Samordningsförbundens förutsättningar
Interpellation 2025/26:334 av Eva Lindh (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2026-02-12
- Överlämnad
- 2026-02-12
- Anmäld
- 2026-02-16
- Sista svarsdatum
- 2026-02-27
- Svarsdatum
- 2026-03-24
- Besvarad
- 2026-03-24
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Samordningsförbunden spelar en central roll i arbetet med att stödja personer som står långt från arbetsmarknaden. Genom samverkan mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, regioner och kommuner skapas samordnade insatser för individer som ofta har komplexa behov och som riskerar att hamna mellan myndigheters ansvarsområden. För många människor har denna samverkan varit avgörande för att de ska kunna närma sig arbete eller studier och därmed egen försörjning.
Samordningsförbunden är en av få strukturer som faktiskt fungerar för människor som hamnat mellan myndigheter, mellan regelverk och mellan stolar. De fungerar också som utvecklingsmiljöer för nya arbetssätt, där framgångsrika projekt kan tas vidare in i ordinarie verksamheter.
Under senare tid har det dock uppstått hinder som försvårar samordningsförbundens möjligheter att fortsätta verka och utvecklas. En tydlig brist är att verksamheterna inte längre är möjliga att följa upp samlat. Detta riskerar att försvaga en samverkansmodell som under lång tid visat goda resultat, inte minst för individer med sammansatta behov.
När samverkan försvåras drabbar det i första hand de personer som redan befinner sig i en utsatt situation. Det riskerar också att leda till ökade samhällskostnader när människor inte får det samordnade stöd de behöver för att komma vidare mot arbete och egen försörjning.
Behovet av denna samordning är stort och växande. Arbetslösheten biter sig fast, särskilt bland dem som står längst från arbetsmarknaden. Just i ett sådant läge borde staten stärka de strukturer som faktiskt fungerar.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att komma till rätta med de hinder som uppstått för att samordningsförbunden ska kunna fortsätta verka och utvecklas?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:334
Webb-tv: Samordningsförbundens förutsättningar
Dokument från debatten
- Tisdag den 24 mars 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:96
- Protokoll 2025/26:96 Tisdagen den 24 marsProtokoll 2025/26:96 Svar på interpellation 2025/26:334 om samordningsförbundens förutsättningar
Protokoll från debatten
Anf. 47 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Eva Lindh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att komma till rätta med de hinder som uppstått för att samordningsförbunden ska kunna fortsätta verka och utvecklas.
Regeringen anser att samordningsförbunden är mycket betydelsefulla för att genom samordnade rehabiliteringsinsatser stödja människor att uppnå arbetsförmåga och egenförsörjning. Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att samverkansparterna genom samordningsförbunden ska stödja människor att uppnå arbetsförmåga och egenförsörjning.
I Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans regleringsbrev framgår att myndigheterna ska arbeta för att samordningsförbunden prioriterar att finansiera insatser för långtidssjukskrivna, unga med funktionsnedsättning och unga som har aktivitetsersättning. Det framgår också att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska bidra till att alla parter i samverkan tar ansvar för samordningsförbundens insatser. Slutligen framgår att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen genom Nationella rådet för finansiell samordning ska stödja utvecklingen av samordningsförbunden.
Mot bakgrund av att det inte bedömts vara förenligt med lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser, den så kallade Finsamlagen, att samordningsförbunden ansöker om medel från Europeiska socialfonden plus har Försäkringskassan på uppdrag av regeringen utvecklat vägledande rutiner för hur de samverkande parterna – genom samordningsförbundens beredningsstrukturer – ska identifiera och genomföra samordnade rehabiliteringsinsatser med projektmedel från Europeiska socialfonden plus. Genom detta uppdrag finns nu en modell som möjliggör att socialfondsmedel kommer samordningsförbundens målgrupper till del under innevarande programperiod.
Försäkringskassan har på uppdrag av regeringen analyserat behovet av ändringar i Finsamlagen (S2024/00722). De förslag till ändringar i Finsamlagen som Försäkringskassan redovisat bereds nu vidare inom Regeringskansliet. Detsamma gäller Försäkringskassans framställan om personuppgiftshantering avseende uppföljning av Finsaminsatserna. Det är väldigt viktigt att det är möjligt att följa upp de insatser som samordningsförbunden finansierar, inte minst för att man ska kunna lära av de bästa exemplen men också av eventuella misstag. Jag kan försäkra Eva Lindh om att det just nu pågår ett aktivt arbete på Regeringskansliet i just dessa frågor.
