Statens ansvar för SJ:s tågtrafik i Mälardalen
Interpellation 2005/06:409 av Lindström, Torsten (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-05-16
- Anmäld
- 2006-05-17
- Besvarad
- 2006-06-07
- Sista svarsdatum
- 2006-06-07
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 16 maj
Interpellation 2005/06:409 av Torsten Lindström (kd) till statsrådet Ulrica Messing (s)
Statens ansvar för SJ:s tågtrafik i Mälardalen
SJ AB ansvarar för tågtrafiken i Mälardalen. Staten har gett bolaget monopol på sträckan men SJ:s ensamrätt är inte förenad med några skyldigheter vare sig i fråga om servicenivåer eller priser. Det enda krav som ställs är att SJ ska gå med vinst.
Pendeltrafiken mellan Stockholm och Västerås, Köping och Arboga fungerar inte. För lite personal, problem med de nya dubbeldäckade X 40-tågen och spårbrist har lett till stora förseningar. Många gånger är vagnarna överfulla med passagerare. Problemen har förvärrats det senaste halvåret och tålamodet hos många pendlare är på väg att sina.
Samtidigt som Mälarbanan brottas med problem är pendlarkorten orimligt dyra. Ett pendlarkort för 30 dagar på sträckan Stockholm@Västerås kostar 3 458 kr. Motsvarade sträcka i Skåne, till exempel mellan Malmö och Kristianstad, kostar 890 kr. På Mälarbanan är det monopol. I Skåne har verksamheten upphandlats i konkurrens samtidigt som regionen tar ansvar för trafiken.
För många barnfamiljer har de dåliga kommunikationerna blivit ett problem. Många småbarnsföräldrar vill låta sina barn växa upp utanför Stockholms innerstad. De vill ge sina barn en lugnare uppväxtmiljö och då passar det bättre att bo i Västmanland. Föräldrarna har många gånger kvar sina jobb i Stockholm och en förutsättning för att kunna bo på en annan ort är att pendlingsmöjligheterna fungerar bra.
En annan utsatt grupp är studenter. För studenter som läser vid universitetet i Stockholm eller Mälardalens högskola och är bosatta i Västerås svider det i plånboken när man måste betala en månadskostnad på över 3 000 kr till SJ. Många studenter får svårt att klara sin ekonomi.
Dåliga kommunikationer i Mälardalen, den del av Sverige där flest tågresor sker, är skadligt för regionens tillväxt. Den ekonomiska tillväxten i Mälardalen är dubbelt så hög som i resten av Sverige. Hela landet drabbas därför om regionen inte utvecklas på önskvärt sätt. Det måste vara möjligt att ta sig till jobb, utbildning och fritidsaktiviteter. Fungerade pendeltåg är därför viktigt för Västmanland och ger ökad framtidstro.
När staten gett SJ monopol på Mälarbanan följer också en skyldighet att se till att trafiken fungerar och priserna hålls på en rimlig nivå. Det behövs långsiktiga investeringar i spår och tågset, konkurrens och tydliga krav på de företag som trafikerar så att tågen går i tid och biljettpriserna pressas. Det handlar om att underlätta pendling, tillväxt och att ge vår del av Sverige de bästa möjligheterna att utvecklas.
Regeringen har i tidigare frågesvar till riksdagen underlåtit att ta ansvar för tågtrafiken i Mälardalen. Å ena sidan har regeringen uttryckt sitt missnöje med situationen, å andra sidan avstått från att vidta några åtgärder. Den hållningen är inte tillräcklig.
Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga statsrådet:
Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att se till att tågtrafiken i Mälardalen fungerar på ett tillfredsställande sätt?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:409
Webb-tv: Statens ansvar för SJ:s tågtrafik i Mälardalen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:136 Onsdagen den 7 juniProtokoll 2005/06:136 10 § Svar på interpellation 2005/06:409 om statens ansvar för SJ:s tågtrafik i Mälardalen
Protokoll från debatten
Anf. 42 Ulrica Messing (S)
Fru talman! Torsten Lindström har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att se till att tågtrafiken i Mälardalen fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Jag vill börja med att poängtera att jag delar Torsten Lindströms uppfattning att staten har ett ansvar för att kvinnor och män runtom i vårt land har bra möjligheter att pendla med tåg över dagen till arbetsplatser och utbildning. Men ansvar ligger även på trafikhuvudmännen och de tågoperatörer som åtagit sig att utföra trafik.
