningar och sina möjligheter att som EU- medlemmar bidra till vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Deras framgång är också vår. Tryg- ga och nöjda grannar är goda grannar. Sverige är militärt alliansfritt. Detta ger oss bibe- hållen handlingsfrihet i händelse av krig. Vi har en egen självständig och trovärdig försvarsförmåga. Vi tar vårt ansvar för den gemensamma säkerheten och deltar i internationella fredsfrämjande insatser i sam- verkan med andra. Vi har ett starkt engagemang i Förenta nationerna för att skapa gemensam säkerhet. Vi samverkar med Nato genom det euroatlantiska partnerskapsrådet och dess Partnerskap för fred, samt genom EU:s framväxande samarbete med Nato rö- rande krishantering. En nära samverkan mellan EU och Nato är en viktig förutsättning för att EU ska kunna genomföra också mer krävande fredsfrämjande operationer. Samarbetet inom EAPR och PFF är ock- så grunden för att utveckla Försvarsmaktens förmåga att samverka med andra länder i alla fredsfrämjande insatser som Sverige deltar i, såväl de Natoledda som de som leds av FN, EU eller OSSE. På det globala planet är vårt stöd till Förenta na- tionerna det främsta uttrycket för vårt bidrag till fred och säkerhet. Vårt medlemskap i Europeiska unionen, vår militära alliansfrihet, en stark transatlantisk länk och ett utvecklat euroatlantiskt partnerskap kommer även fortsättningsvis att utgöra grunden för vår egen säkerhet. Vi vill utveckla vårt samarbete inom EU och vårt partnerskap med Nato. Vi gör detta på den militära alliansfrihetens grund. De säkerhetspolitiska förändringar som jag har beskrivit ger oss inte anledning att förändra denna vår egen säkerhetspolitiska linje. Den har tjänat oss väl. Den har en stark politisk förankring och åtnjuter folkligt stöd. Den hindrar oss inte från ett aktivt och brett säkerhetssamarbete. För framtiden är det tydli- gare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av konventionella militära konflikter. De nya hoten är gränsöverskridande och ofta globala. Den internatio- nella terrorismen och spridningen av massförstörelse- vapen är allvarligast av dessa. Vi har anledning att gemensamt analysera hur vi, i samverkan med andra nationer, bäst kan möta andra typer av hot än de tra- ditionella och hur vi kan utveckla våra internationella insatser. Jag noterar att Moderaterna nu beslutat att åter delta i Försvarsberedningens arbete. Det är bra. Jag hoppas då att det bland annat blir tillfälle att klar- göra att Moderaterna verkligen står bakom den breda uppgörelse om säkerhetspolitikens inriktning som träffades tidigare i år. Ett brett samförstånd ger oss bättre förutsättningar att möta nya hot och utmaningar mot Sveriges säkerhet. Jag beklagar överskridandet av tiden, herr talman.
Gunnar Hökmark (M)
Anf. 25 Gunnar Hökmark (M)
Herr talman! Tack för utrikesministerns svar och talmannens senaste gest. Jag ska be att få tacka för svaret. Det är lätt att hålla med om mycket av det som ut- rikesministern säger. Men min interpellation grundar sig på den rätt radikala förändring som präglar vår del av världen och våra säkerhetspolitiska förutsättningar när Nato inom några år kommer att utvidgas till att omfatta även de tre baltiska nationerna. Det innebär att Nato kommer att finnas där tidigare Sovjet fanns. Nato kommer att finnas där tidigare den gråzon som Anna Lindh talade om i sitt svar har funnits under 90- talet. Det är klart att detta är en radikal förändring. Och på samma sätt som den förändring som inträdde i Europa i slutet av 80-talet och i början av 90-talet till slut, efter många år, har kommit att förändra den svenska säkerhetspolitiska doktrinen är det klart att denna nya förändring också kommer att kräva en förändring därför att vi inte vinner någonting genom att förneka den verklighet och de förändringar som pågår. Precis som utrikesministern sade tror jag att de hot som vi har framför oss framför allt är gemen- samma. Det handlar om breda hot, både militära och civila. Det handlar om hot som berör många länder samtidigt. Men i detta ligger också att i och med att de är gemensamma innebär också att vi måste möta dem gemensamt. Och det finns i grunden inget alter- nativ eller scenario som innebär att Sverige egentli- gen kommer att kunna uppträda ensamt, utan det är just i det gemensamma som vår säkerhet finns. Den intressanta frågan är: Om det är så att vi for- mar