Ombildning av hyresrätter till bostadsrätter
Interpellation 2005/06:24 av Lundström, Nina (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-09-29
- Anmäld
- 2005-09-30
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2005-10-12
- Sista svarsdatum
- 2005-10-17
- Besvarad
- 2005-10-25
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation 2005/06:24 av Nina Lundström (fp) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)
Ombildning av hyresrätter till bostadsrätter
Ombildning av hyresrätter till bostadsrätter är en laddad politisk fråga där bostadskonsumentens önskemål har hamnat i skugga. Regeringens politiska ambition att stoppa eller åtminstone försvåra omvandling av hyresrätter till bostadsrätter ledde till att lagen om allmännyttiga bostadsföretag (2002:102) tillkom. I dag innebär lagen att ombildning bara får ske om det efter ombildningen finns kvar en sådan mängd lägenheter i kommunal ägo att hyrorna för dessa lägenheter kan få ett reellt genomslag i bruksvärdessystemet, det vill säga inom ramen för det system som styr regleringen av hyror i Sverige. Detta kräver i sin tur, enligt förarbetena till lagen, att det efter ombildningen måste finnas kvar ett inte obetydligt antal lägenheter i kommunala bostadsföretag. Det är i dag länsstyrelsen som prövar om ett kommunalt bostadsföretag ska få överlåta fastigheter till de boende. Boverket är överklagandeinstans.
Ombildning förekommer i andra typer av boendeformer än i flerbostadshus, exempelvis ombildning av hyresradhus. Flera aktuella fall finns där ombildning stoppats däribland i Östberga i Stockholm.
Lagen om allmännyttiga bostadsföretag har medfört att planerade försäljningar av fastigheter har stoppats.
Lagen om allmännyttiga bostadsföretag har lett till en orimlig situation för de boende och för de kommunala bostadsföretagen. Lagen motverkar effektiv fastighetsförvaltning och förhindrar boende från att förvalta bostäderna själva.
Folkpartiet liberalernas uppfattning är att lagen bör avskaffas. Lagen begränsar det kommunala självstyret. Kommunerna bär ansvaret för de risker och möjligheter som ägandet innebär och måste därför själva få avgöra frågan om försäljning. Det bostadspolitiska ansvaret delas av riksdagen och kommunerna och då måste givetvis vi i riksdagen också ge kommunerna den handlingsfrihet som krävs för att kommunerna ska kunna ta detta ansvar.
För Folkpartiet liberalerna står bostadskonsumenten i centrum för våra beslut. I flertalet förorter och stadsdelar dominerar hyresrätten bostadsbeståndet; det är inte ovanligt att nästan 100 % ägs av kommunen. Ofta kan inte en blandning av upplåtelseformer åstadkommas genom att förtäta den redan befintliga bebyggelsen genom nybyggen utan på många platser i landet handlar det om att låta de bostadskonsumenter som så vill överta fastigheter och bilda bostadsrättföreningar.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin följande:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att inte bostadskonsumentens vilja att äga sin bostad stoppas genom lagstiftningen?
Avser ministern att verka för ett avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:24
Webb-tv: Ombildning av hyresrätter till bostadsrätter
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:20 Tisdagen den 25 oktoberProtokoll 2005/06:20 3 § Svar på interpellation 2005/06:24 om ombildning av hyresrätter till bostadsrätter
Protokoll från debatten
Anf. 1 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Nina Lundström har frågat mig dels om vilka åtgärder jag avser att vidta för att inte bostadskonsumentens vilja att äga sin bostad stoppas genom lagstiftningen, dels om jag avser att verka för ett avskaffande av lagen om allmännyttiga bostadsföretag.
Jag vill redan från början klargöra att jag inte delar Nina Lundströms uppfattning om att bostadskonsumentens möjligheter att äga sin bostad på något vis har stoppats genom lagstiftningen. Det finns i dag fyra olika, genom lagstiftningen tydligt reglerade, sätt att disponera sin bostad: att äga den direkt, indirekt ägande i form av bostadsrätt och kooperativ hyresrätt samt att hyra. Mindre än hälften av bostadsbeståndet utgörs i dag av hyresrätter, ca 15 % är bostadsrätter och resterande utgörs av egnahem; kooperativ hyresrätt finns huvudsakligen inom Stockholms Kooperativa Bostadsförening.
