obligatorisk bostadsförmedling
Interpellation 2004/05:363 av Lundström, Nina (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2005-02-08
- Inlämnad
- 2005-02-08
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2005-02-17
- Sista svarsdatum
- 2005-03-01
- Besvarad
- 2005-03-22
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 8 februari
Interpellation 2004/05:363
av Nina Lundström (fp) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin om obligatorisk bostadsförmedlingRegeringen ville genom en proposition hösten 2000 förtydliga det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen, vilket resulterade i att en lag infördes om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Enligt lagförslaget ska varje kommun vara skyldig att planera för bostadsförsörjningen i kommunen och kommunfullmäktige ska anta riktlinjer för bostadsförsörjningen. Om det behövs ska kommunen även samråda med andra kommuner. Enligt lagen ska en kommun vara skyldig att anordna bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen.
Enligt förslaget ska regeringen kunna förelägga en kommun att anordna kommunal bostadsförmedling. Riksdagen gick regeringen till mötes på denna punkt och förslaget antogs. Samhällsbyggnadsministern kan därmed redan nu förelägga en kommun att införa en bostadsförmedling i enlighet med regeringens eget förslag. Det behövs inga ytterligare åtgärder på denna punkt.
Det är vida känt att kommunerna inte förordar obligatoriska bostadsförmedlingar. De som så önskar kan inrätta bostadsförmedlingar och flertalet kommuner har inget som helst behov av sådana.
Bostadsförmedlingar bygger på att man inrättar kösystem, men ger i sig ingen garanterad rätt att få en bostad. Bostadssökande kan bli erbjuden en bostad, men därefter ska hyresvärden godkänna den nya hyresgästen innan kontrakt skrivs. I dag finns det tendenser till så kallad "kräsenhet" bland hyresvärdarna, beroende på den akuta bostadsbristen. Det absolut viktigaste är att det byggs bostäder för att öka tillgången. Det är även viktigt att se över möjligheten att stärka konsumentens roll genom att utvärdera de krav som kan ställas. Jag tror att den frivilliga vägen är en mer framgångsrik väg, men konsumentskyddet behöver ses över. Det är dock angeläget att få veta om regeringen avser att använda sig av möjligheten att förelägga en kommun att inrätta en bostadsförmedling och på vilket sätt detta påverkar det kommunala självstyret.
Därför vill jag fråga samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin följande:
Kommer statsrådet verka för att kommunerna föreläggs att anordna kommunal bostadsförmedling i enlighet med gällande lagstiftning?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:363
Webb-tv: obligatorisk bostadsförmedling
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:94 Tisdagen den 22 marsProtokoll 2004/05:94 8 § Svar på interpellation 2004/05:363 om obligatorisk bostadsförmedling
Protokoll från debatten
Anf. 32 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Nina Lundström har frågat om jag kommer att verka för att kommunerna föreläggs att anordna kommunal bostadsförmedling i enlighet med gällande lagstiftning.
Det är en angelägen fråga som Nina Lundström tar upp, och jag delar hennes uppfattning om att konsumenternas roll måste stärkas. Framför allt måste fördelningen av bostäder ske på jämlika och rättvisa villkor oavsett om det gäller en kö vid en kommunal bostadsförmedling eller en intern kö i ett bostadsföretag.
Bostadsförsörjningslagen ger kommunerna en skyldighet att planera och genomföra åtgärder för en ändamålsenlig bostadsförsörjning som omfattar alla i kommunen. Lagen föreskriver också att kommuner ska anordna kommunal bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen. Det uttrycks tydligt i lagen att bostadsförmedling ska anordnas om det behövs och att det inte är en fråga om kommuner önskar inrätta en sådan. Under senare år har fokus legat på åtgärder för att få i gång bostadsbyggandet, vilket nu också har börjat ge resultat. Tyvärr verkar frågan om hur bostäder ska förmedlas ha fallit lite i skymundan. Det är viktigt att det fortsätter att byggas nya bostäder, men det är också viktigt att diskutera hur bostäder förmedlas på jämlika och rättvisa villkor. Båda de här sakerna kommer jag att verka för.