vår säkerhet och tryggar vår stabilitet i vår del av världen genom de gemensamma insatserna, varför ska då regeringen i dag avvisa en utvidgning av det samarbete som Anna Lindh alldeles nyss här hyllade? Varför dra en gräns på samma sätt som den dåvaran- de regeringen gjorde så sent som 1990 gentemot ett EU-medlemskap som då förklarades vara i praktiken uteslutet därför att det var ett hot mot säkerhetspoliti- ken. Där kom Socialdemokraterna att tvingas ändra sig över en natt. Jag tror att det hade skadliga effekter att det beslutet inte föregicks av en lång och öppen saklig debatt. När verkligheten nu förändras tror jag att det på samma sätt är skadligt om vi inte för en öppen debatt, om vi på något sätt får en dubbel bok- föring i säkerhetspolitiken, att samtidigt som samar- betet med Nato expanderar avvisas ett fullständigt samarbete där vi själva kan påverka besluten i en omfattning som alla andra länder kan göra. Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till ut- rikesministern. Varför vill man avvisa detta steg, och varför vill man stänga denna dörr när det tidigare har visat sig vara så fel från en mängd olika synpunkter och aspekter? Den andra frågan som jag skulle vilja lämna vida- re till utrikesministern är: Är det så att den svenska regeringen anser att de baltiska staterna får en större trygghet och stabilitet genom sitt medlemskap i EU? Utrikesministern gratulerar dem till att de har nått sina mål. Men vilken är den svenska bedömningen? Är den att Natomedlemskapet för dessa länder ger en större trygghet och dessutom en större stabilitet i vår del av världen? Är det så att en stabilitet genom deras medlemskap också gynnar Sverige? Jag tycker att den frågan bör ha sitt svar därför att den har att göra med hela det sammanhang som vi nu resonerar om. I det sammanhanget vill jag ställa den tredje frå- gan: Är det så att regeringen har uppfattningen att ett svenskt medlemskap skulle försvaga svensk säkerhet och stabiliteten i vår del av världen, minska vårt in- flytande på den säkerhetspolitiska struktur som kom- mer att ha en avgörande betydelse för oss, eller kan utrikesministern tänka sig att även ett svenskt med- lemskap kan bidra till ökad stabilitet och säkerhet? Jag tycker att vi måste kunna resonera om dessa frågor i stället för att förtränga dem, därför att om vi förtränger dem kommer de upp på nytt i form av att verkligheten finns där, och då får vi den dubbla bok- föringen. Jag vill i stället ha den öppna debatten och den nyktra anpassningen till en ny tid. Förändringarna är nämligen så pass stora att det krävs nytänkande av alla.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 26 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag tyckte att detta var ett väldigt intressant debattämne, och det är självklart därför som jag deltar. Sveriges säkerhetspolitik är ju en politik med backspegeln som kompass. Och jag tyckte att Anna Lindhs historiska exposé var en god illustration till detta. I Prag erbjöds sju länder att bli nya medlemmar. Det är det första inslaget i den nya tidens säkerhets- politik. Polen, Tyskland, Norge, Danmark och Island är medlemmar sedan tidigare - i stort sett alla våra grannar. I Finland har den förre presidenten Ahtisaari föreslagit att Finland ska gå med i Nato. Det kan måhända vara pikant att han är avsändare för detta. Men det väsentliga är ju egentligen de motiv som han anför för detta som kan vara av intresse även för fallet Sverige. Det tredje är den debatt som har drabbat EU:s framtidskonvent - jag använder det ordet lite grann därför att det kanske är lite svårt att hantera där - nämligen den traditionella försvars- och säkerhetspo- litiska debatten mellan å ena sidan Storbritannien som betonar den atlantiska länken och att Nato ska vara den ledande organisationen i Europa för försvars- och säkerhetspolitik, och å andra sidan Frankrike som denna gång med Tyskland som släpvagn menar att EU bör spela en roll här och att Europa självt i större utsträckning bör sköta sitt försvar. Detta är inga nya positioner. Snarare är de mycket etablerade. Det nya i detta är att dessa klassiska positioner har flyttats in i ett sammanhang där Sverige tvingas ta ställning, nämligen framtidskonventet. Den svenska regeringen tar avstånd från eget Na- tomedlemskap men tar också lika mycket avstånd från ett EU-baserat europeiskt försvar. Regeringen är