I nyproduktionen utgörs fortfarande den större delen av direkt eller indirekt ägda bostäder, även om andelen hyresbostäder ökar. För den som vill äga sin bostad finns det således ett brett utbud av egnahem och bostadsrätter att välja på.
Men vad Nina Lundström syftar på är att de boende ska ha ovillkorlig företrädesrätt att köpa det hus där de bor för ombildning till bostadsrätt. Det är här som lagen om allmännyttiga bostadsföretag, allbolagen, kommer in i bilden, eftersom det krävs tillstånd för att förvärva en bostadsfastighet som ägs av ett kommunalt bostadsföretag. Nina Lundström tycker att detta är ett hinder för bostadskonsumenternas vilja att äga sin bostad. Det
kan
beskrivas så. Men ett annat sätt att beskriva det är att det värnar om hyresrätten och därmed också om valfriheten. Inte alla kan eller ens vill äga sin bostad. För många passar det bättre att hyra. För alla dem är det viktigt att det finns ett brett utbud av hyresbostäder, annars finns det ingen valfrihet för dem.
Man ska också komma ihåg att tillståndsplikten i allbolagen inte innebär något totalförbud mot försäljning av bostäder som ägs av kommunala bostadsföretag. Tillstånd för förvärv är avhängigt att det finns ett tillräckligt bestånd av kommunala bostäder för att bruksvärdessystemet och de kommunala bostadsföretagens hyresnormerande roll inte ska undermineras. I fall där detta inte innebär något problem kan förvärv medges. Det finns även möjligheter för regeringen att medge undantag, vilket gjordes när det gällde ett antal småhusfastigheter som ägdes av Tomtberga Huge.
Värnandet av valfriheten på marknaden kan innebära begränsningar i det enskilda fallet. Men fortfarande består större delen av bostadsbeståndet av egnahem och bostadsrätter. Detta om något visar att bostadskonsumentens möjligheter att äga sin bostad definitivt inte missgynnas genom lagstiftningen. Som svar på Nina Lundströms första fråga vill jag därför säga att det inte finns någon anledning för mig att vidta några åtgärder när det gäller hur lagstiftningen påverkar bostadskonsumentens möjligheter att äga sin bostad.
När det gäller allbolagen har jag redan varit inne på avsikten med denna och jag ser ingen anledning att avskaffa den. Däremot kan det finnas skäl att se över lagstiftningen. Boverket påpekade till exempel i en rapport häromåret att regelverket kanske inte tillämpas enhetligt i olika delar av landet. Regeringen bedömde då att det var för tidigt att göra några förändringar i regelverket. Sedan dess har många olika frågor kommit upp som berör allmännyttans och de kommunala bostadsföretagens förutsättningar, varför det finns anledning att göra en större översyn av regelverket. Regeringen har därför den 20 oktober i år låtit tillkalla en utredare med uppgift att se över allmännyttans villkor och förutsättningar.
Anf. 2 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att berätta om skälet till att jag återigen väcker en interpellation som handlar om ombildning av hyresrätter till bostadsrätter. Jag besökte för någon vecka sedan Östberga. Så har jag också gjort i andra fall där boende har velat ta mer makt över sin tillvaro. Jag kunde konstatera att det de facto är så att lagstiftningen stoppar ombildning. Jag menar, till skillnad från statsrådet, att det är så. Denna lagstiftning förhindrar ombildning. Jag kunde också konstatera, när jag gick in på länsstyrelsens hemsida i dag, att länsstyrelsen här i Stockholm exempelvis skriver så här: "Riksdagens och regeringens avsikt med reglerna är att försvåra att kommunalt ägda bostäder övergår till andra ägare." Där anges också Östbergafallet mycket tydligt.
