Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

relationen mellan lokaldemokrati och mobiltelefoni

Interpellation 2004/05:507 av Lindholm, Jan (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-04-01
Anmäld
2005-04-04
Besvarad
2005-04-12
Sista svarsdatum
2005-04-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 1 april

Interpellation 2004/05:507

 av Jan Lindholm (mp) till statsrådet Ulrica Messing om relationen mellan lokaldemokrati och mobiltelefoni

Som kommunalpolitiker undertecknade jag för drygt ett år sedan ett brev till regeringen där vi i kommunledningen i Falu kommun begärde ett tillfälligt stopp med utbyggnaden av nya mobilmaster i avvaktan på mer kunskap om strålningens effekter. Vi fick avslag på vår begäran.

Falu kommun försöker skapa ett lågstrålande område där personer som har problem med högfrekvent mikroelektrisk påverkan i sin närmiljö skulle kunna få viss minskad stress. Vi vet att enbart bland de personer med denna kategori av problem som finns inom vår kommun är ganska olika hur man reagerar och vad man reagerar på. Vi är dock helt på det klara med att det handlar om verkliga omgivningsproblem.

Jag skriver denna interpellation för att försöka skapa handling. PTS ledning har tydligt sagt att man inte avser att kräva skadestånd från de operatörer som inte klarar sitt kontrakterade täckningskrav om det beror på att kommuner aktivt väljer att på något sätt undanta en yta i kommunen från täckning av denna teknik.

I Falun finns ett område som västerifrån sträcker sig in mot Stora Aspan-området där operatörerna inte avser att skapa täckning på grund av att där saknas befolkning. Genom att avstå från att sätta upp den mast på Bengtsberget, som lokalbefolkningen nu handgripligt försöker stoppa, skulle detta område utan täckning utvidgas något och ge de boende i området den livskvalitet som de vill bevara och som kommunen vill ge möjlighet för. Envisheten i att tvinga på människor detta kan inte uppfattas som något annat än ett övergrepp.

Jag har förståelse för den argumentation som jag har hört såväl statsrådet Ulrica Messing som statsrådet Mona Sahlin föra när det gäller möjligheter för ökad säkerhet i situationer när exempelvis en olycka är framme. För vissa människor är dock tekniken i sig själv ett hot mot hälsan och kanske även livet.

Det jag vänder mig mot är att ett nationellt intresse, som rimligen inte på något sätt kan vara relevant i denna lilla avkrok av landet, kan tillåtas köra över ett samlat lokalt motstånd. Jag skulle ha all förståelse om det handlade om att rädda en hotad växt eller djurart, en svamp eller en lav, men i detta område finns inget nationellt intresse utöver själva täckningskravet. Jag skulle gärna se en bättre täckning utmed många järnvägslinjer där mina telefonsamtal blir brutna men i detta område har vi inte behov av tekniken. Det är helt enkelt så att täckningskravet är fel formulerat från början eftersom man inte kan prata i telefon utan avbrott mellan exempelvis Stockholm och Uppsala, Uppsala och Gävle eller Södertälje och Tranås när man åker tåg. Den som har problem med elektrisk utrustning kan ändå inte bo utefter en järnväg och där finns behovet av täckning.

Att operatören inte vågar gå lokalbefolkningen till mötes och avstå från ett område påstår de själva beror på att de är rädda för att drabbas av skadestånd från PTS.

Jag utgår från att statsrådet delar PTS-ledningens uppfattning att operatören inte kommer att drabbas ekonomiskt på grund av lägre täckning än avtalat när detta beror på att lokal befolkning med stöd av sin kommun väljer att avstå från 3 G-utbyggnaden.

Hur avser statsrådet att verka för att detta tydliggörs för operatörerna?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:507, relationen mellan lokaldemokrati och mobiltelefoni

