Statsbidrag till assistanshundar
Interpellation 2013/14:64 av Vestlund, Börje (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2013-10-24
- Anmäld
- 2013-10-24
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2013-11-04
- Sista svarsdatum
- 2013-11-14
- Besvarad
- 2013-11-26
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 24 oktober
Interpellation
2013/14:64 Statsbidrag till assistanshundar
av Börje Vestlund (S)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Hunden har ju sedan lång tid visat sig vara ett ovärderligt redskap för synskadade och blinda att klara sin vardag. Under senare år har också hunden visat sig kunna assistera andra personer med funktionsnedsättning. Det kan vara personer med nedsatt rörelseförmåga som behöver hjälp med att ta upp och hämta saker. Det kan vara personer med diabetes där hunden redan på förhand kan känna av ett insulinfall. Även personer med epilepsi kan få hjälp av hundar att känna av att ett epileptiskt anfall är på gång – ibland en stund innan personen med epilepsi själv känner det.
Sedan lång tid har statsbidrag utgått för att utbilda ledhundar. Något motsvarande finns inte för assistanshundar.
Jag har följande fråga:
Kan barn- och äldreministern överväga att införa ett sådant statsbidrag för assistanshundar?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2013/14:64
Webb-tv: Statsbidrag till assistanshundar
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2013/14:34 Tisdagen den 26 novemberProtokoll 2013/14:34 11 § Svar på interpellation 2013/14:64 om statsbidrag till assistanshundar
Protokoll från debatten
Anf. 12 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Börje Vestlund har frågat mig om jag kan överväga att införa ett statsbidrag till assistanshundar liknande det som i dag utgår för ledarhundar till personer med synskada.
Assistanshundar är ett samlingsbegrepp för hundar som är tränade att hjälpa personer med funktionsnedsättning med olika moment i den dagliga livsföringen. I begreppet assistanshundar ingår ledarhundar för synskadade samt service- och signalhundar.
Organisation, ägande, utbildning och krav är annorlunda för ledarhundar än för övriga assistanshundar. Sedan väldigt lång tid är ledarhundar hjälpmedel som utbildas och bekostas av statliga medel. För den som behöver en service- eller signalhund finns inget organiserat offentligt stöd i dag.
Det finns inget formellt hinder för kommuner och landsting att inom ramen för socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen ge stöd till service- och signalhundar, men det sker inte i praktiken i dag. En bidragande orsak till detta kan vara att det i dag saknas kunskap om hur användningen av service- och signalhundar påverkar brukarnas behov av offentliga stödinsatser.
I december 2008 tog regeringen därför initiativ i frågan genom att besluta om en försöksverksamhet. Försöket syftar till att öka antalet service- och signalhundar i aktiv tjänst för att kunna göra en utvärdering av hur användningen av dessa hundar påverkar brukarnas behov av olika offentliga insatser som till exempel sjukvård eller socialtjänst.
Ca 60 hundekipage har utbildats inom försöket med statliga medel, och effektutvärderingen pågår. Socialstyrelsen som är ansvarig för utvärderingen inom försöksverksamheten ska lämna en slutredovisning senast den 15 december 2014.
De tjänster som utförs av service- och signalhundar ligger inom samhällsområden där ansvaret till stor del åligger landstingen och kommunerna. Särskilt tydlig är kopplingen till hjälpmedelsområdet. Innan eventuell statlig finansiering övervägs bör resultaten av utvärderingen inväntas.
Anf. 13 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Den här frågan har från tid till annan under ganska många år varit uppe i kammaren. Egentligen har väl ingen regering tagit frågan riktigt på allvar, utan man har kommit ungefär dit där vi är i dag. Man har utrett lite grann, lovat någonting och sedan har det möjligtvis pyst ut något lite någonstans. Jag har om jag ska vara ärlig inte studerat alla turer, men så mycket kan jag säga att det inte är första gången som man gör någonting som det sedan inte blir något av.
