Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Regeringen och föräldraupproret

Interpellation 2005/06:182 av Oscarsson, Mikael (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-01-03
Anmäld
2006-01-17
Besvarad
2006-01-24
Sista svarsdatum
2006-01-30

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 3 januari

Interpellation 2005/06:182 av Mikael Oscarsson (kd) till statsrådet Lena Hallengren (s)

Regeringen och föräldraupproret

När man pratar med föräldrar som har litet större barn, önskar många att de hade ägnat mer tid åt barnen när de var små. Ingen önskar motsatsen.

Alingsås, Arvika, Bjuv, Boden, Bollnäs, Borlänge, Borås, Botkyrka, Boxholm, Båstad, Eda, Ekerö, Eksjö, Emmaboda, Enköping, Eskilstuna, Falun, Flen, Gagnef, Gislaved, Gävle, Haninge, Hedemora, Helsingborg, Hultsfred, Härnösand, Jönköping, Kalix, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Katrineholm, Kil, Kinda, Kristianstad, Kungsbacka, Laxå, Leksand, Linköping, Leksand, Lessebo, Lycksele, Ludvika, Luleå, Malmö, Mark, Mellerud, Mullsjö, Munkedal, Mölndal, Nordanstig, Norrköping, Norrtälje, Nykvarn, Nässjö, Orsa, Oskarshamn, Partille, Rättvik, Salem, Skellefteå, Solna, Stockholm, Storuman, Surahammar, Söderhamn, Söderköping, Torsås, Trosa, Täby, Uddevalla, Ulricehamn, Umeå, Uppsala, Upplands Väsby, Uppvidinge, Vaggeryd, Vansbro, Varberg, Vetlanda, Vimmerby, Vännäs, Västervik, Västerås, Växjö, Ystad, Öckerö, Ödeshög, Örebro, Örkelljunga, Österåker och Östra Göinge.

Samtliga dessa 93 kommuner är på något sätt berörda av föräldraupproret för större valfrihet i barnomsorgen @ med det uttalade målet att barn och föräldrar ska få mer tid tillsammans. Flera av kommunerna har siktet inställt på att hålla lokala folkomröstningar vid valet 2006. I tre av kommunerna har det redan hållits folkomröstningar i frågan: Karlstad, Uppvidinge och Örkelljunga. I dessa tre blev det en klar majoritet för ökad valfrihet.

Det så kallade föräldraupproret, med krav på möjligheten att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag för småbarnsföräldrar, sprider sig nu raskt över Sverige. Intressant är att detta sker på folkrörelsenivå utan nationell samordning, stora organisationsbudgetar från statsapparaten eller någon större massmedial uppbackning. Nödläget och maktlösheten på området uppfattas lika av föräldrarna oavsett var de bor. Föräldraupproret är en av Sveriges nyaste @ och samtidigt kraftigast växande @ gräsrotsrörelser, med potential att förändra den framtida politiken i Sverige.

De tre kommuner som har hållit folkomröstningar i frågan och vänt sig till regeringen för att kunna införa ett kommunalt vårdnadsbidrag har trots detta fått avslag. Detsamma gäller det stora antalet kommuner som har vänt sig till regeringen utifrån beslut i respektive kommunfullmäktige. I stort har avslagen kommit utan någon direkt motivering från regeringens sida.

Redan i dag pusslar många familjer med att den ene eller båda föräldrarna drar ned på arbetstiden för att tiden tillsammans med barnen ska bli längre. Ensamstående föräldrar som har delad vårdnad arbetar mer den vecka barnet är hos den andre föräldern för att få mer tid under vårdnadsveckan. Andra familjer väljer medvetet att dra ned på den materiella standarden för att tiden med barnen värderas högre än de senaste tekniska innovationerna. Allt detta med målet att få mer tid med barnen.

37 svenska kommuner har dessutom infört möjligheten för föräldrar att få ersättning för egna barn när de arbetar som dagbarnvårdare. De praktiska lösningarna kan se olika ut, men Nacka och Sollentuna väckte nyligen stor uppmärksamhet när de ville ge föräldrar möjlighet att få kommunal ersättning utan att de samtidigt vårdade andras barn.

Det stora flertalet familjer saknar dock tillgången till dessa lösningar. Kanske är det just därför föräldraupproret har fått en så omfattande spridning på så kort tid. När fler och fler föräldrar ser att det går att få mer tid med barnen förändras människors tänkande. Plötsligt blir det åter legitimt att vara hemarbetande mamma eller pappa, trots påbud uppifrån att alla småbarnsföräldrar ska arbeta heltid utanför hemmet och att alla barn ska vara på förskola från ettårsåldern.

Säkert minns många fortfarande Göran Perssons och Bosse Ringholms uttalanden om att den som hemma vårdar sina barn inte gör någon samhällsinsats. Det gör endast den som borta vårdar andras barn. Självklart reagerar moderna föräldrar i Sverige på denna fyrkantiga, förlegade och maktfullkomliga inställning.

Denna inställning existerar dessvärre än i dag hos den socialdemokratiska regeringen, trots att vi i dag vet att det finns barn som inte borde börja förskola förrän vid omkring tre års ålder. I en debattartikel i DN den 25 februari 2005 sammanfattar Per Kågesson:

"Det finns tydliga tecken på att stress och psykiska problem hos barn och ungdomar ökar. En stor majoritet bland daghems- och skolpersonalen uppger i olika enkäter att problemen vuxit snabbt under de senaste tio åren. Depressioner har blivit vanliga hos barn och förskrivningen av antidepressiva medel till dem har mångdubblats på några få år. Det är knappast troligt att orsaken till problemen bara står att finna inom skolans väggar. Föräldrarna stressar mer än tidigare och deras tid med förskolebarnen har minskat markant.

