Palestina
Interpellation 2011/12:10 av Rådberg, Peter (MP)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2011-09-16
- Anmäld:
- 2011-09-19
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält:
- 2011-09-28
- Sista svarsdatum:
- 2011-09-30
- Besvarad:
- 2011-10-25
Interpellationen
den 16 september
Interpellation
2011/12:10 Palestina
av Peter Rådberg (MP)
till utrikesminister Carl Bildt (M)
Mellanösternkonflikten är en av de mest allvarliga och utdragna konflikterna i världen. Den har såväl politiska som kulturella och religiösa dimensioner. Det mänskliga lidandet har varit och är enormt.
Trots att FN, EU och USA är överens om att Israel har ockuperat palestinska områden och att det är 1967 års gränser som ska gälla så har inte världens ledare lyckats sätta tillräcklig hård press på Israel att godkänna FN:s resolution om 1967 års gränser. Vilken annan konflikt med liknande proportioner kan tillåtas bli så långvarig som den i Mellanöstern?
Sverige har sedan decennier rykte om sig att vara en garant för folkrätt och för internationell rättvisa. Sverige har också en lång tradition av att ha gått i bräschen för FN-beslut.
Vad avser utrikesministern att göra för att driva på för att verkställa FN:s beslut om 1967 års gränser för Palestina?
Debatt
(19 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:10
Webb-tv: Palestina
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 34 Utrikesminister Carl Bildt (M)
Fru talman! Torbjörn Björlund, Monica Green, Peter Hultqvist och Peter Rådberg har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att bidra till eller stödja ett erkännande av staten Palestina, baserat på 1967 års gränser, av FN under hösten.
Låt mig först göra klart att FN i sig inte erkänner stater, men i och med att det är stater som är medlemmar i FN kan ett sådant självfallet ses som ett erkännande.
President Abbas ansökte den 23 september om medlemskap för Palestina i Förenta nationerna.
Frågan kommer i enlighet med stadgan att först avgöras av FN:s säkerhetsråd, där den nu bereds. För ett positivt beslut krävs stöd av minst nio av rådets femton medlemmar samt att ingen av de fem ständiga medlemmarna röstar mot.
Jag vill i dag inte göra någon bedömning av när ett eventuellt avgörande kan ske eller hur det kan komma att utfalla.
Det finns historiska fall där en ansökan har varit vilande i säkerhetsrådet under betydande tid.
Sverige har inte minst sedan det svenska ordförandeskapet andra halvåret 2009 lagt vikt vid att ett enigt EU med tydlig position ska bli en stark aktör för fred och rättvisa i Mellanöstern.
De slutsatser som antogs i december 2009 innebar ett viktigt genombrott för EU i detta avseende, och är den grund på vilken vi nu agerar.
Våra ansträngningar inriktas nu på försöken att i enlighet med uttalandet av den så kallade kvartetten få till stånd direkta förhandlingar mellan parterna. EU:s höge representant Catherine Ashton spelar en central roll i detta arbete.
EU:s slutsatser anger ramarna och utgångspunkterna för en fredsöverenskommelse. Förhandlingarna ska utgå från 1967 års gränser och resultera i en tvåstatslösning med Jerusalem som huvudstad för båda stater. De israeliska bosättningarna står i strid med internationell rätt och utgör ett allvarligt hinder för en sådan lösning. Detta kräver också en rättvis och realistisk lösning på flyktingfrågan. Israels grundläggande rätt till säkerhet måste tryggas. Båda parter måste avstå från provokativa handlingar.
En viktig del av våra ansträngningar har också varit att på olika sätt stödja det palestinska statsbyggandet, vilket bland annat EU har framhållit som framgångsrikt.
Sveriges stöd till palestinierna om ungefär 700 miljoner kronor per år gör oss till en av de största givarna till palestinierna. Vi kommer att fortsätta vårt stöd till det palestinska statsbyggandet, såväl bilateralt som genom Europeiska unionen.
En förutsättning för en fullt fungerande palestinsk stat är en framförhandlad tvåstatslösning.
Förste vice talmannen meddelade att Monica Green, som framställt en av interpellationerna, var förhindrad att delta i debatten.
Anf. 35 Torbjörn Björlund (V)
Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Tyvärr ser jag att svaret innehåller rätt mycket av kända konstateranden. Det är ett upprepande av sådant som har sagts förut. En del är floskler, vill jag påstå, och en del vackra ord, men svaret är inget nytt. Det är inget bra svar om man vill ha ett uttalat stöd för palestiniernas situation och det de vill uppnå.
Den här konflikten har pågått väldigt länge. Den har varit så långvarig att vi nog alla är uppväxta med den. Den har funnits med under större delen av mitt liv, och jag är ändå rätt gammal. Den utveckling vi nu har sett är att det har varit mycket förhandlingar, och de har genomförts utan att uppnå något rättvist resultat. Så har det varit under den tid jag har följt konflikten.
Israel är i den konfliktsituation som råder det land som har brutit mot flest FN-resolutioner. Man har gång på gång struntat i överenskommelser och bara fortsatt utöka sin ockupation av palestinsk mark. Man har byggt bosättningar på Västbanken och utökat dem. Det är kanske den känsligaste frågan i den här konflikten just nu. Man har också fortsatt bygga den apartheidmur som bygger in palestinierna på Västbanken i områden som skiljer dem från deras eget land. Detta fortsätter hela tiden. Man har också fortsatt blockaden mot Gaza, som av många ses som en kollektiv bestraffning.
För mig är frågan relativt enkel. Israel måste pressas att göra de eftergifter som man blivit ålagd för att en lösning ska nås. Skulle man möta ett Palestina som är medlem i FN blir pressen mycket hårdare. Då är det svårt att slinka undan de krav som ställs när stat möter stat.
Det borde inte vara så svårt för utrikesministern heller, men i det svävande svaret hänvisas mest till EU:s roll, och EU har ju inte heller rosat marknaden när det gäller detta. Detta tycker jag är en besvikelse i svaret.
Att stå upp för palestinierna och uttala klart stöd för deras medlemsansökan är väl det som bäst påverkar EU att också göra rätt val. Jag hade förväntat mig att hitta detta i svaret någonstans.
Förhandlingar har genomförts vid väldigt många tillfällen. Resultatet har oftast blivit det motsatta mot det avsedda. Israelerna har alltså fortsatt sin ockupation. De har utökat den, och det är inte att undra på att palestinierna till slut tröttnar på den situation som råder. De har gjort det ett par gånger. Det har varit två intifador, och det har varit några andra kontroverser.
