Nedskärningar i välfärden
Interpellation 2025/26:558 av Lawen Redar (S)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2026-06-09
- Överlämnad:
- 2026-06-12
- Anmäld:
- 2026-06-13
- Svarsdatum:
- 2026-08-11
- Besvarad:
- 2026-08-11
- Sista svarsdatum:
- 2026-08-11
Interpellationen
till Finansminister Elisabeth Svantesson (M)
Under flera år har vård, skola och omsorg pressats av ökade kostnader samtidigt som många kommuner och regioner tvingats till besparingar. Konsekvensen har blivit färre anställda, större barngrupper, mindre tid i äldreomsorgen för brukarnas behov och en försämrad tillgänglighet. Bland personalen är det extra tydligt: precisionsbemanning, låga löner och otrygga anställningar fastän de arbetar med det som borde vara i fokus – vår gemensamma välfärd.
Mot denna bakgrund vill jag fråga finansminister Elisabeth Svantesson:
Vilka konkreta åtgärder har ministern och regeringen vidtagit för att kommuner och regioner får tillräckliga resurser för att förhindra nedskärningar i välfärden och säkerställa kvaliteten i vård, skola och omsorg?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:558
Webb-tv: Nedskärningar i välfärden
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 157 Civilminister Erik Slottner (KD)
Fru talman! Lawen Redar har frågat finansministern vilka konkreta åtgärder ministern och regeringen har vidtagit för att kommuner och regioner ska få tillräckliga resurser för att förhindra nedskärningar i välfärden och säkerställa kvaliteten i vård, skola och omsorg.
Interpellationen har överlämnats till mig.
Kommunerna och regionerna har stor frihet att organisera sin verksamhet och ansvarar själva för de olika verksamheternas resultat, kvalitet och innehåll. Genom den kommunala beskattningsrätten har de även ett långtgående ansvar för finansieringen av sin verksamhet. Ungefär 75 procent av kommunsektorns totala intäkter utgörs av annat än statsbidrag, där intäkter från kommunalskatt står för den största delen. För det kommunala skatteunderlagets utveckling har regeringens politik för att stötta konjunkturen, öka tillväxten och få fler i arbete en stor betydelse.
Regeringen har bedrivit ett framgångsrikt arbete för att få ned inflationstakten, vilket till exempel innebär minskade kostnader om uppskattningsvis 50 miljarder kronor för pensionerna i kommunsektorn. Detta bidrar till ett ökat ekonomiskt handlingsutrymme. Regeringens prognoser pekar på stärkta skatteintäkter för kommuner och regioner både 2026 och 2027 i takt med att konjunkturen stärks.
Trots att statens budgetar för 2023 och 2024 behövde vara återhållsamma för att bekämpa inflationen gjorde regeringen under dessa år förstärkningar av de generella statsbidragen till kommunsektorn med sammantaget 16 miljarder kronor. Förstärkningarna är permanenta och fortsätter därmed att stärka hela kommunsektorns ekonomi framöver.
Oavsett vilken ekonomisk situation en kommun eller region befinner sig i är det viktigt att det finns ett långsiktigt förbättrings- och effektiviseringsarbete. I syfte att stödja kommunsektorn har regeringen vidtagit flera åtgärder för att på olika sätt stärka effektiviteten och kapaciteten i sektorn. Regeringens politik gynnar således de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och regioner och stärker därmed välfärden.
Anf. 158 Lawen Redar (S)
Herr talman! Regissören Nils Petter Löfstedt har gjort något så ovanligt som att rikta kameran mot de yrkesgrupper i vårt land som arbetar med att ta hand om andra: Sveriges omsorgs- och välfärdsarbetare, alltså de som arbetar med sina händer och med sina hjärtan. Dokumentären Det omätbara följer deras vardag i hemtjänsten, i äldreomsorgen och på förskolan. Dokumentären visar arbeten som är svåra att fånga i siffror men som samtidigt är fullständigt ovärderliga. Hur prissätter man att ett barn har fått tröst och nu kan återgå till lek, att en sjuk har fått omvårdnad och omsorg eller att en äldre har fått väldoftande och välsmakande mat, kanske på finporslin?
I november månad hade jag möjlighet att visa dokumentärfilmen här i riksdagen. När eftertexterna började rulla var det helt tyst i salen. Inte en enda ledamot lämnades oberörd. Vi har alla någon gång lämnat barn i händerna på en barnskötare eller förskollärare. Vi har alla en förälder som behöver eller förr eller senare kommer att behöva hjälp av hemtjänstpersonal eller äldreomsorgspersonal. Alla har vi troligen någon gång i livet varit sjuka och mött någon som har stannat kvar, lyssnat in och tagit hand om oss. Omsorgen och välfärden är inget som händer någon annan; den angår oss alla.