mot ett svenskt deltagande både i ett Natobaserat europeiskt försvar och i ett EU-baserat europeiskt försvar och är för varken det ena eller det andra i den europeiska säkerhetspolitiska debatten. Så rörig före- faller mig regeringens position vara, eller är det så att jag har missat någonting, Anna Lindh? Är regeringen för ett Natobaserat europeiskt försvar och mot ett EU- baserat europeiskt försvar, eller är det tvärtom, att regeringen är för ett EU-baserat europeiskt försvar och mot ett Natobaserat europeiskt försvar? Var står egentligen regeringen i denna centrala fråga? Det kan ju inte vara så att man inte har en ståndpunkt i denna diskussion som för närvarande är Europas mest grundläggande försvars- och säkerhetspolitiska dis- kussion. Sedan blir jag lite förbryllad, som en parentes till Gunnar Hökmark. Om Moderaterna nu anser att Sve- rige bör bli medlem i Nato, vilket jag tycker är jät- tebra, och ser det som ett naturligt steg, varför tar ni då inte detta naturliga steg? I stället tar ni det onatur- liga steget att föreslå att alla ska gå in i en kommitté vars själva innebörd är att Moderaterna vill att man ska rådfråga Socialdemokraterna i denna fråga. Var- för inte go for it, Gunnar Hökmark? Stand up and be counted. Gå in i Nato. Säg att ni vill gå in i Nato nu. Det är väl ingenting att tveka om om ni faktiskt har den ståndpunkten?
Anna Lindh (S)
Anf. 27 Anna Lindh (S)
Herr talman! Det är klart att de förändringar som har skett, precis som jag sade i mitt svar, är positiva förändringar för de stater som berörs. Framför allt var det naturligtvis glädjande för oss att se, som jag sade, att Estland, Lettland och Litauen som länge har velat ha ett medlemskap i Nato nu också får igenom sin vilja och får bli medlemmar. För oss är det självklart också positivt därför att nöjda grannar är goda grannar. Och om det påverkar Sveriges säkerhetspolitik påverkar det därigenom Sveriges säkerhet på ett positivt sätt. Gunnar Hökmark undrade om vi menade att det bidrog till de baltiska ländernas stabilitet när de blev EU-medlemmar. Självklart är det så. Nu tror jag att Gunnar Hökmark menade Natomedlemmar, och självklart är även det positivt, eftersom det uppfyller deras mål, och det är det som Sverige hela tiden har stött. Om ett land i vår närhet har ett säkerhetspoli- tiskt mål gör det oss tryggare om det också får upp- fylla detta mål. Varför vill då inte vi bli medlemmar? Jo, därför att det inte förbättrar vår säkerhet. Vi har en helt annan historia än de baltiska länderna, och vi har helt andra utgångspunkter. Vi kan inte se att det förbättrar vår säkerhet, och vi kan inte heller se att det skulle förbättra regionens säkerhet. Och det finns ingen anledning att vi självsvåldigt skulle avstå från det säkerhetspolitiska läge som vi har och från den hand- lingsfrihet som vi har både när det gäller att avgöra hur vi ställer oss vid eventuella kriser och krig och när det gäller att avgöra våra försvarsutgifters storlek och annat där vi avsvär oss handlingsfriheten om vi blir medlemmar i en militärallians, om vi blir med- lemmar i Nato. Självklart, Gunnar Hökmark, vill vi ha en öppen debatt om detta. Vi har ingen dubbel dagordning. Däremot tycker jag att Moderaterna har en dubbel dagordning när man dels först ställer upp på den säkerhetspolitiska överenskommelse som träffas av ett antal partier, dels - innan bläcket i den överens- kommelsen ens hunnit torka - går ut och säger att nu vill man ha Natomedlemskap. Detta är inte en trovär- dig säkerhetspolitik, och på det sättet får inte ett rege- ringsparti bedriva en säkerhetspolitik. Därför är det kanske tur att det är det parti som jag tillhör som är i regeringsställning. Carl B Hamilton lyfter in helt andra frågor än de i själva interpellationsdebatten och också i konvents- debatten kring EU. Jag vill ändå kort svara och säga att självklart är det viktigt för Sverige att EU också har kapacitet när det gäller krishantering och att man, för att detta ska fungera bra, också får en överens- kommelse om samverkan med Nato. Det är dock någonting helt annat än ett försvar som också omfat- tar artikel 5 - vare sig det sker i Natos regi eller det sker på en EU-grund. Här kan man väldigt tydligt se att både militärt al- liansfria länder, bland annat Sverige och Finland, och Natos kärna, till exempel Storbritannien, har samma intresse av att inte blanda ihop rollerna.