I dag försöker man bli erkänd som medlem av FN, vilket egentligen är en ny sak. Det påverkar situationen på ett annat sätt. Det är ytterligare ett försök att skapa rättvisa och att förmå världssamfundet att visa vad det går för - ställer man upp för palestinierna eller inte? Många länder har i dag erkänt Palestina som egen stat.
När det gäller Sveriges och utrikesministerns inställning har jag haft en viss respekt. Carl Bildt har i den här frågan ofta haft en rätt bra inställning och gjort en nykter och bra analys av situationen. Tyvärr tycker jag att den inställningen sviktar nu.
Ett erkännande av Palestina som FN-medlem och som egen stat skulle föra processen framåt, tror jag. Jag tycker att det är synd att Carl Bildt inte vågar ta steget ut och själv ställa sig upp och klart förorda ett erkännande av Palestina som FN-medlem. Jag tror att det skulle ge fredsprocessen och förhandlingarna en riktig skjuts framåt.
Vi får hoppas att resultatet i säkerhetsrådet blir det rätta, men ett klart ställningstagande från Sverige kan påverka vilket beslut som tas. Detta hade jag hoppats att Carl Bildt skulle komma med i dag. Tyvärr har det inte blivit så.
Anf. 36 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Sedan 1967 ockuperar Israel Västbanken. Man koloniserar och ockuperar området och lägger systematiskt hinder för förhandlingar och fred. Vi har i dag 150 bosättningar, och antalet bosättare växer. Antalet bosättare på Västbanken växer mer än vad den israeliska befolkningen i övrigt växer. Det handlar om hundra utposter som är början till en bosättning. Det innebär totalt 500 000 varav 80 000 djupt in på Västbanken.
Området präglas av en lång rad hinder som försvårar det dagliga livet för palestinierna. Det handlar om 500 checkpoints och partiella checkpoints, jordhål, vägblockeringar, jordvallar och andra hinder som inskränker den dagliga rörelsefriheten. Man bygger fina statligt subventionerade vägar till de israeliska bosättningarna medan palestinierna hänvisas till dåliga vägar som går parallellt. Det är vardagens apartheid.
Murbygget handlar i nuläget om 700 kilometer varav 85 procent är på ockuperat område. Man satsar 4 miljarder kronor för att bygga muren. Ungefär hälften av marken i östra Jerusalem tas i anspråk för israeliska bosättningar. Det strider mot internationell lag. Vi ser den utvecklingen trots att Jordanien i fredsavtalet 1994 avsade sig alla anspråk på Västbanken till förmån för en palestinsk statsbildning.
I det internationella samfundet är den så kallade gröna linjen i dag att betrakta som en de facto-gräns som man accepterar. Det är en ständig kamp i vardagen om herraväldet på Västbanken. Det palestinska samhället styckas sönder genom den israeliska ockupationspolitiken där man försöker skilja olika delar från varandra, försämrar framkomligheten och sätter en allt hårdare press på det palestinska samhället.
Bosättningspolitiken har inget stöd i internationell rätt. En ockupationsmakt får inte flytta delar av sin befolkning till ockuperat område. Boendet subventioneras. Skolavgifter, el, vatten och vägar har stöd från israeliska staten. Det är officiell israelisk politik att kolonisera och bygga bosättningar. Självklart förnekar man det i offentliga sammanhang, men i verkligheten visar praktiken på marken att det är så. Samtidigt säger sig Israel vilja förhandla. Men man etablerar dessa negativa fakta på marken.
Palestinierna har byggt upp en egen administration med departement och myndigheter. De försöker att utveckla demokratin och har en president som försöker att hålla ihop det palestinska samhället trots alla problem och trots de hinder som den israeliska ockupationen sätter.
Nu ansöker de om medlemskap i FN. Det är redan 125 länder som har erkänt Palestina. Att få till stånd ett multilateralt erkännande är ännu ett sätt att visa det orimliga i dagens situation. Den israeliska ockupationen har hållit på så länge att den är att betrakta som olaglig. Israel har inte rätt att fördröja ett palestinskt självförverkligande eller självbestämmande.
Enligt folkrätten finns inga rättigheter på grund av orättshandlingar. Orättshandlingar är just det som Israel gör sig skyldigt till nu. Det palestinska självstyret är i dag så utvecklat att det kan utöva en full kontroll över territoriet. Det är fullt möjligt att ge Palestina medlemskap i FN och därmed också bana vägen för ett erkännande av den palestinska staten.
Okej, Carl Bildt, jobba via EU! Men går det inte att nå enighet, rösta då för ett palestinskt medlemskap. Är du och regeringen beredd att göra detta?
Anf. 37 Peter Rådberg (MP)
Fru talman! Tack för svaret, Carl Bildt!
Palestinakonflikten är inte vilken konflikt som helst. Det finns inte heller någon konflikt där vi är totalt överens om vad som gäller, och det är 1967 års gränser enligt tidigare FN-beslut. Med denna enighet är det förvånande att utrikesministern inte agerar mot de övergrepp mot folkrätten som den israeliska regeringen gör kontinuerligt.
Israels bosättningar på det ockuperade Västbanken strider mot fjärde Genèvekonventionen som säger att en ockupationsmakt är förbjuden att flytta sin egen befolkning till ockuperat territorium. Den mur som Israel har byggt på palestinsk mark strider också mot folkrätten enligt Internationella domstolen i Haag. Det är 80-85 procent av muren som går på palestinsk mark.
Det enda jag hör från regeringen är att parterna ska försöka lösa konflikten själva och att EU ska tala med en röst. Här ligger problemet. Vi har 27 medlemsstater i EU. Det räcker med att en medlemsstat säger nej för att EU:s röst i den här frågan ska falla. Vi är nu inne på 45:e året. Frågan till utrikesministern är: Hur länge ska vi vänta?
Jag anser att Sverige har stora möjligheter att gå i spetsen och kräva en tvåstatslösning, ge Palestina rätten till sin egen jord och samtidigt kritisera Israel för det folkrättsbrott som knappast förnekas av någon förutom dem som själva bor i Israel.
Efter den arabiska våren i Tunisien, Egypten och nu senast i Libyen blir Israel alltmer ensamt som folkrättsbrytare i Mellanöstern. Tålamodet med särbehandling av Israel håller på att tryta i stora delar av världen. Frågan är: Var står regeringen här?
Om vårt militära stöd till revoltörerna i Libyen ska bli ett led i en trovärdig politik för en global rättsordning måste regeringen och utrikesministern visa i handling att vi också står upp för rättvisa när det gäller Israel.
