Rätten till likvärdig vård förl alla
Interpellation 2007/08:768 av Zedell, Christina (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2008-05-13
- Inlämnad
- 2008-05-13
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-06-02
- Sista svarsdatum
- 2008-06-03
- Besvarad
- 2008-06-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 13 maj
Interpellation
2007/08:768 Rätten till likvärdig vård för alla
av Christina Zedell (s)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
Sedan årsskiftet pågår ett systemskifte inom vården i Landstinget i Stockholms län. Fungerande vårdinrättningar monteras ned och en kraftig omfördelning av de ekonomiska ersättningarna för vården gör att skillnaderna i vården kommer att öka.
Vårdcentraler och inrättningar i socialt och ekonomiskt svagare kommuner och stadsdelar får kraftigt försämrad ekonomi och därmed sämre tillgång till läkare och annan sjukvårdspersonal medan kommuner och stadsdelar med en hög ekonomisk och social standard får ökade resurser med fler läkare som följd.
Vi socialdemokrater är i princip positiva till att det finns olika valmöjligheter för människor som söker vård. Möjlighet att välja vårdgivare och förbättrad tillgänglighet är en viktig fråga, men valfriheten blir en chimär om man råkar bo på fel ställe. I Halland har i stor enighet införts ett system som i vissa delar liknar vad det moderatledda styret i Stockholm försöker att göra, men då med en ersättningsmodell som bygger på vårdbehov. Ett ersättningssystem som Stockholm infört, som inte har fokus på vårdbehoven och en fri etableringsrätt, skapar problem inom vården.
Under våren har vi kunnat se en mängd negativa effekter av den ekonomiska omfördelningen i Stockholm: chefer för vårdcentraler som säger upp sig i protest, nedläggning av fungerande närakuter och äldrevårdcentraler, nedmontering av familjecentraler är bara några exempel. Vi har kunnat se flera oroväckande exempel på ekonomisk snedfördelning. Ett sådant är Stureplans husläkarmottagning som beräknas få 6 miljoner i ökade resurser medan vårdcentralen i Rågsved får 11,5 miljoner mindre i ersättningar. Frågan är om vårdexperimentet i Stockholm har ambitionen att uppfylla lagen.
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården (lag 1997:142).
Mina frågor till socialministern är:
Vilka initiativ avser socialministern att ta för att garantera att stockholmarna får den vård som man har rätt till i enlighet med målet i hälso- och sjukvårdslagen?
Avser socialministern att följa upp effekterna av Moderaternas experiment med vården i Stockholm?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:768
Webb-tv: Rätten till likvärdig vård förl alla
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:133 Torsdagen den 19 juniProtokoll 2007/08:133 10 § Svar på interpellation 2007/08:768 om rätten till likvärdig vård för alla
Protokoll från debatten
Anf. 73 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Christina Zedell har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att garantera att stockholmarna får den vård som man har rätt till i enlighet med målet i hälso- och sjukvårdslagen samt om jag avser att följa upp effekterna av Moderaternas experiment med vården i Stockholm.
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vidare ska vården ges med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
Ledningen av hälso- och sjukvården ska dessutom vara så organiserad att den tillgodoser hög patientsäkerhet och främjar kostnadseffektivitet. Det är landstingens ansvar att organisera hälso- och sjukvården så att den uppfyller kraven i hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen avser inte att föreslå några ändringar av dessa grundläggande principer.
Regeringen stöder utvecklingen mot att patienterna i allt högre grad får möjlighet att välja vårdgivare utifrån individuella preferenser. Regeringen har därför tagit initiativ till Utredningen om patientens rätt som lämnade ett delbetänkande i april. Förslaget innebär bland annat att ett grunduppdrag för primärvården fastställs nationellt. Landstingen kan sedan komplettera grunduppdraget utifrån lokala förutsättningar. Ersättningen ska följa patientens val, men det är upp till varje landsting att besluta om ersättningens närmare utformning.
Utgångspunkten för utredningens förslag är att stärka patientens rätt till valfrihet. Delbetänkandet har skickats ut på remiss. Därefter kommer underlaget att beredas i sedvanlig ordning.
För att möjliggöra fria val bland en mångfald av vårdgivare och för att skapa incitament till kvalitetsutveckling behövs god informationsförsörjning, kunskapsbaserade underlag, kvalitetsindikatorer, nationella register av olika slag och verktyg för att få veta vad medborgarna tycker om vården. Regeringen har därför fattat ett antal beslut som innebär att utveckla informationsförsörjning och nationella kvalitetsindikatorer för att på så sätt ge förbättrade förutsättningar för uppföljning och öppna jämförelser av vårdens kvalitet.
