Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Sociala avgifter

Interpellation 2013/14:98 av Omanovic, Jasenko (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2013-11-07
Anmäld
2013-11-08
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2013-11-18
Sista svarsdatum
2013-11-21
Besvarad
2013-11-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 7 november

Interpellation

2013/14:98 Sociala avgifter

av Jasenko Omanovic (S)

till finansminister Anders Borg (M)

Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå under den nuvarande regeringens tid vid makten. Långtidsarbetslösheten har tredubblats och var fjärde ungdom saknar ett arbete. Efter att under en tid har sjunkit ökar sjukskrivningarna igen. Det innebär att det finns ett stort behov av fungerande arbetsmarknadspolitik och ett trygghetssystem för arbetslösa och sjuka.

Tyvärr finns det varken arbetsmarknadspolitik eller trygghetssystem som fungerar. Tvärtom har regeringen gjort det svårare för löntagarna att kvalificera sig för socialförsäkringarna och lättare att ramla ur dem samtidigt som ersättningsnivåerna har sänkts. Löntagarna har fortsatt att betala in avgiften, men får inte längre det de betalar för.

Sjukförsäkringsavgiften inom arbetsgivaravgifterna har sänkts från 8,64 procent år 2006 till 4,35 procent i dag. Under samma period har arbetsmarknadsavgiften nästan halverats och den allmänna löneavgiften höjts från 4,40 procent till 9,88 procent. Totalt har regeringen genom arbetsmarknadsavgifter tagit in sammanlagt 141 miljarder kronor, vilket råkar vara precis den summa som regeringen har sänkt våra skatter med inklusive de sänkningar som föreslås i nästa års budget.

Pengarna, som löntagarna betalar in för sin ekonomiska trygghet vid arbetslöshet eller sjukdom, går inte till vad de är avsedda för. Resurserna skulle kunna användas till rehabilitering eller andra åtgärder som hjälper folk att komma tillbaka till arbete. I ställer går löntagarnas socialförsäkringsavgifter till dem som är friska, har arbete och hög lön. På så sätt leder regeringens politik till kraftigt växande klyftor i vårt samhälle.

Vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att löntagarna vid arbetslöshet och sjukdom bättre än i dag ska få stöd från de socialförsäkringar som de betalar till?

Debatt

(13 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2013/14:98, Sociala avgifter