Thomas Östros har i svar på tidigare riksdagsfrågor redogjort för hur staten som ägare av SJ ser på trafikstörningarna i Mälardalen. Av den redogörelsen framgår att SJ vidtagit en rad åtgärder för att förbättra situationen. Till viss del har trafikstörningarna orsakats av att nya fordon inte levererats i tid. Det har även varit svårt att få spårkapaciteten i Mälardalen att räcka till för den ökade trafiken, trots att Banverket har gjort stora ansträngningar för att tillgodose efterfrågan från resenärer och järnvägsföretagens behov.
Som statsråd med ansvar för transportpolitiken beklagar jag trafikstörningarna eftersom de har lett till att så många pendlare fått en ohållbar situation.
I propositionen
Moderna transporter
(prop. 2005/06:160), som riksdagen nyligen ställt sig bakom, gör regeringen bedömningen att pendlingsmöjligheterna med tåg över länsgränser behöver förbättras. Det kräver ett ökat samarbete mellan flera aktörer. Medan trafikhuvudmännen är ansvariga för trafiken inom ett län, har Rikstrafiken ansvar för att upphandla eller stödja olönsam trafik på längre sträckor än inom länet. Slutligen har SJ ensamrätt att driva interregional trafik som kan ske på kommersiella grunder utan stöd från det allmänna.
För att förbättra pendlingsmöjligheterna över länsgränser behövs mera samverkan mellan de ansvariga för trafiken inom länen såväl som med dem som har ansvar för den interregionala järnvägstrafiken. Om ansvaret för pendling helt läggs över på ansvariga trafikhuvudmän i angränsande län riskerar vi att försvaga förutsättningarna för en sammanhållen nationell järnvägstrafik över hela landet.
Därför menar regeringen att en bättre samverkan mellan alla berörda kommer att leda till de bästa lösningarna. Av propositionen framgår även att Rikstrafiken kommer att få en förstärkt roll när det gäller samverkan mellan den regionala och den interregionala järnvägstrafiken. En ökad samverkan innebär även att trafikhuvudmännen kan förhandla med SJ om hur de ska kompensera bolaget om de vill att biljettpriserna för pendlarna i Mälardalen ska vara lägre.
Anf. 43 Torsten Lindström (Kd)
Fru talman! Allra först vill jag tacka infrastrukturministern för svaret på min interpellation.
Häromveckan stod jag på Stockholms central och skulle ta tåget hem till Västmanland. Som så ofta annars kom inte tåget. Efter lång väntan meddelades det att det var inställt. Som så ofta annars suckade människor omkring mig, och det var inte konstigt. Mälardalingarna, som står för en så stor del av Sveriges tillväxt, utveckling och välfärdsbas, har milt sagt tröttnat på tågen som inte funkar, samtidigt som de höga priser som kunderna får betala ger statliga SJ-vinster.
SJ:s ensamrätt att köra tågen i Mälardalen är nämligen inte förenad med några som helst skyldigheter i fråga om vare sig service eller pris. Det enda krav som ställs är att SJ ska gå med vinst.
Under den snart gångna mandatperioden har jag vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan om tågen i Mälardalen med statsrådet liksom med andra statsråd, så frågorna är bekanta. Svaren från regeringen har ofta velat inge hopp om en fungerande tågtrafik i vår region, den region där merparten av all tågtrafik i Sverige sker, men det har inte lett fram till någon förbättring, tvärtom.
Regeringen har i stället valt att se på medan problemen eskalerat. Samtidigt som regeringen å ena sidan i frågesvar till mig uttryckt sitt missnöje med situationen har man å andra sidan avstått från att vidta några åtgärder. Detta trots det ansvar som statsrådet mycket riktigt i dag medger att hon och regeringen har för situationen. Men den hållningen är inte tillräcklig.
Pendeltrafiken mellan Stockholm och Västerås och Köping och Arboga fungerar alltför sällan. Olika delar har bidragit till att tågen kommer för sent, om de ens kommer, och att tågen är överfulla. Och de här problemen har förvärrats under det senaste halvåret.
