Ojämlika villkor på arbetsmarknaden
Interpellation 2006/07:282 av Ahlberg, Ann-Christin (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2007-02-02
- Inlämnad
- 2007-02-02
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2007-02-16
- Sista svarsdatum
- 2007-02-23
- Besvarad
- 2007-03-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 2 februari
Interpellation
2006/07:282 Ojämlika villkor på arbetsmarknaden
av Ann-Christin Ahlberg (s)
till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
I dag arbetar nästan lika många kvinnor som män på den svenska arbetsmarknaden. Trots att Sverige räknas som ett av världens mest jämställda länder värderas kvinnors arbete fortfarande lägre än mäns, en orättvisa som bland annat tar sig uttryck i osakliga löneskillnader.
Men inte bara lönevillkoren har betydelse; även arbetsförhållanden, arbetsvillkor och arbetsmiljö påverkar kvinnors och mäns hela tillvaro. Också möjlighet att förena arbetsliv med föräldraskap är en viktig faktor. Inom samtliga dessa områden råder i dagsläget en ojämlikhet mellan könen.
Så behöver det självklart inte vara. Med en offensiv jämställdhetspolitik går det att påverka så att kvinnor och män får samma villkor och möjligheter att försörja sig själva och sina eventuella barn.
Mina frågor till jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är därför följande:
Vad kommer statsrådet att vidta för åtgärder så att kvinnor får samma möjligheter till goda arbetsvillkor som män?
Om statsrådet har för avsikt att vidta åtgärder enligt ovanstående, när i tiden är detta planerat?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:282
Webb-tv: Ojämlika villkor på arbetsmarknaden
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:73 Tisdagen den 13 marsProtokoll 2006/07:73 10 § Svar på interpellation 2006/07:282 om ojämlika villkor på arbetsmarknaden
Protokoll från debatten
Anf. 89 Nyamko Sabuni (Fp)
Fru talman! Tack, Nyamko Sabuni, för svaret! Min interpellation tog upp löneskillnaderna mellan kvinnor och män liksom arbetsförhållandena, arbetsvillkor och arbetsmiljö samt att kunna förena arbetsliv med föräldraskap. Ministern svarar med att det kommer att finnas fler jobb att gå till, att man ska se till att fler kvinnor kan starta eget företag och att mångfalden inom barnomsorgen ska öka samt att det blir en sammanslagning av ombudsmännen inom diskrimineringsområdet.
Var möts då våra två olika ståndpunkter? Aldrig, vill jag säga. Det är som två parallella vägar som inte korsas någon gång. Jag förutsätter i min skrivning att man jämför två människor, en kvinna och en man, som jobbar med samma saker och inte har samma lön. Varför, kan man undra, har de inte samma lön? Vad vill regeringen göra åt det? Det är det som är den springande punkten i mitt resonemang.
Vi socialdemokrater tog fram en handlingsplan för jämställda löner som var
ett
politiskt redskap för att nå jämställda villkor på arbetsmarknaden. Den har ni redan återkallat. Nyamko Sabuni, inte får kvinnor mer jämlika villkor på arbetsmarknaden av att man tar bort den så kallade stopplagen när det gäller sjukhus. Inte kommer lönesättningen att bli annorlunda och mer jämställd om det blir en privat vårdgivare i stället för ett landsting. Låga kvinnolöner är inte en fråga om organisationsformer. Det är en fråga om arbetsvärdering och könsdiskriminering. Löneskillnaderna är dessutom större i den privata än i den offentliga sektorn. Det som den borgerliga regeringen kallar vardagspusslet kommer inte att gynnas av exempelvis vårdnadsbidraget. Detta bidrag kommer att bli en ren kvinnofälla, där kvinnan i de allra flesta fall kommer att ta ansvaret för barnen och stanna hemma med dem för att få ett vårdnadsbidrag. Observera: ett bidrag i stället för lön! Detta kommer att konservera könsrollerna i stället för att spränga de gränser som faktiskt finns kvar.
Och hur kan det underlätta för föräldrar om man har en privat och en offentlig barnomsorg när det gäller ojämlika villkor på arbetsmarknaden? Inte har det någon betydelse för mammans och pappans löner på deras arbeten om förskolan är offentlig, privat eller kooperativ. Inte underlättar det så att man får heltid eller större möjlighet att få en lön att leva på.