Regeringen har även fattat beslut om ett antal projekt som syftar till att utveckla ersättningssystemen inom hälso- och sjukvården. Flera landsting är på väg att införa nya ersättningssystem där resurserna följer befolkningens val. Olika typer av utvärderingar är knutna till förändringarna i de olika landstingen.
Det är angeläget att de olika förändringarna kan följas på ett jämförbart sätt. Regeringen har därför beslutat att en nationell jämförelse av erfarenheter och utvärderingar av vårdvalssystem inom primärvården ska genomföras.
Alla medborgare ska känna sig trygga med att vården finns lätt tillgänglig när de behöver den. De nationella satsningarna på att förbättra patientsäkerhet och tillgänglighet samt att utveckla informationsförsörjning, ersättningssystem, entreprenörskap och öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens resultat ger goda förutsättningar för att nå målet om en behovsanpassad, tillgänglig och effektiv vård av god kvalitet.
Anf. 74 Christina Zedell (S)
Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret. Jag ställde den här frågan till ministern för jag är mycket oroad över den borgerliga sjukvårdspolitik som förs i Stockholm i dag. Inledningsvis vill jag också understryka att vi socialdemokrater är för valfrihet i vården. Men det som sker i Stockholm i dag är något annat som inte innebär valfrihet för alla.
Det är ett systemskifte som bygger på två grundprinciper. Den ena är ersättningssystemet som är uppbyggt på att ju fler besök ju mer pengar till vårdcentralen. Den andra principen är den fria etableringsrätten. Jag anser att reformen inte är anpassad till patienter utan snarare till läkarna och marknaden.
Fri etablering innebär också att vi som folkvalda politiker tas ifrån möjligheten att styra vården dit där den bäst behövs. Läkaren kan i det här systemet själv styra verksamheten dit där det är mest lönsamt att etablera sig, och det är inte där behoven är som störst som till exempel i min hemkommun Botkyrka.
Ett annat exempel som jag kan ta är Östermalms husläkarmottagning där jag var på besök för några veckor sedan. Den får 6 miljoner kronor mer till sin verksamhet i dag i det här systemet, medan Högdalens vårdcentral får 10 miljoner kronor mindre, och den har väldigt stora vårdbehov om man jämför.
Alla som kan sjukvård vet att en samlad kompetens runt patienten är det bästa. Vi behöver olika professioner, undersköterskor, distriktssköterskor, kuratorer, sjukgymnaster, och så vidare. Men i det här systemet läggs allt fokus på läkaren. De andra ges inte utrymme att göra ett bra jobb, eftersom ersättningen är betydligt högre för just läkaren.
Ersättningssystemet innebär att pengarna följer patienten. Det är samma summa pengar till varje medborgare, oavsett om du har en förkylning, en kronisk sjukdom, ett psykiskt eller fysiskt handikapp. Det gäller att vårdcentralen får in så mycket pengar som möjligt, och det får man genom besöksersättningen. Det är läkaren som drar in mest pengar.
Konsekvenserna i ett sådant system blir att varje vårdcentral jagar så många läkarbesök som möjligt. Mest lönsamt är då korta och okomplicerade besök. Vi har redan sett att patienter med flera diagnoser tvingas till flera besök eller hamnar längre bak i kön, allt för att ekonomin ska gå ihop.
Besöksersättningen sätts i fokus. Det är inte behoven som sätts i fokus.
En annan effekt som det här systemet ger är att kommuner där medelåldern är låg får mindre pengar. Jag tar återigen Botkyrka som ett exempel, där medelåldern är 36 år. Det får till konsekvens att kommunen i det här systemet tappar 20 miljoner kronor. Och det är en kommun med ett stort vårdbehov.
Den fria etableringsrätten skapar möjlighet att plocka russinen ur kakan genom att man etablerar sig i områden som genererar mera pengar och där människor är friskare. Min oro så här långt har visat sig stämma. Vi ser inte några etableringar i områden där behoven är som störst. 20 nya etableringar av vårdcentraler har kommit i gång. I stort sett finns alla i innerstaden. Botkyrka, som ett exempel igen, har ingen etablerat sig i.
För oss socialdemokrater är det centralt att alla vårdgivare håller en hög kvalitet. Ingen medborgare ska behöva riskera att välja en vårdgivare som inte lever upp till högt ställda krav.