Ingenting tyder på att de nya demokratiska arabiska regimerna skulle acceptera ytterligare förlängningar av den nu 44-åriga israeliska ockupationen av Palestina. Israel har den senaste tiden blivit alltmer isolerat. Turkiet har fryst relationerna med Israel.
Turkiets kritiska hållning till Israel och den arabiska våren gör att vinden blåser iskallt mot Israel för tillfället. Redan syns tecken på att den nya regimen i Egypten är på väg att inta en tuffare hållning mot Israel för palestiniernas sak. Allt tycks gå emot Israel just nu. Det sitter på en krutdurk för tillfället.
I detta finns det ändå positiva tecken på en global rättsordning. Vi har Srebrenica-Mladic som är infångad. I Kambodja har ledande röda khmerer ställts inför rätta och till ansvar för the killing fields. Sudans president är efterlyst av Haagdomstolen. Flera internationella domstolar har inrättats. EU utövar sanktioner mot nästan 30 länder, däribland Vitryssland, Burma, Eritrea, Iran, Liberia, Somalia, Syrien och Zimbabwe.
Å andra sidan går den israeliska ockupationen in på sitt 45:e år utan att omvärlden vidtagit en enda sanktionsåtgärd. Detta är inte logiskt. Det håller inte politiskt. Jag tycker att regeringen bör stå upp för det mest självklara, att ge Palestina en egen stat och acceptera tvåstatslösningen.
Anf. 38 Annelie Enochson (KD)
Fru talman! Jag deltar i denna interpellationsdebatt för att jag tycker att det behövs lite balans i kraven från oppositionens sida på vad Sverige ska göra och vad man kräver av Israel.
Man brukar i internationell rätt hänvisa till tre villkor för att en stat ska erkännas: att man har ett territorium, att man har en befolkning bakom sig och en regering som har erkänts av sin befolkning och sitt landområde.
I dag har vi en situation med två separata territorier, Gaza och Västbanken, med en explosiv relation mellan Fatah och Hamas. De båda organisationerna har upprättat ett svagt fredsavtal men har helt olika syn på Israel, religionens roll i samhället och huruvida demokrati är ett statsskick att föredra.
Vidare är territorium något som behöver överenskommas med Israel som dess närmaste granne, som har gränser som gäller från stilleståndsavtalen som blev efter de arabiska anfallskrigen 1948, 1967 och 1973.
När man talar i interpellationerna om att en ny stat ska bildas vid sidan om Israel måste man noga ha klart för sig att varken Hamas eller PLO vill erkänna staten Israels rätt att existera.
I säkerhetsrådets resolution efter sexdagarskriget 1967 talar man inte bara om att Israel ska dra sig tillbaka utan också om Israels rätt till fred och säkerhet.
När Israel drog sig tillbaka från Gaza 2005 tilltog raketbeskjutningarna över södra Israel. Vad som oroar är att Iran är aktivt med i denna terror från det Hamasstyrda Gaza genom att understödja Hamas med både vapen och pengar.
Om Västbanken under ledning av Mahmoud Abbas ska kunna göra framsteg i sin målsättning om en palestinsk stat bör ett återupprättande av fredsförhandlingar vara ett första steg. Israel efterfrågar regelbundet möjligheten att återuppta fredsförhandlingar. Senast skedde detta i FN:s generalförsamling den 23 september.
Spaniens utrikeminister Trinidad Jiménez har uttalat sig i FN:s generalförsamling om behovet av att erkänna Israel som en judisk stat - detta av en kvinna som är tydlig vänsterpolitiker och engagerad i den palestinska frågan.
Så länge som Hamas, PLO och Iran har utplåning av Israel som judisk stat på sin agenda kommer en ny palestinsk stat att bli svår att upprätta.
Hur ser utrikeministern att Sverige rent praktiskt kan motverka de krafter som är inställda på att inte erkänna Israel som judisk stat och som underminerar redan existerande fredsavtal?
Anf. 39 Hanif Bali (M)
Fru talman! Jag har en enkel fråga till interpellanterna. Först vill jag ta tillfället i akt och berömma Peter Hultqvist och Peter Rådberg för att de i alla fall bemödade sig att skriva var sin egen interpellation. Copy-paste-demokratin verkar annars ha slagit igenom med full kraft i riksdagen, och jag vet inte än vad jag tycker om den.
Det jag vill ha svar på är helt enkelt: Vad vinner man på en sådan deklaration? Kommer det att hjälpa palestinierna i deras vardag? Kommer det att se till att de problem som finns i Palestina blir bättre? Nej, som det ser ut nu verkar det vara något slags PR-kupp i FN bara för att kunna komma hem och säga att man har åstadkommit någonting. I stället borde man sätta sig i förhandlingar och komma fram till ett rejält resultat.
Man har frågat det palestinska folket vad de tycker i denna fråga. Då Palestinian Center of Public Opinion gjorde denna undersökning visade det sig att endast 4 procent anser att detta är en prioriterad fråga.
Den absolut största och viktigaste frågan för det palestinska folket var jobben. 83 procent tyckte att det var det viktigaste tillsammans med att få i gång en fungerande sjukvård och en fungerande välfärd i staten - ett fungerande statsbygge.
Det ska vi vara tacksamma för. Det verkar som att i alla fall det palestinska folket har en mycket nyktrare syn på detta än den samlade vänstern här. När man tittar på de grupper i samhället i Palestina som anser att våld är ett acceptabelt medel för att nå fred - vilket är ungefär samma logik som att supa för att bli nykter - ser man att det är grupperna med sämst inkomster och sämst utbildning som anser att detta är rätt väg att gå. Därför bör prioriteten vara mer handel med Västbanken med fler företag och ökat ekonomiskt samarbete mellan Israel och Palestina. Den fjärde mest prioriterade frågan är att Israel öppnar sig ekonomiskt och börjar handla mer med Västbanken - det som av er oftast kallas för ockuperad ekonomi.
Det är därför jag undrar: Vad anser ni att palestinierna kommer att vinna på att driva denna PR-fråga?
Anf. 40 Utrikesminister Carl Bildt (M)
Fru talman! Torbjörn Björlund inledde med att säga att det kanske inte stod så mycket nytt i det interpellationssvar som jag avgav. Jag tvingas dess värre medge att så är det.
Denna konflikt har pågått under mycket lång tid. Jag skulle önska att det fanns något substantiellt nytt att säga - att vi stod inför ett omedelbart genombrott i fredsprocessen, att vi stod inför ett nytt steg och att vi stod inför någonting som gav lite mer hopp. Så är det inte.