Interpellationsdebatt 2013/14:98

Webb-tv: Sociala avgifter

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anders Borg (M)
Anf. 52 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Jasenko Omanovic har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att löntagarna vid arbetslöshet och sjukdom bättre än i dag ska få stöd från de socialförsäkringar som de betalar till. I sin interpellation är Jasenko Omanovic också kritisk till att den allmänna löneavgiften har höjts i samband med att sjukförsäkringsavgiften och arbetslöshetsavgiften har sänkts. Angående uttaget av socialavgifterna gjordes en partiöverskridande överenskommelse i samband med omläggningen av pensionssystemet. Den innebar att eventuella justeringar av sjukförsäkringsavgift och arbetslöshetsavgift ska ske inom ramen för ett i princip oförändrat avgiftsuttag. De minskade utgifterna för sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring har därför fått till följd att den allmänna löneavgiften har stigit. Att löneavgiften har höjts är alltså endast ett resultat av den tidigare gemensamma överenskommelsen med bland annat Socialdemokraterna. Regeringen verkar för att skapa försäkringssystem som leder människor tillbaka till arbete, inte till passivt utanförskap. När fler jobbar och färre är beroende av hjälp från arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen ökar skatteintäkterna och utgifterna minskar. Jobbskatteavdraget och den återupprättade arbetslinjen i socialförsäkringssystemet leder till en ökad sysselsättning och ett minskat utanförskap. Vi har också reformerat arbetsmarknads- och utbildningspolitiken för att rusta människor för jobb, bland annat har Arbetsförmedlingen fått ett tydligare uppdrag att förmedla arbete, och de arbetsmarknadspolitiska programmen har fått en tydligare inriktning på att de arbetslösa ska söka arbete. Vidare har regeringen vidtagit omfattande åtgärder inom det reguljära utbildningssystemet i syfte att öka anställbarheten hos dem som träder in på arbetsmarknaden. Åtgärder har vidtagits för att stimulera efterfrågan på grupper med svag förankring på arbetsmarknaden, till exempel nystartsjobb och sänkta socialavgifter för unga. Trots att lågkonjunkturen har varit långdragen har utanförskapet minskat och sysselsättningsgraden ökat i de allra flesta åldersgrupper jämfört med 2006. Det är tydliga indikationer på att den förda politiken har verkat i rätt riktning. Jag avser att fortsätta finna vägar för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden.
Jasenko Omanovic (S)
Anf. 53 Jasenko Omanovic (S)
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag kan inte börja på något annat sätt än att beundra ministern för intelligenta politiska drag. Det finns ingen enskild politiker i svensk historia som har gjort sådana ingrepp i den svenska modellen som finansminister Anders Borg. Det finns ingen som med sådan precision har gjort angrepp på den svenska modellen utan att många har märkt av det. Herr talman! Det är till och med så att om man hade tittat på Sverige utifrån hade man kanske trott att finansministern är Robin Hood. Men detta är inte Robin Hoods värld, detta är Sverige. Vår kung har bara formell makt och sitter inte på någon skattkista. Det är egentligen så att all makt utgår från folket. Där har finansministern hittat en skattkista som han har flyttat pengar från. Där har finansministern hittat 100 miljarder av löntagarnas pengar som han på bara ett år har flyttat till sin skattkista. Sedan fördelade han förmodligen dessa pengar. Jag har tidigare haft debatter med finansministern om detta. Han har inte varit så öppen i denna dialog. Svaren har varit lite suddiga. Men om man tittar på statistiken har han delat ut dessa 100 miljarder. 25 miljarder har gått till de 10 procent som utgör den rikaste delen av den svenska befolkningen. 1 miljard har gått till de 10 procent som utgör den fattigaste delen av befolkningen. Ministern resonerar förmodligen på det sättet att dessa människor ändå är fattiga och kan nöja sig med 1 miljard. Finansministern har även varit kreatör av de nya moderaterna. De gamla moderaterna var emot höga skatter. De nya moderaterna är för låga skatter. Det är en märklig skillnad. I finansminister Anders Borgs Sverige ska det löna sig att arbeta. Men allt annat ska vara olönsamt, till exempel om man råkar vara arbetslös eller om man förlorar sin arbetsförmåga. Det är fruktansvärt olönsamt i Sverige i dag. Detta kan de 70 000 utförsäkrade vittna om. De som, som ett straff, har fått en sjukdom som minskar deras arbetsförmåga kan intyga hur olönsamt det är att inte ha arbetsförmåga i Sverige i dag.