Även här ser vi stora brister i Vårdval Stockholm där kraven för att etablera sig är häpnadsväckande låga. Det finns inte ens krav på att vården ska bedrivas i ändamålsenliga lokaler. Det finns skräckexempel där vårdinrättningar finns i svårtillgängliga vindsutrymmen, trånga källarlokaler, och så vidare. Några krav på handikappanpassning finns inte.
Så jag vill fråga ministern: Vad tror du händer med kvaliteten i vården om man inte tar sig tid och ser hela människan för att systemet premierar många snabba besök? Pengarna styr, inte behoven. Är det att följa hälso- och sjukvårdslagen? Är det de med de stora vårdbehoven som ska få stå tillbaka? Är det här att garantera vård på lika villkor?
Anf. 75 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! För det första tycker jag att det är en väldigt spännande utveckling som sker i väldigt många av landets landsting och regioner, där man håller på att pröva nya modeller för att öka tillgängligheten för att stärka patientens ställning och ge nya möjligheter för personalen att verka på bästa sätt inom svensk hälso- och sjukvård.
Vi ser nu en lång rad landsting och regioner som gör detta. I många sammanhang gör man det under stort samförstånd över alla politiska gränser, och man lyckas hitta system som fungerar väl och med en öppenhet. Detta ska jag återkomma till lite senare.
I andra landsting, till exempel i Stockholm, blir det gärna en intensiv politisk debatt om frågorna. Det är viktiga frågor som förtjänar att debatteras, och effekterna av förändringar ska ständigt prövas.
Jag uppfattar det dock som att Socialdemokraterna inte som princip är emot vårdvalsmodellen. Man kan se det till exempel i Halland där man har en bred överenskommelse kring detta. Snarare resonerar vi om hur man riggar det bästa ersättningssystemet så att vi - självklart - kan få kvalitet och tillgänglighet. Vi ska också i någon mening gynna produktivitet, alltså att många patienter får bästa möjliga behandling på kortast möjliga tid.
Jag tycker att det är viktigt för alla som inför vårdvalsmodeller att man är väldigt noggrann men också prestigelös, att man prövar, och visar det sig att man behöver justera systemen för att få de effekter man vill ha ska man ha en öppenhet för att göra det. Så hittar vi den bästa möjliga modellen.
I dag kunde jag läsa i någon av morgontidningarna att man i landstinget här i Stockholm diskuterade ersättningsmodellen för att se om man har landat alldeles rätt. Men jag tror inte att vi ska ta ifrån landstingspolitikerna i Stockholm deras rätt och deras skyldighet att utforma den politik som är deras ansvar. Därför ska jag som minister inte recensera dem eller berätta för dem vad de ska göra. De har ett ansvar gentemot alla människor som drabbas av sjukdom i Stockholms läns landsting och ytterst naturligtvis mot väljarna.
Jag tycker att vi ser en väldigt positiv utveckling. Det gäller att man hela tiden är beredd att justera systemen om man ser några andra effekter än dem man har tänkt sig att åstadkomma, och vi kan också här i Stockholm se att många öppnar verksamheter.
På den lista som jag har fått över verksamheter som öppnas under första halvåret i år finns bland annat Södertälje, Botkyrka, Huddinge, Haninge, Spånga-Tensta, Upplands Väsby, Nacka, Hägersten och så vidare. Det förefaller alltså vara så att vi får många nya. En del av dem jag räknade upp finns i områden som i vanliga fall brukar betecknas som lite svårare än andra.
Anf. 76 Christina Zedell (S)
Fru talman! Jag kan garantera Göran Hägglund att i Botkyrka har ingen etablerat sig, och flera av dem han räknade upp är inte etablerade ännu. Man pratar om det, men det finns inte ens adresser. I Södertälje har man öppnat på Scania för personalen. Faktum kvarstår alltså att det är i de mest attraktiva områdena som nyetableringen har varit.
Jag kan förstå att ministern inte kan gå in i landstingspolitiken i Stockholm, men han har ändå ett övergripande ansvar. För en minister är det väldigt viktigt att följa utvecklingen och se vad som händer.
Därför skulle jag återigen vilja ge några exempel på vad här har resulterat i, och jag hoppas verkligen att ministern tar till sig av det jag berättar.