Omsorgsarbetarnas egna liv är dock en omöjlig ekvation. Till den här interpellationsdebatten har jag med mig över 600 brev riktade till oss beslutsfattare. De är skrivna av barnskötare, förskollärare, undersköterskor och äldreomsorgs- och hemtjänstpersonal. De kom från filmvisningen, och jag lovade att jag skulle möta finansministern i en interpellationsdebatt. Kanske får jag senare svar på varför hon inte är här.
Jag läser ur förskolläraren Saras brev: ”Jag älskar mitt yrke – men det värdesätter mig inte. Jag har vandrat genom sagolandskap byggda av kartong, lyssnat till barns viskningar om stjärnor och monster och svarat med berättelser som bär deras språk. Jag har varit medskapare av magi, där en filt blir ett hav, ett barn en kapten och en vanlig tisdag blir ett äventyr. Men nu bär jag yrket som en sten i bröstet. Vi sliter – inte bara på golvet. Förskolechefer kämpar också, vi är alla fångade i orimliga strukturer. Jag har sett fantastiska lärare och chefer gå sönder, tvingas lämna, bli sjuka efter att ha gett precis allt. Jag är 34 år och redan nära väggen. Det borde vara omöjligt. Men det är vår verklighet.”
Brev efter brev i denna hög vittnar om underbemanning, hög arbetsbelastning, bristande återhämtning och samvetsstress. Fackförbundet Kommunal återkommer nästan årligen till det som beskrivs här och till att personal i förskola och äldreomsorg har Sveriges högsta sjukfrånvaro. Bara 15 procent av personalen i omsorgen anser att bemanningen är tillräcklig, och bara 36 procent upplever att de kan fullfölja sitt uppdrag under rådande villkor.
Frågorna jag därför ställer till civilministern är: Är det som uttrycks i de hundratals breven och det jag säger här rimligt, det vill säga att man måste satsa på välfärden? Anser ministern att regeringen har gjort tillräckliga satsningar för att upprätthålla kvaliteten för personalen i vår gemensamma välfärd?
(Applåder)
Anf. 159 Linus Sköld (S)
Herr talman! Civilministern avslutade sitt svar med att säga: ”Regeringens politik gynnar således de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och regioner och stärker välfärden.” Jag tänkte ägna fyra minuter åt att tala om varför detta förmodligen är ett skrivfel.
Jag börjar med inflationen. Det är inte regeringen som har tagit ansvar för att bekämpa den. Det är landets löntagare som har betalat. De har betalat med tio års reallönesänkningar i en avtalsrörelse. Tio års reallönehöjningar utraderades. Rekord sattes i konkurser, i arbetslöshet och i skulder till Kronofogden. Regeringen valde att skydda höginkomsttagarnas köpkraft medan vanliga löntagare och inte minst välfärden lämnades i sticket.
Erik Slottner spelade i sitt svar ned betydelsen av generella statsbidrag genom att påpeka att de bara utgör 25 procent av kommunsektorns intäkter. I motsats till Slottner hävdar vi socialdemokrater att dessa bidrag till kommuner och regioner, som är statens största utgift och utgör 25 procent av finansieringen av välfärden, är en bottenplatta snarare än obetydliga. Denna bottenplatta borde givetvis värdesäkras, alltså inflationsskyddas, räknas upp, indexeras – använd vilket ord du vill. Kommunsektorn behöver kunna anställa lika många och köpa in lika mycket i år som man kunde i fjol om vi inte ska få nedskärningar.
Jag och mina partikamrater på den norrbottniska riksdagsbänken gjorde en beställning till riksdagens utredningstjänst för att se om det gick att få fram vad som skulle krävas för att man i år ska kunna anställa och köpa in lika mycket för de generella statsbidragen som man kunde vårt sista regeringsår, 2022. Erik Slottner skryter om förstärkningar på 16 miljarder under mandatperioden. Det är permanenta miljarder, vilket är bra, men för att man i år skulle kunna anställa lika många och köpa in lika mycket i välfärden som man kunde 2022 hade det krävts ytterligare 20 miljarder.
Under mandatperioden har det saknats över 70 miljarder till skola, vård och omsorg. Det är tusentals kollegor till lärare, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som saknas eftersom SD-regeringen har valt att prioritera att sänka skatten för landets höginkomsttagare.