Den svenska politiken är inte heller ny, och det tror jag i och för sig är viktigt att säga. Den kännetecknas av en betydande konsistens, klarhet och konsekvens. Jag tror att det är det enda sätt som man kan nå framgång på i sådana här saker.
Vi har mycket tidigt uttalat oss - det ligger långt före denna regering - för en tvåstatslösning. Vi vill se två stater som lever i fred och säkerhet sida vid sida med varandra, baserat på folkrätten och självfallet med utgångspunkt från 1967 års gränser och med Jerusalem som huvudstaden för bägge dessa två stater.
Det vi har uppnått är inte att parterna har gått med på detta. Men det vi har uppnått är att Europeiska unionen nu står på exakt samma linje sedan december 2009. I och med detta har vi uppnått det som inte är alldeles oväsentligt: att Europeiska unionen nu är en starkare och mer relevant aktör i fredsförhandlingar eller i strävan efter fredsförhandlingar - ska jag säga för att vara korrekt - än vad som tidigare har varit fallet. Det har ännu inte förändrat situationen på marken. Men det har i alla fall gett oss ökade diplomatiska möjligheter att verka för det som vi försöker att åstadkomma.
Låt mig gärna säga att jag till och med känner stor beundran för det som den palestinska myndigheten under president Mahmoud Abbas och premiärminister Salam Fayyad har åstadkommit, framför allt under de senaste åren. Jag kommer ihåg första gången jag var där nere. Salam Fayyad hade just tillträtt. Det var fullständigt kaos och sammanbrott i hela den palestinska administrationen. Med vår hjälp, men framför allt genom egna insatser, har de i alla fall på Västbanken lyckats åstadkomma någonting som är en fungerande administration som är mycket bra. De kan inte genomföra det fullt ut, för de befinner sig under den israeliska ockupationen, och Gaza är som bekant dess värre något annorlunda.
Jag kan också mycket väl förstå den frustration de har över att det inte har varit möjligt att nå framgång under de senaste åren. Vi hade en period då även jag uttalade mig rätt optimistiskt angående möjligheterna att nå fram. Dess värre har jag inte haft anledning att göra det under de senaste åren.
Då är frågan: Vad kan man göra? De valde att gå med en ansökan om medlemskap till Förenta nationerna - till säkerhetsrådet. Jag kan säga att vi kanske tillhör dem som inte var alldeles övertygade om att denna väg skulle leda till framgång. Men det är deras val. Nu ligger det i säkerhetsrådet. Det kommer väl på ett eller annat sätt vid någon tidpunkt till något avgörande i säkerhetsrådet. Jag ska inte göra någon bedömning av förutsättningarna för framgång, men det är där det ligger.
Peter Hultqvist frågar mig om Sverige ska rösta för det palestinska medlemskapet i FN. Det ska vi inte göra av den enkla anledningen att denna omröstning inte kommer att äga rum. Om den äger rum äger den rum i säkerhetsrådet. Den kommer inte i generalförsamlingen. Frågan kommer alltså inte att komma på vårt bord över huvud taget. Sannolikheten för att det finns någon annan manöver som gör det är mycket begränsad.
I det läget ska vi inrikta oss på att försöka få till stånd fredsförhandlingar. Det gör vi på basis av det uttalande som den så kallade kvartetten kom fram till efter våra överläggningar i New York den 23 september. Det ledde till överläggningar i Bryssel den 6 oktober, och det leder till nya överläggningar i Jerusalem inom loppet av de allra närmaste dagarna. Då ska vi försöka få det vi då sade och som jag ska återkomma till i min nästa replik, det vill säga någon typ av framsteg i riktning mot det fredsavtal som vi strävar efter. Låt oss inte glömma att det bara är ett fredsavtal som kan ge fred och slut på ockupationen.
Anf. 41 Torbjörn Björlund (V)
Fru talman! Jag ska koncentrera mig på det som Carl Bildt har sagt. Sedan ska jag se om jag kan hinna med det som Annelie Enochson och Hanif Bali lyfte upp här. Det var intressanta synpunkter men i mitt tycke något felaktiga.
Carl Bildt erkänner att mycket är som förr. I svaret finns det egentligen inget nytt, utan det är samma inställning och så vidare. Det är egentligen det som är kärnan till problemet. Processen förs inte framåt, för man vågar inte ta tag i situationen och hantera Israel på det sätt man behöver hantera det på. Det är egentligen det som är vår kärna i interpellationerna: Varför är det så svårt att hantera Israel som det land det är? Det är ett land som bryter mot folkrätten och ockuperar ett land på felaktiga grunder - ett territorium. Israel förtrycker folk och för en apartheidpolitik mot det palestinska folket både i Gaza och på Västbanken.
Detta är dilemmat. Jag vet att Annelie Enochson har en annan syn på det här. Men man kan titta på det praktiska och se hur det ser ut. Jag har varit nere i Palestina kanske tio gånger och sett hur det ser ut på marken. Det är det som Carl Bildt pratar om här. Hur ser det ut på marken? Vad får man egentligen för framsteg om man inte sätter press på den starkare parten i sammanhanget? Man ska komma ihåg att detta inte är två jämbördiga parter. Israel är i dag en av världens starkaste militärmakter. De kan sätta mycket press och mycket kraft bakom sina ord. Det kan inte palestinierna. Det är alltså en orättvis situation.
Låt mig ta ett kort exempel. I somras var det en stark debatt om Ship to Gaza. Det var mycket spekulationer om vad som påverkade Grekland och EU, som jag vill påstå var inblandade i förhindrandet av att vi fick åka i väg med Ship to Gaza, som jag skulle ha åkt med på. Jag tycker att det är en oerhört tydlig bild av hur det fungerar och varför EU inte tar ställning för Palestina och sätter press på Israel. Man tillåter Israel sätta press på andra länder. Man tillåter Israel styra det som händer. Jag tycker att det är oerhört beklagligt, och man gör det på något sätt under täcket.
Det är samma sak när det gäller de handelsavtal som man har haft med Israel och som man inte har velat förändra. Man har till och med pratat om att man ska utöka dem, men inte med palestinierna. Palestinierna har ingen möjlighet till det. Det som Hanif var inne på om mer handel är jättebra, men tillåt dem att göra det då! Det är Israel som hindrar detta. Det är inte palestinierna själva.
Jag har själv vid flera tillfällen sett checkpoints där man hindrar palestinska leveranser av grönsaker. De står stilla i solen i fem sex timmar och ruttnar. Det är vardag även för palestinierna, och det är israelerna som gör det. Det är inte palestinierna själva. Det vore jättekonstigt om de gjorde det själva.