Den aktuella litteraturen visar att det finns underlag för att med säkerhet konstatera att en tidig dagisdebut ökar risken för infektionssjukdomar och sannolikheten för att antibiotika ska behöva användas under småbarnsåren. Frekvensen av vanligt förekommande infektionssjukdomar är tre till fyra gånger större hos dagisbarn än hos hemmabarn. För de mest känsliga barnen kan det röra sig om hundra extra sjukdagar jämfört med om de i stället varit hemma. Skulle vuxna acceptera att själva vara sjuka så många dagar per år om en stor del av sjukligheten kunde undvikas?

Sannolikt försämrar en tidig dagisdebut de mest känsliga barnens möjligheter att anknyta till föräldrarna och möjligen påverkas även övriga barn negativt. Risken förefaller vara störst före 18 till 24 månaders ålder, men många barn är känsliga ända upp till tre års ålder. En forskarrapport betecknar de minsta barnens anpassning till dagis som ett flera månader långt sorgearbete.

Det saknas stöd i den vetenskapliga litteraturen för att en tidig dagisdebut skulle ha någon positiv betydelse för barnens utveckling som inte uppkommer i samma utsträckning om barnet börjar på dagis något senare. Dagis från omkring tre års ålder har sannolikt positiva effekter förutsatt att pedagogiken är väl genomtänkt."

Den socialdemokratiska regeringen tar på sig ett stort ansvar när den säger att alla barn mår bäst av att börja förskolan i ettårsåldern och då helst på heltid.

Det ligger också i strid med det beslut Sveriges riksdag fattat om att regeringen ska öppna upp för större valfrihet i barnomsorgen, med "en möjlighet för dem som vill att i större utsträckning vara hemma med sina barn", enligt utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU09. Detta har regeringen emellertid tolkat bort, som om det inte vore riksdagen som fattar de beslut som regeringen ska implementera. Riksdagens beslut lyder:

"Vi anser att det är viktigt med mångfald och valfrihet inom barnomsorgen. Det som passar den ena familjen passar inte den andra. Därför skall föräldrar ha rätt att fritt välja barnomsorg. Barnomsorgen måste vara väl utbyggd, med olika alternativ. Vi är positiva till olika sorters barnomsorg med olika inriktning, i såväl kommunal som privat eller kooperativ regi. Valfrihet innebär också en möjlighet för dem som vill att i större utsträckning vara hemma med sina barn. Kommunerna måste kunna erbjuda likvärdiga villkor för alla godkända barnomsorgs- och förskoleverksamheter. Med en mångfald av barnomsorgsformer kan olika verksamheter stimulera varandra och bidra till en utveckling av hela barnomsorgen."

Svensk lagstiftning kan inte tolkas på något annat sätt än att föräldrarna är bäst lämpade att avgöra hur tillsynen av barnen ska ske. Att då genom ekonomiska styrmedel begränsa föräldrarnas valmöjligheter är tvivelaktigt.

Enligt föräldrabalken (1949:381) har föräldrarna ansvaret att se till att barnets behov av "omvårdnad, trygghet och en god fostran" tillgodoses, och fortsätter: "Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas."

Enligt FN:s barnkonvention är familjen @ inte staten @ "den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för särskilt barnens utveckling". Genom att skriva under konventionen är Sverige skyldigt att ge familjen "nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället". Konventionen säger också att "barnet, för att kunna uppnå en fullständig harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse".

Barn är olika. Föräldrar och familjesituationer är olika och det är svårt att med en modell möta alla behov. Alla vill inte ha sina barn på förskola, och det passar inte alla barn och inte alla familjer. Ändå tvingas föräldrar i dag lämna sina barn från ettårsåldern på kommunala förskolor. De flesta föräldrar har ingen realistisk möjlighet att välja andra alternativ, varken ekonomiskt eller praktiskt. Andra alternativ @ som dagbarnvårdare, kooperativa förskolor, privata förskolor och omsorg i hemmet @ blir allt ovanligare former av barnomsorg.

I dag subventioneras varje heltidsplats på förskolan med ca 120 000 kr per år av stat och kommun, medan den som väljer att lösa barnomsorgen i till exempel hemmet inte får något stöd alls. Kommunerna borde, genom att ekonomiskt stödja olika former av barnomsorg, ge föräldrarna det handlingsutrymme de har rätt till. Under den period under 1990-talets början som den borgerliga regeringen införde ett vårdnadsbidrag valde 60 % av de berättigade att använda sig av det. Enligt en Sifoundersökning år 2000 vill 79 % av svenska folket att man med skattepengar ska ge föräldrar möjlighet att vara hemma tills barnet är fyra år. Våra nordiska grannländer har i dag olika praktiska lösningar för att erbjuda denna valmöjlighet, som svar på familjers behov i en modern välfärdsstat.

Både barnen, familjerna och samhället vinner på att familjerna kan utforma barnomsorgen efter sina egna behov. Att dessa behov inte tillgodoses med dagens likriktande system, är inte minst synligt i det faktum att mer än en tredjedel av Sveriges kommuner hittills berörs av föräldraupproret.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet Lena Hallengren:

1.   Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit för att bereda riksdagens beslut om att större valfrihet i barnomsorgen även ska inkludera "en möjlighet för dem som vill att i större utsträckning vara hemma med sina barn"?

2.   Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att folkets uttryckliga vilja att på försök införa kommunala vårdnadsbidrag ska respekteras?