Interpellationsdebatt 2004/05:507

Webb-tv: relationen mellan lokaldemokrati och mobiltelefoni

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Ulrica Messing (S)
Anf. 91 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Jan Lindholm har frågat hur jag avser verka för att PTS-ledningens uppfattning angående skadestånd och 3 G-utbyggnaden tydliggörs för operatörerna. Post- och telestyrelsen, PTS, har inte uttalat att man inte avser att kräva skadestånd från de operatörer som inte klarar att leva upp till täckningskraven i tillståndsvillkoren. Det antagande som Jan Lindholm baserar sin interpellation på är felaktigt. I tillståndsvillkoren för 3 G framgår det att tillståndshavarna ska täcka 8 860 000 människor i vårt land. PTS är den myndighet som ansvarar för att detta också görs. För närvarande pågår PTS förfarande med förelägganden kombinerat med eventuella viten när det gäller uppfyllandet av täckningsvillkoren för 3 G. Under våren kommer myndigheten att utfärda förelägganden för tillståndshavarna eftersom de inte levt upp till täckningskraven i tillståndsvillkoren. Det är täckningsnivåer som de själva har satt upp och som var grunden för att just dessa operatörer fick tillstånden. Om föreläggandena förenas med viten utgör detta inte skadestånd, utan just vitesbelopp. Om det efter vitesföreläggandet skulle uppstå en situation där operatörer hänvisar till omständigheter där de inte haft någon faktisk möjlighet att uppnå täckning i ett visst område så kommer PTS att undersöka och pröva varje sådant fall för sig. Ett läge där PTS säger sig inte komma att kunna utdöma vite är om en operatör på grund av uteblivet bygglov i en kommun inte har haft någon faktisk möjlighet att hålla den tidsplan som var uppsatt från början. Då rår operatören själv inte över förseningen.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 92 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Först vill jag tacka ministern för svaret på min interpellation. I min kommun, Falu kommun i Dalarna, bor det människor som blir sjuka på grund av högfrekventa digitala elektriska fenomen. Det spelar ingen större roll om källan är en CD-spelare, en dator, en bil eller en mobiltelefon. Det finns i dag ett otal tekniska lösningar i vår vardagsmiljö där högfrekventa digitala signaler förekommer. Av gammal tradition har vi för vana att utgå från att det krävs en viss styrka för att teknik ska påverka människor. Därför inser vi att det är farligt att vara i närheten av högspänningsutrustning och annat som har höga effekter. Det finns därför särskilda skyddskläder för dem som arbetar med antenner med höga effekter. Att de oskyldigt små spänningar och effekter som förekommer i hemutrustningar skulle kunna skada oss stämmer därför inte med den traditionella bilden. SSI har därför svårt att förnya sin syn på sådan teknik. Den kan liksom inte vara farlig. Trots det har vi ett växande antal internflyktingar i vårt land. Det är människor som gång på gång tvingas dra vidare ut i vildmarken på jakt efter lågstrålande områden. I min kommun, Falu kommun, har vi ett flertal individer som flyttat flera gånger allteftersom tekniken förföljer dem. Det blir allt svårare att hitta områden där de kan bo, och de blir alltmer isolerade och desperata. Vi har en dalgång där 90 % av alla myndiga personer och 100 % av markägarna motsätter sig ytterligare elsmognedskräpning. Det handlar naturligtvis konkret om 3 G. Alla är emot att deras bostäder ska bli oanvändbara. De uppfattar det övergrepp som nu sker som ett hot mot deras idyll på många sätt. Även de som inte har problem med dessa okända elfenomen är oroliga. Alla känner sedan lång tid de personer som har problem och värnar om deras hälsa. Ingen kan förstå varför samhället måste tvinga på dem denna mycket påtagliga ohälsa. Dessa människor hade satt sin tillit till PTS informationschef som i en tidningsintervju sagt att PTS inte skulle tvinga en operatör att bygga om de boende och deras kommun ville skydda ett område. Ministern avslutar sitt svar med att detta är ungefär den inställning som PTS har, men i inledningen säger hon att det är en feltolkning. Jag vet alltså inte riktigt vad som gäller. Klart är i alla fall att ute i verkligheten uppfattar såväl operatören som kommunen, länsstyrelsen och polisen att regeringen tvingar alla instanser att jobba för att genomföra detta även när de ser att resultatet blir fler internflyktingar. Kommunen vill inte, operatören vill helst slippa, länsstyrelsen tycker att det är pinsamt och polisen tycker att det är besvärande att tvingas medverka till att påtvinga människor detta. Min interpellation, herr talman, handlar om konflikten mellan lokal demokrati och teknikhysteri. Därför vill jag fråga om ministern har några goda råd att ge till alla som trots allt fortfarande kämpar för att överleva i den tilltagande elsmogen. Om det nu inte ens är möjligt att med mobilisering av alla lokala demokratiska instrument och en total lokal uppslutning slippa bli utsatt för ett dödligt teknikhot, hur ska då dessa människor bete sig för att överleva?