Lars Beckman (M)
Anf. 54 Lars Beckman (M)
Herr talman! Jag anmälde mig till denna interpellationsdebatt när jag hörde Jasenko Omanovic påstå att finansministern hade gjort någonting nytt. Det är klart att i det korta perspektivet är det någonting nytt som har gjorts. Men i det långa perspektivet, det vill säga hela 1900-talet, har vi naturligtvis haft en mycket god tradition i Sverige av att man arbetar, att man gör rätt för sig, att man betalar in skatt och att dessa pengar används till välfärd. Det är ingenting nytt. Det nya var att Socialdemokraterna fram till 2006 nästan införde medborgarlön i Sverige, det vill säga att man löste arbetslöshetsproblemet genom att göra människor till förtidspensionärer. Det var fullt friska människor som kunde vara på arbetsmarknaden som man gjorde till förtidspensionärer. Det är naturligtvis inte acceptabelt, varken för den som blev förtidspensionär eller för samhället i stort. Jag skulle alltså påstå att Alliansens arbetslinje i själva verket är en god svensk tradition vi nu håller på att återupprätta. Det är klart att det måste vara sorgligt för socialdemokrater som numera aldrig kan gå in på SCB:s hemsida. Ni kan inte läsa arbetsplatsundersökningar, och ni kan inte se offentlig statistik. Om ni skulle göra det skulle ni nämligen inte kunna stå i talarstolen och med hedern i behåll påstå det ni gör. Går man in på www.scb.se och läser till exempel den statistik som kom i går visar det sig, herr talman, att Sverige har den lägsta långtidsarbetslösheten i EU. Går man in och följer den långsiktiga trenden sedan 2006 och tittar på hur många som arbetar i dag jämfört med 2006 ser man att det är väsentligt fler, oavsett om det är 230 000, 280 000 eller bara över 200 000. Tack vare det får vi in mer pengar till välfärden. Tack vare att den som arbetar, och kan arbeta, arbetar och betalar in skatt har vi också råd att använda sjukförsäkringen till den som verkligen behöver den. Det är viktigt: Var och en gör rätt för sig efter egen förmåga, så att vi har resurser för att hjälpa de människor som verkligen behöver det. Det är en grundpelare i svensk politik under 1900-talet. Det nya var egentligen att Socialdemokraterna inte klarade av omställningen till det nya samhället, så ni började massförtidspensionera människor i stället - fullt arbetsföra människor. Det största sveket i det var faktiskt mot den ni förtidspensionerade. Jag kommer ihåg Jan Edling, som skrev en förträfflig rapport - ni kommer ihåg LO-utredaren som sade upp sig i ilska över att han inte skulle få publicera rapporten där han till exempel hade jämfört Bollnäs och Söderhamn. Det är fyra fem mil emellan orterna och möjligtvis lite blåsigare vid kusten men annars väldigt likt. Det är bara det att i Söderhamn var man så otroligt mycket mer sjukskriven än man var i Bollnäs. Det var helt obegripliga skillnader, för det kan ju inte vara så att man fyra mil från en annan stad helt plötsligt skulle drabbas av massjukdom. Nej, det var i stället så att man där lade ned en fabrik som hette Emerson. Man löste arbetsmarknadsproblemen med att förtidspensionera väldigt många av dem som jobbade på Emerson. Det, herr talman, är det största sveket man kan göra.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 55 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! I svaret från finansministern får man veta att jobbskatteavdraget leder till ökad sysselsättning. Det finns inga belägg för det. Vi kan ju se att arbetslösheten har ökat under de här åren. För varje jobbskatteavdrag ser man att det bara fortsätter; det är allt fler som har blivit arbetslösa. Ministern säger också i svaret att det med färre sjuka och arbetslösa, alltså färre som får ersättning, blir mer pengar över till annat. Men problemet är att det inte har blivit färre arbetslösa och inte heller färre sjuka. Vi har sett väldigt många sjuka som har blivit utförsäkrade. Den enda skillnaden för dem är att de får ännu sämre ekonomi - det är nämligen en myt att det skulle vara lönsamt att leva på a-kassa eller sjukförsäkring. Det som händer är att de blir fattigare, och dessutom känner sig många misstrodda. De