Jag har träffat diskrimineringsombudsmännen för att inhämta deras synpunkter och samrått med dem om vad som behöver göras för att stärka det bostadsrelaterade konsumentskyddet från diskrimineringssynpunkt. Jag kommer också att träffa företrädare för dem som äger bostadsfastigheter för uthyrning för att med dem diskutera hur rättvisa och icke-diskriminerande förmedlingsprinciper ska utformas.
Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen måste ges en konkret innebörd. Det har visat sig att kommunerna uppfattar sitt ansvar på väldigt olika sätt. Inom Regeringskansliet har ett arbete nu inletts med inriktning på att förtydliga kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen samt att se över om kommunerna har tillräckligt kraftfulla verktyg för att vidta nödvändiga åtgärder för en väl fungerande bostadsförsörjning. Enligt min uppfattning är det rimligt att varje kommun har någon form av organisation för att ge erforderlig service till bostadssökande medborgare.
Regeringen har en möjlighet att utifrån gällande lagstiftning ålägga en kommun att anordna bostadsförmedling. Hittills har ingen kommun fått ett sådant åläggande. Om det blir nödvändigt är jag beredd att förelägga kommuner att inrätta bostadsförmedling så som bostadsförsörjningslagen ger utrymme för.
Anf. 33 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret, som föranleder ett antal nya frågeställningar just utifrån det som statsrådet här har angivit.
Skälet till min interpellation var att statsrådet deklarerat att det är aktuellt med en ny tvingande lagstiftning för kommuner när det gäller att anordna bostadsförmedling. Men den möjligheten har ju statsrådet redan i dag.
Statsrådet avslutar svaret med att säga att om det blir nödvändigt kan regeringen tänka sig att förelägga kommuner att anordna bostadsförmedling. Då blir man väldigt fundersam. Varför säga att man ska ta fram en ny tvingande lagstiftning om den här möjligheten finns redan i dag? Och vad innebär "om det blir nödvändigt"?
Jag har en helt annan uppfattning i sakfrågan. Jag menar att det kommunala självstyret ska hävdas och att många kommuner kan göra mycket mer om en rad hinder tas bort för dem när det gäller att ta sitt bostadspolitiska ansvar. Det finns också tillämpningsskillnader från kommunernas sida i hur man tar sitt ansvar.
Statsrådet anger i sitt svar: "Om det blir nödvändigt är jag beredd att förelägga kommuner att inrätta bostadsförmedling så som bostadsförsörjningslagen ger utrymme för." Mot den bakgrunden vill jag därför fråga statsrådet: Varför ny lagstiftning när den här möjligheten finns redan i dag? Under vilka förutsättningar tänker statsrådet använda den här möjligheten, och vilka kommuner är det som statsrådet avser?
Jag menar att det man borde fokusera på är konsumentskyddet och konsumenternas möjligheter att efterfråga bostäder. Jag kan också konstatera att statsrådet, i alla fall enligt pressklipp, har gett uttryck för att det krävs ökad transparens, genomlysning, av vilka villkor som gäller.
Efter att under de senaste dagarna ha surfat på nätet kan jag konstatera att det finns ett antal uthyrningspolicyn att ta del av på nätet. En del av dem är också fastslagna i kommunfullmäktigeförsamlingar. På vilket sätt ska genomskinligheten ökas?
Dessutom kan jag konstatera att exempelvis en del av de fastighetsägare som finns på marknaden har varit lite ledsna över att inte på förhand ha haft möjlighet att diskutera frågan med statsrådet - alltså innan lösningarna har levererats från statsrådets sida.
Till att börja med skulle jag vilja ha svar på de frågor jag ställt.
Vidare vill jag tillägga att det är klart att man som bostadspolitiker när ökad transparens diskuteras kan bli väldigt fundersam då man samtidigt kan konstatera att det finns kommuner som överväger att överföra innehavet av bostäder till bostadsstiftelser. Det är inte känt att bostadsstiftelser i sig ökar transparansen.
Jag delar statsrådets uppfattning att konsumentskyddet kan ökas. Det som vi från Folkpartiets sida har framhållit i motioner är att det som man skulle behöva göra är att titta på socialtjänstlagen och också titta på den så kallade socialmedicinska förturen. Där finns inget tvingande lagrum som jag menar att man skulle behöva för att göra en översyn.
Det är dessa frågor som jag vill inleda med för att få klarhet i vad svaret egentligen innebär.