Man kan titta på hur Israel fungerar som stat. Jag vill påstå att de har väldigt mycket problem internt också i Israel med det demokratiska spelet eller den demokratiska utvecklingen. Det finns mycket protester och större och större klasskillnader. Människor i Israel mår också dåligt av att ockupera ett annat land. När man ockuperar och förtrycker ett annat folk slår det tillbaka. Det är naturligt. Det syns överallt i världen där det finns konflikter. Det här är dilemmat.
Skulle vi i Sverige vara klarsynta och våga göra någonting skulle vi ta initiativ för att sätta mycket mer press på Israel, släppa igenom handeln för palestinierna, ta bort checkpoints och sluta förhindra rörligheten på palestinsk mark. Man skulle få en mycket bättre situation. Man skulle dessutom få ett mycket mer aktivt politiskt liv som syftar mot att bilda en egen palestinsk stat och att driva en egen palestinsk stat på ett helt annat sätt än vad som görs i dag.
Annelie Enochson lyfte fram konflikten mellan Hamas och Fatah. Det är egentligen inte någon konflikt i dag. Man är överens om vad som ska göras. Man ska ha en palestinsk stat, och man ska erkänna Israel. Tvåstatslösningen finns ju med där.
Anf. 42 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Den verklighet som ockupationen lämnar efter sig är en arbetslöshet på 17-20 procent på Västbanken. 55 procent av befolkningen har en osäker mattillgång. 20 procent är fattiga och 28 procent undernärda. Samtidigt hindras man i vardagen från att göra affärer, från att kunna förflytta sig, från att skapa arbetstillfällen och en framtid som fungerar genom alla dessa checkpoints, muren och den israeliska ockupationen som fördärvar och förpestar vardagen för den palestinska befolkningen. Så här ser det ut.
Palestinierna önskar ingen ockupation. Jag har besökt området många gånger. Jag vet att det är så. De hatar ockupationen. Det är sanningen. De ser en möjlighet att få mat, jobb och en framtid genom att detta upphör och de får en lösning av den nationella frågan. Det här hänger ihop.
Vi kan inte heller stå här i riksdagen och skyla över det faktum att man ständigt bryter mot internationell lag och bygger bosättning på bosättning, och detta subventioneras av den israeliska staten. Vi kan inte acceptera att man har ett apartheidliknande förhållande mellan bosättarna och den palestinska befolkningen. Så ser det också ut.
Sedan står Netanyahu i den amerikanska kongressen och får 31 stående ovationer och säger nej till en fredlig process där man kommer överens om en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser. Han markerar behovet av militär ockupation, och han försvarar murbygget. Han har med alla ingredienser som i praktiken förstör möjligheterna till vettiga förhandlingar.
Jag hoppas och tror på en förhandlingslösning så småningom. Men vi står här i dag och diskuterar detta bland annat på grund av det som Björlund sade, nämligen att den israeliska övermakten är oerhört stor. Fredsviljan verkar inte vara så stor i praktiken. Däremot är det många ord, men det är väldigt lite som händer i verkligheten, och det man gör är tvärtemot.
Vi måste fördöma detta och vara tydliga. Jag kan gott och väl säga att jag tycker att Carl Bildt i många stycken har agerat på ett konstruktivt sätt i de här frågorna. Men jag tycker också att vi kanske inte bara ska lägga oss bakom EU när det gäller hur vi ska hantera den här ansökan om medlemskap i FN. Vi kanske inte ska säga att vi gör som alla andra EU-länder när det gäller hanteringen av detta. Jag tror att vi också ska våga ha ett eget, tydligt språk här och säga att för svensk del vill vi ha ett palestinskt FN-medlemskap, att vi ser det som viktigt och riktigt och att vi stöder det så gott vi kan i alla sammanhang. Det är detta jag egentligen vill att Carl Bildt ska säga här.
Jag tror inte att det i någon mening skulle skapa en oerhörd skada eller på något vis försvåra den här processen. Det måste ändå talas klartext någon gång om hur Israel beter sig. Det finns alltid undantag när det gäller Israel. Det är fel tid eller fel tajmning. Man kan inte göra så här för då blir någon upprörd eller det uppstår en israelisk blockering på något sätt. Det är alltid någonting som inte går.
Jag tycker inte att vi ska vara advokater för den här typen av utveckling utan ställa upp på det som känns någorlunda humanitärt och rätt enligt internationell lag och som på något vis leder framåt, och det måste ändå vara att stödja palestinierna i deras rättmätiga krav på att få vara med i FN och så småningom få en egen stat som är internationellt erkänd.
Anf. 43 Peter Rådberg (MP)
Fru talman! Vi vill nästan samma sak, fast lite annorlunda kanske.
Carl Bildt började med att säga att det inte finns något nytt. Det blir jag lite besviken på. Det är klart att det inte finns något nytt under solen under förutsättning att man inte gör någonting. Politiken leder väl alltid framåt om man vill att den ska göra det. Jag tycker att det är väldigt bra att vi ska gå framåt tillsammans med EU, men jag håller med Peter Hultqvist till hundra procent när han säger att vi själva ändå måste markera väldigt tydligt vad som är Sveriges linje. Jag förstår inte varför vi ska tassa så otroligt mycket just där. Jag tycker att vi ska gå med EU. Det vore oerhört starkt om EU tillsammans kunde tala med en röst, men det betyder inte att vi i Sverige inte ska tala om vad vi tycker och vad vårt mål är.
Nu har Palestinas president Mahmud Abbas lämnat in den här medlemsansökan för en palestinsk stat till FN. Han gör detta därför att han är trött och inte längre litar på världssamfundets vackra ord. Vi har hållit på med detta i 44 år och är inne på det 45:e året. Han vill komma till skott nu. Jag tror att han är en ganska bra motkandidat till Israels premiärminister. Jag tror att de skulle kunna komma överens. Det finns ju värre, och vi vet inte vad som kommer efter honom. Jag tror att det här skulle kunna bli bra under förutsättning att världssamfundet med USA och EU i spetsen skulle godkänna detta.
Jag förstår inte vad det är som hindrar utrikesministern från att ta det här initiativet som visar att folkrätten och mänskliga rättigheter gäller för alla, också för palestinierna, och att alla folkrättsbrytare, också Israel, ska bestraffas med konkreta åtgärder.
Jag skulle också vilja ha ett klargörande från utrikesministern. Det finns uppgifter om att Sverige och EU driver, alternativt accepterar, att Palestina inte ska bli en fullvärdig medlem i FN utan få någon form av observatörsstatus. Skulle det bli så skulle det innebära att palestinierna inte skulle underteckna Romstadgarna eller vända sig till Internationella brottmålsdomstolen, ICC. En sådan överenskommelse, som enligt flera rapporter förespråkas av EU, kommer att undergräva möjligheten till rättvisa och snarast säkra omfattande problem med straffrihet och avsaknad av rättsstat i området.