Samtidigt som Mälarbanan brottas med de här problemen är pendlarkorten orimligt dyra. Ett pendlarkort för 30 dagar på sträckan Stockholm-Västerås är tre och en halv gånger så dyrt som på motsvarande sträcka i Skåne, Malmö-Kristianstad. På Mälarbanan är det monopol. I Skåne däremot har verksamheten upphandlats i konkurrens samtidigt som regionen tar ansvar för trafiken.
De här problemen slår alltså mot pendlare men också mot andra, mot barnfamiljer och mot studenter som försöker att ta sig runt i Mälardalen.
I sitt svar i dag säger statsrådet att "ansvar ligger även på trafikhuvudmännen och de tågoperatörer som åtagit sig att utföra trafik". Nu är det ju inte fråga om ett åtagande utan om ett monopol som staten och den socialdemokratiska regeringen gett SJ. Det kallar statsrådet i sitt inlägg för "ensamrätt att driva interregional trafik som kan ske på kommersiella grunder utan stöd från det allmänna". Stödet kommer i klartext från pendlarna, skattebetalarna. Varför ge monopol när det inte fungerar i verkligheten?
Men nu när staten gett det här monopolet följer alltså en skyldighet att se till att trafiken fungerar och att priserna hålls på en rimlig nivå. Då behövs långsiktiga investeringar i spår och tåg, konkurrens och tydliga krav på de företag som trafikerar så att tågen går i tid och biljettpriserna pressas.
Frågan, fru talman, är om statsrådet är beredd att ta till någon av de åtgärder som skulle behövas, att befria SJ från monopolet så att tågen kan fungera och öka drivkrafterna för de regionala aktörerna att samverka så att priserna kan pressas ned eller att göra något annat. Är statsrådet beredd att göra någonting över huvud taget?
Anf. 44 Ulrica Messing (S)
Fru talman! Torsten Lindström börjar med att beskriva en bild, nämligen av otåliga och ibland oroliga resenärer som står och väntar, väntar på att tåg ska komma i tid eller väntar på information om varför det inte kommer i tid. Det tycker jag är bland det viktigaste som Torsten Lindström tar upp, därför att den väntan och den osäkerheten är naturligtvis oacceptabel. Alla måste kunna få korrekt information om eventuella förseningar och vad de beror på. Här har naturligtvis både alla anställda på järnvägsstationer runtom i landet och alla anställda och ansvariga för den tågtrafik som bedrivs en gemensam skyldighet att ha ett konsument- och kundperspektiv. Detta kan man inte skylla på något annat än brist på samordning och respekt för att det på perrongen står många oroliga som ska till dagis och ska med nästa tåg. Här måste vi vidta åtgärder och hitta mer av samverkansformer redan nu.
Men det andra, som kanske är det allra viktigaste för att komma bort från oron och ens risken för att man ska få stå och vänta på ett tåg som är försenat, är naturligtvis att bygga ut infrastrukturen.
Vi har gjort väldigt mycket under de senaste åren som har ökat kapaciteten när det handlar om att resa med tåg. En av de viktigaste investeringarna står vi mitt uppe i nu när det handlar om tågtrafiken i och omkring Mälardalen, och det är vårt arbete med Citybanan. Det kommer att ta ett antal år men är ack så angeläget. När spåren i Stockholm byggdes på 1870-talet räknade man med att det där skulle gå ungefär 8 tåg per dag. I dag går där 497 tåg per dygn. Det är alltså en fantastisk utveckling, och det är klart att infrastrukturen inte klarar detta. Vi borde ha gjort stora investeringar långt tidigare, kan man då säga, men den snabbaste utvecklingen har faktiskt skett under de senaste 10-15 åren. Vi kan se det på Svealandsbanan, där resandet har ökat med 600 % under de senaste 15 åren. Jag vill bejaka den utvecklingen. Då inser jag att om vi ska lyckas med detta och dessutom få nöjda resenärer är just investeringarna i infrastrukturen det allra viktigaste. Nu jobbar vi intensivt med det. Citybanan är avgörande när det handlar om Mälardalens trafik, men också att fortsätta arbetet med att modernisera växlar så att man kan underlätta mötet pendeltåg och interregionala tåg, som ju är de som trängs mest på den bana som Torsten Lindström åker på. Därutöver är det naturligtvis en del godståg.