Gunnar Hökmark (M)
Anf. 28 Gunnar Hökmark (M)
Herr talman! Jag tycker att Anna Lindh går runt själva frågeställningen när vi diskuterar vad Natout- vidgningen innebär för vår del av Europa och för de baltiska länderna. Anna Lindh säger att det är bra om de är nöjda och därför är det bra. Det är självfallet ett vänligt och sympatiskt förhållningssätt gentemot sina grannar. Men den intressanta frågan är: Anser vi att det Natomedlemskap som de kommer att ha är bra för säkerheten och stabiliteten i vår del av Europa - alltså inte bara att de är nöjda, för det är självfallet bra att de är nöjda? Nöjda grannar är givetvis bättre än miss- nöjda grannar. Men innebär det säkerhetspolitiskt en förbättring i sig - inte bara på grund av att man är nöjd med detta mål utan också därför att det är ett steg som förändrar förutsättningarna till det bättre? Och innebär detta steg också att vi får en större trygghet och stabilitet inte bara därför att de är nöjda utan också därför att den säkerhetspolitiska strukturen innebär att där tidi- gare en gråzon fanns där finns Nato om några år? Till slut spiller frågan också över på vårt eget syn- sätt och på vår egen säkerhetspolitik. Om det är så att deras Natomedlemskap och kanske i framtiden Fin- lands - Carl B Hamilton nämnde den tidigare finske presidenten Ahtisaaris syn i denna fråga och den diskussion som nu förs i Finland - är det då en säker- het och stabilitet som Sverige vinner på om vi skulle bli det enda landet av dessa länder som inte är med- lemmar i Nato? Vi avsvär oss inte alls inflytande när det gäller försvarskostnader, för att ta ett exempel - vi ser redan i dag i Nato att det finns väldigt stora skillnader mel- lan de olika Natoländerna - men vi avsvär oss infly- tande på en säkerhet och en struktur som finns direkt i vår omvärld. Vi avsvär oss en möjlighet att sätta normer och att driva en agenda för de målsättningar som ska förverkligas. Självfallet hamnar vi vid sidan om. Jag skulle vilja att utrikesministern lite noggran- nare förklarade vari värdet ligger när det gäller detta utanförskap. Jag säger detta lite grann mot bakgrund av att jag hörde exakt samma tongångar 1990 när det gällde EU-medlemskapet - att det var ett hot mot säkerhetspolitiken och neutralitetspolitiken. Sedan bara skiftade det över en natt. Jag tror inte att det var bra för Sverige och för svenska folkets förtroende för politiken och den säkerhetspolitik som måste finnas. Exakt samma sak upplevde jag när vi åren innan diskuterade de baltiska länderna. I åratal förnekade ju Sveriges regering att de baltiska länderna var ockupe- rade. På sätt och vis ser vi det också i behandlingen av eurofrågan. Det är som att sju års eftersläpning konsekvent ska prägla den svenska säkerhets- och utrikespolitiken inom detta område. Jag tror inte att det är bra, så jag skulle vilja att Anna Lindh klargjor- de vari värdet ligger i att vi står utanför när fler och fler blir med - detta också mot bakgrund av att den gemensamma doktrin som flertalet av riksdagens partier står bakom egentligen handlar om tre delar: dels det förgångna där vi konstaterar att neutralitets- politiken har tjänat oss väl, dels dagens läge där vi konstaterar att vi är militärt alliansfria, dels framti- den, att det är samarbetet som är avgörande för vår säkerhet. Varför då dra en särskild given gräns för samarbetet? Herr talman! Carl B Hamilton, det handlar nog inte om att vi ska räkna folkpartistiska och moderata riksdagsledamöter. Jag tror att det är en fördel för Sverige om vi har en något bredare förankring än bara Folkpartiet och Moderaterna. Det är fint nog att vi är där men jag tror att det också har ett värde att vi allihop ser till att föra debatten så att det blir en bre- dare förankring. Det hade vi vunnit på i EU-frågan, och det tror jag att vi vinner på i Natofrågan.