Anf. 34 Ragnwi Marcelind (Kd)
Herr talman! Tack också för svaret till Nina Lundström. Jag känner att jag vill vara delaktig i den här diskussionen. Jag tycker att det är väldigt intressant att se att det är så många kvinnor som diskuterar de mycket angelägna frågor som vi kommer att ha stora problem med om vi inte kan komma åt kommunernas bostadsförsörjningsansvar.
Vi hade en hearing i torsdags där jag fick höra att det bara är 15 kommuner i dag i landet som har bostadsförsörjningsprogram som fungerar. Det kan ge oss en liten indikation på antingen att kommunerna inte tar det här ansvaret fullt ut eller att man helt enkelt inte har grupper som jobbar med de här frågorna, att de har åsidosatts av olika skäl.
Nu säger Mona Sahlin att hon är beredd att komma med någon ny form av pålagor som ska tvinga fram bostadsförmedling. Jag har i mitt arbete som bostadsutskottets ordförande rest runt ganska mycket i landet, och jag har, vart än jag har kommit, frågat om man tror att det skulle underlätta arbetet. Nästan uteslutande har alla sagt: Nej, det är inte en bostadsförmedling eller några nya pålagor om att inrätta en bostadsförmedling som är svaret på vår problematik, utan det finns andra pålagor som försvårar möjligheterna för oss att se till att ombesörja att efterfrågan kan tillgodoses.
Jag kan ta ett konkret exempel från min hemkommun i Gävle där allmännyttan och det kommunala bostadsbolaget äger nästan 80 %, numera 75 %, för man fick sälja ut lite grann. Man kringgick lagen genom att ett HSB-bolag inrättade ett dotterbolag som blivit ett allmännyttigt bolag och som på det sättet kunde köpa ut lite av det bostadsbestånd som Gavlegårdarna inte hade någon efterfrågan på. De kunde på det viset skaffa sig lägenheter som de hade en efterfrågan på. Det här är en viktig aspekt om vi ska kunna tillgodose bostadsbehovet ute i våra kommuner. Det handlar inte om att lägga på nya pålagor och säga att vi ska ha en bostadsförmedling, för det ser så olika ut ute i landet. Det handlar om att rätta till andra lagstiftningsfrågor och underlätta för kommunerna att skaffa fram det underlag som krävs för att tillgodose den efterfrågan som finns.
Vi vet att det i Stockholm finns en fungerande bostadsförmedling. Den fungerar som ett bolag där de som står i kö betalar. Det är ca 100 000 människor i den bostadsförmedlingens kö. Det fungerar. Men vi har en mängd kommuner där detta inte är svaret på problematiken. Även i Mona Sahlins "egna" sossestyrda kommuner Malmö och Göteborg har man sagt nej till det.
Därför skulle jag vilja veta om statsrådet ser några andra incitament för att stimulera kommunerna, utan att frånta dem det kommunala självstyret, att tillgodose den efterfrågan som finns i våra kommuner utan att för den skull tvinga fram en bostadsförmedling. Vi har, precis om Nina Lundström tog upp, genom socialtjänsten möjlighet att framtvinga lägenheter för dem som står i kön. Hur ska vi kunna säga att det inte finns några olikheter, utan alla människor har rätt att få den bostad man efterfrågar, och hur det ska gå till utan att man för den skull tvingar fram en ny lag om bostadsförmedling? En bostadsförmedling tar inte bort några köer, tror jag, utan det är andra saker som måste åtgärdas.
Anf. 35 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Herr talman! För några veckor sedan kom det ett utspel från Mona Sahlin om att det skulle bli en lag om obligatorisk offentlig bostadsförmedling i varje kommun. Jag funderade väldigt länge på vad motivet bakom detta kunde vara. Först tänkte jag att Mona Sahlin nog försökte dölja alla de lägenhetsskandaler som fackföreningspampar och socialdemokratiska politiker har varit inblandade i. Eller kunde möjligtvis motivet vara att Socialdemokraterna fallit i vänsterpartisternas grop? De har ju länge skrikit efter dessa obligatoriska bostadsförmedlingar. De förmedlar och fördelar saker hellre än ser till att det finns något att förmedla. Eller kan det vara så att Mona Sahlin tänkte göra det här för att visa handlingskraft, att nu kommer hon med någonting? Eller kunde motivet vara att Mona Sahlin trodde att köer ger fler lägenheter? Det finns en hel del citat som jag kan ta som tyder på att Mona Sahlin faktiskt tror detta.