Jag vet att både SJ och Banverket kommer att, om man inte redan har gjort det, träffa riksdagsledamöter från Västmanlandsbänken för att beskriva det arbete som nu pågår för att minska riskerna för förseningar och beskriva de investeringar som görs i järnvägsräls, nya vagnar och rullande material. Jag hoppas att Torsten Lindström tar möjligheten att träffa både SJ och Banverket för att diskutera frågan.
Vi gör också en del saker för att öka drivkraften till samarbete, för att kort svara på Torsten Lindströms fråga. I den transportpolitiska propositionen som riksdagen debatterade så sent som förra veckan ökar vi nu möjligheten till samarbete över länsgränser. Vi ökar inte bara möjligheten utan ställer också större krav på att pendlingen över länsgränser ska fungera. Vi pendlar i dag inte bara mellan kommuner utan väldigt ofta också mellan län. Här ska trafikhuvudmännen få möjlighet att ta ett större gemensamt ansvar för att detta ska fungera. Här ska också Rikstrafiken få ett helt annat ansvar som statlig aktör att se till att den trafiken fungerar.
Anf. 45 Torsten Lindström (Kd)
Fru talman! Det är naturligtvis bra att statsrådet delar den oro som jag och många med mig känner över den situation som näst intill varje dag drabbar väldigt många människor i Mälardalen, och som skadar Mälardalens utveckling och förmåga på kort sikt och minskar tilltron till kommunikationerna. Möjligheterna att ta sig till jobb, studier och fritidsaktiviteter minskar. Det bidrar också på längre sikt till att undergräva utvecklingsmöjligheten för den del av Sverige som är med och inte bara bidrar till utan faktiskt också bär hela Sverige. Men det räcker ju inte att vara orolig. Man måste göra någonting också.
Därför blir jag lite smått frustrerad när jag hör statsrådet tala om infrastrukturinvesteringar. De här investeringarna behövs ju oerhört väl. Så sent som denna morgon var åtminstone det tåg som jag åkte med 16 minuter försenat därför att det hamnade bakom ett pendeltåg. Det är för trångt på spåren, absolut. Visst är det så. Det ökar restiden på ett oacceptabelt sätt. Samtidigt måste jag tillstå att jag är lite förvånad över att Ulrica Messing inte rodnar när hon säger detta. Hon har faktiskt suttit i en regering som har haft minst tolv år på sig att fixa infrastruktursituationen i Mälardalen men inte gjort det. Nu plötsligt duger det att börja prata om det. Det var väl ett erkännande som Ulrica Messing gjorde när hon konstaterade att regeringen borde ha gjort detta tidigare. Det är ju ett erkännande men inte till mycket hjälp för dem som drabbas av regeringens oförmåga också i det här avseendet.
Sedan talar Ulrica Messing om SJ och Banverket. Det är en fälla som socialdemokrater ofta och väldigt lätt trillar i. Man talar om att man ska informera och att man ska mötas. Jag kan bara säga inom parentes att jag har träffat både SJ och Banverket många gånger och så sent som förra veckan på det möte som Ulrica Messing refererar till. Men det hjälper faktiskt inte. Vi kan sitta och prata hur mycket som helst, dricka hur mycket kaffe som helst och äta hur många bullar som helst om inte de mått och steg tas som politiskt behövs för att ge förutsättningar och möjligheter för vår region att fungera.
Det blir ur ett medborgarperspektiv ganska snurrigt när Socialdemokraterna först ger ett monopol till ett statligt ägt företag, sedan tillsätter en styrelse för företaget, och sedan i olika frågesvar och andra sammanhang beklagar sig när verksamheten inte fungerar. Det blir faktiskt att inte ta sitt ansvar, tvärtemot det anslag som Ulrica Messing hade inledningsvis i sitt interpellationssvar i dag.
Jag vill återkomma till kravet på vinst som staten faktiskt ställer gentemot SJ i dag. Apropå detta att pengarna från kunderna i dag går raka vägen ned i statens fickor utan hänsyn till att trafiken ska bedrivas med kvalitet, sade Ulrica Messing den 18 maj i ett frågesvar till mig här i riksdagen att hon vill bejaka utvecklingen med fler operatörer som kör tåg.
Jag är nyfiken på vad det innebär konkret. Är ministern redo att ta ifrån SJ deras monopol och se till att det kommer in fler aktörer som kan vara med och erbjuda mälardalingarna en bra service så att de kan ta sig dit de behöver? Det handlar om pendlare och regionförstoring. Det handlar också om barnfamiljer som ska besöka släktingar. Det handlar om studenter som ska till Mälardalens högskola eller lärosätena i Stockholm.