Ulrica Messing (S)
Anf. 93 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Det svåra är precis det som Jan Lindholm är inne på avslutningsvis. Det finns inte total kommunal uppslutning åt något håll i alla våra kommuner. Synen på ny teknik och på behovet av 3 G-utbyggnad varierar i kommuner, mellan politiska partier och mellan enskilda personer, och det tror jag att vi får acceptera och också respektera. Många ser teknikutvecklingen som ett led i att till exempel kunna fortsätta arbeta offensivt med utvecklingen av sjukvården i glesbygd eller att kunna arbeta med nya företag också i skärgårdarna. Andra ser med oro på den nya teknikutvecklingen, som också kräver master för att tekniken ska kunna nyttjas. Det är flera frågor som Jan Lindholm pekar på. Jag vill dock vara alldeles tydlig med att säga att det inte är regeringen som beslutar om bygglovsfrågor, utan det är kommunerna själva som prövar dem. Det finns heller inga centrala förbud mot att hålla vissa områden fria från exempelvis mobilmaster, utan det är upp till kommunerna i varje enskilt fall att kunna motivera det sakligt. Då ställs dock kommunerna mot det andra kravet, som också Jan Lindholm pekar på i sin interpellation till mig, nämligen kravet på täckning och att man kan lita på tekniken. Det är den balansen som är så svår. Å ena sidan vill ingen av oss ha fler master än nödvändigt. Ju färre master vi har i vårt land, desto högre styrka blir det i masten. Egentligen behöver vi alltså ha lite fler master på en rad olika områden för att kunna ha lite lägre styrka i masterna och därmed också lite lägre strålning. Fler master bygger en bättre och tätare infrastruktur. Å andra sidan vill ingen av oss ha så många master att vi tycker att det förstör landskapsbilden och förfular kulturmiljön på olika sätt. Därför måste vi kunna kräva av operatörerna att ha tillräckligt många master för att det ska bli en fungerande täckning så att du, jag och alla andra kan lita på att mobiltelefonen fungerar och att vi kan använda den när vi reser över vårt land. Samtidigt måste vi ha en lagstiftning som gör att vi kan ställa krav på operatörerna att inte bygga alla dessa master var för sig utan att samordna sig i masterna, i stålställningen, men därefter självklart konkurrera med både utbud och priset på sina tjänster. I dag har vi inte en tillräckligt stark lagstiftning som kan kräva just samordning i master, och det är därför vi har tillsatt en utredning om de frågorna. Vi vill titta på andra länder där man har en skarpare lagstiftning som kräver samordning i master för att kunna dra nytta av den. Vi kommer att göra det med förtur. Jag ser framför mig hur vi kan ställa större krav på operatörerna att samarbeta runt infrastrukturen för att få bra täckning men minimera antalet master - dels för att ha respekt för den diskussion och den oro som finns omkring strålningen, dels för att inte förfula landskapsbilden. En av de saker Jan Lindholm tar upp i sin interpellation är när PTS inte kan kräva skadestånd för att operatörerna inte lever upp till det som de själva lade som bud och som var själva förutsättningen för att de skulle få licenserna. Ja, det är vid sådana tillfällen när operatörerna själva inte är orsaken till att de inte lever upp till täckningen. De har själva satt tidtabellen och har själva levt upp till täckningsgraden, men om det till exempel är byggloven som förorsakat att de inte kan täcka en kommun eller region med 3 G-tjänster kan man självklart inte heller kräva skadestånd av operatörerna.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 94 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Jag hade hoppats att ministern hade kunnat klarlägga detta som uppfattas på ett helt felaktigt sätt ute i landet. Även om ministern säger att det inte är regeringen som lämnar byggloven är det faktiskt så det uppfattas. Jag känner till ett flertal bygglov som har lämnats på grund av att man upplever ett hot. Vi måste ge detta bygglov, säger man, för annars kommer företaget att drabbas av viten och stämma kommunen. Det uppfattas alltså inte alls på det sättet att det finns en frivillighet i det här. Och det handlar inte om många eller få master, utan det handlar om att man faktiskt vill vara