Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Rätten till teckenspråk genom livet

Interpellation 2025/26:256 av Nadja Awad (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2025-12-18
Överlämnad
2025-12-19
Anmäld
2026-01-13
Svarsdatum
2026-01-15
Besvarad
2026-01-15
Sista svarsdatum
2026-01-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
Rätten till teckenspråk genom livet(pdf, 107 KB)

Interpellationen

till Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)

 

Sverige erkände svenskt teckenspråk redan 1981, men över 40 år senare saknas fortfarande en nationell politik som garanterar dövas rätt till språk, utbildning, information och delaktighet. Än i dag är svenskt teckenspråk inte erkänt som ett nationellt minoritetsspråk.

Resultatet är att döva i dag systematiskt utestängs från utbildning, arbetsmarknad, vård, demokrati och rättigheter trots att rättigheterna finns inskrivna i lagar och konventioner som barnkonventionen och funktionsrättskonventionen. Trots detta fortsätter staten att behandla svenskt teckenspråk som ett kommunikationsstöd, inte som det fullvärdiga språk det är.

Sveriges Dövas Riksförbund lyfter upp konsekvenser av att politiken inte lever upp till vare sig lagstiftning eller internationella åtaganden:

  • Barn får inte undervisning på sitt språk eftersom svenskt teckenspråk inte omfattas av modersmålsrätten och eftersom specialskolan inte är tillgänglig via fritt skolval.
  • Döva barn garanteras inte undervisning på och i svenskt teckenspråk eftersom språket inte omfattas av modersmålsrätten och eftersom skollagen saknar tydliga språkgarantier.
  • Specialskolan kan inte väljas fritt, utan många tvingas först misslyckas i kommunal skola innan de får tillgång till en teckenspråkig miljö. Döva ungdomar hindras från att gå det gymnasieprogram de själva vill eftersom Riksgymnasiet tillämpar en 4-sökandegräns.
  • Demokratin brister när samhällsinformation, valkampanjer och kriskommunikation saknar översatt information till svenskt teckenspråk.
  • Arbetslivet stänger ute döva, bland annat genom självfinansieringsprincipen som gör tolktjänst till en kostnad för arbetsgivaren. Dessutom nästan halverades tolkstödet för tolk i arbetslivet 2025, vilket lett till färre tolktimmar, avslag på mötestolkning och arbetsgivare som avstår från att anställa eller inkludera döva. Vården och omsorgen sviktar när personal saknar teckenspråkskompetens och tolkning inte garanteras. Det påverkar både patientsäkerhet och självbestämmande.
  • Produktion av teckenspråkig film och scenkonst saknar långsiktiga villkor, trots att svenskt teckenspråk är ett nationellt kulturarv och en central del av ett levande kulturliv.
  • Äldre döva blir dubbelt isolerade, eftersom äldreomsorgen saknar teckenspråkig miljö. Döva nyanlända fastnar i utanförskap, då de inte får undervisning i svenskt teckenspråk och diskrimineras i reglerna för permanent uppehållstillstånd.

Därför föreslår Sveriges Dövas Riksförbund en nationell handlingsplan för dövas rättigheter och svenskt teckenspråk för att tydliggöra statens ansvar, säkra rätten till språk i praktiken, skapa likvärdighet i hela landet, stärka Sveriges internationella trovärdighet och bevara och utveckla svenskt teckenspråk.

Mot denna bakgrund vill jag fråga socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall:

 

  1. Vilka åtgärder avser ministern och regeringen att vidta för att säkerställa att döva får lika rättigheter och rätten till svenskt teckenspråk?
  2. Avser ministern och regeringen att erkänna svenskt teckenspråk som ett nationellt minoritetsspråk? 
  3. Avser ministern och regeringen att göra funktionsrättskonventionen till lag?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2025/26:256, Rätten till teckenspråk genom livet

Interpellationsdebatt 2025/26:256

Webb-tv: Rätten till teckenspråk genom livet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Camilla Waltersson Grönvall (M)
Anf. 156 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Nadja Awad har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att säkerställa att döva får lika rättigheter och säkerställa rätten till svenskt teckenspråk. Hon har också frågat mig om jag och regeringen avser att erkänna svenskt teckenspråk som ett nationellt minoritetsspråk och om jag och regeringen avser att göra funktionsrättskonventionen till lag.