Anf. 48 Eva Lindh (S)
Herr talman! Jag tackar statsrådet så mycket för svaret. Jag uppskattar särskilt den sista meningen, där hon försäkrade mig om att det pågår ett aktivt arbete på Regeringskansliet i just dessa frågor.
Statsrådet kanske känner: Herregud, vill hon ha ännu en debatt om detta med samordningsförbunden? Men anledningen till att jag ställt interpellationen är att jag vill försöka hitta sätt att få det här att fungera bättre.
Låt mig backa lite till att börja med, för en del kanske funderar över vad samordningsförbunden egentligen är. Samordningsförbunden är inte ett litet sidospår i svensk välfärd. De är ett av få system som fungerar för människor som har hamnat inte bara mellan stolarna utan också mellan myndigheter och mellan olika regelverk. Det handlar oftast om personer som är för sjuka för att arbeta men för friska för sjukförsäkringen och som är redo att göra de stegförflyttningar som samordningsförbunden hjälper till med. Men det handlar också om människor med sammansatta behov. Det kan vara fråga om psykisk ohälsa, långvarig sjukdom, låg utbildning och social problematik. Dessa personer kan inte mötas av en myndighet i taget.
Samordningsförbunden gör skillnad, men inte genom snabba mirakellösningar – det är sällan det som fungerar. Det är dock inte bara fråga om stegförflyttningar, utan samordningsförbundens hjälp har lett till att människor kommer i arbete. Även de små stegen kan ju vara helt avgörande på vägen mot arbete, bättre hälsa och i förlängningen egenförsörjning.
Jag har jobbat som socialarbetare länge. Jag vet att samordningsförbunden möter någonting som vi inte alltid kan klara av själva. Vi behöver mycket mer samordning och samarbete.
Samordningsförbunden utvecklar också arbetssätt. De har inte bara lyckats med projekt utan har även utarbetat sätt att möta människor och få dem att komma närmare arbete. Dessa arbetssätt har man sedan kunnat implementera i den ordinarie verksamheten.
Men precis som statsrådet är inne på har vi under senare år sett att det uppstått flera problem och hack. Grus i skon, kanske vi kan kalla det. Samordningsförbunden har ibland till och med varit tvungna att sluta utföra en del av sin viktiga verksamhet. Det är väldigt synd, för behovet av insatser minskar ju inte utan ökar. Arbetslösheten har inte bara bitit sig fast utan också ökat, särskilt bland dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Då borde staten, kommunerna och regionerna tillsammans stärka och inte försvaga de strukturer som fungerar. Det är sorgligt att se att det inte är så.
En av de saker som statsrådet berör är att möjligheterna att kombinera med extern finansiering inte är desamma som tidigare. Dessutom kan man inte längre följa upp, och det är ju inte bra. Nu är det dags att skriva nya riktlinjer, eller vad vi nu kallar det, för myndigheterna. Vad gör statsrådet, och hur långt kan vi komma?
Anf. 49 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Jag kan försäkra ledamoten om att jag när jag fick den här interpellationen, en av många interpellationer om samordningsförbunden, definitivt inte tänkte ”Ånej, inte igen” utan tänkte: ”Yes – äntligen en chans att berätta om allt det bra som regeringen gör inom detta område för att få fler att gå från bidrag till arbete och från utanförskap till självförsörjning!”
Detta är en synnerligen viktig del, men det gäller att ha fokus på flera olika saker samtidigt. Vi genomför nu en rejäl bidragsreform, som kommer att få fler att gå från bidrag till arbete. Det gäller människor som förhoppningsvis inte har varit i utanförskap så länge. Samtidigt håller vi fokus på de här viktiga frågorna, som gäller alla dem som har levt i utanförskap en längre tid, inte har fått rätt hjälp och stöd och definitivt inte alltid har kommit till sin rätt. Vi ska verkligen inte gömma och glömma någon i statistiken. Vi ska aldrig ge upp om dem som har hamnat i utanförskap men har arbetsförmåga. Sakta men säkert behöver vi hitta fler vägar tillbaka för många fler.