Vad är regeringen redo att göra konkret förutom att formellt och i ord axla ett ansvar?
Anf. 46 Ulrica Messing (S)
Fru talman! Först säger Torsten Lindström att det viktigaste man kan göra är att investera i järnvägen. När jag svarar att det är precis det vi gör säger Torsten Lindström att det inte är bra.
Det är klart att det är det som är förutsättningen. Det är för trångt på spåren. Den positiva utveckling vi kan se i dag med många resenärer, inte minst i Mälardalen men också i andra stora regioner i vårt land, har faktiskt kommit de senaste åren. Västerås upplevdes inte ligga lika nära Stockholm för tio år sedan som i dag. Det har hänt något. Vi pendlar över större områden. Trafiken har blivit bättre. Man upplever att våra möjligheter med snabbtåg och med samarbete över länsgränserna blir bättre. Med det kommer det självklara kravet från oss resenärer att tågen ska gå i tid. Det enda sättet att skapa förutsättningar för att tågen ska gå i tid och att vi kan lita på det är att öka kapaciteten på järnvägen.
Vi har fem sex års planeringsarbete bakom oss. Nu tas spadtagen. Man kan snart se resultat. Jag kommer att bevaka det arbetet mycket noga eftersom jag vet att det är flaskhalsen in i Mälardalen när det handlar om järnvägstrafiken här.
Uppdraget är att SJ ska driva trafik på kommersiella villkor. Vi vill inte subventionera SJ. Det är den stora skillnaden. När vi löser ett månadskort av trafikhuvudmän i till exempel Skåne, som Torsten Lindström skriver om i sin interpellation, är resorna subventionerade via skatten. Det är inte resor som man gör med SJ i interregional trafik.
Vi gör just nu stora avregleringar när det handlar om järnvägstrafiken. I den proposition som riksdagen ställde sig bakom förra veckan går vi vidare och avreglerar chartertrafiken och nattågstrafiken. Sverige har sedan många år avreglerat hela godstrafiken.
Om Torsten Lindström och jag är överens om att det stora problemet i dag är brist på spår, tror jag inte att vare sig Torsten Lindström eller någon annan tror att världen blir bättre om det är ännu fler som konkurrerar om det vi redan vet att det är brist på, nämligen spår.
Anf. 47 Torsten Lindström (Kd)
Fru talman! Jo, världen blir bättre av att fler får vara med. Infrastrukturinvesteringarna är statens ansvar. Att de ska bli av har jag och många andra jobbat för i många år. Regionen har under väldigt många år pekat på behovet av dem. Men det räcker inte. Staten har ett ansvar att också se till att det som sker på spåren fungerar. Det är en springande punkt. Där tar inte staten sitt ansvar.
Ulrica Messing talar om Skåne. Det är sant att regionen går in och bidrar. Det har jag konstaterat här flera gånger i dag. Men i Skåne upphandlas trafiken i konkurrens. Vi har kunnat se i Bergslagen att trafiken upphandlas i konkurrens. Det har bidragit till bättre service och pressade priser. Det är bland annat Rikstrafiken som har varit med och upphandlat.
Frågan är: Varför inte våga låta detta ske också på Mälarbanan? Varför värna det monopol som göder statskassan med pengar, om det inte är just det som är motivet? Om motivet hade varit att se till att trafiken fungerade skulle staten ha tagit till varenda möjlig insats för att bidra till det i stället för att slå vakt om ett statligt monopol som inte fungerar, förutom på en punkt: Pendlarna betalar dyra pengar till statskassan.
Det finns en avgörande skillnad mellan statsrådet och mig på den punkten. Det blir inte bättre av den proposition som debatterades här i riksdagen förra veckan, tvärtom.
Fru talman! Vi har haft den här debatten många gånger förut. Jag misstänker att den kommer tillbaka, även om jag naturligtvis hoppas på ett rollbyte då. Jag är envis och jag vill ändå tro att droppen urholkar stenen så att tågen någon gång ska börja fungera i Mälardalen så att människor kan färdas tryggt och säkert. Det kommer jag att fortsätta att arbeta för så länge jag har något att yttra i denna kammare.