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 29 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Egentligen undviker Anna Lindh kärnfrågan i europeisk och svensk säkerhetspolitik - dock tycker jag inte att man ska behöva ägna sig åt tolkningar av regeringens hållning: Är regeringen för att försvaret i Europa är EU-baserat eller att det är Natobaserat? Jag gör tolkningen att regeringens hållning är att försvaret bör vara Natobaserat. Vi kan ju ha en upp- fattning - även den svenska regeringen - i denna fråga utan att vara medlemmar i det ena eller det andra. Nu råkar vi vara medlemmar i EU. Men rege- ringen måste ju ha en hållning här. Att ha en klar hållning i denna fråga är så mycket viktigare eftersom vi faktiskt inte är med i Nato. Då blir det så oerhört mycket viktigare att USA fungerar i Europa. Det största hotet mot den nuvarande svens- ka säkerhetspolitiken är ett amerikanskt ointresse för att stanna kvar i Europa, för då hamnar vi i en situa- tion där ett antal europeiska länder kan börja gräla med varandra om vilket ansvar de ska ta och vem som ska betala och där en del vill försöka hålla kvar amerikanerna och andra inte vill det. Då står vi där - sitter mellan stolarna eller står mellan hötapparna, eller hur det nu ska uttryckas - och har väldigt svårt att hantera situationen. Det är detta som är det svåra problemet. Det är därför som jag tycker att det är viktigt att utrikesministern är kristallklar kring vad läget är. Problemet med utanförskapet när det gäller Nato är att vi inte kan utöva ett effektivt inflytande över de för oss centrala och vitala säkerhetspolitiska frågorna i dag. De hanteras ju i Nato, och där är vi inte med.
Anna Lindh (S)
Anf. 30 Anna Lindh (S)
Herr talman! Som jag sade i mitt förra inlägg - vilket jag kan upprepa det - tycker vi att det är bra att de baltiska länderna har fått bli Natomedlemmar. Det är bra för deras säkerhet, och det är bra för regionens säkerhet och därmed naturligtvis också bra för oss. Till detta kommer självfallet också hela den utveck- ling som vi kan se med EU-utvidgning, minskade spänningar, ökat samarbete med Ryssland och allt det som gör vår region till en säkrare region än kanske någonsin i historien. Gunnar Hökmark talar om Finland och finsk Na- toanslutning. Nu är det kanske Finlands sak att avgö- ra detta men när Finland avgör det har, misstänker jag, den nuvarande presidenten ett större inflytande på det beslutet än vad en tidigare president har. Där- för ska vi kanske vänta tills Finland faktiskt genomför en förändring av sin säkerhetspolitik innan vi tar för givet att Finland är på väg att bli Natomedlemmar. Varför tycker jag då inte att Sverige ska förändra sin säkerhetspolitik? Ja, det förklarade jag i mitt förra inlägg, Gunnar Hökmark! Men Gunnar Hökmark har ännu inte förklarat varför Gunnar Hökmark tycker att Sverige ska bli Natomedlemmar. Framför allt har Gunnar Hökmark inte tydligt förklarat var Modera- terna i dag står. Står man fast vid den överenskom- melse som vi gemensamt har träffat, eller har man ändrat uppfattning och vill se ett Natomedlemskap? Jag skulle vilja återge vad min tidigare utrikesmi- nisterkollega i Estland har sagt. På en presskonferens i Finland fick han frågan om det inte var dags också för Sverige och Finland att bli Natomedlemmar när Estland blev det och eftersom han gärna ville bli Natomedlem. Då tittade han ut över församlingen och sade väl- digt kort: Varför skulle de det? Deras säkerhetspoli- tiska läge är nog bättre än vad de någonsin har haft. Varför? skulle jag fråga mig om jag vore svensk eller finsk utrikesminister. Finns det någon anledning att ändra på det? Det är det som jag tycker att Gunnar Högmark nu ska svara på, eftersom jag har svarat vad gäller säker- heten, handlingsfriheten och kostnaderna för Nato- medlemskap varför jag inte anser att vi ska bli Nato- medlem. Till Carl B Hamilton ska jag säga att vi kan åter- komma i en särskild interpellationsdebatt om vi ska gå igenom hela diskussionen om EU. Men det hand- lar inte om ett europeiskt försvar, det handlar om europeisk krishantering. Både de alliansfria och Na- tokärnan vill se till att vi begränsar uppgifterna, inte blandar samman det EU och Nato ska göra när det gäller artikel 5. Men när det gäller krishanteringen tjänar alla parter på en samverkan mellan EU och Nato. Det är också därför som man under en lång tid har försökt att få ett sådant avtal till stånd.