Här kommer min korrigering av den sista meningen: Regeringens politik gynnar således inte de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och regioner.
(Applåder)
Anf. 160 Civilminister Erik Slottner (KD)
Herr talman! Med tanke på de siffror som nämndes i det sista inlägget kan vi konstatera att det i budgeten för 2026, utgiftsområde 25, där de generella statsbidragen ligger, skiljer 2,7 miljarder mellan regeringen och Socialdemokraterna. Det talas om hål på 70 miljarder kronor. Det här är inte något som Socialdemokraterna kan erbjuda i sin skuggbudget, vilket jag tänker kan vara intressant att veta, som lite konsumentupplysning.
Lawen Redar ställde en i princip omöjlig fråga, om ministern anser att regeringen har gjort tillräckligt. Det kan man ju inte svara ja på. Vilken regering gör tillräckligt? Behoven är ju på något sätt oändliga. Ger vi tillräckligt mycket bistånd? Det går inte att svara ja på den frågan när man ser människor som lider runt om i världen. Det spelar ingen roll hur mycket vi ger. Det är väldigt svårt att svara ja på frågan.
Jag tycker ändå att vi i regeringen, utifrån de förutsättningar som funnits, har visat att vi prioriterar kommunerna, regionerna och välfärden. I de två första budgetarna var reformutrymmet ganska skralt, men vi ville verkligen satsa på hushållens ekonomi eftersom den höga inflationen tyngde hushållen väldigt mycket. I både budgetpropositionen för 2023 och budgetpropositionen för 2024 lade vi mellan 35 och 40 procent av reformutrymmet på kommunsektorn – för att vi skulle upprätthålla en bra välfärd i hela landet. Det var det ena.
Man ska dock komma ihåg att en fjärdedel av kommunsektorns ekonomi kommer från statsbidragen, men den viktigaste delen kommer från skatteintäkter. Det är därför regeringens tillväxtskapande politik är så viktig också för kommunernas ekonomi.
Sedan har vi bekämpningen av inflationen. Oavsett vem som bär ansvaret för den och hur den kommit till är det ett faktum att vi har fått ned inflationen från tvåsiffriga tal till 0,7 procent, nu senast. Det betyder enormt mycket för kommunsektorn. Det som förmodligen är det enskilt viktigaste resultatet av regeringens politik för kommunsektorn är just den sjunkande inflationen. Det har vi gjort konkret. Frågan i interpellationen var vad vi konkret har gjort.
Det andra är höjda statsbidrag. Jag nämnde i interpellationssvaret 16 miljarder i generella statsbidrag, men där kan vi addera mycket mer än 16 miljarder i riktade statsbidrag, inte minst till sjukvården och skolan, som har fått många stora ökningar av de riktade statsbidragen. Vi har sett att de nu har resulterat i betydligt kortare vårdköer.
I dag är 100 000 fler sysselsatta i arbete än när vi tog över. Det är otroligt viktigt för kommunerna därför att det blir fler som betalar kommunal skatt.
Sedan vill jag som minister med ansvar för både digitalisering och offentlig upphandling säga att det finns en stor potential för all offentlig verksamhet att göra sin verksamhet effektivare och billigare genom bättre och mer effektiva offentliga upphandlingar. Det här har även Socialdemokraterna och Mikael Damberg gått ut och sagt.
Det ligger ett oerhört stort ansvar på kommunerna. Vi har genom olika åtgärder underlättat för kommunsektorn att göra bättre offentliga upphandlingar, för att kunna sänka kostnaderna där. Vi har också, inte minst genom skapandet av AI-verkstaden, kunnat skala upp och breddinföra digital innovation mycket snabbare än i dag, vilket kan ge stora kostnadsbesparingar för offentlig sektor. Detta är bara i sin linda, kan jag säga.
Vi kan inte bara kolla på intäkterna, utan vi måste också kolla på utgifterna. Där finns en stor potential i både digitalisering och offentlig upphandling i Kommunsverige.
Anf. 161 Lawen Redar (S)
Herr talman! Välfärden måste finansieras. Det stämmer att inflationsbekämpningen har varit helt nödvändig, men trots att vi har samma budgetram som Tidöregeringen har vi socialdemokrater kunnat omfördela och prioritera, till skillnad från det som civilministern gav uttryck för här.
