Skandinavisk språkförståelse
Interpellation 2025/26:42 av Runar Filper (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2025-10-02
- Överlämnad
- 2025-10-03
- Anmäld
- 2025-10-14
- Svarsdatum
- 2025-10-23
- Besvarad
- 2025-10-23
- Sista svarsdatum
- 2025-10-24
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Vi skandinaver har genom historien fram till nu kunnat prata med varandra på våra respektive språk. Om det varit svårt att förstå har vi artikulerat tydligt, lagt om lite till mottagarens nivå och talat långsammare.
Detta har varit gängse över de svensk-norsk-danska gränserna och har tidigare aldrig ersatts av engelska, som dessutom har långtifrån samma språkuppbyggnad som de skandinaviska språken.
Dagens unga generation övergår till engelska vid samtal med danskar och i vissa fall även med norrmän.
Den skandinaviska språkförståelsen har varit ganska unik eftersom det är tre olika språk där vi ändå kunnat förstå varandra. Men den ömsesidiga nordiska språkförståelsen har tyvärr blivit allt sämre, och något grundläggande är på väg att gå förlorat - våra gemensamma band till historien och våra språkliga rötter.
Min fråga till kulturminister Parisa Liljestrand blir därför följande:
Ser ministern utifrån ovanstående att hon och regeringen bör verka för att stärka den skandinaviska språkförståelsen?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:42
Webb-tv: Skandinavisk språkförståelse
Dokument från debatten
- Torsdag den 23 oktober 2025Kammarens föredragningslistor 2025/26:24
- Protokoll 2025/26:24 Torsdagen den 23 oktoberProtokoll 2025/26:24 Svar på interpellation 2025/26:42 om skandinavisk språkförståelse
Protokoll från debatten
Anf. 1 Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm (L)
Herr talman! Runar Filper har frågat kulturministern om hon och regeringen bör verka för att stärka den skandinaviska språkförståelsen.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Under Sveriges ordförandeskap i Nordiska ministerrådet förra året skrev jag och mina nordiska kollegor under en ny nordisk språkdeklaration som syftar till att främja en starkare språklig sammanhållning i Norden.
Den nya deklarationen tar, liksom den tidigare nordiska språkdeklarationen, upp betydelsen av språk för individer, kultur och samhälle och betydelsen av den nordiska språkgemenskapen för vårt samarbete och för vår nordiska identitet. Där beaktas också samhällsutvecklingen och de utmaningar som bland annat digitalisering och internationalisering medför på området.
I den nya deklarationen betonas vikten av alla nordiska språk – från de skandinaviska språken danska, norska och svenska till finska, isländska, samiska, färöiska och grönländska. Dessutom anges att teckenspråk, nya modersmål och ett antal minoriteters språk som talats under lång tid i Norden har en särställning.
Språkdeklarationen anger att alla nordbor ska kunna förstå, läsa och skriva det eller de språk som fungerar som samhällsbärande i det område där de bor, till exempel svenska i Sverige, kunna kommunicera på minst ett skandinaviskt språk – svenska, norska eller danska – och ha kunskaper om de andra skandinaviska språken så att de kan ta del av den nordiska språkgemenskapen.
Med den nya deklarationen är grunden lagd för en övergripande, samlad, långsiktig och effektiv språkpolitik med fortsatt samhällsbärande, starka och levande nordiska språk. Det är viktigt för att stärka demokrati och delaktighet och för att fortsätta utvecklingen av en gemensam nordisk identitet.
Anf. 2 Runar Filper (SD)
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.
Vi ska prata lite skandinavisk språkförståelse här. Det som gör danskan svårare än norskan för oss svenskar är inte språket i sig, eftersom skriftspråket är väldigt likt norskan. Att läsa norska, brukar danskarna säga, är som att läsa danska med stavfel lite här och där. I stället är det själva uttalet som vi många gånger tycker är väldigt svårt.
Enligt den svenska läroplanen ska alla elever få undervisning i nordiska språk. Men skolundervisningen i nordiska språk måste stå högre upp på agendan och ges än mer utrymme i läroplanen.
