Public service
Interpellation 2025/26:541 av Tobias Andersson (SD)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2026-06-04
- Överlämnad:
- 2026-06-04
- Anmäld:
- 2026-06-05
- Svarsdatum:
- 2026-06-18
- Besvarad:
- 2026-06-18
- Sista svarsdatum:
- 2026-06-18
Interpellationen
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
När den narkotikapåverkade yrkeskriminella George Floyd dog under ett polisingripande i USA blev det omgående en världsnyhet. När den 18-årige universitetsstudenten Henry Nowak dog under ett polisingripande i Storbritannien uteblev den svenska nyhetsbevakningen helt. Först när fällande dom mot mördaren kommit, kroppskamerornas video spridits och Storbritanniens premiärminister uttalat sig vågade svenska medier börja rapportera.
Båda två yttrade samma ord före sin död – ”I can’t breathe” – men vad skiljer dessa båda fall åt? Det enkla svaret är nog att George Floyd var mörkhyad och att polisen var vit, medan Henry Nowak var vit och mördaren hade invandrarbakgrund. Henry Nowak beskylldes dessutom av sin mördare för att vara rasist, varför han greps av brittisk polis medan mördaren stod fri vid sidan av. När den döende Nowak försökte säga till polisen att han blivit knivhuggen fick han höra polisen säga: ”Jag tror inte du blivit det, kompis.” Det sista han hörde i livet var att polisen läste upp hans rättigheter under gripandet.
Det har nog vänt sig i magen på många världen över nu när videoklipp från gripandet spridits och förövaren dömts. Parallellerna till och olikheterna med George Floyds död är uppenbara men nyhetsbevakningen väsensskild. I skrivande stund har Sveriges Radio fortfarande inte publicerat någonting om det, medan SVT har en artikel som publicerades exakt ett halvår efter mordet. Legitimiteten hos etablerade nyhetskanaler riskerar att urholkas när det är i sociala medier man först kan ta del av det de borde rapportera om. Trovärdigheten urholkas även när man tycks anpassa sin nyhetsbevakning utifrån hudfärg och politiska preferenser.
Med anledning av ovanstående önskar jag fråga kulturminister Parisa Liljestrand:
Hur avser ministern att verka för att säkerställa att public service bedriver en objektiv och opolitisk nyhetsbevakning?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:541
Webb-tv: Public service
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 95 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Fru talman! Tobias Andersson har frågat mig hur jag avser att verka för att säkerställa att public service bedriver en objektiv och opolitisk nyhetsbevakning.
Uppdragen till public service regleras genom bestämmelser i lagen (2025:986) om public service och villkor i regeringens beslut om public service-uppdrag för respektive företag. Nuvarande public service-uppdrag gäller från och med i år och åtta år framåt.
Att public service-företagens nyhetsbevakning och övriga programverksamhet ska utövas opartiskt och sakligt är en central och grundläggande förutsättning för public service. Kraven har funnits sedan sändningarna inleddes för över hundra år sedan och framgår numera direkt av public service-lagen. Kravet på att programverksamheten ska utövas opartiskt och sakligt är sedan årsskiftet också teknikneutralt och omfattar allt innehåll, alltså text, ljud och rörlig bild, från public service oavsett hur det distribueras.
De nya teknikneutrala villkoren innebär att möjligheten att följa upp och granska innehåll har utökats. Detta är viktigt för allmänhetens förtroende för public service. Det är inte regeringen utan granskningsnämnden för radio och tv som i efterhand prövar om innehåll i program följer de regler som finns för programmen. Granskningsnämnden har också i uppgift att årligen följa upp och bedöma om public service-företagen uppfyller sina uppdrag i enlighet med de villkor som har satts upp.
Public service-företagen är självständiga medieföretag, och det är inte min eller regeringens sak att lägga oss i hur verksamheten bedrivs eller vilka publicistiska beslut som fattas. Sådana försök skulle vara ett ingrepp i den grundlagsskyddade redaktionella självständigheten och strida mot de av riksdagen fastställda principerna för styrningen av public service. Det skulle också riskera att skada företagets oberoende och därmed allmänhetens förtroende för public service.