3.   Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att stödja och hjälpa de barn som tvingas börja förskolan redan i ettårsåldern på grund av föräldrarnas begränsade ekonomiska resurser, trots att de skulle må bäst av att börja förskolan först i treårsåldern?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2005/06:182, Regeringen och föräldraupproret

Interpellationsdebatt 2005/06:182

Webb-tv: Regeringen och föräldraupproret

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lena Hallengren (S)
Anf. 90 Lena Hallengren (S)
Fru talman! Mikael Oscarsson har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit för att större valfrihet i barnomsorgen även ska inkludera möjligheter för föräldrar som i större utsträckning vill vara hemma med sina barn samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att på försök införa kommunala vårdnadsbidrag och för att stödja och hjälpa barn som börjar förskolan vid ett års ålder. Den svenska förskoleverksamheten intar, inte minst i ett internationellt perspektiv, en särställning på flera sätt. Svensk förskola förenar omsorg och pedagogik med barnet i centrum. Den har även en hög tillgänglighet genom låga avgifter, en stabil och gemensam skattefinansiering och höga ambitioner när det gäller kvaliteten. Den svenska barnomsorgsmodellen diskuteras som ett föredöme i många länder i Europa. OECD har valt att framhålla den generella välfärdsmodellen, som bland annat Sverige har valt, som en framgångsfaktor för att utveckla barnomsorgen internationellt. Flera länder inom EU har mycket låga födelsetal, och stora ansträngningar görs nu i många länder för att bygga ut barnomsorgen. En väl utbyggd förskoleverksamhet och förbättrad ersättning vid föräldraledighet möjliggör för både kvinnor och män att delta på arbetsmarknaden. Föräldrar behöver i dag inte välja mellan att bilda familj eller att finnas på arbetsmarknaden. Det är en grundläggande kvalitetsfråga att barnomsorg bedrivs i olika former. Såväl kommunala som enskilda förskolor kan erbjuda ett varierat pedagogiskt innehåll. Föräldrakooperativ, personalkooperativ och förskolor som bedrivs av ideella organisationer är inte ovanliga. Föräldrarnas behov och möjligheter att välja en verksamhetsform som passar familjen bäst möts även av andra verksamhetsformer som familjedaghem, öppen förskola och omsorg under tid när inte förskola erbjuds. Verksamhet i enskild regi har blivit vanligare under 1990-talet, och antalet barn i sådana verksamheter ökar varje år. Mellan åren 1999 och 2004 ökade andelen barn i enskild förskoleverksamhet från drygt 13 % till drygt 16 %. Sammantaget fanns 93 200 barn i enskilda förskolor, familjedaghem och fritidshem 2004, vilket är 20 200 fler barn än 1999. Förskolan och familjedaghemmen är numera utbyggda till i det närmaste full behovstäckning. Det är en av de allra viktigaste förutsättningarna för att skapa verklig valfrihet. Med en mångfald av verksamhetsformer kan olika verksamheter stimulera varandra och bidra till utvecklingen. Som framgår av förskolepropositionen (prop. 2004/05:11) anser regeringen att samma ekonomiska förutsättningar, bidrag och avgifter ska råda i alla verksamhetsformer oavsett om huvudmannen är kommunal eller enskild. Enligt regeringens bedömning bör också föräldrarnas val av verksamhetsform stärkas genom att deras val tas till vara i större utsträckning. När föräldrarna önskar förskola ska det inte mot vårdnadshavarens vilja kunna ersättas med annan verksamhetsform. Även familjedaghemmens ställning bör stärkas. I förskolepropositionen bedömde regeringen att detta bör ske genom att kommunen ska sträva efter att tillgodose behovet om det är förälderns önskemål. Dessutom bör familjedaghemmen få en tydligare reglering som pedagogisk verksamhet med övergripande mål gemensamt med bland annat öppen förskola. Som redovisades i förskolepropositionen är avsikten att återkomma till riksdagen med förslag i vissa förskolefrågor i en proposition med förslag till en ny skollag. Under sommaren 2005 remitterade Regeringskansliet ett förslag till utkast till lagrådsremiss med förslag till en ny skollag med mera. Utkastet innehöll de i förskolepropositionen aviserade förslagen på förskoleområdet. Regeringen har för avsikt att återkomma med förslag i vissa förskolefrågor i den nämnda propositionen efter riksdagsvalet under riksmötet 2006/07. I förskolepropositionen lämnades även förslag om statsbidrag till kommuner för personalförstärkning i förskolan. Regeringens förslag antogs av riksdagen (bet. 2004/05:UbU3, rskr. 2004/05:126). Därmed kan personaltätheten öka och barngruppernas storlek minska, vilket är en avgörande faktor för att förbättra förskolans kvalitet. Det är många familjer som på olika sätt ordnar sitt vardagsliv så att de får mer tid för barnen. Med rätten att arbeta deltid och därmed ha kortare arbetstid, flexibla arbetstider eller genom andra prioriteringar är föräldrar mer tillsammans med barnen. Det visar ju också på möjligheterna i dagens system. Rätten att vara föräldraledig för både kvinnor och män med en generös och flexibel föräldraförsäkring gör det möjligt för föräldrar att i större utsträckning vara hemma med sina barn när de är små. Möjligheterna, för den som vill, ökar hela tiden. Föräldraförsäkringen har stegvis byggts ut och omfattar i dag 480 dagar, som kan användas flexibelt för hela eller delar av dagen, för att såväl mödrar som fäder ska kunna vara hemma med de små barnen. Regeringen har tagit initiativ till ytterligare förstärkningar av föräldraförsäkringen genom att såväl taket som