Nej, bättre upp, jämställdhetsministern, om vi ska tro på att en borgerlig regering ger mer jämställdhet inom arbetslivet! Jag tycker inte att jag har fått svar på min fråga över huvud taget, och jag har ytterligare en fråga. Varför drar regeringen tillbaka handlingsplanen för jämställda löner? Det var ändå en början.
Anf. 90 Ann-Christin Ahlberg (S)
Fru talman! Om jag ska börja med tillbakadragandet av skrivelsen om lika lön så är det helt naturligt, för analysen i den tycker jag inte var tillfredsställande. Analysen i den hade socialistiska drag. Det är självklart eftersom det var en socialdemokratisk regering tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som lade fram den. Så jag har intresse som statsråd med ansvar för de här frågorna att lägga fram en egen analys och egna förslag.
Det fanns en del förslag som handlade om information. Jag har sagt att jag kommer att ta till mig den typ av förslag som fanns i den skrivelsen och föra in i det som jag så småningom ska lägga fram för riksdagen senare i år. Däremot delade jag inte uppfattningen om det viktigaste förslaget i skrivelsen utifrån ert perspektiv, nämligen att tvinga kommuner och landsting att anställa på heltid. Men jag kan förstå att just heltid är en nyckel i det hela.
I mitt svar försöker jag visa på att det faktum att kvinnor jobbar deltid i större utsträckning leder till att de får sämre löneutveckling. Det faktum att kvinnor har färre antal arbetsgivare inom det offentliga, där de faktiskt finns, att de är inlåsta i monopolen, gör att de har sämre löneutveckling. Därför är det viktigt att se till att ekonomin fungerar bra och att det finns möjligheter för kvinnorna att jobba heltid. Det är också viktigt att se till att livspusslet och familjepolitiken fungerar så att de som kan och vill jobba heltid ska ha möjlighet att jobba heltid och också kunna kombinera det med att ta hand om sina barn och inte ägna den lilla fritid de har när de har jobbat långa dagar till städning och så vidare. Hushållsarbetet kommer alltid att finnas. Männen ska ta sitt ansvar, men det finns ingenting som hindrar att hushållen också avlastas delvis som komplement till det de ändå utför.
Möjligheten att jobba heltid med bättre ekonomi och möjligheten att ha flera att söka jobb hos för löneutveckling tror jag är A och O. Det är det jag försökte lägga fram här. Du ville lösa det genom tvång att anställa på heltid. Jag försöker lösa det genom just de saker som jag nämner här.
När det gäller den löneskillnad som beror på diskriminering kan vi inte göra mer åt det än att vi faktiskt har en diskrimineringslag. Den ska göras effektivare, tillsynen ska vara bättre, och framför allt måste sanktionsmöjligheterna förbättras. Det ska kännas att diskriminera. Det är min uppfattning.
Detta arbete pågår nu för fullt inom Regeringskansliet genom sammanslagningen av dessa lagar och sammanslagningen av ombudsmännen till en myndighet. Det är mitt program för hur kvinnor ska få högre löner än de har i dag. Sedan får vi hoppas att de löneskillnader som inte beror på diskriminering utan på de faktorer vi talade om - möjligheten att jobba heltid i stället, möjligheten att byta arbetsgivare och så vidare - ska försvinna även för dem som jobbar inom offentlig sektor.
Anf. 91 Nyamko Sabuni (Fp)
Fru talman! Allt som ministern här säger delar jag inte, men jag förstår att det ändå någonstans finns en förståelse för att kvinnor kanske inte kan leva på en deltidslön. Man blir i allra högsta grad beroende av att leva ihop med någon annan.
Kvinnor och män arbetar alltså lika många timmar per dag. Skillnaden är att kvinnor arbetar mer obetalt och män mer betalt. Arbetsgivarna, både i privat och i offentlig sektor, diskriminerar kvinnor genom att dessa oftare än män hänvisas till deltidsarbete. Här hjälper det alltså inte med några öppningar.
Deltidsarbete är både orsak till och en effekt av att kvinnor utför en större del av det obetalda arbetet. Förutom lägre arbetsinkomst innebär deltidsarbete, precis som ministern sade, att ersättning från försäkringssystem och framtida pension blir mycket lägre. Därför måste man göra någonting.
I praktiken subventionerar faktiskt kvinnor mäns lönearbete, karriärmöjligheter och högre pension genom att ta ett större ansvar för det obetalda arbetet. Jag måste fråga ministern hur kvinnor och män ska kunna fördela ansvar för hem och barn lika. Då måste ju, och detta är en av de mest centrala jämställdhetsfrågorna i vår tid, kvinnor och män också ha samma möjligheter i arbetslivet.