Regeringen har i public service-propositionen (prop. 2024/25:166) bedömt att det finns skäl att genomföra en forskningsstudie för att utöver granskningsnämndens granskningar och årliga uppföljningar på ett övergripande och kunskapsinriktat sätt belysa villkoret om opartiskhet. Syftet med en sådan studie är att stärka verksamhetens legitimitet och höga förtroende. Regeringen avser att återkomma om de närmare formerna för just den studien.
Anf. 96 Tobias Andersson (SD)
Fru talman! Jag tackar för ministerns anförande.
När den narkotikapåverkade och yrkeskriminella George Floyd dog under ett polisingripande i USA blev det omgående en världsnyhet. När den 18-årige universitetsstudenten Henry Nowak dog under ett polisingripande i Storbritannien uteblev den svenska nyhetsbevakningen helt. Först när en fällande dom mot mördaren kommit, videoklippen från kroppskamerorna spridits och Storbritanniens premiärminister uttalat sig vågade svenska medier börja rapportera lite försiktigt om det som inträffat.
George Floyd och Henry Nowak yttrade samma ord strax före sin död. Eftersom vi ska prata svenska i kammaren får jag översätta. De sa: ”Jag kan inte andas.” Trots den likheten finns det dock en del som skiljer de båda fallen åt – inte minst anledningen till att reaktionerna och nyhetsbevakningen har varit så väsensskilda.
Jag skulle tro att det enkla svaret är att George Floyd var mörkhyad och polisen vit medan Henry Nowak var vit och hans mördare av invandrarbakgrund. Henry Nowak passade inte heller in i det narrativ som kanske såväl enskilda journalister som redaktioner vill mata befolkningen med. Samtidigt passade George Floyd perfekt in i det narrativet, om man bara utelämnade det faktum att han var narkotikapåverkad och flerfaldigt dömd.
Många journalister identifierar sig säkert som antirasister och tror kanske inte på omvänd rasism, svenskfientlighet och så vidare, varför de inte ens reflekterar över den bias och rasism som går att skönja i deras rapportering – eller uteblivna rapportering.
Det handlar om den typ av rasism mot vita som Henry Nowak blev varse när polisen grep honom för att han av sin mördare beskylldes för att vara rasist. Det säger någonting om såväl de enskilda poliserna som det system inom vilket de verkar när man omgående griper en vit tonårspojke endast baserat på påståendet att han är rasist.
När den numera döde Henry Nowak försökte säga till polisen att han blivit knivhuggen fick han höra polisen säga: Jag tror inte att du blivit det, kompis. Det sista han hörde var att han fick sina rättigheter upplästa för sig.
Det har nog vänt sig i magen på många som har tagit del av de här videoklippen. Parallellerna till, och olikheterna med, George Floyds död är uppenbara men nyhetsbevakningen väsensskild. När jag skrev denna interpellation hade Sveriges Radio inte rapporterat någonting medan SVT hade en artikel som publicerats sex månader efter att Henry Nowak blev mördad.
Ministern nämner i sitt svar att oberoendet och allmänhetens förtroende för public service riskerar att urholkas om regeringen har åsikter om de publicistiska besluten. Må så vara – men jag vill också hävda att legitimiteten hos public service riskerar att urholkas när dess nyhetsbevakning framstår som vinklad och anpassad. När det i dagar eller veckor går att läsa i sociala medier om en internationellt bevakad händelse som mordet på Henry Nowak innan public service gör ett halvt påtvingat försök att rapportera något om det hela tappar man relevans.
Trovärdigheten urholkas också när man tycks anpassa sin nyhetsbevakning utifrån hudfärg och politiska preferenser. Hur stärker vi objektiviteten hos public service?
Anf. 97 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Fru talman! Precis som jag var inne på är opartiskhet och saklighet helt grundläggande för att public service ska fungera och åtnjuta allmänhetens förtroende. Detta är också ett av skälen till att vi från politikens håll – jag som minister och regeringen – inte ska lägga oss i public services verksamhet och definitivt inte i de publicistiska besluten. Vi har trots allt reglerat i en av våra grundlagar, yttrandefrihetslagen, att detta ska ske via en granskningsnämnd, som får titta på om man fullgör sina uppdrag när det gäller opartiskhet och saklighet.