utan detta. Människor ute i landet vill inte ha den här tekniken. Man lutar sig i dessa bedömningar på ett gränsvärde som inte är relevant, som handlar om de termiska effekterna och inte alls om det som dessa människor reagerar på. Det har man förstått på andra ställen inom EU. Vi måste inte luta oss på den nivå som EU har lagt. Det finns kommuner i Europa som har lagt en lokal nivå som ligger på bara en tusendel av den nivå vi tillämpar i Sverige. Det finns länder som England och Australien där man har kampanjer från regeringarnas sida för att få barn och ungdomar att inte använda mobiltelefoner, och man gör det inte utan anledning. Det finns faktiskt forskning som visar att det finns ett klart samband mellan exponering för mobiltelefoner och ökad risk för cancer, mellan exponering för mobiltelefoner och DNA-skador, mellan exponering för mobiltelefoner och ökad stress, mellan exponering för mobiltelefoner och påverkan på blod-hjärn-barriären och så vidare - man kan fortsätta räkna upp det som forskarna sysslar med och försöker utreda. Om man tittar på de människor som drabbas av detta kan man se att det finns en koppling till tidigare påverkan som amalgamsaneringar, lösningsmedelsreaktioner, livsmedelsallergier och sådant. Dessa människor är uppenbarligen känsligare. Jag tycker att man skulle se det som en fördel att det finns människor som på något sätt kan fungera som varningsklockor. De människor som försöker göra någonting åt detta i demokratisk ordning och tittar i miljöbalkens 9 kap. 1 § tredje stycket där det står att med miljöfarlig verksamhet avses "användning av mark, byggnader eller anläggningar på sätt som kan medföra olägenheter för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke joniserande strålning eller annat liknande" uppfattar ju det som om den nya tekniken drabbar dem med just någonting "annat liknande". Hur ska de kunna tro på vår lagstiftning och vårt rättssamhälle när de inte har något företräde att uttolka vad som är osäkerhet? Vem kan bättre än de vars bostäder är på väg att bli oanvändbara, de vars familjemedlemmar måste bli elflyktingar, de vars grannar måste gå från hus och grund, de som är väl bekanta med drabbade människor sedan årtionden tillbaka, vem kan bättre än de bedöma om denna ovälkomna nya teknik är en rimlig hälsorisk att ta eller inte, just lokalt? Ministern förväxlar nämligen detta med demokrati. Det behöver inte vara någon konsensus bland samtliga kommuner i landet; jag pratar om lokal demokrati. Det finns mycket mer man kan säga. Låt mig bara ta två frågor till. 3 % av befolkningen i landet uppger i hälsoundersökningar att de på något sätt anser sig vara överkänsliga för elektriska fenomen. Är det någonting som regeringen helt och hållet struntar i? Det finns andra undersökningar av olika slag. Jag ska inte dra fler. Men anser ministern inte att det finns ett intresse av att försöka följa intentionen i försiktighetsprincipen och lyssna till de här människorna och deras känslor och upplevelser innan man skadar fler individer?
Ulrica Messing (S)
Anf. 95 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Vi ligger under de rekommenderade gränsvärden som SSI, EU och olika internationella organisationer har slagit fast. Visst är vi alltså mer försiktiga, och det tycker jag att vi ska vara. Att ligga under de rekommenderade gränsvärdena är ett sätt att göra det. Att ständigt följa utvecklingen och fortsätta forska är ett annat sätt att göra det. Jan Lindholm frågar: Vem kan man lita på? Jag tycker att man ska lita på den forskning som kommer fram. Denna är förvisso inte alltid helt överens, men då får man välja att lita på minoriteten av forskningen eller majoriteten av den, oavsett om den är nationell, europeisk eller internationell. Majoriteten av den forskning som ligger till grund för de beslut som SSI tar ställning till, och som också är det vi andra kan luta oss mot, är sådant som är angeläget och som vi får lita på är väl grundat. Jag litar på vår myndighet, på det arbete de gör och på de forskningsrapporter de följer. Om det är så att enskilda personer inte vet var besluten fattas och varför tror jag att både Jan Lindholm och jag som politiskt aktiva har ett ansvar för att berätta det. Det kanske inte bara gäller frågor om bygglov. Det kan också finnas andra frågor där enskilda medborgare har svårt att veta var besluten fattas och varför. Men i den svåra frågan tycker jag att Jan Lindholm gör det lite enkelt för sig när han säger att människor runtom i landet inte vill ha den här tekniken. Det är inte sant. Jag möter väldigt många enskilda personer, jag möter aktiva inom hemtjänsten, jag möter aktiva inom