Det är tråkigt, för det är sannolikt inte så jättemånga som har behov av assistanshund. Antalet personer med till exempel någon form av enklare rörelsehinder, där de kanske inte behöver få en LSS-bedömning men har behov av lite hjälp hemma för att sköta sitt liv utan mycket assistans, är inte så väldigt stort.
Jag är ordförande i Svenska Epilepsiförbundet. Där finns så kallade epilepsihundar. Det är helt fantastiskt att se dem i arbete. Hur de kan förutspå ett anfall är för mig en gåta. Forskningen har ännu inte kunnat bevisa hur det går till, vilket är tråkigt. De som fått upptränade hundar vet hur viktiga de är. Framför allt gäller det när barn har epilepsi. Då kan föräldrarna kanske få en hel natts sömn ibland, alltså utan att behöva kolla barnet flera gånger per natt. Alla får ju inte anfall varje natt. Det är utgångspunkten för min interpellation.
Det tråkiga i svaret är att man hänvisar till att kommuner har ett ansvar och att landstinget har ett ansvar. Det jag efterlyser i interpellationen gäller utbildningen, och det är svårt att se hur den skulle kunna läggas på kommuner eller landsting. Assistanshundar har vid några tillfällen beviljats som hjälpmedel vid diabetes. Men det är ett ganska trubbigt instrument och ger inte jämlikhet. Först ska det prövas om man behöver assistanshund, och vem är människa att pröva det?
Man måste också se det rent mänskliga perspektivet. Man kanske kan leva sitt liv utan att behöva ha sina nära och nära som hjälper en, kanske livet ut, och i stället klara sig själv om man får en assistanshund. Det är inte jämlikt när en typ av hundar får utbildningsstöd medan en annan typ inte får det - trots att man sett att hundarna gör nytta.
Det sista jag skulle vilja ta upp är resonemanget om att det ska finnas en samhällsnytta utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Jag tycker att det överdrivs i utredningen. Det kan inte vara rimligt att i pengar mäta människorätt och möjligheten att leva ett liv. Det är orimligt. Det handlar om utbildning av hundar.
Anf. 14 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Tack, interpellanten, för interpellationen! Det här är en fråga som funnits ganska länge på dagordningen, precis som interpellanten säger. Det började som ett arvsfondsprojekt för flera decennier sedan. Det gäller mycket verksamhet som så småningom blir skattefinansierat. Organisationer och enskilda människor har örat mot marken och kan identifiera behov och trender ofta långt innan vi beslutsfattare gör det. Det är alltså inte ovanligt att arvsfondsprojekt uppmärksammar en problematik som sedan blir till en större verksamhet, till sådant som kan växlas upp.
Jag skulle vilja säga att den nuvarande regeringen är den som gjort någonting för att öka kunskapsmängden, så att vi får den kunskapsmängd som behövs för att kunna fatta vidare beslut. Vi har tillsatt försöksverksamheten just med tanke på att få ett kunskapsunderlag som även säger något om samhällsnyttan. För den enskilda individen är det naturligtvis bevis nog att hunden gör nytta för honom eller henne, men som Börje Vestlund är inne på finns det ingen entydig forskning som stöder individperspektivet. Vi kan inte förlita oss på det utan behöver en kompletterande utredning.
Därför har vi gjort en komplettering. Det är en försöksverksamhet som vi fick förlänga något eftersom beslutsunderlaget ansågs vara för litet. Det ansågs inte ha tillräckligt stor omfattning för att utifrån det kunna fastställa evidens. Det är det som vi försöker uppnå. Nu görs för första gången någonting som kan ge det kunskapsunderlag som sedan kan leda vidare. Det är så vi måste arbeta, Börje Vestlund. Också jag skulle önska att vi hade kommit mycket längre, att forskningen och kunskapen hade funnits på plats. Men när den inte finns på plats är det vårt tillvägagångssätt.
Anf. 15 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Jag tycker att Maria Larsson ska lyssna lite mer på mig. Jag sade inte att det inte finns stöd i forskningen. Jag sade att det inte finns stöd i forskningen när det gäller just epilepsihundar. Det finns mycket forskning som stöder användningen av hundar vid till exempel diabetes och naturligtvis vid rörelsehinder av olika slag. Där finns forskning som visar att det underlättar vardagen. Det är det viktiga i sammanhanget.