Det står alla fritt att göra anmälningar till granskningsnämnden. Den har också, som jag var inne på tidigare, i uppgift att följa upp detta på årlig basis. Vi har också från regeringens håll, genom den nya proposition som började gälla för public service den 1 januari i år, ytterligare förstärkt behovet av att titta på detta med opartiskhet genom att avisera den här studien, där man ska titta närmare på just opartiskhet och saklighet.
Det finns alltså saker vi kan göra från regeringens håll, och vi har också genom den nya propositionen gjort saker för att tydligare påvisa behovet av opartiskhet och saklighet och hur detta, som ledamoten var inne på, hänger ihop med det höga förtroendet. Dessa två saker är verkligen avgörande för att vi ska ha en public service som både här och nu men också i framtiden levererar information och nyheter som allmänheten har förtroende för och kan luta sig mot.
Vi gör alltså en del saker, men vi går inte in och bedömer de publicistiska besluten. Detta får granskningsnämnden göra i enlighet med det som den här kammaren beslutade när man antog propositionen.
Det är klart att man alltid kommer att kunna ha en diskussion om nyhetsmedier generellt, naturligtvis, och om vad som rapporteras och inte. Det kan också finnas behov av att bredda allmänhetens förtroende. Vi vet att förtroendet för public service är lägre i vissa grupper. Det är också viktigt att man från public service-håll jobbar brett för att åtnjuta ett högt förtroende i många grupper i samhället, helst i alla grupper i samhället.
Detta är en uppgift som åligger public service-bolagen och som också är det man ska göra i enlighet med sändningstillståndet. Men det är naturligtvis en grannlaga uppgift, och därför är det bra att det finns en granskningsnämnd dit alla kan vända sig med en anmälan, om man tycker att något har skett som inte är i linje med det tillstånd som public service har fått och som man därmed tycker eventuellt strider mot opartiskhet eller saklighet.
Vissa saker gör vi alltså från politiskt håll. Andra saker får man granska på andra sätt. Viktigast är nog att möjligheten till granskning finns och att vi också har tydliggjort att public service är teknikneutralt så att allt material numera kan granskas. Detta ska ses i ljuset både av att man kan göra en anmälan till granskningsnämnden, om man tycker att något har skett, och av att vi hela tiden behöver se till att public service har ett förnyat och ökat förtroende hos allmänheten. Därmed tror jag också att den studie som vi enligt propositionen ska ge uppdrag om kommer att bli viktig för det fortsatta arbetet.
Anf. 98 Tobias Andersson (SD)
Fru talman! Jag vill på nytt tacka för svaret från kulturministern.
Jag skulle vilja börja med att konstatera att det är svårt för granskningsnämnden att granska något som inte blivit publicerat. Det är lite det som är min poäng. Vi ska inte kommentera de enskilda publicistiska beslut som fattats, men att välja att inte publicera något är också i någon bemärkelse ett publicistiskt beslut. Det är väl däri min poäng ligger.
Jag skulle också vilja gå så långt som till att påstå att public services nyhetsrapportering i min värld många gånger är så pass politiskt vinklad att den som hämtar all sin information därifrån riskerar att få en direkt felaktig bild av verkligheten. Det exempel jag gav i mitt förra anförande tyder dessutom på att man gör olika redaktionella val utifrån hudfärgen på förövare respektive offer.
Det finns ytterligare ett exempel från denna vecka på detta tema. För två dagar sedan släpptes en rapport i det brittiska parlamentet. Lite förenklat kan den översättas till rapporten om våldtäktsgängen. Den återger delar av den kanske största skandalen i modern tid i ett västerländskt land, nämligen de omfattande och systematiska övergrepp och våldtäkter som ägt rum runt om i Storbritannien i decennier. Offren har varit brittiska flickor, medan förövarna nästan uteslutande varit män med invandrarbakgrund från muslimska länder.
Detta resulterade, vilket framgår både i denna rapport och i tidigare rapportering, i att rädslan i samhället för att bli kallad rasist vägde tyngre än viljan att rädda och skydda offren. Hela städer visste att detta pågick. Föräldrarna försökte rädda sina döttrar, men polisen vidtog inga åtgärder för att de inte ville bli kallade för rasister. Socialsekreterare med ansvar för barnens trygghet visste om det men gjorde ingenting för att de inte ville bli kallade för rasister. Journalister visste om det men avstod från att skriva om det och avslöja det eftersom de inte ville bli kallade för rasister.