Problemet är att det är bostadsbrist, att det inte byggs, och jag ska återkomma till detta. Men precis som Nina Lundström har sagt kan Mona Sahlin egentligen redan i dag peka med hela handen om hon är missnöjd med någon kommun som inte sköter sig när det gäller förmedling av lägenheter. Redan i dag skulle Mona Sahlin som sagt kunna peka med hela handen. Men det framgår av svaret att det har varken Mona Sahlin eller hennes företrädare gjort.
Om nu detta är så angeläget, varför inte tillämpa den lag som finns i dag, om det nu ska vara en lag där man tvingar in alla? Vad jag förstår ska den lagen inte komma i dag utan någon gång nästa år. Varför vänta om det är så angeläget? Jag delar inte uppfattningen att det är angeläget. Mona Sahlin har det faktiskt i egna händer - antingen peka med hela handen med hjälp av befintlig lag eller snabbt driva fram den här lagen. Men den kommer ju inte!
Dessutom är det så, och det vet Mona Sahlin väldigt väl som var ute och pratade med de egna i de stora kommunerna Stockholm, Malmö och Göteborg, att alla skrek: "Nej, vi vill inte ha den här lagen, utan vi vill hantera detta själva." Och det gör man på många ställen, bland annat i Stockholm. Det är en bostadskö som Mona Sahlin berömmer, en kö där 107 000 människor står just nu. Jag vet inte om det är ett föredöme. Men det tyder en del på att problemet inte är att förmedla, att inrätta vad jag kallar för Sahlinförmedlingar, utan problemet handlar om att se till att det byggs mer.
Därför har jag några frågor till Mona Sahlin. Man skulle kunna göra något väldigt snabbt för att få i gång bostadsbyggandet. Vi har väldigt krångliga bullerregler. De skulle behöva bli mer flexibla. Senast i helgen var det en artikel i en av de stora tidningarna, Svenska Dagbladet, där man konstaterar att i Stockholm hotas byggande av ungefär 10 000 bostäder i ytterstadsområdet och 3 500 i innerstaden av de skärpta bullerreglerna. Det är drygt 13 000 lägenheter som kanske inte kommer till stånd. Ett sätt att agera vore att komma åt detta, och det skulle man kunna göra ganska snabbt. Sedan handlar det om hyressättningssystemet. Vi skulle behöva ett friare hyressättningssystem så att byggare vågar bygga och någon vågar förvalta. När kommer det ett förslag? Och vi skulle förenkla planprocessen. Det tar längre och längre tid innan ett bygge kommer i gång.
Här är tre exempel på något som Mona Sahlin skulle kunna göra och ägna sig åt i stället för att inskränka det kommunala självstyret och försöka inrätta dessa "Sahlinförmedlingar".
Anf. 36 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Först måste jag säga att det är rätt intressant att notera att diskussionen om kampen inte bara för det som är oerhört viktigt, nämligen hur vi ska bygga mer och mer flexibelt och billigare, utan också för att se till att det finns rättvisa villkor för dem som söker lägenhet skapar en sådan irritation och ilska bland de tre borgerliga representanter som varit uppe. Nu är det diskussion utifrån pålagor, "Sahlinförmedlingar" - vad det nu var för ett töntigt uttryck - krångel för kommunerna och att köer ger fler lägenheter.
Mina utgångspunkter har varit flera. En av dem är: Hur bygger vi mer och billigare, och hur fördelar vi fler lägenheter så att diskriminering eller orimliga krav inte blir det som avgör vem som får lägenhet?
Där har vi inlett ett arbete på Regeringskansliet. Vi tar frågan på lite större allvar än att bara diskutera om vi ska använda det utrymme som dagens lag ger att tvinga en kommun till att starta en bostadsförmedling.
Ragnwi Marcelind var inne på det som jag försökte att visa i svaret. Vi behöver se över hela bostadsförsörjningslagen. Enligt Ragnwi Marcelinds uppgifter är det bara 15 kommuner som över huvud taget har ett bostadsförsörjningsprogram, och därmed efterlevs inte lagen.