är fortfarande sjuka - de har läkarintyg på att de är så sjuka att de inte kan arbeta - men ersättningen har dragits in. Nu har det dessutom visat sig att det är många som återkommer i systemet. De blir utförsäkrade men kommer sedan in i sjukförsäkringen igen. Som systemet ser ut i dag finns det nämligen en gräns för hur länge man får vara i sjukförsäkringen. Då tvingas man söka jobb med jämna mellanrum, oavsett hur sjuk man är, och så får man ansöka om att kvalificera sig för att få vara sjukskriven igen. Då kan vi se att en del som fortfarande är sjuka slås ut i processen, men det finns också en del som kommer tillbaka. Det visar dock att vi fortfarande har ett stort problem med sjuka människor i Sverige. Vi kan se bara på senare tid att det har skett en ökning. Trots att det är så svårt enligt systemet att få vara sjukskriven sker det en ökning nu. Vi kan se framför allt psykiska diagnoser bland unga människor, inte minst kvinnor, som nu ökar. Vi har alltså fortfarande ett jättestort problem när det gäller sjuka och arbetslösa i Sverige, och det har till och med förvärrats. Här borde regeringen komma med nya åtgärder, för dem man hittills har tagit till har uppenbarligen inte fungerat. Det är framför allt sänkta ersättningar och jobbskatteavdrag man har hänvisat till. Huvudproblemet är dock att de arbetslösa inte får jobb. Väldigt många vill ha jobb - det är den högsta drömmen i livet - men det får inte det. Om man då tittar på de åtgärder Arbetsförmedlingen enligt regeringens regelverk har att ta till ser man att de inte har fungerat. Fas 3 är den största arbetsgivaren i Sverige i dag, och det är väldigt få som går från fas 3 till utbildning och jobb. Reformen är också väldigt kostsam, eftersom vi betalar 5 000 kronor per arbetslös till den arbetsgivare som tar emot en fas 3:are - medan fas 3:aren lever på väldigt låg ersättning. Frågan är alltså om man använder resurserna effektivt. Det här känns som ett stort slöseri med skattemedel, som dessutom är väldigt förnedrande för dem som är i fas 3. Väldigt många mår dåligt av det här. Det är dessutom så att Arbetsförmedlingen har skickat tillbaka 20 miljarder de senaste fem åren. Det är alltså pengar Arbetsförmedlingen har fått för att använda till att hjälpa de arbetslösa att få arbete, men regelverket är så fyrkantigt att pengarna inte har gått att använda. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att vi med den höga arbetslöshet vi har inte kan använda resurserna till att öka chanserna att få jobb.
Ulf Berg (M)
Anf. 56 Ulf Berg (M)
Herr talman! Jag hade tänkt försöka hålla mig borta från den här debatten, men när jag fick höra att det inte finns några bevis för att jobbskatteavdraget ger nya jobb måste jag faktiskt påtala att det finns flera som har utvärderat det. Sedan kan man diskutera om det är ett antal tio tusen över hundra tusen eller om det är runt hundra tusen nya jobb man har fått tack vare jobbskatteavdraget. Det här är dock en otroligt intressant fråga om man bryr sig om dem som står utanför arbetsmarknaden, alltså om man tycker att förtidspensionering är en lösning. Jag tycker inte det. Det finns forskning som mycket klart visar att vi har en överdödlighet. Det är inte så konstigt om ingen bryr sig om en och ingen frågar efter en. Jag har träffat människor hemma i Avesta som säger: Jag går på Coop och handlar tio minuter före stängningsdags, för då kanske jag slipper möta någon. Jag orkar nämligen inte det. Jag har dock träffat dem som har fått jobb tack vare olika resurser. Ta Finsam, som fanns innan Alliansen kom. Jag var kommunalråd i Avesta under mandatperioden 2002-2006 då Finsam infördes, och där jobbade vi med människor som hade stått utanför arbetsmarknaden i upp till tio år. Att se glädjen i deras ögon när de har ett jobb att gå till där de känner sig behövda och blir sedda är en av de viktigaste drivkrafterna för oss politiker. Vi ska verkligen slåss för dem som står utanför arbetsmarknaden. Man kan göra det ganska enkelt för sig genom att på olika sätt påstå att vi med skattesänkningar och annat jobbar emot, men det är precis tvärtom. Jag tror att vi måste bli ännu bättre på det här. Statistiken eller rättare sagt forskningen är ganska tydlig: Om jag har ett jobb där jag varken tycker om arbetsgivaren eller jobbet blir jag förr eller senare sjukskriven. Blir jag då sjukskriven i över tre månader vet vi att risken