Tidöpartierna valde skattesänkningar – skattesänkningar för höginkomsttagare, numera helt ofinansierade. För varje minut vi står här i talarstolen försvinner 200 000 kronor i ofinansierade lån. Det är så den ekonomiska politiken har bedrivits av Tidöpartierna.
Vi socialdemokrater tycker inte att höginkomsttagares skattelättnader ska gå före skolan, vården och omsorgen. Den politik som Tidöpartierna har bedrivit sätter faktiskt sina tydliga spår. En del kan väl skyllas på kommunerna, men långt ifrån allt.
Är det kommunens fel att söndagssteken inte kan vara kvar för de äldre i Arboga, eller är det faktiskt bristande underlag från staten som har gjort att kommunen har det rejält ansträngt just nu? I Gislaved får de äldre fryst mat från matbutiker i stället för nylagat. I förlossningsvården i Skåne ska nyförlösta barn nu torkas med strävt papper i stället för mjukt. De har helt enkelt inte råd.
Den fråga man ställer sig själv är: Hur långt ska det här gå? Vilka prioriteringar, herr talman? Civilministern slår sig för bröstet, men jag är faktiskt inte imponerad, allra minst när välfärdspersonal vittnar om att de inte längre hinner göra sitt arbete. Då kan ju inte svaret vara att verksamheterna ska effektivisera lite till.
Rätt snart går det över mot kortare raster, precisionsbemanning, färre händer och mindre personal. Vi kan tala hur mycket som helst om effektiviseringar i kommuner och nya styrmodeller, men det finns en gräns för hur mycket mänsklig närvaro man kan effektivisera bort, eller det som Kristdemokraterna försöker finna nu i valrörelsen: hjärtan.
I ett av breven i den lunta jag tog med mig, från en anonym välfärdsarbetare, står det så här: Så som verksamheterna ser ut i dag vet jag inte längre om välfärd är ett passande namn. Det är vad vi som arbetar i välfärden står för, men inte de som beslutar om den.
Herr talman! Med vårt budgetalternativ, bara för att korrigera de siffror som nämndes här i talarstolen, i alla fall för 2026, hade välfärden fått nästan 13 miljarder kronor mer än med Tidöregeringens politik. Vi hade lagt över 4 miljarder kronor mer på skolan och förskolan. Vi hade satsat omkring 2 miljarder mer på fler medarbetare i äldreomsorgen. Det betyder 4 000 fler anställda i Sveriges äldreomsorg.
När vi nu växlar över, då det föds färre barn i befolkningen och det blir väldigt många äldre, är det oerhört viktigt att växlingen är tydlig. Fler kommer att behöva anställas i en äldreomsorg med tryggare villkor och bättre förutsättningar, för om det är något äldreomsorgen behöver är det fler händer. Personalen står helt klart för stora hjärtan.
Vi socialdemokrater vet att vi behöver återupprätta en långsiktig finansiering av välfärden. Just därför går vi till val på att införa en bottenplatta där statsbidragen räknas upp i takt med inflationen. Det är i alla fall ett försök att bryta den återkommande situationen där välfärdens verksamheter först får höra att de ska leverera mer och sedan själva får hantera kostnadsökningarna genom att skära ned.
Vi socialdemokrater vill se ökade resurser till sjukvården, barnomsorgen och äldreomsorgen. Vi har kunnat uppvisa att vi klarar av att prioritera, med samma budgetram.
(Applåder)
Anf. 162 Linus Sköld (S)
Herr talman! Som Lawen Redar sa är det bottenplattan för välfärden som detta i första hand handlar om.
Jag tycker att Erik Slottner redogör för regeringens linje alldeles ypperligt i svar. De betraktar statsbidragen till välfärden som grädde på moset, och det är kommunernas problem om de inte får ihop det.
Vi betraktar statsbidragen till välfärden som bottenplattan, och därför behöver den värdesäkras. Att värdesäkra den i år kostar enligt beräkningarna från riksdagens utredningstjänst ungefär 1,5 miljarder mer än vad regeringen har lagt på de generella statsbidragen. Om vi har lagt över 2 miljarder mer har vi dessutom satsat ytterligare lite jämfört med vad utredningstjänstens beräkningar visar.
De stora glappen finns i början av mandatperioden. I den första budgeten saknades 13 miljarder bara det året.
Eftersom man året därefter återigen inte möter vad inflationen ger saknas det ytterligare 4 miljarder nästa år, och året efter det saknas det ytterligare 1 ½ och ytterligare 1 ½ miljard. Totalt är vi uppe i att det diffar 20 miljarder i år jämfört med 2022.