lägstanivådagarna i föräldraförsäkringen höjs från den 1 juli 2006. I tilläggsbudgeten för år 2005 (prop. 2005/06:1) föreslog regeringen att de höjda bidragsnivåerna samt det nya flerbarnstillägget ska omfatta även bidrag och tillägg för tiden från och med den 1 oktober 2005. Föräldraförsäkringen har nyligen utretts i syfte att göra det möjligt för fler föräldrar att under längre tid använda stödet flexibelt utifrån familjens behov och önskemål. I ett familjevänligt samhälle är det viktigt att såväl mammor som pappor ska kunna dela på ansvaret för och glädjen av barnen. Förskolan ska komplettera hemmet; den är aldrig något som ersätter familjen. För mig som förskoleminister är det angeläget att förskolan utvecklas så att barnen får en trygg och lärande miljö där de kan utvecklas och ha roligt med kamrater och andra vuxna, utanför familjen.
Mikael Oscarsson (Kd)
Anf. 91 Mikael Oscarsson (Kd)
Herr talman! Att vi står här i dag och debatterar valfrihet i barnomsorgen beror på att det svenska folket reagerar mot den barn- och familjepolitik som Socialdemokraterna bedriver i vårt land. Redan i dag har ett 90-tal kommuner berörts av föräldraupproret. Det är föräldrar som vill ha mer tid med sina barn i Vaggeryd, Vansbro, Varberg, Vetlanda, Vimmerby, Vännäs, Västervik, Västerås och Växjö - och det är bara de som börjar på en bokstav. Det finns många fler. En kommun som jag själv har sett på nära håll är min egen. Det är Uppsala, där ett antal småbarnsmammor samlade in 8 200 namn med krav på rättvisa och att få möjligheter till kommunalt vårdnadsbidrag. Denna folkvilja har folkets representanter i riksdagen lyssnat till och i ett riksdagsbeslut uppmanat regeringen att verka för mer valfrihet. Beslutet säger uttryckligen att den som vill ska kunna vara hemma med sina barn i större utsträckning än i dag. Men har regeringen brytt sig om folkets och riksdagens beslut? Nej. Regeringen har inte saknat tillfälle att följa riksdagens beslut. Ett flertal kommuner har vänt sig till regeringen och ansökt om att bli försökskommuner. Men vid varje sådant tillfälle har man gett avslag. Avslag har följt på avslag. När det gäller en annan försöksverksamhet i den här staden, Stockholm, var det ett annat ljud i skällan, om man säger så. Men så rörde det sig inte heller om barn, utan om bilar. Det säger kanske någonting om det parti som regerar i Sverige i dag. För barnens skull får vi verkligen tro på ett regimskifte till hösten! Personligen tror jag att det här kan bli spiken i kistan för ett tolvårigt regeringsinnehav. Varför är dagens socialdemokrater så rädda för att ge människor makten över sina egna liv? Varför ska det vara så orättvist? Enligt Skolverkets siffror för 2004 subventioneras varje heltidsplats på dagis med i medeltal 130 000 kr. Det som man betalar själv är i snitt 8 %. Det lämnar en subvention på ungefär 120 000 kr. Det är vad det ena barnet får. Det barn vars föräldrar väljer att vårda barnet själva får noll kronor. Snacka om orättvisa! Snacka om klyfta! Statsrådet talade förut här om gemensam skattefinansiering. Det stämmer ju. Men det är så orättvist fördelat. I Socialdemokraternas vision ska människorna inte forma sina liv som de själva vill, tycks det, utan som Göran Persson och Lena Hallengren vill. En gång i tiden förknippades Socialdemokraterna med kampen för alla människors möjligheter. I dag förknippas ni med tvång, likriktning och en partipiska som sträcker sig långt utanför den här kammarens gränser. Varför, Lena Hallengren, är Socialdemokraterna så rädda för att ge valfrihet åt Sveriges mammor och pappor och ge dem mer tid tillsammans med sina barn? Låt mig kort få återvända till utbildningsutskottets beslut från våren 2003 om att ge valfrihet åt föräldrar så att de skulle kunna vara hemma mer med sina barn under förskoleåren. Det skulle vara intressant om statsrådet kunde ta tillfället att stapla upp detta och säga: Ett, två, tre - detta är vad jag konkret har gjort för att fullfölja riksdagens beslut.
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 92 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Vi har fattat ett riksdagsbeslut som finns med i interpellantens text och som handlar om att valfrihet innebär en möjlighet också för den som vill vara hemma med sina barn i större utsträckning. I början på mandatperioden, ett år efter det att vi hade fattat beslutet, förde vi en snarlik debatt med Berit Andnor. Nu i slutet på mandatperioden har vi en debatt med Lena Hallengren där vi får ungefär samma svar som då. Trots att nästan hela mandatperioden har gått, har det inte gett något avtryck i regeringsarbetet, utan det är samma som förut. Vi kör samma recept år efter år, trots att riksdagen har fattat detta beslut. Statsrådet redovisar i sitt svar att allting är väl. Det finns barnomsorg, föräldraförsäkring, barnbidrag och diverse annat som är bra för barnfamiljer och för barn. Som om någon skulle vara emot detta. Jag kan avslöja att Kristdemokraterna tycker att allt detta är bra saker, om det nu inte var känt förut. Men i verkligheten är det inte bara detta det handlar om. Vi vet ju att allt inte är väl i verkligheten. Precis som vi har redovisat tidigare i debatterna, och som är känt i hela landet vid det här laget, finns det barnläkare som har larmat om att den stress som även blöjbarn utsätts för i för stora barngrupper inte är att rekommendera. Bullernivån är för hög för både personal och barn på ett antal ställen inom barnomsorgen. Det blir för lite tid med föräldrarna för att knyta an till en eller två vuxna när man är riktigt liten. För