Under den förra mandatperioden införde vi någonting som vi kallade för äldrecentraler eller äldrevårdcentraler. Tre hann öppna, och det fanns väldigt mycket goda resultat från detta. Det har också inneburit en ökad trygghet för de äldre. Syftet med äldrecentralerna var just att samordna insatserna mellan kommun och landsting och att samla all kompetens kring den äldre, till exempel geriatriker, distriktssköterskor och undersköterskor.
I och med Vårdval Stockholm slås nu det här unika arbetet sönder, eftersom det ekonomiska systemet bygger på att vårdcentralerna måste ta in så många besök som möjligt för att få in pengar till verksamheten. Systemet i sig omöjliggör alltså riktade insatser eftersom pengarna också följer patienten.
Samverkan med kommunerna gällande familjecentraler och äldrecentraler har man också slagit sönder. Väl fungerande verksamheter tvingas bort för att man vill ha ett marknadsstyrt system. Sollentuna familjecentral har lagts ned. Äldrecentralerna i Solna och Hökarängen har gått samma öde till mötes.
Vårdvalsmodeller växer nu fram i vårt land, precis som ministern sade, och det är bra. Det finns på många håll också en politisk enighet kring det här. Men det som skiljer Stockholm från andra delar av landet är just den fria etableringsrätten och det ersättningssystem som införs. Ministern lyfte själv fram Halland. Halland lyfts ofta fram som ett gott exempel, och där har man också politisk enighet. Men i den modellen finns inte den fria etableringsrätten. Det är de folkvalda politikerna som styr vården dit behoven är som störst.
Det är viktigt att hitta den politiska enigheten för vårdens fortsatta utveckling - det håller jag med om. Men för att lyckas med detta måste vi titta på Stockholm, för det här kommer att bli något helt annat än vad jag faktiskt tror att ministern vill att det ska bli.
Det som händer i Stockholm handlar inte om att utveckla den svenska välfärden. Det är en politik med ideologiska förtecken, där marknaden får styra. Vi har hälso- och sjukvårdslagen som ska garantera alla vård efter behov. Hur ska socialministern kunna se till att lagen efterföljs i Stockholm?
Som jag tidigare sagt vill vi också ha valfrihet i vården, men det som skiljer oss från den förda politiken i Stockholm är att vi tycker att alla ska ha valfrihet. Det får inte vara så att marknaden ska styra var vården ska bedrivas. Vårdval Stockholm tar ifrån de folkvalda möjligheten att garantera trygghet för alla.
Det finns grupper i vårt samhälle som inte kan välja. På grund av sitt handikapp eller sin ålder är de fast i sitt bostadsområde. Vad händer med de människor som bor i ett område som inte är attraktivt för etableringar?
Återigen: Är hälso- och sjukvårdslagen till för alla? Om socialministern anser det kan inte marknaden få styra, utan det måste vara politiken som styr vården dit behoven finns. Hur långt tänker socialministern låta den moderata sjukvårdspolitiken gå?
Jag måste också fråga Göran Hägglund: Är det Vårdval Stockholm som är modellen som driver ministern nu när ni ska ändra lagstiftningen när det gäller just att införa fri etableringsrätt för hela landet? Tror ministern på allvar att läkare som kan etablera sig till exempel på Stureplan i Stockholm flyttar till exempel till Botkyrka eller Norrlands inland om de själva får bestämma?
Anf. 77 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! I Stockholm har man vart fjärde år val. Man väljer till kommunfullmäktige. Man väljer till landstingsfullmäktige och man väljer till riksdagen.
Så är det över hela landet, och jag tror att det är väldigt viktigt att vi gör klart vad som är riksdagens bord och vad som är landstingets bord. Väldigt mycket av det som nu diskuteras är faktiskt Stockholmsfrågor, och lika lite som jag skulle kunna recensera effekterna fullt ut för vårdcentralen i Bräcke, Trollhättan eller Sävsjö ska jag stå här och tro att jag vet bättre än landstingspolitikerna i Stockholm.
Christina Zedell är möjligen ledamot av Stockholms läns landsting, och då föreslår jag att denna fråga tas upp där. Är hon inte det går det att kandidera där i nästa val.
Min principiella syn är att vårdval är bra, att det spelar en roll för att höja kvaliteten, effektiviteten och tillgängligheten. Det leder till kvalitetsförbättringar och större möjligheter för anställda att hitta en roll inom hälso- och sjukvården som fungerar bra.