Till slut blev detta dock så omfattande, så politiskt relevant och så allmänt känt att det avslöjades. Och nu har man i flera år kunnat följa de rapporter som kommit efter detta – det kom som sagt en till nu i veckan.
Nu kanske ministern undrar vart jag vill komma med den här utläggningen. Jag skuldbelägger inte public service för att de inte var först med att rapportera om detta. Men det faktum att de inte har rapporterat om det sedan dess, under de år när man har rapporterat om det eller nu i veckan när den här rapporten kom, tycker jag är anmärkningsvärt.
Sociala medier fylls med uppgifter om de fruktansvärda händelser som beskrivs i rapporten. Det framkommer bland annat – jag översätter och citerar – att de demografiska och kulturella motiven var tydliga. Gärningsmän från Pakistan och med annan muslimsk bakgrund hade en heder- och skambaserad klankod enligt vilken icke-muslimska tjejer, huvudsakligen vita arbetarklasstjejer, behandlades som egendom tillgänglig för sexuellt utnyttjande.
Minst 250 000 unga, vita brittiska kvinnor har under de här decennierna drabbats av övergrepp begångna snudd på uteslutande av muslimska män. Man har tvingats att konvertera till islam. Man har våldtagits och gruppvåldtagits. Man har torterats på de allra hemskaste sätt. Man har blivit brännmärkt med bokstaven M som i Mohammed och mycket mer.
Detta kan man läsa om i en rapport i det brittiska parlamentet den här veckan. Public service har inte rapporterat ett ord om det. Då är följdfrågan: Om det hade varit 250 000 invandrartjejer i Storbritannien som under decennier blivit våldtagna och utnyttjade av brittiska rasister, hade public service valt att inte skriva om det då?
(Applåder)
I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).
Anf. 99 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Fru talman! Jag kan inte göra en enskild värdering av vad man har valt att publicera eller inte publicera. Varken jag eller någon annan minister i regeringen bör ifrågasätta den typen av publicistiska beslut. Även att inte publicera är ju ett publicistiskt beslut, som ledamoten själv sa. Dessutom kan det finnas andra skäl att fundera över varför något inte publiceras. Detta låter jag vara osagt.
Det jag tycker är synd är om man reducerar den här diskussionen till att bara handla om ”rasism eller inte”. Jag tror att vi har kommit längre än så i Sverige. Jag tror att vi har gjort det genom att våra fyra partier har samarbetat under den här mandatperioden och förflyttat diskussionen om vad Sverige ska vara, vilket Sverige vi vill bygga för framtiden och vilka frågor som är okej att prata om och inte. Jag bedömer att vi i dag har ett helt annat samtalsklimat och ett annat läge när det gäller att närma sig de svåra frågorna.
Frågor om etnicitet och rasism kan vara en del av en förklaring i vissa sammanhang. Men jag tror inte att det är så enkelt som att vi kan förklara hela modeller med det. Vi har kommit längre i Sverige. Vi är tydliga – har man kommit till Sverige ska man ta seden dit man kommer. Det finns i Sverige värderingar, lagar och regler som vi tycker att man ska efterleva och följa när man är här. Vi har arbetat hårt med att lägga fram språkkrav. Medborgarskapet ska betyda någonting. Vi arbetar för de gemensamma värderingar som har byggt Sverige. Jag uppfattar att vi är någon annanstans i dag jämfört med var vi var för fyra eller åtta år sedan i den här diskussionen i Sverige.
Jag tar inte ansvar för vare sig mediehusens publicistiska beslut eller den medieetiska debatten. Men min bild är att vi som samhälle har förflyttat den här diskussionen och debatten. Det är inte lika känsligt som tidigare att prata om frågor som har att göra med människors bakgrund. Det kan handla om etnicitet, rasism eller för den delen antisemitism. Alla typer av brott som begås och värderingskonflikter som sker tycker jag att vi har blivit bättre på att prata om och belysa, även i det svenska samhället.
För att förflytta diskussionen lite mer till Sverige, som vi ju har ansvaret över, är i alla fall min bild att de insatser som vi i regeringspartierna har gjort under den här mandatperioden tillsammans med Sverigedemokraterna har bidragit till att balansera bilden av vad som är okej att prata om i ett samhälle och inte. Men mediernas ansvar för detta får de bära själva.