Min fråga till utrikesministern är: Stämmer dessa uppgifter?
Sverige har tidigare godkänt tre kriterier för folkrätten. Det är ett bebott territorium, och det existerar i dag. Det är vidare ett folk som bebor området, och det är också uppfyllt. Det tredje är att man ska ha kontroll över området. Det är kanske lite vagt, men Internationella valutafonden, IMF, har efter granskning godkänt den palestinska myndigheten och sagt att den kan klara att hantera ekonomin som en oberoende stat. Därmed undanröjs alla de hindren. Jag förstår inte varför inte Sverige skulle kunna gå fram lite hårdare här.
Anf. 44 Annelie Enochson (KD)
Fru talman! I dag liksom vid andra motsvarande interpellationstillfällen kommer frågan om de palestinska flyktingarna upp och vad Israel ska göra åt den. Även i utrikesministerns svar sägs att en rättvis och realistisk lösning krävs. Det håller jag helt med om. Efter självständighetskriget 1948 och åren därefter flydde mellan 570 000 och 670 000 arabiska flyktingar från Israel. Det som dock aldrig nämns av oppositionen är att det flydde ca 860 000 judiska flyktingar från de omkringliggande arabiska länderna och från de länder som angrep Israel.
I dag finns inte längre några judiska flyktingar medan de palestinska flyktingarna ärver sin flyktingstatus och antalet flyktingar är nu närmare 4,7 miljoner. Jag frågar mig alltid: Vad gör de arabiska länderna för att integrera de palestinska flyktingarna? Vad har de gjort sedan 1948 i denna fråga?
Unrwa hade en gång en chef vid namn Ralph Galloway. Redan 1958 sade han följande: Arabstaterna vill inte lösa flyktingproblemet. De vill behålla det som ett öppet sår, en skymf mot FN och ett vapen mot Israel. Arabiska ledare struntar i om flyktingar lever eller dör. Det tycker jag är illavarslande och bör beaktas när man kräver en rättvis och realistisk lösning på flyktingfrågan och som en parameter på att få till stånd en palestinsk stat.
Anf. 45 Hanif Bali (M)
Fru talman! Jag fick inte svar på min fråga. Det jag frågade var: Vad hjälper det att ha medlemskap i FN? Vad är vinsten med det?
Vi fick höra hur hemskt det är på Västbanken. Mycket av det kan jag ställa mig bakom, till exempel att checkpoints hindrar handel och tillväxt. Det får mig att undra hur de bojkottkrav som titt som tätt kommer från Vänstern gynnar det palestinska folket om handeln och tillväxten går ned - som för övrigt låg på 10 procent på Västbanken. Hur skulle det gynna det palestinska folket?
Man talar om hur hemskt det är och hur ockupationen ställer till det. Men vad hjälper ett medlemskap i FN i detta fall? FN är ju känt för att inte genomföra särskilt mycket, men plötsligt ska det bli lösningen. Det här är undantaget, och FN är lösningen på allt. Det där tror jag inte på. Problemet är inte om palestinierna ska vara med i FN eller inte. Problemet är tron på att just medlemskapet i FN kommer att lösa alla problem.
Nu talas det om att Israel ska bestraffas i form av konkreta åtgärder. Nej, ett palestinskt medlemskap i FN innebär inte på något sätt att Israel bestraffas genom konkreta åtgärder. Jag tycker att det hittas på en hel del, och det läggs för mycket vikt vid medlemskapet i FN.
Min enkla fråga är: Vilka konkreta åtgärder kommer palestinierna att kunna dra nytta av genom att inte delta i förhandlingar utan endast vända sig till FN?
Anf. 46 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Jag tyckte att det var en intressant debatt och kände att jag måste delta i den.
Regeringen gör ett bra arbete i den här delen, vilket också framkommer i utrikesministerns svar. Grunderna finns i folkrätten, och Sverige vill se en tvåstatslösning med 1967 års gränser som bas och med Jerusalem som huvudstad för två stater. Carl Bildt och regeringen har arbetat hårt för att samla EU, för att EU ska få en starkare röst i arbetet med att hitta lösningar. Det är välkommet och det är bra, fru talman.
För alla oss som vill att det israeliska folket och det palestinska folket ska få uppleva fred i närtid är det viktigt att vi kan hitta en väg till säkra gränser för både en palestinsk och en israelisk stat. Det är viktigt att hitta en väg till erkännande, att båda parter erkänner varandra - och andra. Det vägval som Abbas och Fayyad gjort är värt allt stöd. Det är en icke-våldsväg som de sökt. Efter årtionden av olika våldsutbrott väljer de att söka en väg framåt som bygger på fredliga förhandlingar och fredliga lösningar. Det är värt vårt stöd.
Detsamma gäller de krafter i Israel som verkar för icke-våldsvägar, som verkar för att hitta fram till fred och försoning. Också de krafterna är värda allt vårt stöd. Det finns många på båda sidor som har intresse av att förhindra detta. De är inte värda något stöd.
Fru talman! Statsbygget har nått långt. Det kunde konstateras i den FN-rapport som nyligen utkom. Nästa steg är en egen stat för det palestinska folket. Vi har från svensk sida under lång tid medverkat till att skapa förutsättningarna för detta statsbygge. Vi har medverkat aktivt för att det ska bli möjligt. Det är därför positivt när vi får ett kvitto på att man nått långt.
Nästa steg blev, såsom den palestinska ledningen såg det, FN-vägen. Som utrikesministern sade har Sverige ingen röst i säkerhetsrådet, så där kommer rösten inte att efterfrågas. I det fall en uppgradering till non-member state skulle bli aktuell - vilket vi i dag inte vet om så sker - kommer frågan också till oss. Då finns det inte, som jag ser det, någon gul lampa som kan lysa.
Det finns en folkrättslig grund för en palestinsk stat, men ännu är tiden inte inne, ännu är alla förutsättningar inte på plats. Men tiden närmar sig, fru talman. Låt oss hoppas att fredsförhandlingarna får en ny möjlighet utifrån de nya förutsättningar som nu finns. Viljan finns att åstadkomma ett fredsavtal som verkligen innebär fred för både Israel och Palestina - och för området som sådant.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att Europarådet gjorde en betydande insats genom att samlat erbjuda den palestinska parlamentariska församlingen Partnership for Democracy. Det var mycket positivt och också hälsat välkommet av ledamöter i Knesset.