att redovisa att vi har valfrihet i Sverige berättar statsrådet att det också finns familjedaghem, öppna förskolor och diverse annat. Ja, de finns fortfarande, men de blir ju allt sällsyntare. Vi har haft en extrem reduktion av antalet familjedaghem i Sverige de senaste tio åren under det socialdemokratiska regeringsinnehavet, och vi har nästan ingen öppen förskola kvar. De har reducerats mycket kraftigt. Det är inte väl i sak, och det är inte heller väl i den meningen som interpellanten har redovisat, nämligen att det finns en omfattande opinion som skulle vilja ha alternativ, som skulle vilja ha fler möjligheter och rådighet att ordna barnomsorgen efter eget stuk och vara hemma lite mer med sina barn. Denna min andra bild, som låter lite negativ, av hur små barn kan ha det i välfärdslandet Sverige betyder inte att dagis är fel. Det kan tvärtom vara ett utomordentligt bra alternativ för många familjer under en viss period av barnets och familjens leverne. Men det blir fel när dagis blir det enda möjliga alternativet oavsett vistelsetid, oavsett ålder på barnet och oavsett familj. Män och kvinnor vill kombinera barn, familj och arbetsliv. Det är jag också helt övertygad om. Men individen och familjen vill utforma det på egen hand, och då blir det på många olika vis. Det blir inte på ett enda sätt, som regeringen föreställer sig att det ska vara. Statsrådet har också rätt i sin beskrivning av att många familjer ordnar sitt vardagsliv så att de får mer tid med sina barn. Det visar ju att det faktiskt är så barnfamiljerna vill ha det. De vill ha mer tid med sina barn. De vill inte släppa arbetslivet, men de vill ha mer tid. De arrangerar detta trots, inte tack vare, regeringens arrangemang. Frågan kvarstår: Varför har inte regeringen rättat och packat sig efter riksdagens majoritetsbeslut?
Torsten Lindström (Kd)
Anf. 93 Torsten Lindström (Kd)
Herr talman! Det är intressant att lyssna. Det är ganska tydliga och avslöjande skillnader som kommer upp, precis som i tidigare debatter som vi har haft i det här ämnet i kammaren. Jag kommer från en bruksort i Västmanland. Det är typisk mark där småfolket har hittat sina lösningar oavsett vad herrar överhet, eller för den delen damer överhet, har tyckt och tänkt. De kooperativa rörelserna och folkrörelserna var tidiga. Det var ett sätt att skaffa sig makt och inflytande över sitt eget liv, att inte bara vara utlämnad åt patron. För några år sedan besökte jag min grannkommun som också är en bruksort, precis som min kommun. I min grannkommun Surahammar träffade jag ett undersköterskepar. Både mannen och kvinnan var undersköterskor. De slet och släpade med deltider och heltider ibland när kommunen behagade ge dem det. Det är en offentlig arbetsgivare. Det var inte helt lätt att få ihop arbetslivet med familj och barn. Tillsammans med många andra drog man i gång vad jag skulle vilja kalla för vår tids folkrörelse, en revolt mot den stelbenta, enahanda barnomsorgslösningen. Man gjorde en namninsamling, och antalet insamlade namn översteg de 5 % som krävs enligt kommunallagen, som den borgerliga regeringen med Inger Davidson i spetsen genomförde i början av 90-talet, för att det ska finnas en möjlighet att ha en lokal folkomröstning. Den här folkomröstningen skulle då handla om mer valfrihet och mångfald i barnomsorgen. Innan bläcket i alla namn ens hade hunnit torka hade den socialdemokratiska kommunledningen givetvis sagt nej, precis som i vår andra grannort Västerås, där motsvarande namninsamling skedde. Det här belyser flera problem. Det finns ett demokratiskt underskott. Det är ett demokratiskt underskott där i synnerhet socialdemokratiska kommunledningar har en oerhörd benägenhet att alltid säga nej till lokala folkyttringar och lokala folkomröstningar. Det är ett problem och ett demokratiunderskott som jag tidigare har debatterat i den här kammaren med demokratiministrar som Mona Sahlin och Jens Orback till exempel. Det speglar en frustration hos de vanliga människorna över att inte få vara med, över att lämnas utanför och inte få chansen att påverka mer av sin vardag. Det är klart att när man adderar själva sakfrågan, att inte bli sedd när det gäller kravet på att få vara med och bestämma mer om barnomsorgslösningar och ha en större flexibilitet, blir det naturligtvis dubbelt så illa. Motståndet mot den lokala demokratiska yttringen, motståndet mot valfriheten för de vanliga småbarnsfamiljerna är ett dubbelt motstånd som kommer från en och samma kraft, socialdemokratin, där Lena Hallengren vill behålla makten för sig själv. Hon vill inte dela med sig. Och det är ett bekymmer, i all synnerhet när det innebär att Lena Hallengren tassar i grundlagens utkanter genom att inte utföra det riksdagen har gett henne i uppdrag att göra.
Lena Hallengren (S)
Anf. 94 Lena Hallengren (S)