Det är positivt att vi har en så pass bred mediemarknad i Sverige. Vi har en stark public service, och det ska vi ha även fortsatt. Men vi har också fria kommersiella medier. Dessa olika medier blir naturligtvis enormt viktiga i förhållande till varandra för att man ska få in olika röster, olika tankesätt och olika journalistik. Medborgarna kan på så sätt få olika typer av information och informativa inslag och därmed bilda sig sin egen uppfattning.
Jag lämnar som sagt de publicistiska besluten därhän. Jag tror dock att diskussionen i dag är en annan i Sverige än vad den är på många andra ställen i Europa, för jag tror att de saker vi har gjort har förflyttat diskussionen till att kunna handla om andra saker.
Anf. 100 Tobias Andersson (SD)
Fru talman! Ministern gör rätt i att bredda debatten och inkludera även de kommersiella nyhetskanalerna och redaktionerna. Jag vill hävda att de i mångt och mycket har hanterat den här typen av frågor på precis samma sätt som public service. Sedan finns det andra exempel – fria och oberoende kanaler som Riks och så vidare gör ett bättre jobb och granskar även det som en del tycker är obekvämt.
Min poäng kvarstår. Jag får kommentera publicistiska beslut – jag är inte minister. Jag har dock inte gjort det. Men jag tror att man har hanterat de två exempel jag gett olika beroende på vilken hudfärg offer respektive förövare har.
När George Floyd dog narkotikapåverkad under ett polisförhör rapporterade man på ett sätt. När Henry Nowak höggs ihjäl av en person med invandrarbakgrund och själv blev fängslad av polis och dog under den processen rapporterade man på ett annat – knappt alls. När minst 250 000 vita flickor under decennier har använts som sexslavar av muslimska män rapporterar man inte. Min poäng i mitt förra anförande var att om det hade varit 250 000 kvinnor eller flickor i Storbritannien med bakgrund i Afrika som utsatts för motsvarande övergrepp av brittiska rasister hade public service sannolikt inte publicerat någonting annat än just detta sedan det avslöjades.
Det är ett problem för public services legitimitet att det är så uppenbart att man har ett narrativ att följa. Man fattar publicistiska beslut beroende på hudfärg hos offer respektive förövare. Det provocerar mig något oerhört, fru talman.
Med det sagt vill jag naturligtvis önska kulturministern en glad midsommar. Vi ses kanske i Almedalen och i valrörelsen.
I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).
Anf. 101 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Fru talman! Som jag sa tidigare är jag glad att vi har det nya sändningstillståndet på plats och att regleringen i det och i de nya public service-uppdragen är väldigt tydliga. Det absolut tydligaste däri är kravet på saklighet och opartiskhet. Det är det överhängande krav som vi ställer på public service.
Det finns olika skäl till detta, och jag ska nämna de två absolut viktigaste. När man lägger en del av våra gemensamma resurser på public service förtjänar människor i Sverige också att få en rapportering som är opartisk och saklig. Det är det ena skälet. Det andra skälet är att det är viktigt för public services egen legitimitet, så att man kan fortsätta åtnjuta ett högt förtroende. Så här har det sett ut i över 100 år. Det kommer att fortsätta vara viktigt i minst 100 år framåt, hoppas jag.
Vi har försökt titta på hur vi kan jobba med de grupper som har lägre förtroende för public service. Det handlar om att jobba med ett bredare perspektiv på granskningar och att jobba med just saklighet och opartiskhet. Därvid har vi också presenterat planen på en forskningsstudie som en del i det nya sändningstillståndet, vilket jag tror är viktigt. Studien kommer förhoppningsvis att ge vissa resultat som man kan konstatera stämmer överens med antingen ens farhågor eller ens förhoppningar och som gör att man kan se vad det finns att göra i olika delar.
Det finns skäl att arbeta vidare. Man ska inte luta sig tillbaka och vara nöjd. Men jag tycker att vi har en stark lagstiftning. Vi har precis antagit ett sändningstillstånd som om möjligt är ännu tydligare med public services uppdrag. Jag tror att vi kommer att få all möjlighet att följa det här även i fortsättningen.
Med det sagt önskar jag ledamoten en glad midsommar och hoppas på lite ledigt så småningom.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