Vi socialdemokrater ville lagstifta så att heltid blev en rättighet och deltid en möjlighet och vill så fortfarande. Vi vill att lika lön för lika arbete ska gälla och att den offentliga sektorn ska gå före och arbeta bort osakliga löneskillnader. Precis som jag sade tidigare tog den förra socialdemokratiska regeringen också fram en handlingsplan för detta som ni tog bort.
Men det är som sagt inte bara lönebildningen som påverkar löneskillnaderna. Det är också anställningsvillkor och anställningsform - tillsvidareanställning eller tidsbegränsad anställning; deltid
eller
heltid, inte enbart heltid. Yrkesval, befordringsmöjligheter och möjligheter till kompetensutveckling är andra faktorer som också påverkar kvinnors möjligheter och skillnaden i mäns och kvinnors arbetsinkomster. Handlingsplanens syfte var att ta ett helhetsgrepp på frågan om åtgärder som påverkar individens ekonomiska ställning.
Enligt den senaste SCB-statistiken ökade antalet sysselsatta i januari jämfört med januari 2006, och det är ju väldigt positivt. Ökningen gällde både kvinnor och män - 59 000 för kvinnor och 98 000 för män. Både fasta och tidsbegränsade anställningar ökade för männen, men för kvinnorna - hör och häpna - ökade enbart de tidsbegränsade anställningarna. Det är precis som vanligt.
Jag kan ta ett annat exempel från min hemkommun Borås, där många kvinnor jobbar och där kommunen är en stor arbetsgivare för kvinnor. År 2005, som är det senaste år vi har statistik från, ökade antalet anställda med 160, varav 39 var tillsvidareanställda och 121 visstidsanställda. Dessutom använde man sig av så kallade timanställda så mycket att det motsvarade 785,8 årsarbetare. Detta innebar att många fler än 786 personer hade dessa otrygga anställningar. Ministern kan ju gissa vilka det var som fick dem.
Anf. 92 Ann-Christin Ahlberg (S)
Fru talman! Jag delar fullt ut den beskrivning som Ahlberg lägger fram av hur det ser ut på arbetsmarknaden för kvinnor. Problemet är inte att någon av oss inte erkänner att dessa problem finns. De finns där, och det är dem vi försöker lösa.
Att man skulle ha tagit ett helhetsgrepp i den skrivelse som lämnades in till riksdagen före valet stämmer inte riktigt. I den skrivelsen fanns till exempel ingen analys av kvinnors ägande i samhället. Hur mycket äger kvinnor i förhållande till män? Hur många kvinnliga företagare har vi i förhållande till män? Hur fungerar familjepolitiken när det gäller att underlätta för både kvinnor och män att göra karriär och dela på ansvaret för hemmet? Inget av detta fanns i det program som lades fram, och det var just därför jag drog tillbaka det.
Jag menar att jämställdheten behöver ett helhetsgrepp om vi ska komma en bit på väg. Då handlar det inte bara om lika lön för lika arbete; också ägande och företagande är väldigt viktigt. Vi måste göra framsteg där också. Därför satsar den här regeringen på en familjepolitik som ger möjlighet och valfrihet men också jämställdhet på alla områden. Vi satsar på en näringslivspolitik som stimulerar kvinnors företagande och gör så att kvinnors företag också ska kunna växa. Vi har en arbetsmarknadspolitik som går ut på att människor ska komma ut i arbete, till riktiga jobb.
Som du säger är ju den allra viktigaste jämställdhetsåtgärden att kvinnor ska ha en egen inkomst som de kan försörja sig på. Det är det allra viktigaste. Det är det som den här regeringen nu jobbar för fullt med, och det är bland annat det som jobbavdraget handlar om. Människor ska ut i arbete. Det är viktigt för mig och viktigt för regeringen.
Anf. 93 Nyamko Sabuni (Fp)
Fru talman! Visst finns det mycket problem med jämställdhetspolitiken, men om man vill någonting måste man ju börja med någonting. Och har man börjat med att ta fram någonting kan man väl också fullfölja det eftersom det då finns en möjlighet att se resultat någorlunda snabbt. Sedan är det bra med en del andra åtgärder också, men man måste i alla fall börja någonstans. Man kan inte backa. Man måste fortsätta.