att hamna i bestående utanförskap är otroligt hög. Det här måste vi naturligtvis jobba hårt med. Någonting väldigt positivt är det som visas av den statistik som Lars Beckman berörde i ett tidigare inlägg, att långtidsarbetslösheten sjunker. Sedan har vi en match att ta med dem som inte är födda i vårt land. Där ser vi att arbetslöshet fortfarande ligger relativt högt. Samtidigt visar statistiken tydligt att det verkligen har varit en framgångssaga med de nya jobben, som i mycket stor utsträckning har gått till dem som haft lite svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Om man nu tror på forskningen, vilket jag gör i det här fallet, tror jag att vi måste få ett nytt synsätt när det gäller trivsel på jobbet. Både arbetsgivare, fack och andra ska coacha mig, om jag inte trivs på jobbet, till nya arbeten där jag trivs så att när jag vaknar på måndag morgon tycker jag att det är jättekul att gå till jobbet i stället för att vakna på måndag morgon och fundera: Kan jag hitta på en ursäkt för att inte gå dit i dag? Man behöver inte vara raketforskare för att komma till den slutsatsen att om jag tycker att det är kul att gå till jobbet mår jag mycket bättre. Här tror jag att vi har en tradition i det här landet att man ska vara en stannande. Man får en guldklocka om man har varit 35-40 år på samma företag. Det är inte säkert att det är det allra bästa alla gånger. Man kanske ska prova lite nytt. Det är en intressant diskussion, men att jobba stenhårt mot utanförskap hoppas jag att vi kan hjälpas åt med.
Anders Borg (M)
Anf. 57 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Det är en central utmaning för våra moderna europeiska välfärdsstater att klara av att kombinera full sysselsättning med trygghet och välfärd för medborgarna. Det är en komplicerad fråga som alla Europas regeringar brottas med. I Sverige har vi försökt hantera det genom att vidta en lång rad åtgärder som ska både föra oss mot full sysselsättning och bevara en god trygghet för medborgarna. Vi har valt att även under krisen föra en expansiv politik och möta en dålig utveckling med förstärkningar för hushållen, som bidrar till att vi får fler i sysselsättning. EU-kommissionen, OECD, IMF och andra rekommenderar länder att sänka marginalskatterna för framför allt låg- och medelinkomsttagare. Sverige har gjort det genom ett jobbskatteavdrag som ger betydande lättnader för just dessa grupper. Det är en stor utmaning att inte ha för höga kostnader för företagen att anställa, regelbörda, skatter och annat. Då är det viktigt med ett attraktivt företagsklimat som gör att man vill investera och utveckla produkter i landet. Det har varit viktigt att till exempel sänka arbetsgivaravgifter för vissa grupper och därigenom lätta på bördan och säkra att vi får bättre villkor. Det är också viktigt att vi har stöd för dem som hamnar utanför arbetsmarknaden. Där är Sverige på många sätt en förebild tillsammans med de andra nordiska länderna. Vi lägger betydligt större resurser på aktiva åtgärder, både i termer av praktik för dem som inte har ett jobb och olika typer av anställningsstöd för att säkra att man ska kunna prova på och i termer av resurser för utbildning. Till det kommer att vi även under krisen har kunnat förbättra trygghet genom framför allt satsningar på kärnan i de offentliga välfärdssystemen - utbildning, hälsovård och sjukvård. Det här ger samlat en politik där man försöker väga av sammanhållning och trygghet och samtidigt klarar av full sysselsättning och drivkrafter för att arbeta. Det är den grundläggande utgångspunkten. Det är på det sättet vi utvecklar en modern välfärdsstat, en välfärdsstat som både ger tydliga vägar in på arbetsmarknaden och ger villkor och regler som gör att företag vill anställa och samtidigt säkrar att vi har resurser för den gemensamma välfärden. Det är bara om vi klarar tillväxten och jobben som vi långsiktigt kan klara av att finansiera en högkvalitativ välfärdsservice. Det är nyckeln och utgångspunkten i vår ekonomiska politik. Ytterst ska vi klara välfärd och sammanhållning för alla medborgare genom att upprätthålla en arbetslinje som gör att många människor arbetar. Det är nyckeln i den politik som regeringen för. Den har skyddat och värnat Sverige under dessa svåra år.
Jasenko Omanovic (S)
Anf. 58 Jasenko Omanovic (S)