En av utgångspunkterna är att se över hela frågeställningen om hur äldre ska få de lägenheter de behöver i framtiden och hur de funktionshindrade ska få möjlighet att bo på ett värdigt sätt. Det krävs då att kommunerna tar det bostadsförsörjningsansvar som man redan har på ett större allvar. Jag pekade också i svaret på att man tar detta ansvar på väldigt olika sätt i dag, och det behöver förändras i lagstiftningen. Det är en utgångspunkt.
Dessutom behöver vi underlätta servicen till dem som söker bostad. Ska vi underlätta omflyttningen i landet är det oerhört viktigt att möjligheten att få information om var det finns lägenheter, om hur man ställer sig i kö och om vilka regler det finns blir annorlunda och bättre än i dag. Vi behöver förtydliga hur servicen till bostadskonsumenterna ska se ut.
Sedan har jag respekt för - vilket jag har sagt i debatter här förut - att förutsättningarna är olika i kommunerna. Det är olika om vi pratar om Smedjebacken eller om vi pratar om Stockholm, men att servicen behöver bli bättre i alla delar av landet är min och regeringens utgångspunkt.
Vi ser nu över hela bostadsförsörjningslagen för att titta på både hur man ska underlätta servicen till de bostadssökande och hur man underlättar möjligheten att veta hur köerna ser ut och hur man ställer sig i dem. Dessutom ska vi titta på hur själva grunden för bostadsförsörjningsansvaret ska utformas så att både staten och kommunerna kan få den information som bostadsförsörjningsprogrammen är tänkta att ge om hur planeringen ska se ut till alla medborgares fromma. Detta är alltså utgångspunkten.
Jag ser inte framför mig att vi i detalj i lagen ska ange hur en bostadsförmedling ska se ut. Kommunerna är olika. Men lagen ska ange att det måste finnas denna service till medborgarna överallt i landet, i enskilda kommuner eller i kommuner i regioner, som jag också sade i utspelet för en vecka sedan. Det tycker jag är självklart. Därför ser vi över hela bostadsförsörjningslagen och återkommer i den frågan.
Sedan har jag väldigt svårt att ta Marietta de Pourbaix-Lundins inlägg på allvar. Som Moderaterna brukar göra började hon leta i påstådda skandaler om att detta skulle vara det som helt avgör hur regeringen agerar och inte agerar. Dessutom slängde hon ur sig att det inte byggs något. Det byggs, och det byggs mer i år än vad det har gjorts på länge. Vi får återkomma till hela den diskussionen i ett annat sammanhang.
Anf. 37 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Men jag fick inte svar på min fråga, statsrådet. Den handlade om den möjlighet som finns i lagstiftningen i dag och som är skälet till min interpellation.
Statsrådet säger att det finns behov av en ny lagstiftning. Jag har ställt frågan många gånger i dessa debatter om statsrådet avser att använda möjligheterna i den nuvarande lagstiftningen och vad det i så fall betyder. Om det blir nödvändigt, svarar statsrådet. Men vad innebär det och vilka kommuner handlar det om?
Vi har ett liknande förhållningssätt som statsrådet. Skälet till interpellationen är ju konsumenternas situation, och jag har många gånger interpellerat om detta. Men för mig som bostadspolitiker är det en skillnad när det gäller mål och medel. För mig är inte målet att peka med hela handen till en kommun och säga att man ska inrätta en bostadsförmedling. Jag tror att det finns väldigt många olika metoder för att uppnå detta.
Däremot vill jag stärka konsumenternas möjligheter att efterfråga en bostad. Det ska finnas bostäder i en sådan mångfald att de passar konsumenterna. Om en konsument diskrimineras ska han eller hon känna till sina rättigheter, kunna driva frågan vidare och få ett skydd. Det ska kosta skjortan att diskriminera.
Konsumentperspektivet är något annat än det som statsrådet är inne på. Hon är inne på en mål- och medeldiskussion.
Statsrådet har inte heller svarat på en del andra frågor som jag har ställt. Nu har en kommun bestämt sig för att lägga ned det som kallas för sociala och medicinska förturer. Det ska på något sätt täckas inom ramen för socialtjänstlagen. Det innebär att en del av dem som statsrådet nämner - till exempel äldre som har svårt att klara en fastighet utan hiss och därför behöver flytta till en annan bostad - får problem. Vad kommer att hända med en person som inte är tillräckligt sjuk för att behöva flytta någon annanstans, men som inte klarar vardagslivet i sin bostad?