Herr talman! Jag vill stanna upp lite vid frågan om ESF-medlen, som ledamoten berörde i sitt anförande. Jag vill påminna kammaren om att det inte var regeringen som beslutade att samordningsförbunden inte längre ska kunna driva ESF-projekt. Det var Försäkringskassan som självständig myndighet som gjorde konstaterandet att det inte är förenligt med gällande lagstiftning. Det är också precis så den svenska förvaltningsmodellen fungerar.
Att ändra lagen hade tagit betydligt längre tid och dessutom riskerat att låsa fast alla samordningsförbund i en struktur som kanske inte hade varit gällande eller relevant för nästa ESF-period.
Ställda inför detta faktum valde vi att reagera och agera. På väldigt kort tid fick vi på plats ett system som kunde garantera och möjliggöra ett fortsatt användande av de ESF-medel som ändå finns för insatserna. Det är något som ledamoten själv efterlyser och redogör för i sina frågor.
Nu finns ett system på plats som genom Försäkringskassan garanterar projektägarskapet för viktiga identifierade projekt som andra samverkanspartner av olika skäl inte kan eller vill driva själva.
Det fanns ett väldigt stort samförstånd om den modell som nu råder mellan Försäkringskassan och flera av samordningsförbunden. Vi aviserade den här lösningen tillsammans i en gemensam artikel med NNS:s dåvarande ordförande. Deras stöd i den här frågan har på intet sätt förändrats.
Det var en bra lösning vi fick på plats där och då för att inte gå miste om några pengar men inte heller låsa oss fast i ett felaktigt system framöver. Redan när vi levererade lösningen var mitt budskap mycket tydligt. Regeringen har nu tagit sitt ansvar för att just skapa en struktur för att ESF-medel ska kunna användas för de projekt som omfattar samordningsförbundens målgrupper.
Inga av de projekt som finns ska hindras av onödig byråkrati. Uppstår problem av något slag för parterna att själva starta eller driva ESF-projekten går Försäkringskassan in som projektledare och kan därmed utgöra bottenplattan eller garanten. Jag också fått kvitterat av generaldirektören för Försäkringskassan i våra samtal att så är fallet.
Nu vilar det ett mycket stort ansvar på parterna att göra sin del. Det handlar om att identifiera projekten, samordna sig och driva det antingen själva eller genom Försäkringskassan för att man ska få göra alla de insatser som är till gagn för dem som man är till för.
Anf. 50 Eva Lindh (S)
Herr talman! Jag tänkte att jag skulle gå hit och inte politisera frågan så mycket utan vara konstruktiv, men jag måste ändå få säga några saker. Vi är ändå politiker.
Statsrådet börjar med att tala om bidragsreformen. Vissa delar av det håller vi inte med om. Det ska absolut finnas en aktivitet, men vi säger nej tack till fler fattiga barn. Det vill jag bara konstatera.
Det har ändå varit märkligt med tanke på hur hög svansföring regeringen haft när det gäller arbetslinjen att vi har så många fler arbetslösa i dag. Min bedömning är att man inte har gjort tillräckligt för att låsa upp knutarna med det som ändå fungerar, och där håller statsrådet inte med. Här är det slut på min politisering, och jag går åter till frågan.
Det vi ser nu är att behoven ökar och inte minskar. Vi ändå överens om att fler människor verkligen behöver hjälp och stöd för att komma in på arbetsmarknaden. Det är inte så att de människorna inte behövs. De behövs på arbetsmarknaden och i samhället.
Det är en sorg att se att så många av dem som går arbetslösa och har varit sjukskrivna inte har fått rätt hjälp eller stöd för att komma tillbaka till arbetsmarknaden, och då förlorar vi kompetens.
Det har till exempel gjorts flera projekt i Östergötland där en mycket hög andel, mycket högre än vad vi någonsin hade kunnat förvänta oss, av dem som har kommit in i projekten inte bara har tagit de steg som vi talar om utan är i arbete. Det är otrolig vinst för människorna och för samhället i stort.
Jag tror heller inte att vi är oense om att fler ska i arbete. Vi ska göra vad vi kan för att komma till rätta med det så att kompetensen används. Väldigt många av dem som nu är arbetslösa eller sjukskrivna har otroligt stor kompetens som vi behöver.