Det finns bra undervisningsmaterial på de nordiska språken för att ge yngre generationer bättre förståelse mellan de skandinaviska grannspråken norska, danska och svenska i en tid då språkförbistring snart övertrumfar förståelsen. Undervisningens elementära syfte i de nordiska språken bör inte i första hand vara att lära sig prata norska eller danska, såklart, utan att lära sig förstå och kommunicera med personer som talar och skriver på ett annat nordiskt språk.
Språkförståelse och att kommunicera mellan språken borde tas in i svenskundervisningen för att eleverna ska lära sig identifiera likheter och skillnader mellan grannspråken i tal och skrift och kunna ha utbyten med elever från andra nordiska länder. Kanske är det detta den nya nordiska språkdeklarationen syftar till – att främja en starkare språklig sammanhållning i Norden, som ministern anger i sitt interpellationssvar.
Att vårda sitt språk är att uppskatta fädernas tungomål eller, om man så vill, sitt modersmål. Det svenska språkets status har tyvärr blivit alltmer eftersatt. Norskan och danskan har som sagt mycket gemensamt med svenskan och kan i mycket hög grad förstås av svenskar eftersom de skandinaviska språken tillhör den nordgermanska, nordiska, språkgruppen dit också isländska och färöiska hör.
Hur mycket norska man förstår beror helt på varifrån i Norge talaren kommer och även på varifrån i Sverige man själv kommer. Vi värmlänningar har nog mycket lättare att förstå norskan än vad man kanske har i andra delar av landet, eftersom vi bor nära gränsen och har väldigt mycket utbyte med Norge. Dessutom liknar norsk språkmelodi och norska ord och uttryck i många sammanhang värmländskan.
Förvanskar vi vårt eget språk mister vi kontakten med vårt språkliga arv och vårt ursprung. Språk är ju identitet och tillhörighet.
Engelskan gör ett mycket stort intrång i svenskan. Det ser vi inte minst på anglifieringen av det svenska språket. Det kommer in väldigt många engelska ord och uttryck. Det går jättefort. 20 år bakåt i tiden var inte alls lika mycket i svenska språket påverkat som i dag. Det finns nu meningar som har fler engelska än svenska ord. Också universitetslitteratur blir i allt större utsträckning engelskspråkig, och vissa kurser saknar helt svensk litteratur.
Det kan inte vara meningen att svenskspråkiga studenter i Sverige ska behöva tillgodogöra sig utbildning i sitt hemland på ett språk som inte är det egna modersmålet. Det är märkligt. Jag tycker att vi borde stärka det svenska språkets ställning på universitet och högskolor och är intresserad av att höra vad ministern säger om den saken.
Anf. 3 Pia Trollehjelm (SD)
Herr talman! Jag vill börja med att instämma i interpellanten Runar Filpers resonemang om vikten av att värna skandinavisk språkförståelse. Jag tror också att det är viktigt.
Jag föddes i Helsingborg, där Danmark ligger bara några minuter bort över Sundet. Som skåning hade vi danskan som en naturlig del av vår vardag.
När jag som barn var hos min farmor var det tradition att vi turade, alltså tog färjan över till Helsingör för att handla eller äta is med piskefløde. Det var på många sätt ett levande utbyte mellan två mycket nära och samspelande kulturer, vilket i stora drag lever vidare i dag. Men språkförståelsen håller på att gå förlorad.
Att bo på Skånes västkust innebar också att vi hade tillgång till dansk tv via de analoga marksändningarna. Att växla mellan danska och svenska kanaler var helt naturligt eftersom det på den tiden inte fanns så många andra kanaler att titta på. Förståelsen för danskan kom därför av sig själv. Jag kunde inte prata danska, mer än möjligen några danska ord, men vi förstod varandra.
Det var kanske till och med så att danskarna förstod rikssvenskan lite bättre än skånskan eftersom de självklart hade det motsatta förhållandet att de tittade på svensk tv.
När marksändningarna ersattes av digitala sändningar för drygt 15 år sedan försvann en mycket viktig del i och med att de danska kanalerna försvann från våra antenner. Det kan låta som en liten teknisk detalj, men i praktiken bröts ett språkband över Sundet.
I stället för att höra danska röster dagligen började många – särskilt den yngre generationen, som också Filper talade om – att mötas av engelska.
Jag tror kanske inte att man då förstod att ett tekniskt skifte skulle få så stora effekter på vårt språk och påverka vår språkliga gemenskap så mycket som det gjorde. Det handlar i grunden om ett språk som är en del av skåningarnas identitet.