Anf. 47 Utrikesminister Carl Bildt (M)
Fru talman! Låt mig börja med att säga att i denna debatt finns lite olika utgångspunkter, men jag tror att vi är rätt eniga om verklighetsbeskrivningen. Jag kan inte finna någon anledning, även om jag skulle vara på ovanligt petimäterhumör, att i grunden invända mot vad Peter Hultqvist, Torbjörn Björlund och Peter Rådberg beskriver som verkligheten på framför allt det ockuperade Västbanken med alla de begränsningar och all den förödmjukelse som ligger i detta.
Den verklighetsbilden är korrekt, och man får förstå att människor reagerar mot förhållandena. Det skulle vi också göra med betydande kraft. Det enda vi möjligtvis kan lägga till, för att få verklighetsbilden komplett, är att det givetvis finns ett israeliskt säkerhetsbehov som är både verkligt och viktigt. Det gäller att balansera detta och föra det fram till ett fredsavtal. Det är den svåra uppgift som världssamfundet under 60 år misslyckats med - av en rad olika skäl.
Det har under lång tid varit olika förutsättningar. Vi ska inte glömma att efter 1967 fanns en lång period då arabländerna unisont vägrade att erkänna och att tala med Israel. Det är nu historia. Sedan en tid tillbaka har vi det arabiska fredsinitiativet där alla arabländer säger att de är beredda att erkänna staten Israel under förutsättning att det blir en fredsöverenskommelse på i huvudsak sådant sätt som det vi har ställt oss bakom. Det har skapat en ny situation. Vi säger mycket tydligt till Israels regering att de har all anledning, icke minst i denna period av positiva omvälvningar och förändringar i den arabiska världen, att ta fasta på och utnyttja den nya situationen.
Nu ligger frågan om medlemskapet i FN:s säkerhetsråd. Vi får väl se vad som händer där. Som Kerstin Lundgren sade är det möjligt att det i en eller annan form kommer till generalförsamlingen. Då gäller det inte medlemskap utan kan vara fråga om andra former av uppgraderingar. Det var många som trodde att så skulle bli fallet, men så blev det inte. Låt oss ta ställning till det när vi hamnar i den situationen. De är observatörer i FN i dag. Vad som har diskuterats, men inte är på bordet i dag, är möjliga typer av uppgraderingar. Om det är möjligt eller inte lämpligt får vi återkomma till. Det får ses i ljuset av situationen för fredsförhandlingarna då.
Jag har en liten kommentar till vad Peter Hultqvist sade. Jag tror inte att vi är så oeniga i alla fall. Han formulerade det som att vi inte ska lägga oss bakom EU. Nej, det vill inte jag heller egentligen. Jag vill att vi ska driva på inom EU. Jag tror att de som reser till Tel Aviv och Ramallah och hör deras bedömningar av det diplomatiska arbetet kan få höra rätt tydligt att man anser att Sverige har varit pådrivande inom Europeiska unionen för den ståndpunkt som vi har kommit fram till. Den ståndpunkten är enligt min mening mycket bra och kraftfull och har gett EU nya möjligheter att agera i denna situation. Jag tror att det är viktigt.
Ett samlat Europa kan ha en möjlighet till inflytande. Jag ska inte säga att vi kan diktera fred i Mellanöstern. Det kommer inte att gå. Men vi har en större möjlighet att ha inflytande när vi är samlade. Ett splittrat EU är ett svagt EU. Då kan vi alla skicka ut våra respektive pressmeddelanden och bli glada för det. Men det har ingen större betydelse på marken. Därför är det korrekt att vi har inriktat mycket av det diplomatiska agerandet på att samla EU. Det har varit framgångsrikt och har gett en bra politik, ett väldigt erkännande i stora delar av Mellanöstern och en bra roll för EU.
Vart för då detta? Få saker skulle göra mig som utrikesminister lyckligare än att få vara med om den tidpunkt när vi skulle få ett fredsavtal och fullt ut kunde erkänna staten Palestina. Jag skulle ha hoppats att det inträffat förra veckan, förra året eller för lång tid sedan. Jag kan hoppas att det inträffar nästa vecka, men det tror jag tyvärr inte. Vår uppgift är dock att hela tiden verka för att det ska inträffa så snart som möjligt.
Anf. 48 Torbjörn Björlund (V)
Fru talman! Tiden är inte inne, sägs det. Men i Palestina har man väntat 44, snart 45 år på att tiden ska vara inne att få rättvisa.
Varför görs denna ansökan? Vad ska föra framåt? Man kan kanske se det lite grann som en desperat handling, för ingenting har egentligen förts framåt i den här processen under 45 år - tvärtom. Det är därför problemet kvarstår, och det är därför det är så viktigt att man får ett erkännande som FN-medlem. Om man är FN-medlem och står mot en annan FN-medlem har man andra rättigheter än vad Palestina har i dag. Det kan Hanif ta till sig.
Jag tycker därför att det är beklämmande när man fortfarande står och säger att tiden inte är inne. Vi ska hela tiden förhandla och förhandla, som man har gjort, medan Israel har plockat åt sig mer och mer territorium. De har utökat sina bosättningar och utökat murbygget. De har fortsatt med ockupationen och en repressiv politik mot palestinierna hela tiden. Därför är det dags att man tar ställning för Palestina som FN-medlem. Det är oerhört viktigt. Se det som en desperat handling från palestinierna eller vad som helst, men någonstans måste man sätta ned foten.
Carl Bildt pratar om EU. Jag tycker att EU:s inställning också har varit beklämmande under lång tid. Jag menar att man har varit mycket mer proisraelisk än propalestinsk på många sätt. Man har handelsavtal med Israel. Man vet att det är ett problem att till exempel märka produkter från ockuperad mark. De kan säljas utan att man riktigt vet det. Det är en sådan sak som är problematisk. Därför finns också en bojkottrörelse mot Israel. Det finns ett antal saker som händer som man inte kan ha riktig koll på.
Det är dags att se verkligheten. Om Israel släpper ockupationen, gör det som ska göras och ser till att vi får en palestinsk stat jämsides med Israel kommer också freden, förhandlingarna och processen att gå framåt. Det är jag övertygad om. Därför tycker jag att det nu är dags att sätta ned foten.
Anf. 49 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Debatten är viktig, och det är intressant att vi återkommande kan föra den här i kammaren.
Om man skulle följa linjen "tiden är inte inne", som jag hört om i många år i olika sammanhang, skulle det tyvärr nog bli så att tiden aldrig blir inne. Är det några som har visat förhandlingsvilja, kompromissvilja och ödmjukhet och på olika sätt talat om att de är beredda att förhandla menar jag att det är palestinierna. Så är det.