Jag menar att det också är viktigt att diskutera den här bakgrundsinformationen. Hur ser bostadsmarknaden ut i Sverige? Jag kan konstatera att den är vad man kallar segmenterad. Det betyder att i vissa stadsdelar i inte minst de stora städerna finns det en väldigt hög koncentration av hyresrätter. Ett exempel är en av stadsdelarna här i Stockholm, som har 98 % hyresrätter. 2 % är bostadsrätter. Då menar jag att om man har lagstiftning som förhindrar någon form av ombildning försvårar man också möjligheterna för boende att själva kanske påverka de strukturer som man bor i.
Det är också intressant att notera om de siffror som statsrådet anger om hur det ser ut med ägandet i Sverige att ja, i glesbygd i Sverige, exempelvis i norra delarna av Sverige, äger 70 % av de boende sina hem. Men i storstäder, exempelvis här i huvudstaden, äger 32 % av de boende sina hem. Det finns en väldigt stor skillnad i vilka möjligheter man har att äga sin bostad. Det gäller inte minst de så kallade förorter där man har kommunalt ägda bostadsföretag som dominerar fullständigt, där man tillsammans med de övriga hyresrätterna faktiskt definitivt dominerar hela stadsbilden.
Jag kan också konstatera att i ytterstaden Stockholm är det över 70 % som är hyresrätter. Det är en väldigt liten andel småhus över huvud taget. Av de utrikes födda i Sverige äger bara 31 % en bostad. Tittar man på förorterna är procentsatserna än mindre. Och jag menar att frågeställningarna hänger ihop. Jag menar att lagstiftningen förhindrar en utveckling på bostadsmarknaden, och jag skulle vilja se en förändring av den. Jag vill till och med avveckla den.
Varför kan inte kommunerna tillsammans med de boende, de förtroendevalda i kommunerna, de boende och bostadsföretagen, själva få avgöra hur den lokala bostadsmarknaden ska se ut? Varför ska riksdagen och myndigheter i Sverige förhindra de möjligheter som borde finnas också inom det lokala och kommunala självstyret? Den frågan får jag väldigt ofta av de boende i olika kommuner i Sverige som just drabbats av lagstiftningen. Varför ska riksdagen besluta om detta? Varför kan vi inte få bestämma själva?
Samhällsbyggnadsministern anger i sitt svar just Tomtberga Huge. Det är också en debatt som försiggick här i riksdagen under ett och ett halvt år. Jag har debatterat frågan med föregående statsråd och också med Mona Sahlin. Det gladde mig att regeringen faktiskt där kom till en annan slutsats efter en mångårig kamp från de boende. Men jag tycker ändå att det är viktigt att ytterligare en gång ställa frågan till samhällsbyggnadsministern. Vad kan samhällsbyggnadsministern tänka sig att göra för att öka människors möjligheter att äga sin bostad i förorter som fullständigt domineras av hyresrätter?
Anf. 3 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Herr talman! Ordet "valfrihet" är för mig ett väldigt positivt och fint ord, som står den enskilde väldigt nära. Men i svaret här försöker Mona Sahlin göra ordet till något helt annat. Nu handlar det om kollektiv valfrihet. Det är det som gäller. Då får den enskildes valfrihet stå åt sidan. Det är det som alla som nu vill omvandla sina hyresrätter till bostadsrätter och som har fått nej ska veta. Eftersom den nya kollektiva valfriheten är bra för kollektivet så får du som individ stå tillbaka.
Jag undrar om Mona Sahlin någon gång har funderat på varför folk vill ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Varför väljer man bort hyresrätten? Den tanken måste väl ändå ha funnits i Mona Sahlins huvud. Varför gör folk detta?
Jag kan säga varför jag tror att folk gör det. Det handlar om boendeinflytande. Och det blev väldigt klart när det gäller just Östberga som fick nej, och som jag tycker är det exempel som mest sticker i ögonen. Det var folk som kom från andra länder till Sverige och som under många år hade engagerat sig för att få omvandla sina hyresrätter till bostadsrätter. Då handlar det om boendeinflytande.
Sedan handlar det för många också om att kunna göra en boendekarriär. Och där hoppas jag att vi är överens om att det är bra att folk kan göra boendekarriärer.
Sedan visar det sig också i de flesta fall att bostadsrätten är billigare än hyresrätten.