Man kan naturligtvis slå sig för bröstet och säga att man gjort mycket. Det är egentligen ganska tramsigt - oaktat vilken regering vi har - när man säger: Vi har gjort mycket mer än vad ni gjorde. Det blir lite smålöjligt.
Det är sant att många nya metoder brukar börja som arvsfondsprojekt och sedan bli riktigt stora när man får statliga pengar till verksamheterna. Det kan väl vara en bra väg att gå. I andra sammanhang blir det ingenting av det hela; det ger helt enkelt inte det resultat man vill ha. Nu är det ganska länge sedan det gjordes. Initiativ har tagits, men de har pyst ut i någon annan ända. Jag vet inte var de pyst ut.
Fortfarande kvarstår faktum att det finns problem att lösa när det gäller assistanshundarna. Även om vi får fram utbildade hundar kommer nästa problem, fast det är inte riktigt statsrådets ansvarsområde, nämligen hur man får tillgång till en hund. Det finns regler för synskadade men inte för andra grupper.
När det gäller utbildningen är det en väsentlig kostnad. Det kostar ungefär 50 000 kronor att utbilda en assistanshund. De som behöver assistanshund är oftast inte de allra starkaste, de som jobbar, de som är ute i samhället, utan det är människor som oftast inte kan jobba, inte kan vara ute i samhället. De skulle få en lite lättare vardag, ett lite bättre liv och behövde kanske inte ha hjälp varje dag utan kunde i huvudsak själva klara sina dagliga behov om de fick en assistanshund.
Det är mer en mänsklig fråga än en fråga ifall det behövs eller inte. Vi vet att det kostar 50 000 att utbilda en hund. Jag tror inte att det skulle göra ett jättehål i statskassan. Snarare tror jag att det vore en liten kostnad för staten.
Man säger att man vill se vad man kan få tillbaka i pengar räknat. Det kan bli problem att få fram ett sådant underlag, och det är i människovärdet, Maria Larsson, som den stora vinsten finns. Det handlar om värdet för den enskilda människan, att faktiskt kunna ha ett liv utan att kanske dygnet runt behöva vara beroende av andra människor eller i alla fall vara mindre beroende än tidigare. Det vore en stor vinst för människovärdet, men det talar inte Maria Larssons särskilt mycket om i sitt svar.
Anf. 16 Carina Adolfsson Elgestam (S)
Herr talman! Jag tycker att Börje Vestlund så tydligt alldeles nyss beskrev vad det här i grund och botten handlar om, människovärdet och, för att använda alliansregeringens egna argument, arbetslinjen. I grund och botten kan det vara för många människor arbetslinjen det handlar om. Inte nog att man får en förhöjning av livskvaliteten tack vare att man har en ledarhund eller en assistanshund, utan det kan vara den enda möjligheten att klara av ett arbete. Bara det talar för att det finns anledning att titta på om vi inte med statsbidrag kan se till att de som i sin vardag har behov av en sådan hund får kostnaderna täckta till en utbildning av en assistanshund.
Det kostar i snitt mellan 30 000 och 60 000 att utbilda en hund och en förare. Skulle man köpa en grundutbildad hund, skulle man alltså gå direkt på det, kan kostnaden ligga på upp till 150 000.
Precis som Börje Vestlund redogjorde för tidigare handlar det många gånger om människor som har ganska knappa ekonomiska förhållanden. Då kan det vara rätt tufft att försöka få ihop pengar till en assistanshund. Priset på en hund i dag ligger på de raser som inte är de mest populära mellan 8 000 och 20 000. Därtill kommer kostnaderna för utbildningen.
Jag kan inte låta bli att reflektera över flera saker i svaret. Regeringen tog initiativ 2008 till en försöksverksamhet. Det är alldeles utmärkt. Men nu skriver vi 2013. Det har gått fem år. Det är ganska lång betänketid, tycker jag, om man vill göra någonting. Politik är ju att vilja.