Men israelerna bygger bosättningar, koloniserar, tar kvadratmeter efter kvadratmeter, expanderar på Västbanken och lägger på det sättet hinder för freden. Detta pågår och pågår, och får det pågå tillräckligt länge finns det inte särskilt mycket att förhandla om. Då upphör möjligheten att i realiteten åstadkomma en tvåstatslösning. Tiden är ett problem. Jag menar att det är bråttom. Det måste ske inom en rätt så snar framtid, innan man har koloniserat alltför mycket, så att det över huvud taget inte går att hitta balansen och vrida klockan tillbaka.
Jag vill passa på att citera folkrättsprofessorn Ove Bring, som skriver om erkännandefrågan: "Det kommer att bli ett svårt beslut för de väststater som ser folkrättsliga hinder i ett erkännande av Palestina som stat. Kraven på ett fixerat territorium och en befolkning som bebor detta territorium är uppfyllda sedan länge. Det tredje kravet, en regering som förmår utöva effektiv kontroll över hela territoriet, kommer att upplevas som problematiskt. Även om det finns ett palestinskt självstyre innebär den israeliska ockupationen av Västbanken en inkräktande mur, vägspärrar och olika former av militär kontroll." Man har alltså trots ockupationen kontroll över ytan och ett fungerande självstyre som en grund för en palestinsk stat.
Anf. 50 Peter Rådberg (MP)
Fru talman! Jag kan fortsätta där Peter Hultqvist slutade. Kerstin Lundgren pratade mycket väl om att det finns möjligheter, men avslutade med att säga att tiden ännu inte är inne. Det är att kasta bort politikens möjligheter, och det är precis det som Peter Hultqvist säger. När är tiden inne? De äter upp kvadratmeter för kvadratmeter. Det kommer helt enkelt att gå åt skogen. Man måste se möjligheten för politiken. Det är därför vi är politiker, och det är därför vi ska förhandla.
Jag kan svara Hanif Bali. Vad vinner man på en deklaration? Det är klart att man vinner på att gå med i FN. Staten Palestina skulle få en helt annan dimension om de fick den möjligheten. Det säger väl sig självt?
Carl Bildt säger att vår verklighetsbild är korrekt. Han erkänner det, men säger att det är svårt med ett fredsavtal. Då är han tillbaka i något som liknar det Kerstin Lundgren säger: Det är jättesvårt, men det ska inte ske nu - vi får fortsätta att förhandla.
Men när ska vi ta steget? Jag vill att Sveriges röst ska bli starkare ute i världen. Jag vill att Sveriges röst ska tala om var vi står i de här frågorna. Jag sade i förra inlägget att jag håller med Carl Bildt om att vi ska gå fram med EU. Det är jättebra och starkt. Vi ska gå den vägen. Men det får inte göra att vi hamnar i moment 22, så att ingen stat gör någonting över huvud taget. Det är här faran ligger.
Jag vill, precis som mina vänner, att utrikesminister Carl Bildt tar bladet från munnen och säger rätt ut vad han vill: att det ska bli en tvåstatslösning. Det vore väldigt bra.
Anf. 51 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Ett samlat Europa är naturligtvis oerhört viktigt. Ett samlat Europa som kan tala och inte bara tiga, ett samlat Europa och ett samlat EU som kan handla för att åstadkomma resultat är något som efterfrågas, inte minst i den region vi nu talar om. Jag hoppas verkligen att vi ska kunna vara framgångsrika i att uppnå detta. Som sagt har Sverige under utrikesministerns ledning lagt en god grund för det arbetet inom EU.
Det är viktigt att EU stöder icke-våldsvägen framåt. I det sammanhanget finns det naturligtvis ett tryck på att öppna förhandlingar. Kvartettens krav och kvartettens senaste bud ligger på bordet.
Självklart är det så att Israels regering företräder en stat som har ockuperat mark under en lång tid. Det är viktigt att vi kan driva på för att åstadkomma tydliga signaler om att det verkligen finns en vilja till
fred
från den israeliska regeringens sida.
Självklart är det också så att den israeliska statens säkerhetsintressen måste vägas in - precis som utrikesministern säger. Det är ingen enkel matematik. Men man måste ändå visa en bättre vilja än som framkommit i en del av de uttalanden och en del av de handlingar som vi under senare tid sett. Timglaset rinner sakta ut. Det är viktigt att vi är tydliga i den delen.
Det finns en folkrättslig grund för en palestinsk stat. Men ännu är inte alla pusselbitar på plats. Utnyttja tiden till förhandlingar och för en fredlig lösning!
Anf. 52 Utrikesminister Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag tror inte att det råder någon tvekan om vad vi vill åstadkomma. Där vet jag från tidigare debatter, och jag tycker att det bekräftas i denna debatt, att det råder en mycket bred överensstämmelse mellan de olika partiernas ståndpunkter. Vi står samlade också bakom det som är Europeiska unionens ståndpunkt. Detta är vi eniga om; det är en styrka.
Torbjörn Björlund beskriver checkpoints och det elände som dessa innebär. Peter Hultqvist säger att motsättningarna leder till att förutsättningarna för en tvåstatslösning långsamt håller på att eroderas. Till alla delar håller jag med om detta. Så är det. Det gör att vi måste pressa på så mycket vi kan. Men vi måste också vara realistiska och inse att det här kan försvinna bara när ockupationen upphör.
Fanns det något uttalande jag kunde göra som gjorde att alla checkpoints försvann eller att illegala bosättningar gick upp i rök, försvann eller drogs tillbaka skulle jag självfallet göra ett sådant uttalande. Men detta kräver att den israeliska ockupationen upphör. Detta sker genom ett fredsavtal som grundas på en förhandling. Det är också då en palestinsk stat till fullo får kontroll över sitt territorium.
Allt det som det palestinska statsapparatsbyggandet kunnat uppnå, med de begränsningar som finns med Gazasituationen, tycker jag är mycket glädjande. Men det är inte de som sätter ut checkpoints. Det är inte de som bygger bosättningar. Det är inte de som eroderar landet på Västbanken. Det visar dess värre de brutala begränsningarna i dag i den palestinska administrationens möjligheter. De kan tas bort bara genom ett fredsavtal. Det gäller att öka trycket på detta fredsavtal, något som vi kan göra genom diplomatiskt och politiskt agerande. Europeiska unionen är ett viktigt instrument - ja, kanske det enskilt viktigaste instrumentet vi har för svensk utrikespolitik i denna viktiga fråga.