Herr talman! Vi lever i samma verklighet men i lite olika kommuner och har lite olika nätverk. Jag hoppas att samtliga tre frågeställare är flitiga besökare i våra svenska förskolor och att ni också besöker många föräldrar. Det finns nämligen otroligt få föräldrar som känner igen sig i den mörka dystra bild som här förmedlas. Högt bullerljud, otroligt stora grupper och att barnen inte mår bra är en verklighet som jag tror att väldigt få känner igen. Jag tycker inte att det är ointressant att se vad Svenskt Kvalitetsindex pekar på när brukare får berätta om de är nöjda med sin verksamhet. Då kan man jämföra förskolan med polisen, räddningstjänsten, skolan eller annan offentlig verksamhet. De senaste sju åren har förskolan toppat eller legat tvåa. Jag säger detta därför att jag tycker att det är så intressant att Kristdemokraterna aldrig egentligen talar om förskolan. Ulrik Lindgren säger här: Det är väl ingen nyhet att också vi står bakom mycket av det som statsrådet tidigare nämnde i sitt svar. Jag måste säga att för mig är det många nyheter. Att Kristdemokraterna till exempel skulle vara för maxtaxan, att Kristdemokraterna skulle vara för den nya läroplanen och Kristdemokraterna skulle vara för det som ingick i maxtaxereformen, nämligen möjligheten för barn till arbetslösa och föräldralediga att få vara kvar i förskolans verksamhet, är en omsvängning som jag verkligen välkomnar. Men Kristdemokraterna har definitivt inte varit drivande för att få de besluten till stånd och för att de reformerna ska bli genomförda. Det finns naturligtvis några saker att fundera över i den här debatten. En är definitionen av barnomsorg. Definitionen av barnomsorg är denna: en pedagogisk verksamhet med utbildad personal i kommunal eller enskild regi som tar emot grupp av inskrivna barn från flera familjer. Förskolan ingår numera i och utgör det första steget i samhällets samlade utbildningssystem för barn och ungdom. Det blir lite svårt att relatera det till det vårdnadsbidrag som åtminstone Kristdemokraterna talar sig varma för - att för 3 000 kr i månaden få möjlighet att stanna hemma längre med sina barn. Det är snarare en otroligt ogenerös förlängning av föräldraförsäkringen. I stället för att tala om 80 % av tidigare inkomst talar man om 3 000 kr i månaden. Nu finns det tre debattörer från samma parti här som kanske skulle kunna hjälpas åt att utveckla några saker: Vilka är det som ska betala vårdnadsbidraget? Vem är det som lever på 3 000 kr i månaden? Det hänvisas ständigt till lokala folkomröstningar och de resultat de ger. Det talas om att det skulle vara lämpligt om de folkomröstningarna fick lite genomslag i den verkliga politiken så att man verkligen visade de människor som deltog att det fanns demokrati. Det håller jag med om. Det kanske också är så att de som tog initiativ till folkomröstningar skulle fundera på om de gäller frågor som den lokala nivån kan fatta beslut om. Eller vad är det mer för frågor vi ska rösta om i lokala folkomröstningar? Det är ju att föra människor bakom ljuset och lura dem att tro att de kan påverka en fråga som inte ligger inom den kommunala sfären. Det vore intressant om inte minst Torsten Lindström kunde reflektera lite över det tassande i lagens yttersta marker som han tidigare talade om när det gällde folkomröstningar i frågor som faktiskt inte tillhör den kommunala sfären.
Mikael Oscarsson (Kd)
Anf. 95 Mikael Oscarsson (Kd)
Herr talman! Varför är det statsrådet Hallengren som är bättre på att avgöra vad som passar för Anton eller Alicia, som kanske är extra känsliga för att vistas i förskolemiljön? Varför får inte deras föräldrar möjlighet att ta hand om det själva? Hur kan det komma sig att en socialdemokratisk förskoleminister eller socialdemokratisk statsminister på ett bräde kan avgöra vad som är bäst för nästan en halv miljon barn? Frågan är: Vill svenska folket verkligen få det här skrivet på näsan? Vill man bli hunsad på det här viset? Jag tror inte det. Många minns nog ännu hur Göran Persson och Bosse Ringholm för några år sedan hävdade att de som själva tar hand om sina barn inte gör en samhällsinsats. Det är ju precis tvärtom! Ekonomiskt finns det bara vinster för samhället med att införa ett vårdnadsbidrag. Låt mig kortfattat beskriva hur vi kristdemokrater vill ge makten tillbaka till människor i Sverige så att de kan utforma sitt liv som de vill. Det finns några enkla steg som kan ge föräldrar mer tid tillsammans med sina barn. I ett Sverige styrt av alliansen med ett starkt kristdemokratiskt inflytande kommer fler föräldrar att få mer tid med sina barn. En barndom går, som bekant, inte i repris. Därför vill vi, i motsats till statsrådet Hallengren, ge föräldrar ekonomisk möjlighet att leva här och nu med sina barn. Vi vill efter föräldraförsäkringen ge föräldrarna barndagar som övergår i ett kommunalt vårdnadsbidrag på 6 000 kr per månad för tiden fram till dess att barnet börjar i sexårsverksamhet - långt ifrån de 3 000 kr som statsrådet var inne på. Det var tio år sedan. Du har inte alls hängt med i den här debatten. Jag vet inte var du har varit någonstans. Vi vill dessutom satsa på förskolan. Vi vill satsa på dagmammorna, som ni nu långsamt svälter ut. Vi vill behålla de öppna förskolorna. Kort sagt: Vi vill ge mer valfrihet och mer personlig makt - mer av det som riksdagen beslutat om. Allt är dessutom finansierat i vår budget. Min konkreta fråga till dig, Lena Hallengren, är: Varför är ni så rädda för att ens på prov låta några kommuner införa ett kommunalt vårdnadsbidrag? I debatten före den här använde socialminister Andnor den slogan som ni nu kör med hela tiden: Alla ska med - så enkelt är det! I det här fallet känns det som att ni menar: Alla ska med, alla ska göra likadant, alla ska stöpas i samma form - så enkelt är det! Så tycks det vara för er. Men kom ihåg, statsrådet: Alla barn är olika. Vilka är det som känner sina barn bäst? Naturligtvis är det föräldrarna. Vi kristdemokrater vill att det som man kan besluta vid köksbordet ska man också kunna besluta vid köksbordet. Det ska man inte bestämma på Rosenbad. Det är därför det är en så viktig fråga, en hjärtefråga, och det har det varit för oss hela tiden, nämligen att ge den här makten tillbaka till föräldrarna och myndigförklara dem. Så enkelt är det!