I Skåne har vi inte bara haft den naturliga kontakten med Danmark utan också ett eget språk och ett eget kulturarv, som står mycket nära det danska. Skånskan bär tydliga spår av det – i ord, uttal och uttryckssätt.
Herr talman! Jag möter ofta skåningar som tycker att skånskan borde erkännas som ett minoritetsspråk i Sverige. Oavsett hur man ser på den frågan är det viktigt att nämna hur starkt våra skandinaviska språk, kulturer och vår gemensamma historia hänger ihop och hur lätt det är att tappa bort en så levande del av vårt arv om man inte vårdar det.
Herr talman! Språket är en del av vår bildningstradition, något som skolan, universiteten och hela utbildningsväsendet är med och bär upp.
Hur ser ministern på möjligheten att erkänna skånskan som ett minoritetsspråk i Sverige? Vilka effekter skulle ett sådant erkännande kunna få i skolväsendet när det gäller att stärka den skånsk-danska och i förlängningen även den skandinaviska språkförståelsen?
Anf. 4 Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm (L)
Herr talman! Det här är en otroligt intressant fråga. Den är inte bara politisk. Den kanske inte ens främst är politisk, för det handlar om hur hela samhället utvecklas och om hur språken hela tiden utvecklas. Men det är klart att vi har någonting väldigt värdefullt i Norden i våra språk. De är väldigt lika varandra. Det gör att vi förstår varandra på ett annat sätt än vad man gör i många andra grannländer runt om i världen. Jag tycker att det är otroligt viktigt att slå vakt om detta.
Själv kommer jag ihåg hur jag som liten var avundsjuk på släktingar i Skåne som hade ytterligare tv-kanaler. När vi i Sverige bara hade två stycken kunde de som bodde i Skåne titta på fler kanaler på tv. Det var någonting som var eftersträvansvärt.
Nu har den tekniska utvecklingen gått förbi oss i det avseendet. Men det är fortfarande så, tror jag, att en viktig del i detta är att de nordiska länderna inte dubbar sina tv-program. Det är otroligt viktigt att det är textat, för det gör att man kan lyssna och läsa samtidigt och därmed få en viss förståelse.
Den deklaration som jag nämnde i interpellationssvaret är en ny språkdeklaration som syftar till att ytterligare modernisera den gamla språkdeklarationen. Det händer som sagt var väldigt mycket. Men syftet är att vi även fortsättningsvis ska kunna förstå varandra i de nordiska länderna. Därför är skolans roll viktig. Det handlar om att även fortsättningsvis ha läroplaner, kursplaner och så vidare som poängterar behovet av att man lär sig en del danska och norska, framför allt, och att man får insikter inte bara i språket utan också i vårt gemensamma kulturarv.
Vi har också viktiga utbytesprogram inom ramen för Nordplus, där ungdomar från de skandinaviska och nordiska länderna kan resa och utbilda sig över gränserna. I det samarbetet ingår också de baltiska länderna. Det är såklart viktigt att påpeka.
Skolverket har tagit fram stödmaterial för att lärare ska arbeta med den här frågan i sin undervisning. Det är alltså ingen stor skillnad mot hur det har varit. Sedan är det klart att det är ett nationellt ansvar att följa upp hur man följer den nya språkdeklarationen.
Huruvida skånskan ska vara ett eget språk eller inte har varken jag eller regeringen någon synpunkt på, faktiskt. Det är väl en fråga som man får driva i andra sammanhang, tänker jag.
Anf. 5 Runar Filper (SD)
Herr talman! Tack för svaret, minister Edholm!
Jag har följt den riksbekanta författaren Björn Ranelid i en del debattartiklar. Han förfasar sig över det svenska språkets förfall. Han menar att många älskar att föra in engelska ord när det är helt onödigt och inte tillför det svenska språket någonting av skönhet, betydelse eller kreativitet. Varför säger man till exempel att det är fine när det är klokare att säga att det är bra, fint eller utmärkt? Det finns hur många exempel som helst. Det kom jag också in på förut.