Samtidigt ser vi att samordningsförbund runt om i landet har tvingats avveckla väl fungerande verksamhet. Det beror inte på att behoven har minskat utan på att finansieringen inte längre håller. Vi behöver lösa detta.
Statsrådet säger att det tar för lång tid att ändra lagstiftningen och att man försöker att lösa det på annat sätt. Även om det nu är löst tillfälligt är det inte löst på lång sikt. Det blir konstigt att göra på det här sättet.
Det har ändå funnits i snart 40 år, och det har verkat fungera tidigare. Man har ändå gjort det. Statsrådet kan räkna på åren, för jag kan ha fel. Vi måste lösa det på kort sikt, men vi behöver också lösa det på lång sikt.
Dessutom kvarstår frågan om att följa upp. Vi måste kunna följa upp så att vi vet vad det är som verkligen fungerar. Det är både för dessa personers skull och för det vi talade om tidigare om att bra sätt att arbeta måste implementeras i den vanliga verksamheten.
Anf. 51 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Tack för möjligheten, ledamoten, att gå in lite mer på djupet i dessa viktiga frågor! Jag håller helt och fullt med.
Det handlar om alla de människor som nu står utanför arbetsmarknaden och som hamnat i ett djupt utanförskap. De har år ut och år in inte kommit till sin rätt, och de har inte fått hjälp och stöd. De har fram tills nu kanske gått på försörjningsstöd i många delar.
De har inte fått hjälp och stöd. De har inte fått arbetsträning eller fått lära sig svenska tillräckligt bra. De har inte fått gå någon yrkesutbildning, fått komplettera sin utbildning eller för den delen fått rätt hjälp och stöd i hälso- och sjukvården när de har haft bakomliggande diagnoser.
Jag ser nu en stor potential i att man möter alla dem mycket tidigare i kommunerna via heltidsaktiveringen i försörjningsstödet om de ansöker om försörjningsstöd och lever på försörjningsstöd. Det tycker jag verkligen är mycket positivt. Det är inte alla som är föremål för samordningsförbundens insatser, men det kan vara en liten del.
Det finns få saker som gör mig så frustrerad och ibland väldigt provocerad som när jag lyssnar till människor som är i samordningsförbundens olika insatser – de har varit med om lyckade projekt och har tagit första klivet ut på arbetsmarknaden – och som är lyckliga och stolta över det som de har åstadkommit, och sedan blickar tillbaka på deras historik. Då ställer man sig frågan: Varför lät vi det gå så lång tid? Varför fick de inte den hjälpen och det stödet så mycket tidigare? Varför hamnade de i utanförskap utan särskilt mycket stöd och hjälp från samhället? Vi vet alla, och studier visar det också: Ju fler år du lever i utanförskap, desto svårare är det att komma tillbaka och desto sämre blir hälsan. Det är en nedåtgående trend.
Jag hoppas att samordningsförbunden inte ska behövas i framtiden, i alla fall inte i samma utsträckning som nu. Vi ska fånga upp så många fler så mycket tidigare, alldeles oavsett om det handlar om aktivitetskravet, bidragstaket, insatser i skolan för hemmasittare eller vad det än kan vara. Men det här bygger på att vi verkligen tror och tycker att de här människorna behövs i vårt samhälle. Från samhällets sida, oavsett om man tillhör myndigheter, kommuner eller hälso- och sjukvården eller om man är arbetsgivare eller en medmänniska i en frivilligorganisation, är det viktigt att vi aldrig någonsin gömmer och glömmer människor i statistiken.
Jag har en känsla av att vi har varit alldeles för rädda för att ställa krav. Ställa krav gör man för att man bryr sig och för att man på riktigt ser potentialen i en annan människa när det gäller människans förmåga att både utvecklas och komma till sin rätt. Detta har vi varit alldeles för dåliga på, och vi har varit alldeles för dåliga på att komma in med tidiga insatser. Men det blir det nu ändring på.