Min grundläggande hållning är förstås också att hälso- och sjukvården ska ges till alla. Alla är lika mycket värda, och vård ska ges efter de behov som finns. Tricket för våra landstingspolitiker är att hitta en avvägning när det gäller ersättningssystemen som gör att det fungerar så bra som möjligt. Vi genomför ett understödjande arbete som siktar på att kunna ge ett bättre stöd i just det arbetet. Det här är en svår konst, och jag säger inte att vi sitter på hela sanningen, men jag tror att det är en nytta med att fler samtalar och bidrar till att utveckla ersättningsmodellerna.
Vårdvalsmodellen tror jag har kommit för att stanna, eftersom det är en klok tanke i grunden. Jag tror att det är ett bra sätt att få de effekter vi vill se inom hälso- och sjukvården: bättre tillgänglighet, att vården finansieras gemensamt och ges efter behov.
Anf. 78 Christina Zedell (S)
Fru talman! Socialministern har ändå ett övergripande ansvar för att hälso- och sjukvårdslagen följs, det har vi också här i riksdagen. Det handlar om att alla ska få den vård som krävs. Därför tycker jag att det är viktigt att vi för den debatten här i parlamentet, inte enbart i landstinget. Jag vet att den diskussionen förs i landstinget även om jag själv inte är landstingspolitiker. Jag tycker att det är viktigt att man lyfter fram den här frågan. Då kan du inte bara raljera bort den och säga att det inte är ditt bord. Det är det ju. Stockholmsområdet är stort, så det här kommer naturligtvis att få konsekvenser för hela landet.
Min fråga till dig var: Är det här en modell som du tycker att man ska genomdriva i övriga landet? Här försöker jag ändå berätta om de konsekvenser som det här systemet har fått.
Dessutom är det en kostnadsdrivande reform. Vi kan redan nu se att de här vårdcentralerna har etablerat sig i vissa områden där man tror att de ska kunna ge stora vinster. Eftersom kraven att etablera sig inte är så höga har det lett till överetablering i attraktiva områden. Redan i dag har flera etableringar visat sig olönsamma, och då har vårdcentralerna lagts ned. Då har det kostat väldigt mycket pengar. Det här sker i ett läge där vi ser en oroande ekonomisk utveckling i Stockholm. Redan nu är det minus i sjukvårdens budget, och för 2009 ligger det besparingskrav på 800 miljoner kronor.
Men återigen: Vårdval Stockholm, inte vårdvalet i sig, har inneburit att resurser flyttas från fattiga områden som Jordbro och Fittja till välbärgade områden i Stockholmstrakten som Stureplan och Äppelviken. Vi har redan överetablering i Stockholms innerstad, till och med i välbärgade förorter.
Det är inte ett fritt vårdval utan en klasspolitik som ökar skillnader mellan fattig och rik och mellan sjuk och frisk.
Jag vill passa på att önska fru talmannen och övriga i kammaren och naturligtvis socialministern en trevlig midsommar och en skön sommar.
Anf. 79 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Christina Zedell frågar mig om Stockholmsmodellen är en modell att genomdriva i hela landet. Nej, det tror jag förstås inte. Det var därför som jag gav ett sådant svar som jag gav inledningsvis. Jag talade om att jag tror att vårdvalsmodellen är någonting att genomföra i hela Sverige. En utredare har lämnat förslag till hur det skulle kunna se ut, med stora möjligheter för regionerna att själva utforma modellen på det sätt som passar bäst lokalt.
Självklart finns det myndigheter som ständigt följer det här och svarar för tillsynsverksamhet. Vi har öppna jämförelser som gör att vi kontrollerar resultaten. Kvalitetsindikatorerna har samma effekt. Det är inte min sak som statsråd att recensera enskilda landstings politik lika lite som att recensera olika kommuners politik. Jag tycker att man kan lyfta fram goda exempel, och jag vill gärna lyfta fram framför allt Halland. Där är det politisk enighet, och de har varit banbrytande. Där har man haft systemet i sjön längre, och man har genom de uppföljningar som görs på vetenskaplig grund kunnat se väldigt positiva effekter.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att landstingspolitiker runt om i hela landet följer den här utvecklingen för att kunna lära hur vi kan utveckla svensk hälso- och sjukvård, som ju redan är i världsklass, så att den blir ännu bättre. Fortfarande kvarstår tyvärr väldigt många utmaningar och problem som vi har att kämpa med, bland annat när det gäller tillgänglighetsfrågorna, som vi är fast beslutna att ta itu med.
Till sist vill jag än en gång önska alla i kammaren en riktigt glad midsommar.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.