Låt mig säga till ministern att jämställdhetspolitiken är det politiska verktyget för att bryta denna orättvisa, och den står vi för. Den har vi möjlighet att genomföra. Det handlar om rättvisa. Det handlar om fördelning av ekonomisk och politisk makt, om demokrati och om att värdera kvinnors och mäns arbete lika. Något måste ändå sägas vara fel när medelålders kvinnor har lägre löner än sina söner som slutar gymnasiet. Något måste vara fel när många kvinnor får finna sig i att ha delade turer, att ha flytande arbetstid eller att på morgonen få erbjudande om att jobba timme för timme. Något måste vara fel när heltid och tillsvidareanställning är en självklarhet för män men undantag för kvinnor.
För att förändra detta krävs faktiskt politiska verktyg. Det kan inte vara meningen att de kvinnodominerade yrkena ska ha det så här år 2007. Jag frågar igen: Vad avser jämställdhetsministern att vidta för åtgärder för att vi ska få ett mer jämställt arbetsliv?
Anf. 94 Ann-Christin Ahlberg (S)
Fru talman! Ja, något måste vara fel. Det är därför det finns jämställdhetspolitik: för att något måste göras. Därmed inte sagt att
allt
ska göras. Vi ska inte göra allt, men vi ska göra rätt.
Därför försökte jag beskriva vilket grepp jag tänker ta när det gäller jämställdhet. Det handlar om arbetsmarknadspolitik. Hur ser vi till att skapa en rörlig arbetsmarknad också för kvinnor och framför allt för de kvinnor som låses in i monopolen? Hur ser vi till att stimulera företagandet? Det handlar också om ägandet och makten. Hur ser vi till att formulera familjepolitiken? Det handlar om jämställdhetsbonus, hushållsnära tjänster och också om vårdnadsbidraget som du ondgör dig över.
Det finns de kvinnor som väljer att vara hemma. Vårdnadsbidraget kommer inte att leda till att kvinnor som inte vill vara hemma är hemma. Dock åligger det inte oss politiker att tala om för kvinnorna vad som är rätt val och fel val. Däremot åligger det oss att säga att det finns valmöjligheter och förutsättningar, och du ska veta exakt vilka konsekvenser ditt val får. Den kvinna som stannar hemma med barnet eller vill dela detta med sin man ska veta att det blir sämre möjligheter att utvecklas på jobbet, sämre löneutveckling och sämre pension. De kvinnor som gör det valet vet detta, och det är det som är viktigt. Vilka är vi att skuldbelägga dem för deras val?
Jämställdheten måste också handla om kvinnans rätt att välja sitt liv. Det är det som jag ibland tycker att mina motståndare i denna debatt missar.
Anf. 95 Nyamko Sabuni (Fp)
Fru talman! Lars Johansson har frågat statsrådet Tobias Billström vilka åtgärder han planerar att vidta för att stärka det svenska flyktingmottagandet samt för att alla kommuner ska kunna ta sitt ansvar för flyktingmottagandet. Vidare har Lars Johansson frågat statsrådet om han planerar att öka det ekonomiska stödet för boende, utbildning och arbete till de kommuner som tar emot flyktingar.
Leif Jakobsson har frågat statsrådet Billström vilka åtgärder han är beredd att vidta för att få välmående kommuner att ta sitt ansvar i flyktingmottagandet och om han är beredd att föreslå lagstiftning som tvingar kommunerna att medverka i mottagandet.
Luciano Astudillo har frågat statsrådet Billström vilka åtgärder han kommer att vidta för att Migrationsverket under 2007 ska ha rätt verktyg att klara kommunplaceringen och för att alla kommuner i Sverige ska ta ansvar för den nationella flyktingmottagningen.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationerna. Jag har valt att besvara alla tre interpellationerna i ett sammanhang.
Antalet flyktingar som togs emot av landets kommuner ökade avsevärt under 2006 jämfört med året före. Genom stor uppslutning från kommunernas sida kunde ca 27 000 personer beredas plats. Detta motsvarar i stort sett de prognoser som låg till grund för de beräkningar som presenterades i budgetpropositionen för 2006. Antalet asylsökande med uppehållstillstånd som fanns kvar i Migrationsverkets anläggningar vid årsskiftet var betydligt mindre än vad som förväntades från början. En bidragande orsak till detta är att fler än normalt ordnade sitt boende själva. Vi vet att den bosättningen i mycket stor utsträckning skett i storstäderna och i ett antal större kommuner. Det gäller kommuner som redan tidigare har en stor koncentration av invånare med invandrarbakgrund, till exempel Malmö och Södertälje.