Sveriges funktionshinderspolitik utgår från FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att personer med dövhet ska ha samma rättigheter till språk, utbildning, information och delaktighet som alla andra. Det är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.

Regeringen har, med en tydlig ambition att stärka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att fullt ut delta i samhällslivet, vidtagit flera åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för en likvärdig och tillgänglig tolktjänst i hela landet. Exempelvis har regeringen gett Myndigheten för delaktighet, MFD, i uppdrag att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten och tillfört 41 miljoner kronor per år från och med 2025 till regionerna för att utöka samordningen av tolktjänsten.

Enligt 9 och 14–15 § språklagen (2009:600) har det allmänna ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket och den som är döv eller hörselskadad, och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket.

Frågan om teckenspråk som ett nationellt minoritetsspråk togs upp i betänkandet av Minoritetsspråkskommittén (SOU 1997:192). Utredningen konstaterade att teckenspråket redan hade en officiell ställning som språk i Sverige och att en ratificering av den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk inte skulle leda till något ytterligare stöd för språket. Utredningen gjorde därför bedömningen att teckenspråket inte skulle omfattas av Sveriges ratificering av den europeiska stadgan för landsdels- eller minoritetsspråk. Regeringen har mot den bakgrunden inte för avsikt att utreda huruvida teckenspråk bör erkännas som ett nationellt minoritetsspråk.

Regeringen har inte fattat beslut om att inkorporera konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i svensk lag. Sverige har dock mottagit rekommendationer från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning som rör inkorporering. Dessa rekommendationer bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Myndigheten för delaktighet har även fått ett särskilt uppdrag kopplat till rekommendationerna, vilket kommer att utgöra en viktig del i den fortsatta beredningen.

Nadja Awad (V)
Anf. 157 Nadja Awad (V)

Fru talman! Sverige erkände svenskt teckenspråk redan 1981, men över 40 år senare saknas fortfarande en nationell politik som garanterar att döva i dag inte systematiskt utestängs från utbildning, arbetsmarknad, vård, demokrati och rättigheter, trots att rättigheterna finns inskrivna i lagar och konventioner som barnkonventionen och funktionsrättskonventionen. Staten fortsätter att behandla svenskt teckenspråk som ett kommunikationsstöd, inte som det fullvärdiga språk det är. Utifrån denna utgångspunkt har man inte erkänt svenskt teckenspråk som ett nationellt minoritetsspråk.

Ministern säger i dag att regeringen inte har för avsikt att utreda huruvida svenskt teckenspråk bör erkännas som ett nationellt minoritetsspråk. Varför vill regeringen inte se svenskt teckenspråk som ett fullvärdigt språk utan bara som ett kommunikationsstöd?

Utbildning för döva kan inte reduceras till stödåtgärder utan handlar om rätten till språk från tidig barndom och genom hela utbildningssystemet. I dag får döva barn inte undervisning på sitt språk eftersom svenskt teckenspråk inte omfattas av modersmålsrätten. Specialskolan är inte tillgänglig via fritt skolval, och döva ungdomar hindras att gå det gymnasieprogram de själva vill eftersom Riksgymnasiet tillämpar en gräns på fyra sökande och skollagen saknar tydliga språkgarantier. Det råder också brist på både lärare med teckenspråks- och dövkompetens och läromedel på teckenspråk. Allt detta leder till försenad språkutveckling, språkdeprivation och ojämlika livschanser.

Hur ska regeringen säkerställa en likvärdig utbildning oavsett bostadsort och ett utbildningssystem uppbyggt för elever med teckenspråk som förstaspråk?

Arbetslivet är fortfarande utformat efter hörande som norm, vilket är viktigt att adressera nu när arbetsmarknadsministern också är i kammaren. Detta skapar strukturella hinder för döva. Självfinansieringsprincipen, som gör tolktjänst till en kostnad för arbetsgivaren, bidrar till att det inte blir en förändring för döva på arbetsmarknaden. Dessutom halverades nästan tolkstödet för tolk i arbetslivet 2025, vilket har lett till färre tolktimmar, avslag på mötestolkning och arbetsgivare som avstår från att anställa eller inkludera döva. Detta påverkar dövas möjlighet till arbete och långsiktig försörjning liksom deras möjlighet att göra karriär.