I varje års budget har vi socialdemokrater lagt till den här bottenplattan. Om våra budgetar hade gått igenom under hela mandatperioden hade vi haft tusentals fler lärare som jobbar i skolan. Man kanske inte hade behövt säga upp alla elevassistenter och resurspersoner. Vi kanske hade haft tusentals fler undersköterskor och sjuksköterskor, för det är de här dimensionerna det handlar om. Det är inte grädde på moset; det är bottenplattan på välfärden. Och det är den här regeringens ansvar att välfärden nu går på knäna.
(Applåder)
Anf. 163 Civilminister Erik Slottner (KD)
Herr talman! Det var en väldigt fri tolkning av mitt inlägg att jag skulle ha pratat om att statsbidragen var grädde på moset. Om regeringen hade haft den synen hade vi aldrig ökat statsbidragen så mycket som vi har gjort!
För den som lyssnar på debatten är det ganska bra att veta att tre fjärdedelar av kommunernas intäkter består av skatteintäkter från kommunalskatt. Det är därför det är så viktigt att vi bedriver en tillväxtfrämjande politik som ökar sysselsättningen och antalet arbetade timmar, för då får kommunsektorn framför allt större intäkter för att finansiera sitt så otroligt viktiga välfärdsuppdrag.
Linus Sköld står här och talar om 1 miljard. Kommuner och regioner omsätter – om vi nu ska kalla det så – ungefär 1 500 miljarder. Då förstår man att det är väldigt lite pengar i det stora hela som vi pratar om när det handlar om att skillnaden är 1 eller 2 miljarder i en sektor som omsätter 1 500 miljarder kronor.
Regeringen tycker att de verksamheter som bedrivs i kommuner och regioner – sjukvård, äldreomsorg, skola och socialtjänst – är oerhört viktiga verksamheter. Det är viktigt för omsorgen och välfärden för utsatta människor, men det är också viktigt utifrån det brottsförebyggande arbetet.
Det är därför regeringen har ökat de generella statsbidragen med 16 miljarder permanent under mandatperioden. Det är därför vi skjuter till så mycket pengar i särskilt riktade statsbidrag för att förbättra skolan och stärka inte minst skolor i utsatta områden och för att korta vårdköerna. Men det handlar också om att satsa på äldreomsorgens personal för att öka kompetensen hos dem som jobbar inom äldreomsorgen.
Nu ser vi att den här politiken ger resultat i förbättrad ekonomi i kommunerna. Kommunsektorns ekonomi förbättras nu. Kommunerna hade tuffa år 2023 och 2024, mycket till följd av den höga inflationen. Men vi ser nu hur kommunsektorn går med plus och att ekonomin ser allt bättre ut framöver i prognoserna för 2026 och 2027.
När regeringen nu stärker hushållens ekonomi med både lägre kostnader och lägre skatter kommer konsumtionen att öka. Vi ser hur tillväxten tar fart, hur arbetsmarknaden förbättras, hur sysselsättningen ökar och hur arbetslösheten minskar. Allt detta kommer att leda till att kommunernas ekonomi förbättras och till att kommunerna kan lägga mer pengar på den så viktiga välfärden, till vården och till omsorgen.
Många kommuner och regioner säger också att deras största utmaning nu inte är ekonomin utan att få händer och fötter. Kompetensförsörjningen, och inte ekonomin, är alltså det största problemet för många kommuner och regioner.
Nu gäller det att vi håller kursen och inte tappar fart. Vi ska inte byta kurs, som Magdalena Andersson säger sig vilja göra, utan vi ska hålla kursen framåt.
Vi ser hur regeringen har stöttat kommunerna och fått ned migrationen och asylinvandringen. Det minskar trycket otroligt mycket för många kommuner som har haft stora utmaningar med en stor invandring och stora integrationsutmaningar, inte minst på skolans område. Det trycket har regeringen med sin politik lättat.
När vi nu har fått ned skjutningarna och den grova kriminaliteten lättar detta också trycket på många kommuners socialtjänster runt om i landet. Vi ger socialtjänsten mycket bättre verktyg för att kunna hantera och förebygga den grova kriminaliteten. Allt detta gör regeringen också, för att stötta kommuner och förbättra vardagen för människor ute i Sverige.
Håll kursen! Ändra inte kursen, utan fortsätt rösta för en Tidöregering även efter den 13 september 2026! Då kommer kommunsektorn att gå glada tider till mötes.