Socialtjänstlagen och detta med medicinska och sociala förturer är en nyckel, en pusselbit som man behöver titta på och utvärdera. En annan del som jag tycker är viktig är att man bör se över regelverket. Om man går ut på nätet kan man se vilka krav som ställs. Man ska vara över 18 år, man ska ha fast inkomst, man ska inte vara registrerad för betalningsanmärkningar och man ska inte ha återkommande störningar hos tidigare hyresvärd.
Men det finns också andra krav som ställs upp av vissa fastighetsbolag. Man måste ha minst 200 dagar kvar på a-kassan och man får maximalt efterfråga en bostad som kostar 30 % av bruttoinkomsten. Där tycker jag att man ska göra en utvärdering. Men för den skull behövs det kanske inte en ny lag. Jag tycker att man ska utvärdera regelverket och se vilka rimliga krav som kan ställas - detta i syfte att stärka bostadskonsumentens situation.
Jag är fullständigt övertygad om att om man satsar på konsumentperspektivet och ändå uppmuntrar mångfald hos kommunerna och ger kommunerna råd och stöd på vägen - riksdag och kommuner har ett delat ansvar - kommer man att kunna nå mycket längre plus att man tar bort de hinder som finns för ny bostadsproduktion. Kanske kan statsrådet och regeringen återkomma med en proposition om hyressättningssystemet.
Statsrådet ger uttryck för en väg som jag personligen inte tror kommer att leda ända fram. Därför tar jag tillfället i debatten att framföra konsumentperspektivet. Vad jag efterlyser är utvärderingar av vad man kan göra mera.
Anf. 38 Ragnwi Marcelind (Kd)
Herr talman! Jag tycker att det är lite synd att statsrådet vill påskina att vi har ett irriterat tonläge i den här diskussionen. Vi är allesammans väldigt intresserade av att servicen ska bli bättre i hela landet.
Statsrådet säger i sitt svar till Nina Lundström att hon vill se över om kommunerna har tillräckligt kraftfulla verktyg för att vidta nödvändiga åtgärder för en väl fungerande bostadsförsörjning. Det är precis det som jag ville lyfta fram. Finns det andra hinder för att kommunerna ska kunna leva upp till bostadsförsörjningen? Och varför finns det så få kommuner som har ett bostadsförsörjningsprogram? Vilka hinder tror statsrådet det är som gör att kommunerna inte orkar ta steget fullt ut?
Med den politiska syn som jag har anser jag att det finns en rad andra hinder som inte på något sätt blir avhjälpta bara för att man ålägger kommunerna att inrätta en bostadsförmedling. Jag trodde att statsrådet hade en mer långsiktig syn på vad bostadsproblematiken innebär inför framtiden än att den skulle vara avklarad i en handvändning bara för att vi tvingar kommunerna att inrätta bostadsförmedlingar. Det är min tanke bakom mina inlägg.
Jag hoppas verkligen att vi ska kunna återkomma eftersom Mona Sahlin själv säger att hennes två viktigaste målsättningar i den här diskussionen och i det här arbetet är att man ska bygga mer och billigare - det tror jag att Mona Sahlin kan få med sig hela riksdagen på - och att det ska vara en rättvis fördelning. Det finns inte ett parti i riksdagen som inte vill stödja en rättvis fördelning av det bostadsbestånd som finns. Så den debatten ser vi fram emot.
Anf. 39 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Herr talman! Jag förstår att Mona Sahlin blev irriterad på mig när jag försökte att fundera på vilka motiv som kan ligga bakom att man är beredd att lägga fram ett förslag om en obligatorisk, offentlig bostadsförmedling. Jag tror att jag prickade ganska rätt, och det var väl därför som Mona Sahlin reagerade som hon gjorde.
Jag ställde några frågor, men fick inga svar. Mina frågor handlade om hur man ska se till att det finns fler bostäder att förmedla, hur man nu än gör det. Jag tror ju inte på några obligatoriska, offentliga bostadsförmedlingar. Men i Mona Sahlins värld utgår man ifrån att det alltid kommer att finnas köer, och det är på dem som hon fokuserar. Jag har en helt annan utgångspunkt. Jag vill se till att det inte ska finnas några köer. Det ska vara minimala köer, och helst inte några köer alls.