Detta är diskriminering och en betydande kompetensförlust för samhället. Ändå är det mycket svårt att påvisa diskriminering då det inte finns lagstiftning gällande diskriminering på grund av språk eller hörsel. DO tar enbart upp fall som handlar om tillgänglighet, inte språk eller hörsel.

Vidare sviktar vård och omsorg när personal saknar teckenspråkskompetens och tolkning inte garanteras, vilket påverkar både patientsäkerhet och självbestämmande.

Ministern säger att regeringen har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten. Vi i Vänsterpartiet tycker inte att det är tillräckligt. Baserat på den senaste tolktjänstutredningen, som vi var med och tillsatte, vill vi att det allmännas stöd till tolk i arbetslivet samlas hos Arbetsförmedlingen inom ramen för en särskild insats om bidrag till tolk för döva.

Det är även oroande att det statliga lönebidraget för att anställa personer med funktionsnedsättningar har stagnerat.

Hur ska regeringen säkerställa att döva inte diskrimineras på arbetsmarknaden?

Camilla Waltersson Grönvall (M)
Anf. 158 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Jag tackar Nadja Awad för frågan.

I mitt yrke som lärare i svenska och engelska har jag ägnat större delen av mitt arbetsliv åt just språkutveckling hos barn och unga, så jag är mycket väl medveten om vad det betyder att få rätt förutsättningar för språkutveckling.

Bestämmelsen att elever ska erbjudas modersmålsundervisning kan kommuner eller enskilda huvudmän inte bortse från. Jag vill understryka att regelverket inte på något sätt är förändrat; det är tvärtom oförändrat. Regeringen har alltså inte fattat något beslut om ändrade regler som omöjliggör undervisning i teckenspråk som modersmål. Den som har ett annat modersmål än svenska, tillhör någon av de nationella minoriteterna eller använder teckenspråk ska ges möjlighet att utveckla och använda detta språk. Det är det allmänna som ansvarar för detta, och det står väldigt tydligt i språklagen. Elever som har rätt till modersmålsundervisning ska få det. En elev som har en vårdnadshavare med ett annat modersmål än svenska ska erbjudas modersmålsundervisning i detta språk om språket är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet och eleven har grundläggande kunskaper i språket. Det är alltså språklagen jag är ute efter att förtydliga.

Från och med den 1 januari i år trädde ett nytt public service-uppdrag i kraft som ytterligare förstärker Utbildningsradions ansvar för programutbud på nationella minoritetsspråk och teckenspråk. Det gör dialogerna och det fortsatta arbetet till en central del av den demokratiska infrastrukturen.

Det snuddades också vid omsorgen, och äldreomsorgen är en prioriterad fråga för regeringen. Att personalen har rätt kompetens är centralt för kvalitet och säkerhet i äldreomsorgen. Samtidigt ska nämnas att kompetensförsörjningen är en stor utmaning för våra kommuner. Satsningen Äldreomsorgslyftet syftar till att stärka kompetensen inom kommunalt finansierad vård och omsorg för äldre genom att ge ny och befintlig personal möjlighet att utbilda sig på arbetstid.

Medel från Äldreomsorgslyftet får också användas till att ge personal möjlighet att gå kurser i vård- och omsorgssvenska och kurser kopplade till just språk i samband med annan utbildning som bedrivs inom ramen för Äldreomsorgslyftet. Medel får också användas till språkutveckling på arbetsplatsen och språkutvecklande arbetssätt, såsom att utbilda medarbetare till språkombud. Ny och befintlig personal på arbetsplatser där ett väsentligt behov av svenskt teckenspråk finns får även möjlighet att på arbetstid gå kurser i svenskt teckenspråk.

Detta är alltså nyheter som ger ytterligare möjlighet att förstärka kvaliteten inom svensk vård och omsorg.

Nadja Awad (V)
Anf. 159 Nadja Awad (V)

Fru talman! Jag har flera saker som jag vill lyfta upp, men jag börjar med Äldreomsorgslyftet. Jag är talesperson för Vänsterpartiet i äldreomsorgsfrågor. Vi har välkomnat Äldreomsorgslyftet, men vi har inte uppfattat det som att regeringen har skickat några signaler till kommunerna och regionerna om att särskilt satsa på det svenska teckenspråket.