Jag menar att vi behöver jobba på flera fronter samtidigt. Självklart har samordningsförbunden en otroligt viktig roll att spela här och nu och antagligen också under en väldigt lång tid framöver. Det är nämligen precis som ledamoten säger: att det är många i vårt samhälle som faller mellan stolarna och som hamnar mellan systemen och reglerna och också mellan myndigheter. Där behöver vi bli betydligt bättre på att dela information och på att samarbeta över gränserna. Då är samordningsförbunden väldigt bra.
Ledamoten påstår att vi har försökt lösa detta med finansieringen via ESF. Vi har alltså löst det. Men jag sa också tydligt: De förslag på förändringar av lagar som Försäkringskassan har inkommit med bereds just nu i Regeringskansliet, tillsammans med de förändringar gällande uppföljningssystemet som jag onekligen också tycker är väldigt viktiga.
Anf. 52 Eva Lindh (S)
Herr talman! Ja, det var därför jag inledde med att jag var glad över att det sades att detta faktiskt bereds vidare. Det är ju inte helt löst. Jag ser att det finns en möjlighet, men det är inte helt löst.
Jag har i nästan 20 år jobbat som socialarbetare. Jag har nästan aldrig mött någon som inte vill komma i arbete. En del säger att de inte vill det. En del har tappat så mycket av sin självkänsla att de säger att detta ändå är lite gött. Det tycker inte människor. De vill vara självförsörjande. De vill kunna bidra. Det finns en otrolig massa människor i Sverige just nu – en halv miljon – som faktiskt inte får göra det.
Vi behöver alltså göra mer. Det handlar om både och. Det handlar absolut om att ställa krav – det tycker jag också. Och det handlar om att ge möjligheter och förutsättningar och om det som samordningsförbunden gör. När samordningsförbunden är påhittiga – de är väldigt innovativa – och hittar nya sätt att ge stöd och hjälp måste vi fånga in det. Därför blir uppföljningen otroligt viktig.
För mig är det också en skillnad. Det handlar om att ställa krav och ge hjälp. Men att göra barn fattiga som en följd av detta tycker jag inte är rimligt – det vill jag bara säga.
Det som jag önskar, förutom att det här ska lösas, är att vi funderar på hur vi kan utveckla samordningsförbunden. Jag önskar också att alla våra system ska fungera. Men jag tror inte att vare sig statsrådet eller jag tror att det kommer att vara så under överskådlig tid. Det jag skulle önska är att man löser de här problemen och ökar användningsområdet för lagstiftningen, så att detta kan komma fler till godo.
Anf. 53 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Stort tack för interpellationen och möjligheten att debattera de här viktiga frågorna och, för min del, möjligheten att lyfta fram vad regeringen driver för frågor inom just det här området!
Jag kan bara konstatera att vi egentligen verkar vara synnerligen överens. Samordningsförbunden kommer att behövas under en överskådlig framtid, och då ska de ha så bra förutsättningar som möjligt. Den innovativa kraften, den stora kreativiteten, och möjligheten att växla upp och växla ut vissa pengar känner vi igen. Inte minst jag som har varit kommunpolitiker under många år vet att det finns en väldigt stark inneboende kraft i kommunerna och deras aktörer. De går inte alltid hand i hand med myndigheterna och statliga Sverige, och det är väl ofta där det kan bli lite problem. Det gäller att göra rätt och riktigt, följa lagen och ge myndigheterna goda möjligheter att vara just den samordnande kraften samtidigt som vi för den sakens skull inte ska döda innovationskraften och möjligheten att på ett ibland lite finurligt sätt, som vi inte minst i Småland brukar uttrycka det, få fler människor att växa.
Jag ska göra mitt bästa. Det är definitivt viktiga frågor som vi bereder – både när det gäller uppföljningssystemet och när det gäller en eventuell ny lagstiftning. Men här och nu är det viktigt för mig att just vara lite finurlig. Det handlar då om att inte sätta stopp för att man ska kunna ta del av de viktiga ESF-pengarna – annars skulle projekt falla ned döda. Det handlar helt enkelt om att hitta en snabb lösning för att ESF-medlen ska komma dem till del som de faktiskt är avsedda för. Det handlar inte om att bygga stora kontor eller anställa många människor inom olika samordningsförbund utan om att verkligen se till att vi får till insatser som gör att fler människor växer, kommer till sin rätt och till syvende och sist kommer i egen försörjning och arbete och bryter utanförskapet.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.