Herr talman! Det är intressant att när jag skriver en interpellation till finansministern som handlar om sociala avgifter kommer det upp ett antal moderater som pratar om utanförskap. Det jag lyfter i frågan, herr talman, är att finansministern har tagit 100 miljarder från löntagare och lagt in i sin skattkista. Sociala avgifter betalas ju bara av dem - nu kan de moderater lyssna som varit med i debatten - som arbetar. Man måste alltså vara löntagare för att betala sociala avgifter. Det är lagstadgat här i kammaren. Det intressanta är: Vad har utanförskapet med sociala avgifter att göra? Det finns ett samband, det håller jag med om. Om man som löntagare råkar tappa sin arbetsförmåga hamnar man i ert utanförskap. Det håller jag med om. Då blir man straffad för att man inte längre har en arbetsförmåga. Det kan intygas av de 70 000 utförsäkrade som har slängts ut. De har kanske, som socialförsäkringsministern säger, socialbidrag. Det kan vara så att man har den räddningen, herr talman. Man pratar om att det ska löna sig att arbeta. Löntagarna betalar det som finansministern pratar om. Det är ett avtalat utrymme som löntagare har avstått ifrån i en överenskommelse. Löntagare har avstått från ett visst löneutrymme för att betala in i sina försäkringar. Så kommer finansministern och plockar 100 miljarder från dessa försäkringar. Det är där grundproblemet ligger. Ni skapar utanförskap med det genom att tvinga 30 000 människor in i fas 3. Jag har tidigare deklarerat vad jag tycker om fas 3 och vad den påminner mig om. Finansministern vet att jag tycker att det liknar systemet för hur en del kommuniststater har löst sina strukturella arbetslöshetsproblem. Det har jag upplyst finansministern om tidigare. Problemet i dag är: Vilka satsningar har man gjort på utbildningsväsendet? Vad har man gjort? Högskoleplatserna har minskat i antal, komvuxplatserna har minskat och arbetsmarknadsplatser har också minskat i antal. Vad har man gjort för satsning? Var är den satsningen? Den finns i Anders Borgs skattkista, 100 miljarder. Där gömmer den sig. Det är färre som går högskoleutbildning och som får chansen. Det är färre som får komvuxplats, och det är färre som får utbildning. Arbetslösheten är på 8 procent, och långtidsarbetslösheten är högre än tidigare. Dessutom har vi en grupp som vi inte har haft tidigare, och det är de utförsäkrade. Det är människor som har förlorat sin arbetsförmåga men som har betalat den här sociala avgiften och i dag finns utanför. De finns i det utanförskap som Moderaterna har skapat.
Lars Beckman (M)
Anf. 59 Lars Beckman (M)
Herr talman! Vi hade en intressant interpellationsdebatt före pausen. Det som man skulle vilja fråga Socialdemokraterna är: Är det rimligt att den som har en arbetsförmåga arbetar? Om detta är utgångspunkten är det viktigt att också föra en politik för jobb. De förslag som ni socialdemokrater har - avskaffat RUT-avdrag, minskat ROT-avdrag, en fördubbling av arbetsgivaravgifterna för unga, införande av kilometerskatt med 14 kronor per mil för tung trafik, avveckling av energi - är naturligtvis ett sabotage mot Alliansens arbetslinje. Det vore intressant att höra från Socialdemokraterna: Vill ni att människor som kan ska vara på arbetsmarknaden? Vilken politik har ni för att bidra till att det blir fler jobb i Sverige?
Hillevi Larsson (S)
Anf. 60 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Självklart är målet att alla människor som kan arbeta också ska göra det. Det är ju det som de allra flesta vill. Problemet i dag är att människor som skulle vilja inte kan arbeta. Det finns ett problem i utbildningssystemet som måste rättas till. Regeringen har skurit ned på utbildningsplatser samtidigt som företagen skriker efter arbetskraft. Det handlar inte om vilka jobb som helst, utan det är specifika jobb. Det finns ett rekryteringsgap som innebär att var femte gång som en arbetsgivare söker folk hittar han eller hon inte personal med rätt kompetens. Den naturliga lösningen borde vara att hjälpa företagen med den uppgiften, och då handlar det om utbildning. På Arbetsförmedlingen borde man ju kunna leta upp regelverket för vilka utbildningar som man kan erbjuda arbetslösa. I dag kan Arbetsförmedlingen inte ens hjälpa till när arbetslösa saknar fullständig grundskole- eller gymnasieutbildning, trots att man vet att risken för arbetslöshet är mycket högre om man inte har grundskole- och gymnasiekompetens. På högskolenivå har regeringen skurit ned på antalet utbildningsplatser, trots att de studenter som avslutar sin utbildning har mycket goda chanser att få jobb. Det gäller inte minst bristyrkesutbildningar som borde utökas, men det kan inte högskolorna göra på grund av nedskärningarna. Detta gäller också vanliga utbildningar inom ett brett fält. I princip alla som går utbildningar har mycket stor chans att få jobb. Det borde regeringen satsa på för att sluta rekryteringsgapet och se till att folk får jobb.