distansutbildningen och jag möter privata företagare som ständigt frågar mig: När kan vi lita på att den nya tekniken har än bättre täckning? När kan jag sluta bli frustrerad över att jag inte kan prata i mobiltelefonen på sträckan Stockholm-Norrköping när jag pendlar varje dag? Vi får nog, både Jan Lindholm och jag, ha respekt för att människor är olika, prioriterar olika och mår olika. Då får vi också ha respekt för att en del mår dåligt av den nya tekniken, medan andra mår dåligt av att tekniken inte fungerar. Då får vi också lita på att de myndigheter som vi har utsett att följa just den utveckling som sker runt strålningen gör sitt arbete. Sedan kommer jag att se till att PTS, som är myndigheten som ser till att de operatörer som var med och tävlade om 3 G-licenserna också lever upp till det löfte de gav som villkor för att få licenserna.
Jan Lindholm (Mp)
Anf. 96 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Jag undrar ju om det är rimligt att använda argumentet att bara för att de har fått licenserna på grund av en utlovad täckningsgrad ska man från samhällets sida driva igenom att till varje pris nå den täckningsgraden, när man ser att människor far illa. Jag håller helt och hållet med om att vi borde se till att vi har täckning på väg till Norrköping. Jag är väldigt frustrerad över att jag inte kan prata i mobiltelefon när jag sitter på tåget på väg hem. Men utefter de sträckor där tåget går kan de här människorna ändå inte bo, så där är det helt okej att bygga ut. Det som gör det så fruktansvärt hemskt är att människor tvingas flytta längre och längre från civilisationen, och så följer vi efter och knuffar dem ännu längre bort genom vår teknik. Varför kan vi inte ge dem en fristad? Det jag inte kan förstå är varför människor inte kan få leva i ett visst område när man är helt överens. Man har hittat en dalgång där det finns relativ radioskugga. Det är inte ett område utan strålning. Det är ett område där en del av dem som har de här problemen faktiskt kan leva, men inte alla. De här problemen ser olika ut, man är olika känslig. Varför kan det inte finnas möjlighet att skydda ett område? Trots överklaganden och att alla juridiska processer är gjorda kommer man från myndigheter att tvinga dessa människor att leva i den här miljön, och det klarar de inte utan då blir de än en gång flyktingar. Jag tycker att det är jobbigt att man inte ska kunna använda demokratiska metoder för att lösa det här. De här människorna blir ju mer och mer desperata. Jag har läst exempel på att människor flyr landet också och hittar någonstans i någon annan del av världen där de kan leva någotsånär hyfsat. Men vi vill ju bygga ett Sverige med hög livskvalitet. Det här är ingenting som bara de som är sjuka i dag drabbas av. Det här påverkas vi av alla, även om vi inte alla tar sådan skada av det än. Men framtiden kanske visar att även Ulrica Messing och jag kommer att drabbas av det här.
Ulrica Messing (S)
Anf. 97 Ulrica Messing (S)
Herr talman! Det är inte staten som omöjliggör skydd av olika områden, på det sätt som Jan Lindholm beskriver, eftersom det inte är staten som tar beslut om byggloven. Kommunerna har stora möjligheter att vara med och påverka var masterna ska lokaliseras. Kommunerna kan själva avgöra om de vill hjälpa till och ha mindre områden som är, som Jan Lindholm säger, nästan fria från strålning eller så lite utsatta som möjligt. Fullt fria blir de ju inte. Det är via byggloven man har den möjligheten. Sedan är jag medveten om att det i många kommuner har varit en svår dialog mellan kommunens företrädare och operatörernas företrädare därför att man har synpunkter på var man ska lokalisera de här masterna. Jag har ofta intagit en ställning i de här frågorna som har kritiserats från båda hållen. Jag är personligen inte orolig för strålningen och upplever mig inte må dåligt av den. Men jag har respekt för dem jag möter som upplever just det. Därför är jag också oerhört mån om att vi ska följa utvecklingen och att vi ska ligga under de rekommenderade gränsvärden som finns. Men trots att jag inte är orolig tycker jag att man utmanar när man till exempel fattar beslut om att lokalisera masten till en skolgård. Jag tycker att det är onödigt, och jag tycker att operatörerna själva borde ha respekt för den debatt som det kan föra med sig och den negativa publicitet som 3 G får i och med det. Jag är övertygad om att de flesta av de frågor och de konflikter som vi har haft på lokal nivå skulle ha kunnat lösa sig om alla aktörer varit beredda att ta sitt ansvar och sätta sig runt ett och samma sammanträdesbord.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.