När det togs beslut om denna stopplag, eller lagen om allmännyttiga bostadsföretag, var Lagrådet väldigt kritiskt och sade att lagen kommer att lämna utrymme för godtycke, och jag vill tillägga rättsosäkerhet. Och jag tycker att vi har sett bevis på att det är så. Det är väldigt godtyckligt när det gäller vilka som får ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter och vilka som inte får det.
Dessutom har kammarrätten i Jönköping sagt, när man har prövat detta, att det strider mot Europakonventionen att man inte kan överklaga ett myndighetsbeslut till en domstol, utan det är Boverket, men man kan sedan inte överklaga till domstol. Det gör den lagstiftning som vi har ännu mer märklig.
Vi har fått höra att motivet till lagen är att man måste ha tillräckligt många allmännyttiga bostäder för att de ska kunna ingå i bruksvärdessystemet och man ska kunna ha jämförelsehyror. Då måste Mona Sahlin ha satt i halsen när hennes partikamrat här i Stockholm, Annika Billström, föreslog att Stockholms alla allmännyttiga bostäder ska ombildas till kooperativa hyresrätter. Kooperativa hyresrätter ingår nämligen inte i bruksvärdessystemet. Det betyder att 100 000 lägenheter här i Stockholmsområdet är borta från bruksvärdessystemet. Då har egentligen hela motivet, i alla fall här i Stockholm, för denna stopplag fallit samman.
Min stora fråga är: Vari ligger vinsten att hindra enskildas valfrihet för att uppnå någon form av kollektiv valfrihet, vilket Mona Sahlin talar sig väldigt varm för?
Som moderat vill jag att det ska finnas valfrihet. Jag tycker att alla typer av upplåtelseformer ska finnas - hyresrätter, bostadsrätter och kooperativa hyresrätter. Jag tycker att det även ska få finnas ägarlägenheter om folk efterfrågar sådana. Men det har vi inte i Sverige. Men jag tycker inte att jag som lagstiftare ska stoppa och hindra människor från att uppfylla sina livsdrömmar. Och det är just det som denna lag gör.
Anf. 4 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Nina Lundström säger att lagen är till för att förhindra eller försvåra utförsäljning. Och det är riktigt. Man kan också säga att den är till för att försvara hyresrätten. Man kan alltså säga att den är till för att i praktiken och i realiteten försvara den valfrihet som alla vi tre här säger oss vilja uppnå men som uppenbarligen i två av fallen inte berör hyreslägenheterna. Det tänker jag fortsätta att hävda vad än Nina Lundström eller Marietta de Pourbaix-Lundin säger eftersom detta handlar om en politisk värdeuppfattning där det skiljer sig åt mellan vad ni två tycker och vad jag och regeringen står för. Jag tänker därför inte ta några som helst initiativ för att avveckla allbolagen. Det har jag sagt i svaret, och jag upprepar det.
Jag vill också uttrycka det på följande sätt: Det finns bevisligen en efterfrågan på hyreslägenheter. Det är bevisligen så att det behövs hyreslägenheter för att valfriheten på bostadsmarknaden ska vara komplett.
Om man vill ha valfrihet, och om det är det som man verkligen står för, varför ska i så fall just de som har fått ett hyreskontrakt just i dag ta bort den möjligheten från dem som i framtiden vill ha hyreskontraktet? Var finns valfriheten i det?
Om jag köper en bostadsrätt och ångrar mig och egentligen vill att det ska vara en hyreslägenhet i stället, ska jag då ha en ovillkorlig rätt att omvandla min bostadsrätt till en hyresrätt?
Om jag köper en bil och sedan ångrar mig och hellre vill hyra den, ska jag då ha en ovillkorlig rätt till det? Om man ingår ett avtal om att hyra en lägenhet, så är det den upplåtelseformen som gäller, och det är det avtalet som gäller. Därför ska den upplåtelseformen också finnas som en möjlighet för framtidens bostadskonsumenter och inte bara för den som just nu har fått hyreskontraktet.