Gunnar Hökmark (M)
Anf. 31 Gunnar Hökmark (M)
Herr talman! En väldigt viktig skillnad mellan Sverige och Finland är att i Finland diskuteras denna fråga som en öppen fråga. Man har en särskild kom- mission för att resonera om detta, medan här är för- hållningssättet att man stänger dörren för ett Nato- medlemskap. Det är självklart att vi i Sverige måste diskutera den här frågan utifrån våra meriter och förutsättningar med tanke på vår säkerhet. När utrikesministern svarar blir det med besked att det handlar om att vi får en större handlingskraft och att vi avsvär oss inflytande om vi skulle vara med. Samtidigt har man här tidigare konstaterat att de länder som nu går med får en större säkerhet, får en större stabilitet. Får de detta på grund av att de avsvär sig inflytande, förlorar handlingskraft, eller är det så att i Europa är det bara ett land som har en helt annan säkerhetspolitisk intressesituation än alla andra? Så är det självfallet inte. Jag säger detta med en viss skärpa därför att samma förhållningssätt präglade socialde- mokratin i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Då kan man ställa frågan till Anna Lindh i dag: Om ni hade fel då, varför är ni så säkra på att ni har rätt nu, när ni denna gång också stänger dörren? Sedan till frågan om doktrinen och den gemen- samma deklarationen. Vad den tar sikte på är, som vi alla gemensamt som står bakom den konstaterar, att Sveriges säkerhet avgörs av det samarbete som vi kan utveckla med andra länder. Skillnaden mellan mig och Anna Lindh är att Anna Lindh i alla fall för da- gen stänger dörren för den typen av samarbete som skulle innebära att vi utvecklar samarbetet med Nato och får ett inflytande och en möjlighet att påverka den säkerhetspolitiska struktur som i Nato men också inom ramen för Europa kommer att ha en avgörande betydelse för säkerheten i vår del av världen. Det är en politik som leder till den särställning som detta innebär. Jag tycker att svaret måste krävas av Anna Lindh därför att frågan fortfarande är obesvarad.
Anna Lindh (S)
Anf. 32 Anna Lindh (S)
Herr talman! Vi stänger inte dörren för debatter i Sverige, Gunnar Hökmark. Det är väl den här debat- ten ett exempel på. Däremot är det kanske svårt ibland att få i gång en väldigt aktiv debatt eftersom den militära alliansfriheten har en så oerhört stark folklig förankring. Vad gäller skillnaden mellan oss och de baltiska länderna borde Gunnar Hökmark efter sitt långvariga engagemang för de baltiska länderna kunna se skill- naderna i vår respektive historia och därmed i vår säkerhetspolitik. Skillnaden mellan mig och Gunnar Hökmark handlar inte om att jag bara stänger dörren för Nato, utan skillnaden handlar också om att när jag talar om internationell samverkan avser jag och den svenska regeringen så mycket mer än ett internationellt sam- arbete i Nato. Då talar vi om EU, om FN och allt det internationella samarbete som finns i dag och som ger oss en helt annan grund för internationell samverkan och säkerhet, medan Gunnar Hökmark tyvärr är be- gränsad till att bara se ett Natomedlemskap.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.