Ulf Berg (M)
Anf. 61 Ulf Berg (M)
Herr talman! Jag funderar lite över den andra delen i interpellationen om den allmänna löneavgiften. Den har ju ändrats. År 2010 låg den på 6,03 procent, och under följande år har den legat på 9,23, 9,21 och 9,88 procent. Då är min fråga: Hur ska man sköta det här i praktiken? Löneavgiften är ju en regulator. På sätt och vis är det bra att löneavgiften är hög, för då har vi lyckats att pressa ned kostnaderna för sjukskrivningar och liknande. Kommer vi tillbaka till den situation som rådde 2006 blir också löneavgiften - regulatorn - betydligt lägre. Det är klart att man i förlängningen kan se den som en del av löneutrymmet. Men hur har man tänkt att detta ska fungera i praktiken? Det kommer det inte att göra. Forskningen visar också att om man vill skapa nya jobb så är jobbskatteavdraget mycket bättre än att gå in och röra löneavgiften. Det här är intressant, för det är ju ändå en dold skatt som inte syns. Det vore kanske bra om den syntes på alla löntagares lönebesked, så att de blir medvetna om att ju fler som är sjuka, desto dyrare blir försäkringssystemet. Det finns en doktor hemma i Avesta kommun som har sagt det normalt sett är 3-4 procent som utgör fabrikationsfel på människan. Ungefär så hög är frånvaron, men i genomsnitt inte mer.
Anders Borg (M)
Anf. 62 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! Sverige är ju en väl utbyggd välfärdsstat. Det ger oss goda möjligheter att ge trygghet för människor och omfördela över livet och stötta alla i samhället så att de får en god och likvärdig chans att skaffa sig en utbildning och bygga sig ett liv. Vi har också resurser och möjligheter att stötta dem som har sämre förutsättningar. Vill man ha ett sådant samhälle måste man ta in relativt omfattande skatteintäkter. I Sverige har skattesystemet vilat på rätt höga inkomstskatter. Vi betalar ganska mycket skatt på bolagsvinster och kapitalvinster. Vi har en relativt hög moms. Vi har haft relativt höga arbetsgivaravgifter och tämligen höga miljöskatter. Skatterna är alltså höga på de flesta områden. Under den socialdemokratiska perioden sänktes inkomstskatterna med 70 miljarder - eller om det var 75 miljarder - via kompensation för egenavgifterna. Man tog också bort arvs- och gåvoskatten. Man började alltså strukturera om skattesystemet. Vi har gått vidare i samma riktning. Skatten för låg- och medelinkomsttagare är väsentligt lägre i dag. Vi har tagit bort förmögenhetsskatten och sänkt bolagsskatten. Vi har infört ett antal olika lättnader som gör att vi beskattar vinster, investeringar och företag mindre i dag. Samtidigt har vi kunnat bevara en väldigt omfattande välfärdsstat. Vi har fortfarande bland de högsta sociala utgifterna av industriländerna. Vi satsar mer på utbildning än de flesta jämförbara länder. Vi har ökat resurserna till vård och omsorg. Och det är fler som i dag läser vid högskolan än tidigare. Det beror på att vi har ett antal tunga skattebaser som ger stora skatteintäkter och som är bevarade. Det handlar om sociala avgifter som är en av de största skattebaserna. Det handlar också om momsen som är en av de största och mest centrala skattebaserna. Vad är poängen med detta? Jo, vi har lättat beskattningen på de områden som har störst samhällsekonomiska kostnader. Vi vet från den omfattande forskningen att bolagsskatt, skatt på kapitalvinster och inkomstskatter framför allt för låg- och medelinkomsttagare har stora negativa effekter på ekonomins funktionssätt. Det har OECD och andra organisationer vid upprepade tillfällen undersökt. Vår inriktning är alltså att bredda och behålla skattebaser som är mindre skadliga för ekonomin - som sociala avgifter och moms - och samtidigt lätta på de skatter som har störst negativ effekt på vår kapitalstock och på hur många som vill arbeta. Det är en väldigt klok och logisk politik. Sverige är ett land som står inför stora utmaningar i termer av