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 96 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Lena Hallengren blandar friskt i sitt svar: Vi ger en för dyster bild. Förskolan toppar förtroendemätningarna år efter år - det är det som är sanning, och det andra är inte sant. Och så rör hon in maxtaxan i det hela också, fast maxtaxan sade jag inte ett ord om. Jag sade att det var väldigt bra med barnomsorg, att det var bra med föräldraförsäkring och att det var bra med barnbidrag, och ändå blandar statsrådet in någonting helt annat, bara för att blanda bort korten när det gällde min huvudfråga angående varför regeringen inte följer riksdagens beslut. På frågan vilken verklighetsbild som är sann är svaret naturligtvis att det är båda bilderna. Man måste så att säga vara både tondöv och blind och ha alla möjliga funktionshinder för att inte se att båda verkligheterna finns. Det finns de som lever i för stor stress, både som litet barn och som barnfamilj, och det finns en mängd föräldrar och barn som trivs och har det utomordentligt bra på dagis eller i annan barnomsorg. Men man måste kunna bejaka att båda bilderna finns och söka göra politik som passar så bra som möjligt för att vara så bra som möjligt för så många familjer och så många barn som möjligt. Därutöver frågar statsrådet efter Kristdemokraternas politik. Den har Mikael Oscarsson redogjort för nyss, så den behöver jag inte dra igen. Jag återkommer i stället till huvudfrågan: Varför följer regeringen inte riksdagens beslut? Om detta finns inte en stavelse och inte en bisats i statsrådets svar. Det tycker jag är märkvärdigt. Mikael Oscarsson har ganska omfattande redovisat den opinion som skulle vilja ha andra lösningar, och regeringen avvisar detta. Det tycker jag är helt okej. Det är självklart att regeringen får stå för en annan politik än Kristdemokraterna, och så får man i sedvanlig demokratisk ordning redovisa det inför valet. Detta är en minoritetsregering, men den agerar som om den var en majoritetsregering. Det tycker jag ensamt är ett skäl för att byta regering i höst, eftersom den inte förstår att rätta sig efter de demokratiska spelreglerna. Det här är ett majoritetsbeslut som är fattat. När tänker regeringen följa det?
Torsten Lindström (Kd)
Anf. 97 Torsten Lindström (Kd)
Herr talman! Lena Hallengren pratar om att besöka förskolor. Ja, Lena Hallengren, jag har besökt förskolor i 15 år som förtroendevald - olika förskolor. Och jag har lärt mig någonting. Det är att olika människor har olika verkligheter, och varje verklighet är rätt för den person som det handlar om. Förskolor kan vara olika. Grupper kan vara olika. Barn kan vara olika. Och det är därför som vi kristdemokrater hela tiden kommer tillbaka till att det måste finnas en modell där alla ryms, där ingen lämnas efter och där ingen hålls tillbaka - där det finns olika lösningar för olika barn och olika lösningar för olika familjer. Sedan tycker jag faktiskt att det är lite beklämmande att Lena Hallengren ältar siffror och ställer frågor som, vilket vi skulle se om vi tittade i protokollen, hon har fört fram i varenda debatt den här mandatperioden. Det vore väl bra om statsrådet någon gång såg till att uppdatera sig någorlunda i stället för att prata om 12-13 år gamla siffror. Herr talman! Statsrådet pratar om skollagar. Det är lite magstarkt med tanke på att det är ett av regeringens absolut största misslyckanden under den här mandatperioden. Regeringen, Socialdemokraterna, klarar inte av att trots alla års beredning komma med en skollag. Lena Hallengren kallar sig förskoleminister. Ja, det är ju en signal i sig. Barn ryms inte, familjer ryms inte, mångfald ryms inte, utan alla ska in i en och samma form. Lena Hallengren efterfrågar genomslag för demokratin. Problemet är bara att Socialdemokraterna har hindrat demokratin när vi haft folkomröstningar. Om man bett om att få göra olika saker på försök - observera ordet försök - har Socialdemokraterna sagt nej. Det är problemet, och det är skillnaden oss emellan. Vi kristdemokrater vill inte ha Lena Hallengren eller Göran Persson eller någon annan socialdemokrat vid köksbordet. Vi vill flytta makt från detta hus och från Lena Hallengren till de vanliga människorna, till familjerna, för de vet i de allra flesta fall bäst.
Lena Hallengren (S)
Anf. 98 Lena Hallengren (S)
Herr talman! Jag ska börja där Torsten Lindström slutade och säga att jag inte tror att föräldrar och familjer nästan alltid vet bäst. Jag tror att de alltid vet bäst. De har också möjlighet att själva bestämma hur de vill organisera sina liv, hur länge de vill vara hemma med sina barn. Vi och ni har i denna riksdag beslutat att man kan vara hemma i 480 dagar med en ersättning på 80 %. Det är den modellen vi har valt. Om det sedan är så att tre kristdemokrater vill diskutera barn- och familjepolitik i stället för förskolepolitik går det bra att ställa frågan till det statsråd som är barn- och familjeminister. Jag är just förskoleminister eftersom förskolan är en mycket betydelsefull verksamhet för Socialdemokraterna. Den är det första steget i det organiserade och livslånga lärandet. Men den är ingen subvention. Det talas ibland om förskolan som en subvention, att en del får mer än andra och att det är så orättvist. Jag tycker inte att det är helt fel att dra parallellen och fråga sig varför en del äldre får subventionen äldrevård och hemtjänst. Varför får inte alla i stället pengar så att de kan köpa sig hemtjänst om de behöver det eller betala någon annan? Och om man inte har någon bil, varför betalar man för trafikkostnader och