Det är på det sättet som jag vill fortsätta envisas med att försvara hyresrätten och därmed försvara allbolagens plats i en, enligt min uppfattning, komplett bostadspolitik genom att inte acceptera att omvandlingarna ska gå ut över den reella valfriheten på bostadsmarknaden. Det är inte minst viktigt i en region som Stockholm.
Anf. 5 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Samhällsbyggnadsministern väljer att inte svara på min fråga som handlar om hur man ska öka egenmakten för de boende. Det finns människor som har flyttat in i ett bostadsområde där det är upp till 98 %, och i vissa fall 100 %, hyresrätter. Vad man har sett under årens lopp är att det också påverkar strukturerna för övrigt i ett samhälle eftersom man vet att rörligheten vanligtvis är betydligt större i fråga om hyresrätter.
I många av dessa områden skulle de boende vilja bo kvar, men de kanske vill äga sin bostad tillsammans, kollektivt, i ett kooperativ såsom också bostadsrättsföreningen är, där man tillsammans äger en fastighet och har nyttjanderätten till en bostad.
Jag vill även införa ägarlägenheter för att ytterligare öka ägandet.
Men vad är samhällsbyggnadsministerns alternativ till detta? Människor har flyttat in i dessa hyresrätter. Men om området inte erbjuder någon annan boendeform, får man en rad konsekvenser.
Jag tycker att detta framför allt är en fråga för de kommunala politikerna och för det lokala självstyret. Jag tror också att det vore viktigt att ge ett verktyg, nämligen att om man vill sälja av en fastighet till de boende kan man använda pengarna för att bygga nytt.
Många av de problem som vi ser på marknaden hänger också ihop med att det finns en omfattande bostadsbrist. Jag hävdar bestämt att lösningen inte är att fokusera på att sortera köer och att stoppa utveckling. Tvärtom ska man skapa och ge nya möjligheter för att få till stånd en bra utveckling i många förorter som i dag kämpar med sin tillvaro. Jag tycker att även dessa människor borde ges en möjlighet. Jag ser inte bostadsbeståndet som något statiskt. Jag tror att det går att öka människors egna möjligheter.
Kvar står framför allt frågan varför riksdagen och regeringen är bäst på att avgöra vad man kan göra och inte göra på den lokala nivån. Jag hävdar att det går att göra mycket.
Det finns också förorter där man arbetar mot segregation och där människor ropar efter ökad egenmakt. De vill själva förvalta och ha möjlighet att styra i vilken takt som fastigheterna renoveras. Många vill ta över och själva göra en insats. Varför ska riksdagen omöjliggöra detta? Jag har inte fått svar på frågan, och jag skulle gärna vilja ha svar på just detta.
Jag ska slutligen säga något ytterligare om frågan om upplåtelseformer och blandade upplåtelseformer. Hur vill samhällsbyggnadsministern åstadkomma förorter som har blandade upplåtelseformer? Ibland hör vi ju i debatten att det också inom socialdemokratin anses vara en nyckel. Men hur gör man? Många av dessa förorter har inte särskilt mycket mark att bebygga. Man kan visserligen bygga på en våning. Men om man har 98 % hyresrätter och 2 % bostadsrätter och i vissa fall inga bostadsrätter alls, hur går man då till väga?
Om samhällsbyggnadsministern har en lösning på detta som jag inte har identifierat så lyssnar jag gärna. Men min målsättning är att i varje steg se över möjligheten att flytta ut makt från riksdagen, bidra till utvecklingsmöjligheter i fastighetsförvaltning, öka egenmakten och införa en ny upplåtelseform. Kanske är det också så i framtiden, när nya generationer av politiker kommer, att man kommer att välja att riva någon fastighet för att bygga nytt, vilket man gör i en del andra länder. Men det är en fråga för den lokala nivån och för kommunerna själva att avgöra. Men jag tycker att vår uppgift borde vara att skapa de möjligheter som de behöver.
Anf. 6 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Herr talman! Om hyresrätten är attraktiv och det finns en efterfrågan kommer den att finnas kvar i framtiden, och då behövs det ingen lagstiftning uppifrån för att den ska finnas kvar. Den kommer att finnas kvar därför att folk efterfrågar den.