Kompetensförsörjningsbehovet kommer att vara enormt framöver för en rad olika språk men framför allt för det svenska teckenspråket. Om man inte kan tala med en omsorgstagare som är döv blir det rent ut sagt diskriminerande. Där undrar jag om regeringen ämnar ge signaler till kommunerna om att inkorporera det svenska teckenspråket i Äldreomsorgslyftet på arbetsplatser. Det var min första fråga.

Min andra fråga är kopplad till utbildning för döva. Jag menade inte att regeringen har gjort en ändring som har lett till att döva barn inte får undervisning på sitt språk eftersom teckenspråk inte omfattas av modersmålsrätten. Så har det varit väldigt länge. Det jag menade var: Ämnar regeringen göra någon regeländring för att se till att det svenska teckenspråket blir en del av modersmålsrätten? Kommer specialskola att göras tillgänglig via fritt skolval, eller är det återigen bara en kommunal angelägenhet? Vilka signaler vill regeringen skicka?

Att Riksgymnasiet i Örebro, som är det enda riksgymnasiet för döva, har en gräns på fyra sökande är också exkluderande. Det krävs minst fyra sökande för att man över huvud taget ska titta på om en sökande får gå ett gymnasieprogram där. En sådan gräns kan vi inte ha.

Skollagen behöver tydliga språkgarantier för att säkerställa att det svenska teckenspråket får samma värde som svenska språket. Också detta kräver att vi har lärare med teckenspråkskompetens och läromedel på teckenspråk. Vad ämnar regeringen göra i denna fråga?

Vi vet att det sker nedskärningar i skolor över hela landet – de största på 30 år – och att behörig personal saknas. Många har flytt från skolan och jobbar med allt annat än det. Hur ska vi locka tillbaka de lärare som har teckenspråks- och dövkompetens till svensk skola? Och hur ser vi till att fler utbildas?

Sedan fick jag inte något svar om vad regeringen tycker om tolktjänstutredningens förslag att samla det allmänna stödet till tolk i arbetslivet hos Arbetsförmedlingen, inom ramen för den särskilda insatsen för bidrag till tolk för döva. Det skulle verkligen säkerställa att fler får tolkstöd i arbetslivet.

Vi behöver också höja det statliga lönebidraget så att småföretag kan anställa döva och andra personer med funktionsnedsättning.

Camilla Waltersson Grönvall (M)
Anf. 160 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! En viktig del i de budgetbesked som regeringen gav under hösten var att även personer och personal inom LSS nu omfattas av Äldreomsorgslyftet. Detta gör att vi kan se att det är en bredare satsning. Det har varit väldigt efterfrågat hos LSS-personal att få möjlighet att göra den utbildningsresan.

Pengarna finns nu på plats, och det sker ett arbete för att säkerställa att informationen finns hos kommunerna. Sedan är det upp till kommunerna som huvudmän att använda sig av de möjligheter som pengarna och satsningen ger. Jag har naturligtvis höga förväntningar, för när jag reser runt i landet tycker jag mig höra att det är efterfrågat. Det finns också ett starkt behov av att göra detta. Där är det viktigt att vi inte fortsatt får se det som ibland är alltför ofta förekommande, nämligen att det ser lite olika ut i våra kommuner. Här behöver det ske en satsning brett över hela fältet.

En väl fungerande tolktjänst är otroligt viktig för att människor inte ska stängas ute från samhället. Detta tror jag att vi alla är överens om. Tolktjänsten är en grundläggande förutsättning för att personer med dövhet, hörselskada eller dövblindhet ska kunna vara samhällsmedborgare med precis samma rättigheter och skyldigheter som andra och ha ett fungerande och självständigt liv i vårt samhälle.

Tillgången till en väl fungerande tolktjänst är ytterst en fråga om mänskliga rättigheter men också en språkpolitisk och funktionshinderspolitisk fråga. Som jag sagt tidigare har regeringen en tydlig ambition att stärka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta fullt ut i samhällslivet och har därför beslutat att inrätta den nationella funktionen för samordning av tolktjänsten.

Regeringen anser att en sammanhållande resurs för långsiktig uppföljning och kvalitetsutveckling av tolktjänsten är en viktig utgångspunkt för en välfungerande tolktjänst som kan tillgodose behoven. Det är också väldigt tydligt att vi behöver ha en väg in kopplat till regionerna. I de möten jag har haft har det varit tydligt att en stor del handlar om att man måste prata med många olika aktörer för att få tillgång till den tolktjänst som man har rätt till.