för våra vägar? Det är faktiskt inte irrelevant att göra dessa jämförelser. Vi har nämligen ett välfärdssystem som bygger på att var och en betalar efter förmåga, och sedan får var och en efter behov. Vi har byggt upp trygghetssystem och socialförsäkringssystem så att människor i olika skeden i livet ska kunna få en försäkring, en inkomst, efter inkomstbortfallsprincipen. Vi tror inte på grundtrygghetsmodellen, utan vi tror att det är inkomstbortfallsprincipen som ska gälla. Om den gäller fullt ut har alla förutsättningar att använda sig av systemet, som i det här fallet föräldraförsäkringen, och klara en tid av arbetslöshet, sjukskrivning och annat. Sedan har vi verksamheter därför att vi i olika skeden i livet behöver dessa verksamheter. Det kan handla om sjukvård, om äldreomsorg, om förskola. Det handlar inte om att alla får en check - er allianskollega Folkpartiet brukar till exempel tala om en barnomsorgscheck på 100 000 kr - för att kunna köpa barnomsorg om man vill ha det, till exempel i form av förskola, eller stanna hemma och leva på dessa pengar. Vi förespråkar inte den modellen, men det är en modell som alliansen naturligtvis kan driva. Det är lite symtomatiskt att det är just tre kd-politiker som diskuterar uppdraget och tillkännagivandet från riksdagen till regeringen. Det är nämligen inte helt tydligt. Det handlar om mångfald och valfrihet i barnomsorgen, och det finns en mångfald och det finns en valfrihet. Den har dessutom utökats. Vi har förlängt föräldraförsäkringen genom att höja både taket och lägstanivån i garantidagarna. I den förskoleproposition som presenterats beskriver vi regeringens bedömning, som handlar om att kommuner ska sträva efter att erbjuda familjedaghem när man så önskar och förskola om det är det man vill ha. Föräldrarna ska ha valfrihet inom de ramar som barnomsorg innebär. Men återigen: Det kanske är lite symtomatiskt att det är tre kristdemokrater som debatterar. Inte ens de partier som står bakom tillkännagivandet är ju överens om att det är ett vårdnadsbidrag man ska ha, utan större möjlighet att vara hemma med sina barn. Vi har mångfald och valfrihet i barnomsorgen, och den ska utvecklas. Det är viktigt att föräldrar är med och påverkar, men vi ska inte övergå till ett checksystem där man köper sig den form av barnomsorg, barnpassning, förskoleverksamhet som man vill ha. I stället har vi transfereringar, försäkringar, olika ersättningssystem, och sedan har vi verksamheter för dem som behöver det. Det är inga subventioner.
Mikael Oscarsson (Kd)
Anf. 99 Mikael Oscarsson (Kd)
Herr talman! Ja, det är symtomatiskt att det är tre kristdemokrater som debatterar detta, för det är en hjärtefråga för oss att myndigförklara föräldrarna, att de ska få valfrihet. Är det egentligen inte ganska självklart, statsrådet Lena Hallengren, att det inte är en rättvis fördelning om vi har 120 000 kr i form av gemensamt finansierade skattepengar och det ena barnet får en viss del av dessa pengar för omvårdnad medan det barn som är hemma, vars föräldrar väljer den omsorgsformen, får noll kronor? Det är orättvist och snett att det förhåller sig på det viset, och för oss är det en hjärtefråga att ändra på det. En partikamrat till statsrådet, forskaren Per Kågeson, har i sin forskning om mer tid för barnen påpekat att det finns många barn som skulle må bäst av att dagisdebutera vid tre års ålder. Vissa barn är extra känsliga både för fysiska sjukdomar och för annat. I dag finns inget av denna valfrihet. Han tar också upp att stressjukdomarna ökar, liksom utskrivningen av magsårsmediciner och antidepressiva medel. När det gäller tinnitus, som Dagens Nyheter nyligen tog upp, säger drygt 60 % av sjuåringarna att de haft problem, att det tjuter och ringer i öronen. För sju år sedan var den siffran 12 %. Under denna tid har förskolegruppernas storlek ökat. Frågan är vilket ansvar statsrådet har för de barn som inte passar in, när det inte är bra för barnen att börja på dagis vid ett års ålder. När ska det bli valfrihet på det här området?
Lena Hallengren (S)
Anf. 100 Lena Hallengren (S)
Herr talman! Vi har inte barnomsorgscheckar. Vi ska inte heller införa det. Förskolan är ingen subvention utan en verksamhet som finns för alla dem som behöver den och vill ha den. Den är det första steget på ett livslångt lärande. För att åstadkomma bättre kvalitet i förskolan har en hel förskoleproposition presenterats. Regeringen anslog förra året 1 miljard kronor och anslår i år 2 miljarder kronor för att kommunerna runtom i landet ska anställa mer personal för att därigenom kunna åstadkomma mindre barngrupper. En utbyggnad av förskolan kommer naturligtvis alla barn till del i form av bättre kvalitet. Inget barn ska gå i en förskola med bristfällig kvalitet, känna sig otrygg eller på annat sätt inte trivas på dagarna. Det finns inte mer att säga i den här frågan än att det inte är någon diskussion om huruvida förskolan är en subvention. Det är en verksamhet för dem som behöver den. Även om Kristdemokraterna något reviderat summan för vårdnadsbidraget kan vi konstatera att det inte direkt är inkomstbortfallsprincipen som råder när man får 6 000 kr före skatt - om det nu är den summan som gäller. Det handlar om en liten grupp som har möjlighet att använda sig av det. Föräldraförsäkringen är generös. Den ger alla möjlighet att vara hemma. Vi fortsätter att utveckla den genom att bygga ut, höja tak och golv både i garantidagarna och i ersättningen. Det är den modellen vi tänker välja, inte vårdnadsbidrag.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.