Därför vill jag riva de hinder som finns för att det inte byggs tillräckligt. Jag vet att det byggs lite mera nu, men det är inte tack vare regeringen utan det är trots regeringen. Jag pekade på ett hinder som man skulle kunna undanröja ganska snabbt, men det tycks inte Mona Sahlin och regeringen vara beredda att göra. Sedan pekade jag på ytterligare ett antal hinder som man skulle kunna lägga fram skarpa förslag om, men då kommer utspelet om obligatoriska, offentliga bostadsförmedlingar. Det verkar vara lösningen på alltihop.
Socialismen leder till köer överallt. Det går inte att komma ifrån att Socialdemokraterna ändå har styrt Sverige i 64 av de senaste 75 åren, och nu har vi facit i hand.
Jag vill alltså att man ska tillåta, riva hinder och göra det möjligt, så kan Mona Sahlin själv sätta upp de motsatta målen. Det är vad jag tycker att Mona Sahlin gör just nu, eftersom hon inte är beredd att ta de steg som behövs för att riva hinder så att bostadsbyggandet kommer i gång.
Hon var också irriterad på att jag kallade bostadsförmedlingarna för Sahlinförmedlingar, men det kommer jag att fortsätta att göra. Jag hoppas att de aldrig förverkligas, för de är inte lösningen på de problem vi står inför i dag, utan det är att riva hindren för bostadsbyggandet som är lösningen.
Anf. 40 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Det kan möjligen vara så, Marietta de Pourbaix-Lundin, att vi ser olika hinder. Det kan faktiskt vara så att du vill riva de hinder som du tycker finns, medan jag vill riva de hinder som jag ser. Och jag ser verkligen svårigheter för människor som av olika skäl inte har kontakter eller pengar. Jag vill att de på ett något mer rättvist, formellt och tydligt sätt ska kunna vara med och efterfråga lägenheter. Jag tycker att det är ett hinder att det inte är så i dag. Det handlar om helhetssynen, som vi har diskuterat här många gånger.
I dag har Nina Lundström väckt frågeställningen om bostadsförmedlingar. Självfallet finns det också frågeställningar som handlar om hyressättningssystemet, som vi återkommer med en proposition till riksdagen om, och ett antal andra saker för att förändra bostadsmarknaden. Men vi tycker rätt olika, Marietta de Porbaix-Lundin och jag, och det har vi väl konstaterat här flera gånger.
Marietta de Porbaix-Lundin frågade mig också om jag tror att det alltid kommer att finnas köer. Hon uttryckte då naivt att det kommer det minsann inte att finnas. Det kommer alltid att finnas bostadsområden, delar av bostadsområden, där efterfrågan är större än utbudet av lägenheter. Det kommer alltid att finnas skyddsbehövande människor som behöver hjälp via kommunen, som Nina Lundström var inne på, att få lägenheter. Det kommer alltid, Marietta de Pourbaix-Lundin, att finnas behov av tydliga regler och att inte bara vara beroende av pengar och kontakter.
Jag tror att bostadsförmedling är en mycket viktig del. Men det är självfallet inte den enda lösningen.
Nina Lundström sade att staten ska peka med hela handen. I form av lagstiftning är det detta som staten och riksdagen kan göra. Vi har en bostadsförsörjningslag. Avsikten med den har varit just att visa på de olika slags ansvar som staten och kommunerna har för bostadspolitiken, och de måste förbli olika. Men lagstiftningen kom till som ett verktyg. Den fungerar inte. Den behöver förtydligas. Den används väldigt olika ute i kommunerna. Det tycker inte jag, och uppenbarligen inte heller Ragnwi Marcelind, är speciellt rimligt.
I det sammanhanget vill jag också se på hur man kan förtydliga bostadskonsumenternas intresse av att ha tydlighet, enkelhet och faktiskt också en möjlighet att efterfråga lägenheter och veta hur köer och regler ser ut.