Den folkkära sportjournalisten Jacob Hård, som vi säkert alla vet vem det är, är en annan kändis som kritiserat engelskans intrång. Han menar att vi inte får glömma bort vårt eget språk. Man ska inte behöva känna sig exkluderad i sitt eget land. Han skrev: I vilket annat land skrotar man modersmålet och låter den allsmäktiga engelskan ta över? Han sa vidare: För det första exkluderas människor som inte är bekväma med engelska. Jag tänker framför allt på den äldre generationen.
Han gillar inte att vi släpper vårt språk helt enkelt.
Många tycker att det är hippt med engelska. Därför pratar de många gånger engelska i stället för svenska och tar för givet att alla är bekväma med det. Men så får vi inte tänka, för det är hur många som helst som inte är bekväma med engelska och som inte ens kan engelska. Det är såklart en generationsfråga, men det är även många yngre som inte kan engelska.
Det är till exempel lite retsamt när det i tv kommer en kommentar på engelska och den inte är textad. Man tar för givet att man inte behöver texta för att folk förstår. Men det gör inte folk i gemen – långtifrån.
Hur ser ministern på skolans roll här? Hur vårdas egentligen svenskan där?
Vårt svenska språk är en omistlig del av vårt gemensamma kulturarv, som jag sa. Vi måste därför bevara det för efterkommande generationer.
Relationen mellan svenska och norska är i stort sett kvar vid det gamla. Vi talar svenska med våra norska grannar, och de svarar oss på norska. Det fungerar rätt bra. Vi kan ibland behöva dra ned på taltempot och öka tydligheten i artikulationen, som det heter. Men så gör vi alltid när vi pratar med någon som inte har svenska som modersmål.
Ungefär på samma sätt var det i samtal mellan svenskar och danskar för bara någon generation sedan – ja, det är inte alls länge sedan. Visserligen tyckte de flesta av oss att norska var mycket enklare än danska, men det fungerade ändå rätt hyfsat när vi höll fast vid våra respektive modersmål i samtalen.
Så är det inte längre, och det har delvis med ålder att göra. Den äldre generationen går in i en dansk butik och talar svenska. De yngre väljer engelska. De äldre får svar och följdfrågor på danska. De yngre får svar på engelska. Detta avsteg från skandinaviskan förekom inte för 50 år sedan – eller mindre tid än så. På 80-talet och 90-talet pratade de flesta inte engelska med danskar. Men nu faller språkvalet mer och mer på engelska hos framför allt den yngre generationen.
Vilket ansvar har skolan här, eller är det helt enkelt omöjligt att stoppa denna utveckling i de sociala mediernas tidevarv? Det var ytterligare en liten fråga till ministern.
Anf. 6 Pia Trollehjelm (SD)
Herr talman! Jag tackar ministern för ett bra svar.
För mig som är skåning handlar detta ytterst om att bevara ett levande språklandskap, där skånskan får vara den bro till danskan som den alltid har varit, och där svenska, norska och danska fortfarande kan förstås utan att vi behöver ta en omväg via engelskan.
Språk är inte bara ord utan så mycket mer. Det är kultur, historia och identitet. Språket är själva nerven i vår gemenskap. Att tappa bort den naturliga språkförståelsen mellan oss innebär att vi riskerar att tappa något av vår egen identitet som nordbor.
Jag hoppas därför att ministern tar fasta på det här samtalet som en påminnelse om att språkförståelse också är samhällsförståelse och att den förståelsen börjar när vi hör varandras språk varje dag.
Anf. 7 Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm (L)
Herr talman! Att värna det svenska språket och kunskaperna i de andra nordiska språken är vi helt eniga om är otroligt viktigt. Svenska språket är ett litet språk sett till antalet som talar det, och danska och norska är ännu mindre språk. Det är viktigt att behärska sitt eget modersmål och att behärska eller åtminstone förstå norska och danska. Det är också viktigt att unga människor får titta lite på isländskan, som är en del av vårt urspråk från början.
När det gäller skolans roll finns läroplaner och kursplaner som tydligt talar om vad som ska läras ut i det avseendet. Men jag skulle vilja poängtera en sak. Runar Filper glider över till svenska språkets ställning. Jag delar uppfattningen att svenska språket i mångt och mycket är hotat. Å andra sidan måste man också se att engelskan fungerar som ett sätt att kommunicera med människor i hela världen som vi annars inte skulle kunna kommunicera med. Sverige som ett internationaliserat land, ett av världens mest exportberoende länder, måste ha bra undervisning också i engelska språket.