Fem år och 60 hundar, ja, det blir en hund i månaden. Jag tycker inte att det blir så mycket pengar. Man skulle med lite vilja ha kommit lite längre på de här fem åren.
Ministern anför att det finns för lite forskning. Jag är inte helt övertygad om det, och det beror kanske lite grann på vilken forskning man tittar på. Att forska på hundar är det ganska många som gör såväl i Sverige som runt om i vår värld. Det finns mycket kunskap.
Det som är problemet är att hundar inte kan tala. Jag tror att alla här i kammaren, inklusive herr talmannen, kan se framför sig den fantastiska bilden på en hund och ett litet barn som tittar på varandra och tänker: Kan inte du tala? En del av problematiken är att inte hunden kan tala, när vi nu talar om att få fram forskning.
Av någon anledning känner hundar till saker långt innan vi människor gör det. Det finns väldigt mycket forskning och många människor som i sin vardag har varit med om att hundar kunnat förutspå alltifrån jordbävningar till andra saker som sjukdomar.
Apropå försöksverksamhet och att det saknas forskning känns lite grann som att ministern inte är sanningsenlig där.
Anf. 17 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Hundar är fantastiska. Jag har sett diabeteshundar jobba. Jag har läst om epilepsihundar. Jag har sett vårdhundar jobba med personer med demenssjukdom. Jag vill bara berätta en liten underbar historia om vad hunden kan betyda för en person som har mist sitt språk. Det var på ett äldreboende en person - jag fick detta berättat för mig - som inte hade talat på länge. Men han började leka med hunden där som fångade hans uppmärksamhet. De bollade, och hunden apporterade bollen tillbaka. Mannen tog med sig hunden in på sitt rum, tog ned ett foto från bokhyllan och visade hunden fotot på den hund han hade ägt en gång.
Djur är fantastiska. Jag besökte ett äldreboende i går där det finns en katt. Att ha en katt förlöser väldigt mycket hos människan och kan vara till stor hjälp.
Visst finns det forskning, jag har inte sagt att det inte finns, men inte den typ av forskning som stöder att det här skulle kunna vara ett användbart verktyg på många olika sätt. Jag skulle vilja att vi använder den forskning som finns, tittar på möjligheterna och till slut gör en utvärdering, såsom vi nu har initierat.
Människovärdet - precis det är min utgångspunkt. Det är därför jag har initierat försöksverksamheten. Vi vill se vilken nytta detta har för människan. Kan man få hjälp som diabetiker? Skapar det en ökad trygghet i vardagen? Då får vi genom en sådan försöksverksamhet svart på vitt vilka effekterna blir. Det är precis det vi vill ha fram.
Börje Vestlund kan raljera och säga att det är tramsigt att ta upp vem som har gjort mest. Motioner om signal- och servicehundar har skrivits också under socialdemokratiska regeringar, men det hände inget då. Nu har vi startat en försöksverksamhet för att få svart på vitt för att kunna gå vidare. Det är så man måste jobba politiskt. Det har betydelse, och det är inte alls tramsigt. Vill man åstadkomma resultat måste man först ha en kunskapsgrund att stå på.
Ledarhundarna är redan i dag finansierade av staten. Det finns en historisk koppling som gör att det är på det sättet. Det var nämligen Försvarsmakten som efter andra världskriget startade Statens hundskola för att försörja samhället med diverse brukshundar, bland annat ledarhundar. Jag tror att hade fenomenet ledarhund inte funnits tidigare utan uppstått i dag skulle det sannolikt ha kopplats till syncentralernas verksamhet och därmed varit ett ansvar för landstingen. Men vi har velat ta det nationella ansvaret eftersom vi ser att det inte tas någon annanstans.
Vi har en försöksverksamhet. Vi har fått utöka och förlänga den något eftersom vi inte fick de resultat som vi hade hoppats på. Då får man besinna sig och säga: Det är bättre att ta ett extra år och lägga till några hundar till så att vi får ett resultat när det gäller effekterna som vi kan lita på.