(Applåder)
Anf. 164 Lawen Redar (S)
Herr talman! Det var ett varmt anförande för tillväxtfrämjande politik. Något som Tidöpartierna har missat under fyra års tid ska tydligen brännas in här under de sista veckorna före valdagen.
Vill man tala om tillväxt får man gärna samtala med oss socialdemokrater, för jag tror att vi vet hur man för och utvecklar en tillväxtfrämjande politik. Det handlar, precis som civilministern säger, om att få människor att arbeta fler timmar. Den första åtgärden borde då kanske vara att bekämpa arbetslöshet, men notan som Tidöregeringen lämnar är 100 000 fler i arbetslöshet nu än när Ulf Kristersson blev statsminister.
Man kanske borde ha lagt vikten i den ekonomiska politiken på större satsningar framför skattesänkningar för höginkomsttagare. Det kan till exempel handla om bostadsbyggande, infrastruktur och avloppssystem och om att stötta kommuner och regioner – vad vet jag! Detta skulle regeringen ha gjort i stället för att bedriva kulturkrig mot den gröna industriella omställningen. Man borde ha fått till stånd det som hela näringslivet efterfrågar: en energiöverenskommelse som håller över tid. Men även detta har denna regering misslyckats med.
Jag går nu tillbaka till dagens debatt. Jag vill faktiskt tacka civilministern för en rätt engagerande debatt. Jag har dock svårt att känna någon större tillförsikt inför fyra ytterligare år med Tidöpartierna vid makten även om vi nu fick ta del av ett mycket energiskt inlägg.
Om de senaste fyra åren har visat något är det väl ändå att välfärdspersonalen inte har varit regeringens främsta prioritering. Jag hör inte heller någonting i dagens debatt som talar för att ytterligare fyra år skulle förändra den riktningen.
Tidöregeringen valde höginkomsttagarna; det framgår av varenda budget de har lagt på riksdagens bord. Vi socialdemokrater väljer barnskötaren, polisen, förskolläraren, läkaren, undersköterskan och byggarbetaren. Jag väljer en välfärd där den som tar hand om andra också själv får känna trygghet, värdighet och respekt. Vi vill ha ett samhälle som har råd att ta hand om dem som tar hand om oss. Men vilka är Tidöpartiernas löften? Det lämnas obesvarat i den här debatten.
(Applåder)
Anf. 165 Civilminister Erik Slottner (KD)
Herr talman! Det är en faslig tur att Socialdemokraterna inte har fått styra under hela det här millenniet, för då hade en barnfamilj i dag betalat flera tusenlappar i högre inkomstskatt.
Socialdemokraterna röstar nej till vartenda jobbskatteavdrag, och sedan låter man dem vara kvar när man får regeringsmakten. Men några jobbskatteavdrag hade det inte blivit tal om ifall Göran Perssons era hade fortsatt under hela 2000-talet, och därmed hade en barnfamilj i dag fått betala flera tusenlappar mer i inkomstskatt.
Detta hade varit skadligt för svensk ekonomi, och såklart också för väldigt många hushålls ekonomi. Vi hade förmodligen fått lägre konsumtion, högre arbetslöshet och lägre tillväxt, vilket i sin tur hade drabbat kommunerna med svagare ekonomi och därmed sämre förutsättningar att satsa på välfärden.
Det kanske är just den här regeringens och tidigare borgerliga regeringars skattesänkningar på arbete som gör att vi nu har fler arbetade timmar i ekonomin och som gör att tillväxten nu börjar ta fart. Tillväxten var låg när vi fick regeringsmakten hösten 2022, men vi har med en ny politisk inriktning sett till att tillväxten nu börjar ta fart. De ekonomiska prognoserna ser mycket ljusare ut nu än de gjorde för ett par år sedan.
Vi ser också optimism, inte minst hos företagen. Vi ser att optimismen ökar och att bilden av de kommande åren är mycket ljusare nu än den var för bara ett år sedan. Vi ser hur arbetslösheten minskar, och vi ser att det är nästan 100 000 fler personer som är sysselsatta i dag än för fyra år sedan. Jag tycker att det finns mycket optimism och mycket att se ljust på framöver.
Lawen Redar nämner infrastrukturen och frågar hur det vore att satsa på den. Regeringen har lagt fram den största infrastrukturproposition som någon har lagt. Den ökade med 20 procent jämfört med den förra tolvårsperioden, och vi kan presentera många både reinvesteringar och investeringar i ny väg och järnväg.
Jag ser alltså optimistiskt på framtiden. Men det gäller att hålla kursen och inte byta kurs, som Socialdemokraterna verkar vilja.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