De stora satsningar som regeringen och församlingen har ställt sig bakom handlar om läsningens betydelse i den svenska skolan. Vi satsar nu ungefär en halv miljard kronor varje år, bland annat en halv miljard till skönlitteratur i skolan. Den är i huvudsak svenskspråkig. Vidare går ungefär en halv miljard varje år till riktiga läromedel och faktaböcker. Det är en otrolig insats inte bara för att stärka läsningen i svensk skola utan den behövs också eftersom 20–25 procent av dem som lämnar grundskolan i Sverige inte kan läsa ordentligt. Böcker har en helt avgörande betydelse där. Det är också ett sätt att stärka det svenska språket och sprida svenskspråkig litteratur till alla våra barn och ungdomar.
Dessa två frågor hänger ihop. Läroplaner och kursplaner ska fokusera på unga människors rätt och krav på att lära sig en del om våra nordiska grannspråk, även kopplat till svenska språket och läsningen.
Anf. 8 Runar Filper (SD)
Herr talman! Jag tackar ånyo minister Edholm för svaren.
Vi hade i förrgår ett mycket bra seminarium i Andrakammarsalen om läsförståelse och läsfrämjande. Det är jätteviktigt, precis som ministern säger.
Jag tänkte annars komma in på fotboll. När Jon Dahl Tomasson tillträdde som svensk förbundskapten vägrade han att tala svenska eftersom han ville bli förstådd – trots att han tidigare när han tränade Malmö FF och tog två SM-guld under dessa två år talade skandinaviska med både spelare och journalister. Men nu skulle han inte prata danska eftersom han ville bli förstådd.
Här exkluderades en betydande del av den fotbollsintresserade svenska publiken, inte minst den äldre generationen. Precis som jag sa tidigare måste man lära sig att ge tusan i att ta för givet att folk kan engelska. Det kan de inte, vissa inte alls, vissa lite grann och vissa långtifrån obehindrat. Det är en generationsfråga.
Enligt flera danska medier, till exempel tidningen Bold – boll på danska – som handlar om fotboll och handboll, var det största misstaget som Jon Dahl Tomasson gjorde att tala engelska på presskonferenser och med journalister i övrigt. Han fjärmade sig från svenska folket. Han kunde ha vunnit enkla poänger hos svenska folket genom att prata skandinaviska. Artikulerad danska är lätt att förstå även för en svensk.
Men som jag har sagt tar sig engelskan alltmer in i den nordiska språkgemenskapen, och det är en förändring som har pågått under några decennier. Den allsmäktiga engelskan har blivit ett hot mot svenska språket, och det är viktigt att vi värnar vår identitet och våra nordiska band.
Vi ska fortsätta att tala svenska med norrmän, och vi måste finna vägen tillbaka till samtalet med danskarna efter gammalt mönster. Vi förstår varandra – det handlar om att vilja. Annars står vi där om någon generation och pratar engelska med norrmän. Den dagen har den skandinaviska språkförbistringen nått nya dimensioner.
Anf. 9 Gymnasie-, högskole- och forskningsminister Lotta Edholm (L)
Herr talman! Jag delar engagemanget för det svenska språket och för att det finns bra undervisning i skolan som gör det möjligt för våra barn och ungdomar att få en förståelse för våra grannländers språk och att förstå vad som sägs – även skriftligt.
Vad gäller engelska språket är det viktigt att skilja ut det som är engelskans påverkan på svenska språket, som jag tror att många upplever är ett problem, samtidigt som vi måste förstå att engelskan inte är något som kan förbjudas och att det handlar om att språket hela tiden utvecklas. Men det ska separeras från att vi svenskar bör vara skickliga på engelska. Det är ett uttalat mål för grundskolan att barn och ungdomar ska lära sig bra engelska. Det är otroligt viktigt för det samhälle vi lever i, för Sverige som en välståndsnation och ett industriland, att kunna tala bra engelska.
Dessa frågor hänger inte alltid ihop. Svenska språket har en särställning. Vidare finns en språklag som säger att svenska språket är det nationella språket i Sverige. Det är viktigt att poängtera. Jag tror att satsning på läsning och riktiga böcker är oerhört viktigt för att vi ska garantera det svenska språket.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.