Anf. 18 Börje Vestlund (S)
Herr talman! I Svenska Epilepsiförbundet, där jag är ordförande, har vi ett pris som delar ut varje år som kallas för Guldljuspriset. En före detta ledamot och talman i denna kammare är en av ledamöterna i förbundet.
Vi delade ut priset till hunden Atlas för ett par år sedan. Atlas har en förare som heter Britta. Britta har dagliga anfall och kan alltså inte jobba, eller i alla fall väldigt begränsat. Britta satt fjättrad i sin bostad, alltid, för Britta vågade helt enkelt inte gå ut. Britta var rädd för att få anfall. Hon hade slagit sig rejält flera gånger när hon hade varit ute.
Nu har hon fått Atlas och kan gå ut och röra på sig. Är Britta på väg att få ett anfall kan Atlas larma både anhöriga och i värsta fall ambulans.
Det här gör att Britta lever ett mycket bättre liv. Det är till och med så att hon har själv sagt att det dessutom har inneburit att hon kanske har fått färre anfall.
Det är det här som jag tycker är poängen. Vad jag menar är tramsigt är att man alltid kan säga att man har gjort mer än någon annan. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga att notera tycker jag är att det faktiskt hänt väldigt lite, även om frågan har varit på dagordningen väldigt länge. Där är jag lite förundrad över att man efter snart åtta år inte har lyckats lösa frågan.
Jag vet att den här frågan debatterades här i kammaren redan då. Detta är ett årsprojekt, så det borde ha varit utvärderat och klart för att fatta beslut nu.
Anf. 19 Carina Adolfsson Elgestam (S)
Herr talman! Jag tycker att det är bra att ministern känner engagemang och på ett mycket bra sätt tydliggör djurens betydelse i människornas vardag. Jag vill komma tillbaka till detta med fem års försöksverksamhet. Nu säger ministern att man har ökat tiden ytterligare för att få fram lite bättre resultat.
Vi får ändå tro att ministern menar allvar och att det kommer att presenteras någonting under 2014 som kan leda till att fler får möjlighet - och då framför allt ekonomiska muskler - att införskaffa och ha en assistanshund trots den kroniska sjukdom som dessa människor lider av.
Man behöver ha tid på sig när man ska fatta beslut. Jag är inte säker på att alla drabbade människor som på ett eller annat sätt är beroende av LSS känner att det har gjorts en omfattande utredning som baseras på forskning och fakta som visar vad en hund betyder för livskvaliteten. Det är ju det som det här i grund och botten handlar om, att få en ökad livskvalitet i sin vardag när man av någon anledning har fått en kronisk sjukdom. Man ska kunna leva ett hyggligt vardagsliv och kunna komma ut och eventuellt ha ett arbete. Då kan det vara avgörande om man har möjlighet och ekonomiska förutsättningar att ha en assistanshund.
Jag ser fram emot när ministern presenterar ett förslag. Jag antar att det kommer någon gång under 2014.
Anf. 20 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Herr talman! Det händer väldigt lite, säger Börje Vestlund. Men under Socialdemokraternas regeringstid pågick det försöksverksamhet i noll år. Vi har bedrivit en sådan i fem år. Ni hade noll medel i budgeten, inte ens till ett försök. Jag har inte heller sett några budgetmedel i Socialdemokraternas nuvarande budget för detta.
Nu händer det, och det finns det all anledning att glädja sig åt. Försöksverksamheten är på gång. Förhoppningsvis får vi en bra utvärdering som kan ligga till grund för fortsatta beslut. Naturligtvis ska inriktningen och utgångspunkten vara att enskilda människor ska kunna känna sig trygga i sin vardag och ha en hög livskvalitet. Människor ska kunna vara delaktiga i samhällsliv och kanske också i arbetsliv.
Hundar är fantastiska, men de är bara nyttjade till en bråkdel av den förmåga som de har. Vi kommer nog att se mycket mer av möjligheter att använda djur när det gäller att bibringa hälsa, spåra farliga ämnen, förutsäga naturkatastrofer och annat. Vi är bara i början på en intressant utveckling.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.