Jag har läst i protokollet från debatten som hölls för några år sedan då man antog den här lagen, och det var ganska tydligt vilka motiven var. Ett av motiven var det som vi har varit inne på och det hänger ihop med bruksvärdessystemet, men det kommenterade Mona Sahlin över huvud taget inte. Sedan medger socialdemokratiska riksdagsledamöter i debatten att denna lag kommer att hindra kommunpolitiker att utöva det kommunala självstyret. De säger att det är väl en biverkning som man får ta.
Vi upplever väldigt ofta här i riksdagen en total misstro mot kommunalpolitiker när det gäller att veta vad som är bäst för kommuninvånarna i respektive kommun. Den här lagen styr kommunerna ganska rejält. En kommun kan behöva sälja ut en del av sitt bostadsbestånd för att klara andra verksamheter, men detta ska också prövas och krånglas med innan de får göra det.
Det har nyligen gjorts en del undersökningar som visar att det är väldigt bra med blandade upplåtelseformer speciellt i förorterna för att motverka den segregation som finns. Det är ju just i förorterna - vi pratar nu om Stockholmsområdet - som man har stoppat flest ombildningar från hyresrätter till bostadsrätter. Det motverkar egentligen det som jag trodde att vi alla var ute efter, att få en bra blandning av upplåtelseformer. Detta stoppas nu i och med det här förslaget.
Jag tycker att det är beklämmande att Mona Sahlin och Socialdemokraterna inte kan inse att det inte är fler stopplagar som vi behöver i Sverige, utan det vi behöver på olika områden är att riva hindren. Det skulle göra det möjligt för människor att växa och kunna förverkliga sina drömmar. Stopplagen på bostadsområdet är en lag som förhindrar människor att förverkliga drömmar och som hindrar kommunpolitiker att ta kommunens verksamhet i egna händer.
Anf. 7 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Låt mig börja så här: Jag är med på - och det har jag också uttryckt i diskussioner som vi har haft här tidigare - att det är viktigt att sträva efter blandade upplåtelseformer, inte minst i kampen mot segregationen.
Jag vill återigen betona att det inte är tvärstopp för omvandlingar. Denna stopplag sätter inte stopp för allting. I områden där det är hundra procent hyreslägenheter är det inget hot mot bruksvärdessystemet om man omvandlar delar av det beståndet.
Staten har också andra metoder som man kan titta på i praktiken. I till exempel Sundbyberg växer det nu upp ett mycket spännande område som heter Ursvik. Där har staten använt sin mark på ett mycket spännande sätt. Det är ett område med alla olika upplåtelseformer som nu växer fram. Så vi är överens om den strävan.
Men det som gör att jag känner mig beklämd, Marietta de Pourbaix-Lundin, är att det här resonemanget bara gäller förorterna. Ett område i innerstan med bara bostadsrätter, är det också ett hot mot segregationen? Ska vi göra allt vi kan för att omvandla de bostadsrätterna till hyreslägenheter så att det blir mer blandade upplåtelseformer?
Eller jag kan fråga Nina Lundström - Marietta har ju inte rätt till någon ytterligare replik, ursäkta mig - eftersom hon förde samma resonemang: Varför är det bara i förorterna som det är så viktigt att blanda upplåtelseformer? Någonstans haltar det principiella resonemanget. Det är hyreslägenheterna som man vill åt. Människor som vill bo i hyresrätter kan uppenbarligen inte förverkliga sina drömmar och få utlopp för sin egenmakt. Man bortser från att det är en eftertraktad boendeform som det är viktigt att bevara.
För framtida hyresgäster är det inte rimligt att de som bor där just nu ska ha ovillkorlig rätt att ta över dessa lägenheter med ägande. Då förstör man förutsättningarna för en reell valfrihet. Och varför är det i så fall inte intressant att driva en ovillkorlig rätt att omvandla andra ägarformer? Varför gäller det bara hyreslägenheterna?
Jag tycker att man bortser från den oerhörda vikt som den upplåtelseformen har, inte minst i storstadsregionerna, och från varför det är så viktigt att man med allbolagen försvarar och värnar den reella valfriheten på bostadspolitikens område som jag och regeringen menar är nödvändig att ha också när det gäller hyreslägenheter.