demografi och ökade krav på kvalitet i vård och omsorg. Vi har förmodligen bland världens bästa omsorg, men det finns alltid växande krav på en ännu bättre omsorg. Samtidigt lever vi i en alltmer brutal internationell konkurrens, och det finns ingenting som tyder på att den kommer att avta, tvärtom. Vad ska man då göra? Den enda lösningen på ekvationen att klara tillväxtutgifter, konkurrenskraft och arbetslinjen är att så många som möjligt är på arbetsmarknaden och jobbar. Sverige har både under krisen och tidigare varit mer framgångsrikt med att säkra att ha människor på arbetsmarknaden. Vi gör breda satsningar i termer av välfärd på skola och för att människor ska ha en trygghet och också för att stötta dem som har sämre förutsättningar. Det är få länder som lägger så stora resurser på arbetsförmedling, på praktikplatser, på lönesubventioner, på utbildningar och på direkt subventionerade jobb för att aktivera människor. Den här samlade politiken har som mål att upprätthålla full sysselsättning och säkra en konkurrenskraftig ekonomi där vi klarar både tillväxt och sammanhållning. Det har vi lyckats framgångsrikt med.
Jasenko Omanovic (S)
Anf. 63 Jasenko Omanovic (S)
Herr talman! Nu får vi höra här av finansministern att vi har en grym internationell konkurrens och att vi därför ska vara grymma mot dem som är sjuka. Jag får inte ihop ekvationen, herr talman, att bara för att vi har en grym internationell konkurrens ska vi ta 100 miljarder från löntagarna. Det har finansministern gjort. Och till vem har han gett dem? Jo, han har gett 25 miljarder till de 10 procent av befolkningen som är rikast. Då är vi inte grymma längre - eller? Jag förstår inte riktigt vad finansminister vill. Kvar står ju att 100 miljarder har gått från försäkringar till skatter. Och vad jag förstår av det sista inlägget är det väldigt bra för svensk ekonomi att vi har flyttat pengar från försäkringar till skatter. Vi har sjukskrivningar som ökar, och sjukförsäkringsavgiften som ska täcka det är minskad för nästa år. Prognosen är att minska den avgiften, samtidigt som utgifterna ökar. Arbetsmiljöverket, som ska jobba förebyggande och för att motverka sjukskrivningar, får minskade resurser. På alla fronter är det minskade resurser till det som ska gynna löntagare. Finansministern har med denna flytt av 100 miljarder ökat inkomstskatten för löntagare med 5,5 procent, för det är under hans tid man har höjt den allmänna löneavgiften.
Anders Borg (M)
Anf. 64 Finansminister Anders Borg (M)
Herr talman! I Sverige har vi funnit en unikt bra samhällsmodell för att skapa förutsättningar för både trygghet och utveckling samtidigt. Vi hade en lång period då vi halkade efter i tillväxttakt därför att vi hade makroekonomiska obalanser, därför att vi överbeskattade människor och företag. Vi hade en genomreglerad ekonomi som kom till vägs ände. Sedan har vi de senaste 20 åren gradvis förskjutit vår samhällsekonomi så att vi har förstärkt incitamenten att arbeta och så att vi har säkrat att det är mer lönsamt att driva företag. Samtidigt har vi upprätthållit god ordning i våra offentliga välfärdssystem och offentliga finanser. Det har lagt grunden till att vi har mer av sammanhållning, vi har färre som lever på låg materiell standard och vi har en bättre fungerande samhällsekonomi än de allra flesta andra länder. De länder som har lyckats relativt väl, som Sverige, är de som påminner om oss och som har fört en likartad politik. Det är länder som Tyskland, Finland, Danmark, Nederländerna och Österrike, där man har en väl fungerande arbetsmarknad i kombination med en allt större inriktning på att säkra arbetslinjen och hålla ordning på att människor måste arbeta. Då måste man sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Då måste man skapa ordning och reda i transfereringssystemen så att man inte skapar fattigdomsfällor, inaktivitetsfällor och arbetslöshetsfällor. Det är precis det den här regeringen har arbetat med, och vi har därigenom säkrat fler människor på arbetsmarknaden, bättre tillväxtsiffror, stigande skatteintäkter och möjlighet att också under krisen fortsätta att tillföra välfärden pengar. Det är den grundläggande inriktningen på en politik som klarar både full sysselsättning och trygghet för människor. Där har vi varit mer framgångsrika än de allra flesta länder i Europa.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.