Just de sakerna är delar av den tolktjänstutredning som ledamoten hänvisade till. Övriga delar håller man fortfarande på att bereda och resonera kring inom Socialdepartementet. Det här är ett pågående arbete, men de första delarna av tolktjänstutredningen har vi omhändertagit och föreslagit i enlighet med vad jag uppfattar att utredningen föreslog.

Att följa den nationella funktionens arbete kommer att vara en otroligt viktig del i regeringens uppföljning av tolktjänsten. Med detta sagt är det viktigt att komma ihåg att ansvars- och finansieringsprincipen innebär att varje sektor i samhället har ansvar för att verksamheten är tillgänglig för alla, inklusive personer med funktionsnedsättning. Det är en del i arbetet för att uppnå jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning, i ett samhälle som ska ha mångfald som grund.

Sedan finns det många frågor här som är ganska stora. Hur vi lockar tillbaka personal till skolan är en omfattande fråga. Flera andra av de frågor som ledamoten lyfte upp är väldigt tydligt frågor som Utbildningsdepartementet ansvarar för. Jag rekommenderar också en debatt med ansvarigt statsråd från Utbildningsdepartementet kopplat till de rent skolpolitiska frågorna.

Nadja Awad (V)
Anf. 161 Nadja Awad (V)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för den här debatten och även den föregående. Det var väldigt värdefullt att få ha dem. Det är första gången jag har en interpellationsdebatt om frågan om rätten till teckenspråk genom livet, som är något jag har uppmärksammat mer och mer i och med mina kontakter med funktionsrättsorganisationerna, inte minst Sveriges Dövas Riksförbund. Förbundet lyfter upp alla delar och att de behöver inkorporeras i en nationell handlingsplan för att säkerställa att det svenska teckenspråket respekteras och att döva inte exkluderas från samhällets olika delar.

Jag har inte tolkat det som att ministern anser att det svenska teckenspråket är underordnat svenska språket, utan någonstans ger man det ändå det värde som det har. Jag tror att man också behöver titta på att göra det till ett nationellt minoritetsspråk, för att säkerställa att vi inte bara ser det som ett kommunikationsstöd för dessa personer. Det är viktigt att utreda om teckenspråket kan erkännas som ett nationellt minoritetsspråk. Jag tror att det skulle vara viktigt för den här gruppen att känna att den erkänns som en grupp som har ett fullvärdigt språk.

Ja, jag kan absolut återuppta mina frågor om utbildning och dövas inkludering i utbildningsvärlden med ansvarig minister. Därmed vill jag tacka för den här debatten.

Camilla Waltersson Grönvall (M)
Anf. 162 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)

Fru talman! Tack så mycket, Nadja Awad, för den här diskussionen!

Rent allmänt upplever jag att frågor som rör personer med funktionsnedsättning är frågor som diskuteras och berörs alldeles för sällan i den offentliga debatten. Det är viktigt att lyfta fram deras frågor och även att se de brister som finns och arbeta med att åtgärda dessa. Jag tackar för att det finns vad jag upplever som ett uppriktigt engagemang från ledamotens sida, och jag ser fram emot fler sådana här diskussioner.

Det här är en fråga som handlar om att få ha rätten till ett språk. De flesta barn som är döva eller har en hörselskada går i dag i grundskolan och inte i specialskolan, kan vi konstatera, och då ingår inte alltid teckenspråk i deras utbildning. Det kan vi resonera vidare om. Men i dag erbjuder Specialpedagogiska skolmyndigheten teckenspråksutbildning för syskon och barn till döva eller hörselskadade men inte till elever som är döva eller hörselskadade som går i grundskolan. Det finns mycket att diskutera vidare för att utveckla den här frågan.

Sammantaget görs nu satsningar på en samlad tolktjänst i syfte att underlätta tillvaron för personer som behöver den här sortens stöd. I övrigt fortsätter vi nu att bereda den samlade tolktjänstutredningen. Men det finns flera delar i detta. Jag har det stora ansvaret och glädjen att vara sammanhållande ansvarig minister för det här, men det är också viktigt att betona att alla departement och alla statsrådsportföljer bär ett ansvar för funktionshindersfrågorna inom sina respektive områden. Därför är jag glad att ledamoten hörsammar den uppmaning jag gav.

Stort tack för den här debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.