Nu minskar inte antalet asylsökande som förväntat. Tvärtom är prognosen att fler kommer att söka sig till Sverige för att ansöka om asyl. Medborgare från Irak utgör nästan hälften av antalet asylsökande varje månad. Som en följd av detta antas också fler få uppehållstillstånd. Vi kan alltså förvänta oss att det kommunala flyktingmottagandet till antalet hamnar på samma nivå som 2006 eller till och med högre de närmaste åren. Det kommer återigen att sätta den kommunala mottagningskapaciteten på prov.
Det är ett nationellt ansvar att de personer som på grund av skyddsbehov får uppehållstillstånd ges bra förutsättningar för en snabb etablering i det svenska samhället. Osäkra boendesituationer och koncentration till vissa områden kan försvåra etableringen. Det råder ingen oenighet mellan mig och interpellanterna om att det är mycket viktigt att alla kommuner, oavsett politiskt majoritetsförhållande, medverkar till att bereda plats för personer som får uppehållstillstånd.
När det gäller möjligheten att lagstifta om skyldighet för kommunerna att ta emot flyktingar är det en fråga som hittills inte väckts i riksdagen, vare sig av den tidigare socialdemokratiska eller av den nuvarande regeringen. Jag tycker mig kunna uppfatta en omsvängning från s-företrädare i denna fråga med tanke på formuleringarna i interpellationerna. Själv ser jag inga skäl att ändra uppfattning i frågan. Däremot behöver incitamenten både för individen och för kommuner, statliga myndigheter, arbetsgivare och andra aktörer för att påskynda etableringen på arbetsmarknaden stärkas. Sådana incitament bör också bidra till att nyanlända invandrares kunskaper bättre tas till vara och att en ökad spridning av boendet till fler kommuner främjas.
Den förändrade prognosbilden för flyktingmottagandet kommer att innebära fortsatta påfrestningar när det gäller kommunernas mottagningskapacitet. Integrationsverket arbetar nu med all kraft för att säkra behovet av introduktionsplatser innan myndigheten avvecklas. Under 2006 hade den tillfälliga ersättningen stor betydelse för att få nya kommuner att ingå överenskommelser om flyktingmottagande. Det blev 233 kommuner som tecknade en överenskommelse, vilket motsvarar 80 procent av landets kommuner. I de flesta fall gäller dessa överenskommelser även för 2007. När det gäller ersättningen till kommunerna var riksdagen enig om, förutom den tillfälliga ersättningen för 2006, att schablonersättningen per individ också skulle höjas från och med 2007 med mer än vad som motsvarade kostnadsutvecklingen. Så har också skett för att i ett längre perspektiv ge kommunerna en bättre ersättningsnivå.
Inom Regeringskansliet bereds för närvarande direktiv för en utredning om effektivare insatser och incitament för att påskynda arbetsmarknadsetableringen för nyanlända invandrare. Utgångspunkter för en sådan översyn är bland annat att individen ska ha möjlighet att göra egna val och ges incitament att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden och lära sig det svenska språket. Inom ramen för utredningsuppdraget kommer de frågeställningar som interpellanterna berör att kunna beaktas.
En av de viktigaste uppgifterna för regeringen är att genomföra åtgärder som minskar utanförskapet på arbetsmarknaden både för invandrare och inrikes födda och som leder till högre sysselsättning, minskad arbetslöshet och minskat bidragsberoende. Regeringens utgångspunkt är att säråtgärder för utrikes födda endast är påkallade under den allra första tiden i Sverige. Fokus bör i stället ligga på generella åtgärder inom främst arbetsmarknads- och utbildningspolitik. Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken är nödvändiga men inte tillräckliga för att underlätta nyanlända invandrares inträde i arbetslivet. Åtgärderna kan behöva kompletteras med andra insatser. Orsakerna till svårigheterna för invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden är flera. Det kan handla om bristande kunskaper i svenska, dåligt tillvaratagande av yrkeskunskaper, avsaknad av nätverk och diskriminering, men det har också konstaterats att det finns brister i själva organiseringen av mottagande och introduktion av nyanlända invandrare. Det är regeringens avsikt att vidta åtgärder för att komma till rätta med detta.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.