Därför står vi på olika sidor i denna diskussion, och därför tänker jag inte avveckla lagen utan jag ser nu fram emot en viktig översyn som regeringen beslutade om i förra veckan. Sedan hoppas jag också att det blir en viktig fråga i valrörelsen, hur och på vilket sätt den reella valfriheten på bostadsmarknaden också ska innefatta hyreslägenheter i framtiden.
Anf. 8 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Ja, hyresrätten behövs på bostadsmarknaden. Jag har i upprepade debatter med samhällsbyggnadsministern påvisat hur ett sådant räddningspaket skulle kunna se ut. Men jag menar att det inte är rimligt att man från riksdagens sida förhindrar de lokala möjligheterna att utveckla de förorter som i dag kämpar med ett mycket ensidigt bostadsbestånd. Jag anser att hyresrätten ska räddas.
Allbolagen har ju riktats specifikt mot Stockholm, men den har drabbat alla i hela landet. Men jag kan konstatera att här finns det fortfarande 50 % hyresrätter i innerstan. Tittar man på nyckeltalen verkar det som att hyresrätten är helt och hållet försvunnen, men det är den inte. Och det är bra för den behövs på marknaden.
Det finns i dag 2,7 miljoner hyresrätter i Sverige och det finns 101 454 hyresrätter i Stockholm. Antalet har minskat med 791 sedan 2003. Så retoriken med att vi ska rädda hyresrätten genom att stoppa kommunernas möjligheter att jobba med sitt bostadsbestånd är inte rimlig.
Sedan gläder det mig att samhällsbyggnadsministern nämner Stora Ursvik. Jag väckte personligen en motion i Sundbybergs kommunfullmäktige 1996 om att Stora Ursvik skulle bebyggas. Det har visserligen tagit många år innan det har kommit till skott, men det gläder mig att samhällsbyggnadsministern har varit där och tagit det första spadtaget.
Men jag vill upprepa att jag tror att det är väldigt olyckligt att lagstiftningen förhindrar möjligheter och bygger upp hinder i stället för att skapa möjligheter och utrymme för lokal utveckling. Fortfarande kan jag inte förstå hur samhällsbyggnadsministern ska kunna uppnå målet om blandade upplåtelseformer i förorter där majoriteten av upplåtelseformerna består av hyresrätter. Varför ska inte de boende ges chansen?
Anf. 9 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Vi kan ju glädjas gemensamt över Ursvik. Det är ett mycket spännande område. Jag vill också ge en eloge till de lokala politikerna från alla partier för det sätt på vilket de gemensamt har arbetat genom åren med det området. Det är ett område som jag ofta nämner eftersom det har kommit till utan överklaganden. Det betyder också att kommunen har jobbat på ett spännande sätt med planerna och fått förståelse bland medborgarna för ett väldigt stort och intressant bygge.
Men jag hoppas att vi återkommer till diskussionen om stopplagen. I slutet av sitt inlägg sade Nina Lundström att hon också ville ha något slags stopp för utförsäljningen. Alla som vill ska ha rätt att köpa sin lägenhet, men gäller det bara några? Tänk om alla vill köpa den, då blir det inga hyreslägenheter kvar alls. Därmed blir det ingen valfrihet. Någonstans finns det uppenbarligen en gräns också för Nina Lundström där det är viktigt att hyreslägenheterna får finnas kvar.
Skillnaden mellan oss är att jag inte kan förstå att det bara ska handla om hyreslägenheter om det ska vara ovillkorlig rätt. Varför pratar man bara om segregation när det gäller förorterna och inte de områden i Stockholm där det bara är ägande som gäller?
Så jag tycker att vi behöver fördjupa den här diskussionen. Vi har gjort klart vårt ställningstagande beträffande allbolagen. Den kommer att finnas kvar, om det fortfarande är en socialdemokratisk regering efter valet. Sedan får vi fördjupa diskussionen om hur man åstadkommer en rimlig och riktig icke-segregation i både förorterna och innerstan, och där tror jag att hyreslägenheterna har sin alldeles speciella roll.
Tack för en intressant diskussion - som alltid.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.