Anf. 48 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Jag tycker att det är en utomordentlig interpellation som Torsten Lindström har ställt. Jag tillhör dem som, liksom statsrådet, har tillbringat åtskilliga timmar på tåg. Dessvärre har en del tåg stått stilla under den tid man har tillbringat på dem. Det är ett problem.
När jag började åka mellan Lund och Stockholm - sedan har jag åkt mycket till Sundsvall - var järnvägen inte ens 100 år gammal. Den byggdes 1871.
Jag tycker att det som sker i Stockholm nu är bra. Problemet är att det inte har påbörjats långt tidigare.
Jag har en annan fråga som jag vill diskutera med statsrådet i det här sammanhanget. Vi är eniga om att det är brist på spår. Frågan är hur man ska finansiera det så att man snabbare får nya spår.
Om man går tillbaka till 1851-1852 års riksdag ser vi att finansminister Johan August Gripenstedt hade perspektivet att vi måste låna en del pengar för att kunna göra stora investeringar. Nu har det gått 150 år. Vi är fast beslutna att investera enbart med statliga pengar.
I det största projekt vi har haft under senare år när det gäller utbyggnad, Arlandabanan, använde man ett konsortialavtal så att man fick in privata pengar. Om man ska lösa det som Torsten Lindström är ute efter, nämligen bättre och snabbare spår, är det angeläget att vi får påbörja många projekt, inte bara i Norrland. Jag tror att tiden är en viktig faktor om Sverige ska klara sig i konkurrensen framöver.
Om allt ska gå över statsbudgeten är risken väldigt stor att vi får ständiga köer när det gäller investeringar.
Behöver man inte lite nytänkande i linje med Arlandabanan också på andra delar av spårnätet i Sverige? Det kan på många håll finnas möjlighet att låna och intressera betydande delar av svenskt och kanske också utländsk näringsliv att göra betydande och viktiga strukturella investeringar i det svenska spårnätet.
Anf. 49 Ulrica Messing (S)
Fru talman! Till Torsten Lindström vill jag säga: Nej, jag har ingen ambition att splittra upp tågtrafiken ännu mer när det handlar om det nationella ansvaret. Jag är övertygad om att vi behöver en nationell aktör som kan hålla ihop den interregionala trafiken från norr till söder. Vi ser av erfarenhet från andra länder att när man avreglerar persontrafiken blir det otroligt svårt. Tabellerna hänger inte ihop, man får byta aktör många gånger, och man kan inte köpa biljett på ett och samma ställe. Man har nästan minskat resandeunderlaget i de länderna.
Nu ställer vi krav på de aktörer som kör järnvägstrafik i Sverige att samordna sig med biljettsystem till exempel så att man kan köpa biljett för hela resan vid ett och samma tillfälle och på en och samma plats. Det är viktigt.
Jag har inga andra ambitioner att göra ytterligare avregleringar när det gäller järnvägstrafiken i Sverige än dem som vi sökte riksdagens stöd för förra veckan.
Gunnar Andrén ställde en viktig fråga. Vi ser behovet av stora investeringar. Frågan är hur man ska finansiera de investeringarna på bästa möjliga sätt - gärna också på billigaste sätt. Det är en svår fråga.
Vi finansierar i dag en del stora infrastrukturobjekt med det vi brukar kalla alternativ finansiering. Det handlar om avgifter på några broar, om lån i Riksgälden och i andra delar och om Arlandabanan som i ett svenskt perspektiv är unik, vilket Gunnar Andrén själv pekade på.
Vi har vid ett antal tillfällen diskuterat dessa svåra frågor också inom EU när transportministrarna har träffats för att lära av varandra och lyssna på varandras erfarenheter. Och oavsett hur man går fram med finansieringen är erfarenheterna från andra länder att det alltid är och blir staten som är garant för det bygge som ska ske. Det är staten som får ta risker om räntan skjuter i höjden, det är staten som får ta risker om trafiken inte blir som den privata aktören har räknat med, och det är staten som också får ta riskerna om det blir förseningar i ett stort infrastrukturprojekt.
Allt detta är svåra avvägningar. Och i dagsläget, när regeringen har tittat på de investeringar som vi står inför nu, kan vi konstatera att det billigaste sättet att finansiera dem är, förutom via statsbudgeten, via lån i Riksgälden. Och det gör vi nu när det gäller ett stort antal objekt just för att kunna bygga lite snabbare.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.