Jag är också medveten om att man kan gå in och surfa på nätet, som Nina Lundström sade i förra inlägget, och där ser man policyn. Men den förmedling som sker i verkligheten är ju något helt annat, vilket bland annat alla diskrimineringsombudsmän påpekade med tydliga exempel för mig i går. Alla hade exempel på människor som beroende på sin sexuella läggning, beroende på att man är rom eller beroende på att man har ett fysiskt eller framför allt ett psykiskt handikapp hamnat väldigt illa ute. De påpekade allihop vikten av att kunna tydliggöra och få insyn i hur förmedlingsreglerna ser ut för att verkligen kunna hävda antidiskrimineringsreglerna tydligt och klart. Det har för mig också varit en viktig del.
Att hitta former för förmedling och service till bostadssökande och ge möjlighet till insyn i vilka regler som ställs upp av såväl allmännyttiga som privata fastighetsägare som förmedlar lägenheter tror jag är två förutsättningar för det som vi alla här, tror jag, vill, nämligen att det ska vara överskådligt och rättvist, och framför allt att ingen ska bli diskriminerad beroende på sitt ursprung.
I den andan återkommer vi till riksdagen med förslag på hur en ny bostadsförsörjningslag kan utformas.
Anf. 41 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Jag fick inte svar på det som egentligen var frågan i interpellationen, det vill säga om statsrådet, om det blir nödvändigt, kommer att agera och peka med hela handen åt de kommuner som hon och regeringen anser ska inrätta en obligatorisk bostadsförmedling. Det svaret har jag inte fått i den här debatten heller.
Jag tycker också att statsrådet skulle kunna vidga debatten själv lite grann. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Sverige är ett slags isolerad ö vad gäller att förmedla hyresrätter.
Den vanligaste synpunkten som jag får från unga människor som varit ute och rest i världen är: Det är så märkligt. Jag skulle studera i någon av storstäderna på kontinenten eller i andra länder. Jag hade naturligtvis ingen aning om var jag skulle bo, men jag kunde exempelvis ta upp en vanlig dagstidning där hyresrätter var uppradade sida upp och sida ned. Precis som när man ska köpa en bostad, kunde jag hitta en hyresrätt. Det existerar inte på den svenska marknaden.
Då borde man ställa sig frågan: Varför är det så? Jag menar att kommunerna, när de anser att bostadsförmedlingar är viktiga, ska kunna använda den metoden. Men det finns också många, många andra metoder. Man kan söka efter bostadsrätter och villor på nätet. Jag tror också att många ungdomar kommer att vilja söka på nätet efter hyresrätter om det finns möjlighet att göra det.
Sedan är det alltid problem med köer. Köer behöver inte på något sätt bli rättvisa. Det finns en gråzonsproblematik även med köerna. Lösningen är att det finns så mycket bostäder att man ser till att människor över huvud taget har en chans att få tag i en bostad. Och står det 107 000 personer i kö i Stockholm och man har en fungerande bostadsförmedling är det uppenbart att det inte har varit en lösning för de här personerna.
Men jag fick inte något svar den här gången heller.
Anf. 42 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Ursäkta att jag inte svarade konkret på den frågan, för jag började med att besvara frågorna bakifrån. Jag ber om ursäkt för det.
Tanken med den nya översynen, och det är det som antyds i slutet av interpellationssvaret till Nina Lundström, är att detta att man i dag kan använda gällande lagstiftning och ålägga kommuner att anordna bostadsförmedling har visat sig väldigt svårt att använda, bland annat mot bakgrund av, menar jag, att bostadsförsörjningslagen är så otydligt uttryckt och tolkas så olika. Jag vill vända på det här nu. Det viktiga är inte att staten ska tala om exakt hur en bostadsförmedling ska se ut i varje kommun. Det menar jag vore ogörligt, och det vore inte lämpligt. Det vore rentav dåligt. Men man måste vända på det för att komma fram till hur bostadsförsörjningsansvaret ska uttryckas. Hur ska det göras på ett sätt så att alla kommuner har en plan för detta? Det är något som kommunerna åläggs redan i dag men som uppenbarligen inte alla har. Om man inte förmedlar lägenheter och om det inte finns någon service till bostadskonsumenterna, hur ska man då kunna använda lagen?
Vi vill nu gå vidare med att först se över hela bostadsförsörjningslagen för att därmed se hur behovet, efterfrågan och fördelningen mellan staten och kommunerna på ett bättre och tydligare sätt kan uttryckas i lagen än vad det uppenbarligen gör i dag.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.